Gerald’s Game (2017)

Netflix fortsätter att ösa ut ”egenproducerade” rullar. Och, varför inte. Om uppgifterna om företagets rekordbudget att spendera på inköp av serier samt att producera egna alster stämmer…ja då är det ju bara att göra lite som man behagar. Som att hyra in regissören Mike Flanagan (Hush), beprövad i rysligheternas genre, och sätta honom i arbete med den här storyn som tar sitt avstamp i inte helt okänd story av en viss herr Stephen King.

Äkta paret Jessie (Carla Gugino) och Gerald (Bruce Greenwood) anländer till sitt semesterhus vid sjön, havet (?). Lite R&R ska tillbringas över helgen, och man fattar rätt snabbt att makarna ”måste hitta tillbaka” till varandra. Varför inte genom att införa lite nya tricks i sängkammarn…tänker Gerald och har packat ned ett par blänkande handbojor! Jessie verkar i ett svagt ögonblick ha gått med på detta nya variant på förlustelse och snart ligger hon i sängen med händerna stadigt fastlåsta i sängstolparna.
Men…inget går naturligtvis som det ska, Jessie börjar ångra sig och Gerald blir förbannad. För att i nästa sekund falla ihop stendöd i en hjärtattack! Aj! Taskigt läge för Jessie. Panik och rädsla. Vad händer nu?? Fastlåst i en säng med ett lik intill sig på golvet…och varför vaknar liket plötsligt till liv…när han till synes ändå ligger kvar på golvet???!

Förvånansvärt tajt  och bra berättat av manus och herr regissör Flanagan. Ett murrigt drama med en synnerligen märklig stil rent visuellt tar sin början. Vad är verkligt och vad är demoner i hennes huvud? Den som väntar på det traditionella sättet att återberätta rysligheter…blir möjligen besviken. Här en story som kräver tittare som är med i matchen, går inte att sitta och slötitta samtidigt som man surfar på sin telefon här. Det är no no. Men de ”rysligheter” som ändock uppdagas är minst lika skrämmande. Om man säger så. Carla Gugino spelar förstafiolen i rollistan, och gör det med den äran. Utlämnad till ett bisarrt öde. Bra backup ges också av gamle räven Bruce Greewood som maken Gerald..och minsann…Henry ”E.T” Thomas får dyka upp också! Det var lite oväntat. Flanagan vågar ta ut svängarna och låter storyn berätta på sitt eget sätt. Den otålige spolar förmodligen fram eller stänger av. Gör man det sista missas också en ganska lurig twist som manuset (och den gode King från början) smugit in…

Oväntat bra och mörkt drama med lagom obehagliga inslag.

Ouija: Origin of Evil (2016)

Men detta var väl inte kaninskit alls.

En sorts prequel till filmen Ouija (2014), men med den lilla touchen att man inte alls behöver ha sett den för att finna nöje här. Och sånt är ju rätt ovanligt. De som sett den första rullen kommer ganska troligen att haja till både av spelplatsen (huset) och namnet på de inblandade. Men det är också allt. Den här rullen funkar finfint som stand alone.

Los Angeles 1967. Unga änkan Alice (Elisabeth Reaser) kör lite hokuspokus-hittepå som välbesökt medium. I en tid när det gäller att försörja sig själv och de två döttrarna. Varför inte lura av godtrogna lite stålars? I all välmening. Alice bjuder dessutom på rejäla visuella effekter vid seanserna, som såklart tillhandahålls av döttrarna Doris och Lina på bästa sätt. Problemen hopar sig istället den dag Alice får för sig att lägga till ett Ouija-bräde i showen…och det attans brädet plötsligt verkar få ett eget liv! Och bara i sällskap med yngsta dottern Doris (Lulu Wilson). Hrm.

Det här är vad jag brukar kalla för en”mysrysare”. En rulle som förlitar sig mer på skuggor, musik och obehaglig stämning…än på gore och jumpscares. En salongsvänlig variant på rysligheter kanske. För obehagligt blir det faktiskt när det är uppenbart att yngsta dottern tycks trigga igång någon obestämbar…kraft..som finns i kåken. Som vanligt i filmer av den här sorten väljer protagonisterna icke att göra som en annan vettskrämd skulle ha gjort…lägga benen på ryggen och ta in på hotell. Istället kopplas (självklart) en ung katolsk präst in så småningom, och det vet vi ju alla….att katolska prällar brukar göra susen när det gäller att speeda upp de onormala aktiviteterna. Tjo!

”klart att man måste smygkolla lite såhär..även fast alla varnade för det…”

Jädrans snygg rulle detta också, sett till scenografi, färger och musikval. Bra fångat av regissören Mike Flanagan (Hush) som gör att hela rullen andas 60-tal. Alla detaljer gör också att rullen känns långt ifrån den B-stämpel som kanske annars skulle ha hotat. Okej, viss lökighet i backstoryn möjligen, men det är å andra sidan sådant som vi sorterar in under ”det som hör till i sådana här filmer”. Bra insats av alla inblandade, framför allt av de båda döttrarna Doris och Lina (Annalise Basso). Kul också att se Henry ”ET” Thomas igen, här som den gemytlige prällen!

Japp, en smutt mysrysare är vad det är. Vilket också gör det lättare att fria än fälla.
Trevliga obehagligheter.