The Space Between Us (2017)

Asch, man lär sig aldrig. Efter varje nedslående försök svär jag för mig själv och lovar att aldrig återvända till YA-träsket. Som att det skulle hålla. En filmdåres ständiga förbannelse. Som att…”nästa…den kan nog kanske vara nåt att ha…”

Hur är det här då?
Jo, tackar som frågar. Kanske ett litet fall framåt ändå. Inte så att jag bjuds på någon himlastormande story direkt. Nej, mer att rullen lämnar en med en ganska trivsam eftersmak ändå. Mitt i allt ostigt och ansträngt och fånigt. I en ganska nära framtid (sisådär 2034) bor Gardner Elliot (Asa Butterfield) på Mars (!). Det första barnet som någonsin fötts utanför Jordens atmosfär. Nu är grabben 16 år och nyfikenheten på Jorden växer sig allt starkare. Inte minst eftersom han har en chattkompis i den föräldralösa Tulsa (Britt Robertson) nere på den blå jordbollen. Givetvis känner hon icke till sanningen. Det gör dock Mars-projektets boss Sheperd (Gary Oldman) som gör allt för att mörka ”hemligheten”. En snabb rymdresa senare är dock Gardner på rymmen på just Jorden (but of course) där han söker upp Tulsa och vill ha hjälp att hitta sin okända pappa. Kommer dom att lyckas?? Va?? VA??

Låt oss säga att det är standardutförande 1 A i YA-manualen när det gäller pojke möter flicka. Förväntad sliskig romantik såklart. Butterfield får tillfälle att jönsa omkring lite, då han dels inte har en aning om det sociala ”spelet” på Jorden och dels för att hans kropp inte anpassad till Jordens atmosfär. Det sista självklart en kritisk faktor som har stor betydelse för att den nyfikne Gardner bara MÅSTE hittas av ”projektets” medlemmar..med den stissige Oldman i spetsen. Klyschigt värre alltså och absolut inget av nyhetsvärde i rullen.

rymdgrabb och jordtjej

Dock vill jag inte underkänna då det finns små korn av underhållning som ändå gör den uthärdlig. Framför allt i Britt Robertson (från underskattade Tomorrowland)! Den tjejen har en ljus framtid om hon fortsätter att spela sina kort väl. Hon dominerar scenerna fullständigt med sin mixade kombo av humor och lite lagom rebell. Butterfield jönsar på bäst han kan, Oldman gör en dag på jobbet men framstår som en rätt ok snubbe ändå. Rutinerade Carla Gugino får vara vettig sidekick (och visst ser hon ut som en ung Sally Field!!).

Teknisk snygg rulle, det går givetvis att reta sig på detaljer om Mars-åkande fram och tillbaka..men dit orkar jag inte gå. Det finns ändå ett mått av easyness i rullen som gör att den inte känns så jäkla gravallvarlig och djuplodande. En artikel på the intenätz refererade till en av 80-talets gamla pärlor; Starman! Och…tja kanske inte..men ändå vissa likheter. En ”Starman” för YA-generationen? Dagens alster är regisserat av en snubbe som heter Peter Chelsom. Okänd för mig..men eftersom jag inte direkt lider mig igenom filmen…så måste han väl ha gjort något rätt.

Ok för stunden, men inget du direkt lagrar i minnesbanken.

 

 

Annonser

Sommarklubben: Race to Witch Mountain (2009)

race_to_witch_mountainVad sägs om lite Dwayne ”The Rock” Johnson att förgylla sommarkvällen med?
Här i en rätt tidig roll som taxichaffisen Jack i Las Vegas. Ett par år innan han biffat till sig alldeles, så han ser ganska normal ut också.

Två kids hoppar en morgon i hans taxi och mer eller mindre kapar den. Mystiska krafter tycks besittas, och hans passagerare kräver att få bli körda till en adress långt ute i ökenspenaten i Nevada. The Rock protesterar förstås, men en rejäl sedelbunt kan ju få den mest stoiske att ändra sig. Hack i häl i sällskapet dock svarta regeringsbilar med tonade rutor. Kan det vara samma stela och hotfulla suits som febrilt letar efter ”det” som något dygn tidigare kraschat i öknen utanför Sin City…?

Och japp. Detta är Disney gott folk. En nyinspelning på rulle från 70-talet. Mystiska ”barn” med förmågor. Jo jag tackar jag. Kan ju vara hur smetigt som helst. Med lagom intryckt moral. Men se, det blir istället rätt underhållande anno 2016. Kanske främst pga att det finns ett koppel snygga och rätt påkostade effekter som mer än väl platsar i vilken Michael Bay-produktion som helst.The Rock sköter sig, blir aldrig ostig (well, mer än normalt iaf) i sitt agerande. Kidsen har man lite överseende med…och när Carla Gugino dyker upp som förvirrad astronom blir det förstås lite lagom tossigt romantiskt också. Men det går att svälja ned med lite gott humör och sommarfeeling. Extra småkul när sällskapet måste förpassa sig in tillbaka till Vegas och hamnar mitt i en sci-fi-comic-con!

Förvänta er inget blod eller brutala scener på något sätt.
Mer en rätt trevlig underhållningsnivå.
Lökigt, men småputtrigt. Kanske lite…semestrigt sådär…?
En sommarklubbare helt enkelt.

 

summer-movie-fun-logo

San Andreas (2015)

Tröttnar filmvärlden någonsin på katastroffilmer?
Troligen inte. Istället blir upplevelserna när vi tittar kanske vår förlängda arm in i ett tittskåp om en verklighet vi aldrig vill vara med om.

Det finns allvarliga katastrofrullar. Och det finns glimten-i-ögat-alster som sätter mer fokus på att fixa effekter och full fart istället för att fundera på logik och realism. Precis som dagens film.

Jag kan för lite vetenskapligt om den ändå ganska kända San Andreas-förkastningen som ligger i Kalifornien. Men det är också skit samma, vad man vet är att den ständigt är ett föremål för diskussion huruvida ett kraftigt jordskalv eller fler i praktiken skulle kunna göra Las Vegas till kuststad!
Och tur då också att vi idag får snällisen Paul Giamatti i en liten semesterpengs-roll som tjänstgörande seismolog (?)…vilken på lagom filmiskt och ytligt sätt kan förklara KATASTROFEN som kommer i rullen!

På andra sidan spelplanen finns den genomhygglige helikopterpiloten/brandmannen Ray (Dwayne Johnson) som självklart har både vett och kyla att agera när det skiter sig under Kalifornien-solen. Frånskild med halvvuxen dotter ser han naturligtvis till att sätta familjen i första rummet. Och kom igen, Familjen är alltid nummer 1 ju…oavsett vilken sorts konstellation den uppenbarar sig i. Först måste vår man med musklerna assistera ex-frun (Carla Gugino) i flykten från en kollapsande Los Angeles-skyskrapa (plus en bitchig Kylie Minouge (!)), sen måste paret försöka få span på dotter som är med ”styvpappan” Ioan Gruffudd i San Francisco, där han byggt världens mest säkra skyskrapa…HA!! Dessutom är Gruffudd´s karaktär värsta fegisen…men det fattade ni ju redan.

Upplagt för popcornsaction således när The Rock ska kryssa mellan besvärligheterna för att nå dotter. Här gäller det att slå sig fram genom sprickor, raserade byggnader, tsunamivågor och jävelskap som regissören Brad Peyton kastar över våra hjältar. Självklart svårt med både trovärdighet och logik, men kom igen…hade du väntat nåt annat!?
Och grejen är också att Peyton tar ett steg bort från det mörka och lite allvarsamma…och satsar istället bucksen på rejäla effekter (hysteriskt bra faktiskt!) och tempofylld (nästan) matinékänsla. Och banne mig, det funkar.

alla som avskyr den klassiska skylten…klappar nu!

För mig alltså. Som gillar när Hollywood spänner produktionsmusklerna och levererar smakfulla chips till dippen.
Detta är inget för dig som vill ha realism eller djup på nåt sätt. Tänk en lillebrorversion av dåren Michael Bay´s mest påskostade alster…så hamnar du ganska nära.

”The Rock” Johnson är väldigt svår att inte tycka om. Han håller det enkelt, inser sina begränsningar som djup skådis, och levererar istället på de plan han kan. Som en sorts musklig version av Bamse ungefär. Med godhet och en vilja av stål. Idag får han dessutom rejäl assistans av två tuffa damer i Carla Gugino och dottern Blake (Alexandra Daddario). Speciellt Blake visar att hon går i filmpappans fotspår och styr upp saker på egen hand när det brinner till. Härligt med en rulle som inte sportar upp våp till kvinnor i rollerna! Friskt!

Kom igen, släpp sargen och låt dig underhållas av Kalifornien-Kaoset!
Här har man inte tråkigt en endaste sekund!

SoF_7I filmpoddens avsnitt #7 tjattrar jag ännu mer om varför rullen kan vara höstens frejdigaste ”dumaction” i tv-soffan!

Sommarklubben: Snake Eyes (1998)

Det fanns ändå en tid då det gick att lita något sånär på Brian De Palma.
Här öser han på med lurig kriminalstory mitt under haussad boxningsmatch i Atlantic City, just en kväll då värsta stormen hotar att kasta sig över den glittriga spelstaden.

Mitt i smeten hittar vi Nicolas Cage, idag med bilhandlarnamnet Ricky Santoro och iförd färgglad kavaj och skrikig skjorta av kitschigaste märke! Som vanligt hojtar han och gapar och spelar över och har sig. Men idag funkar det bra, som lite halvskum korrumperad snut och som inte drar sig för att spela hos de lokala bookisarna.
Dock kommer han snart att få ett och annat att stå i, då ett attentat sker mitt under boxningsmatchen och en sorts pussligt kriminalhistoria tar sin början. Santoro tar förstås kommandot, men tvingas jobba ihop med gamle kompisen och militären Dunn (Gary Sinise) som är på plats med ett gäng höjdare från försvarsindustrin.
Lägg till detta en gåtfull kvinna (Carla Gugino)…och se där har vi oss ett litet mysterium.

De Palma har rätt bra fart på sin story, kör med gamla beprövade knepet att återberätta samma delar av storyn ur olika bildvinklar….vilket funkar effektivt. Som vanligt handlar det om detaljerna.
Trots att Cage är uppe och röjer med sina stirriga ögon på nivåer som är ”lite irriterande han”…passar det faktiskt ganska bra här och med hans karaktär.

Filmens första 20 minuter består av till synes en enda lång tagning där kameran följer Santoro genom det proppfulla kasinot/boxningsarenan. Snyggt såklart, även om det är fusk då regissören lagt ett par väl dolda klipp på passande ställen.

Fräsig twist på storyn, och har man inte sett rullen innan är det en bra payoff att vänta in.
Trevligt nog håller filmen även för en omtitt, där man också kan roa sig med att skämmas över Cages hysteriska skjorta.

Ögat luras i sommarnatten.

Faster (2010)

The Rock kör en Terminator.
Så kan nog läget bäst sammanfattas när Dwayne Johnson blir hämnarkungen nr 1 i denna ytliga s.k. thriller.

Nyligen utsläppt från finkan är Johnson´s figur, The Driver, fast besluten att hämnas de bastarder som är skyldiga till hans brors död och att han själv förpassades till dödsriket under några minuter bara för att sedan vakna upp till 10 år i fängelse för grovt bankrån.

Vår huvudperson skyr inga som helst medel och i samma sekund han blir en fri man börjar jakten på skurksen. Uttrycket ”öga för öga, tand för tand” har väl sällan passat så bra som här och The Rock sparar in på dialog för att istället gå fram som en sammanbiten ångvält utan samvetskval i sin iver att avliva oönskade element.

I den lilla sidohistorien som löper strax under huvudspåret ser vi självaste Billy Bob Thornton som synnerligen sluskig snut med kort tid kvar till pensionen. Thornton blir tillsammans med kollega (Carla Gugino) inblandad i jakten på Johnson och att försöka stoppa dennes hämnarodysse´. Lägg sedan därtill en synnerligen märklig hitman (Oliver Jackson-Cohen) som plötsligt dyker upp från ingenstans, anlitad av en okänd uppdragsgivare för att av någon anledning stoppa Johnson, så är laguppställningen i det närmaste komplett.

Regissör George Tillman Jr. (Men of Honor) satsar på dammiga ökenvägar, småstadshak, biljakter enligt standardrutinen och givetvis lite shootout-scener enligt patenterad modell. Den synnerligen taskige skådisen Dwayne Johnson agerar precis lika träigt och nollställt som förväntat. Den lurige lönnmördaren har mest bara en massa inre dialog med sig själv (vilket tenderar bli komiskt till och från) och den enda som orkar ge något som helst djup åt sin roll är naturligtvis Billy Bob T. Å andra sidan är väl den mannen en naturbegåvning, sätt honom i vilken slaskrulle som helst men nog tusan gör han en stabil insats. Manuset har sina obligatoriska svängningar med tillhörande twist, men orkar ändå inte upp till en nivå som gör det oförutsägbart och därmed intressant.

Faster bjuder inte på något utöver det förväntade. Hantverket är förvisso rätt habilt, actionsekvenserna väl filmade men historien får mig knappast att höja på ögonbrynen. B-film som ser lite för bra ut för sitt eget bästa.

”I created my own hell.”
”And I am the demon who crawled up out of it.”

Righteous Kill (2008)

Det var ett jäkla hallå 1995 när legendarerna Robert DeNiro och Al Pacino äntligen (enligt många)  fick dela en liten scen ihop i den suveräna Heat. Här får de en hel film ihop, men tyvärr blir det också en påminnelse om att utan klass på innehållet kan inte ens de bästa i branschen förhöja stämningen.

Veteransnutarna Cowan och Fisk (DeNiro/Pacino) har jobbat ihop sedan stenåldern inom NYPD. De är tuffa, respekterade och rutinerade och tar sig an ett fall där en brottsling som lyckats undvika rättvisan påträffas synnerligen tagen av daga. Detta fall följs snart av fler rena avrättningar på mer eller mindre ljusskygga figurer och veteranpoliserna får fullt upp, samtidigt som de motvlligt tvingas samarbeta med yngre kollegor på väg upp i karriären.

Det som börjar lovande planar snart ut i ett långsamt tempo där det inte händer så värst mycket mer än att Pacino och DeNiro får gaffla med sina yngre kollegor och muttra lite med varandra att det minsann var bättre för. Regissören Jon Avnet (Stekta Gröna Tomater) vill uppenbarligen satsa på en dialogtät thriller med mörka undertoner där skådespelandet ska vara i centrum. Han  låter DeNiros figur blir synnerligen komplex och näst intill besatt och Pacino får den mer tillbakalutade stilen. Detta fungerar naturligtvis rätt ok med två så stora personligheter i huvudrollerna, men problemen smyger sig på när det sker på bekostnad av tempo och spänning. Det blir svårforcerat och en aning ansträngt trots att DeNiro och Pacino försöker höja intensiteten så gott de kan, samtidigt som Avnet vill att det ska vara gåtfullt och att jag som tittare ska engagera mig fullt ut.

Vilket jag alltså inte gör. Smartingar och vana filmgluttare får naturligtvis ganska snabbt koll på intrigen och dess följder, och därmed pyser luften ur ballongen rätt omgående. Det är mörka miljöer, skuggor och staden New York som kuliss och det finns inget att klaga på vad gäller fotot. Inte heller vad gäller birollslistan där man finner namn som Donnie Wahlberg, rapparen 50 Cent, John Leguizamo, gamle veteranen och pålitlige Brian Dennehy och sist men inte minst Carla Gugino. Den sistnämnda dock  i en icke trovärdig och intetsägande roll som brottsplatstekniker med mörka sexbegär.

Righteous Kill vill vara mörk, mystisk och dramatisk. Istället blir det mycket tomma tunnor som skramlar och jag känner mig som jag sett ett drygt avsnitt av någon dussindeckare på tv. Att skryta med skådisstorheterna hjälper således föga i denna sega historia, där dock just herrar DeNiro´s och Pacino´s rutin framför kameran är det som räddar filmen undan ett katastrofbetyg.