The Space Between Us (2017)

Asch, man lär sig aldrig. Efter varje nedslående försök svär jag för mig själv och lovar att aldrig återvända till YA-träsket. Som att det skulle hålla. En filmdåres ständiga förbannelse. Som att…”nästa…den kan nog kanske vara nåt att ha…”

Hur är det här då?
Jo, tackar som frågar. Kanske ett litet fall framåt ändå. Inte så att jag bjuds på någon himlastormande story direkt. Nej, mer att rullen lämnar en med en ganska trivsam eftersmak ändå. Mitt i allt ostigt och ansträngt och fånigt. I en ganska nära framtid (sisådär 2034) bor Gardner Elliot (Asa Butterfield) på Mars (!). Det första barnet som någonsin fötts utanför Jordens atmosfär. Nu är grabben 16 år och nyfikenheten på Jorden växer sig allt starkare. Inte minst eftersom han har en chattkompis i den föräldralösa Tulsa (Britt Robertson) nere på den blå jordbollen. Givetvis känner hon icke till sanningen. Det gör dock Mars-projektets boss Sheperd (Gary Oldman) som gör allt för att mörka ”hemligheten”. En snabb rymdresa senare är dock Gardner på rymmen på just Jorden (but of course) där han söker upp Tulsa och vill ha hjälp att hitta sin okända pappa. Kommer dom att lyckas?? Va?? VA??

Låt oss säga att det är standardutförande 1 A i YA-manualen när det gäller pojke möter flicka. Förväntad sliskig romantik såklart. Butterfield får tillfälle att jönsa omkring lite, då han dels inte har en aning om det sociala ”spelet” på Jorden och dels för att hans kropp inte anpassad till Jordens atmosfär. Det sista självklart en kritisk faktor som har stor betydelse för att den nyfikne Gardner bara MÅSTE hittas av ”projektets” medlemmar..med den stissige Oldman i spetsen. Klyschigt värre alltså och absolut inget av nyhetsvärde i rullen.

rymdgrabb och jordtjej

Dock vill jag inte underkänna då det finns små korn av underhållning som ändå gör den uthärdlig. Framför allt i Britt Robertson (från underskattade Tomorrowland)! Den tjejen har en ljus framtid om hon fortsätter att spela sina kort väl. Hon dominerar scenerna fullständigt med sin mixade kombo av humor och lite lagom rebell. Butterfield jönsar på bäst han kan, Oldman gör en dag på jobbet men framstår som en rätt ok snubbe ändå. Rutinerade Carla Gugino får vara vettig sidekick (och visst ser hon ut som en ung Sally Field!!).

Teknisk snygg rulle, det går givetvis att reta sig på detaljer om Mars-åkande fram och tillbaka..men dit orkar jag inte gå. Det finns ändå ett mått av easyness i rullen som gör att den inte känns så jäkla gravallvarlig och djuplodande. En artikel på the intenätz refererade till en av 80-talets gamla pärlor; Starman! Och…tja kanske inte..men ändå vissa likheter. En ”Starman” för YA-generationen? Dagens alster är regisserat av en snubbe som heter Peter Chelsom. Okänd för mig..men eftersom jag inte direkt lider mig igenom filmen…så måste han väl ha gjort något rätt.

Ok för stunden, men inget du direkt lagrar i minnesbanken.

 

 

Annonser

Tomorrowland: A World Beyond (2015)

001_TL_posterWalt Disney själv hade förstås gillat filmen skarpt.
Denne mytiske man, älskad för sina figurer och baktalad för sina påstådda egenheter som inte alltid var så smickrande.

Men också en man som alltid var intresserad av framtiden, och hur framtiden skulle kunna hjälpa oss människor till en bättre tillvaro. Han var så pass fascinerad av ämnet att han skapade en hel attraktion om det i sitt Disneyimperium; Tomorrowland. Där besökare fick se hur en positiv morgondag kunde se ut. Allt i detta i 60-talets framtidsanda såklart.

Och just detta retroaktiga nostalgistuk är lite vad som symboliserar dagens sommarpopcorn från hittepåfabriken på den amerikanska västkusten. Erkänt duktiga regissören Brad Bird (Järnjätten, Superhjältarna, MI:4) sätter på sig fantasimössan och leker fram en berättelse som tar sitt avstamp just i det färgglada 60-talet, världsutställningen i New York -64..och i den lillgamla uppfinnaren Frank vars tillvaro strax kommer att ställas på ända.
Sen snabbt hopp till nutid och bitter George Clooney, pojken har växt upp. Det han var med om för länge sedan vill han helst inte minnas, men ”hjälp” är på väg i den charmiga pojkflickan Casey (Britt Robetson) som minsann också fått en glimt av det fantastiska som Frank en gång upplevde, och här ska banne mig ett mysterium lösas tycker Casey!

Bird satsar sina bucks på hederlig familjeunderhållning, ordern från mäktiga Disneybolaget är förstås att rullen ska kunna ses av de flesta. Det betyder dock inte att Bird hoppat över action och fräsiga effektstinna scener. Jag slås där i biomörkret ändå av hur rejält ”tunga” actionsekvenserna är. Helt i klass med tex M:I 4 när det är som bäst.
Där utgångspunkten varit Disneys eget koncept Tomorrowland, lyckas regissören och hans manusmedförfattare Damon Lindelof (yes, Lost) att väva ihop en riktigt underhållande skröna. Mer än man kan tro faktiskt.

Casey är en stenhård optimist trots diverse problem på hemmafronten. Lille Frank i början tror att allt är möjligt. Hela 50- och 60-talet där Walt Disney formade sitt recept för ”Tomorrowland” var en optimistisk tidsålder, trots det kalla kriget. Filmen tar verkligen fasta på att inget är förlorat så länge du själv tror på det du gör. Smetigt, kanske du hojtar. Ja kanske, men en rulle som mitt i all fantasifull action trycker in en liten brasklapp om att vi ska vara rädda om den värld vi har…kan man inte tycka illa om.

Britt

äventyret väntar i vassen…sort of.

Det bästa med dagens rulle är annars de två skådisarna Britt Robertson som Casey och Raffey Cassidy som den mystiska Athena. Casey är sådär härligt trulig och charmig på samma gång, och går verkligen genom rutan med sina sköna reaktioner på det som sker omkring henne. Cassidy blir nästan trollbindande i vissa scener med sin otroligt tilltalande lillgammalhet. Den egenskapen brukar ju oftast vara enormt störande i filmer, men här passar det hur smutt som helst. Och så då vår man Clooney då. Den vresige uppfinnaren. Påminner ibland om gubben i den animerade Upp. Clooney får finna sig i att spela lite tredjefiolen i rullen, men det är säkra pengar för producenterna. Toppa sedan det hela med en lagom engagerad Hugh Laurie i en biroll.

Vem vänder sig filmen till? Vad vill den egentligen? Tja, i skuggan av all produktplacering från det stora Disney handlar det kanske om en sorts optimism, en upptäckarglädje. Att inte låta sig nöjas med det mediokra. Vill man vara krass kan man såklart hävda att rullen är ett beställningsjobb från just Disney för att få alla familjer att besöka Disneyworld/Disneyland. Och rullen kommer säkert att hjälpa till på den fronten. Men konstigt vore väl annars. Och jag kan ärligt inte störa mig på det faktumet heller.
Inte när jag sitter och blir så pass underhållen som jag ändå blir. Asch, jag tar det för vad det är!
Lite fräsiga effekter och fantasi!

Visst skulle filmen kanske ha kortats lite med en 30-40 minuter utan att det viktiga hade gått förlorat. Nu är den bäst i första halvan, och finalen blir kanske lite mer standarupplösning och lek i effekter med vad som fanns till buds för Bird och co.
Det går dock inte att komma ifrån att det här är en rätt kul och trevlig liten utflykt på upplevelsefronten, och jag tror att Tomorrowland kommer att finnas med på listorna när sommarens bokslut ska göras framåt september.
Och…inte mig emot.

Bloggessen Fiffi och Sofia har också varit en tur till framtidslandet…och en av dem kommer troligen inte att göra mig sällskap på ett återbesök.