The Girl on the Train (2016)

Girlontrain_posterRachel (Emily Blunt) tycks inte ha det så kul.
Varje dag tar hon tågpendeln till och från jobbet. Livet verkar handla om att bearbeta en skilsmässa. Kanske med lite för många drinkar som sällskap. Den enda vän hon tycks ha är fantasin som varje dag hjälper henne när tåget passerar ett visst villaområde och hon upptäcker en kvinna i ett av husen. Vem är kvinnan? Vilket sorts liv lever hon? Rachels tankar svävar iväg. Och vad är det som är så speciellt med området?

Denna märkliga ”lek” blir Rachels livlina från dag till dag. Ända tills hon ser något oroande. Eller…vad såg hon egentligen? Kanske inget alls? Är det ”mineralvattnet” som spelar ett spratt? Tillvaron tycks rämna och Rachel får ingen ro förrän hon likt en amatördeckare börjar snoka på egen hand. Men ack den som sig i konstiga lekar ger. Speciellt om man är halvalkad och har en en tendens att vakna upp dagen efter och icke minnas vad som hänt förgående dygn i spritens dimmor.

Jaha ja. Men det här var väl trivsamt minsann! En rulle som antar formen av ett Hitchcock-alster och slingrar sig likt den värsta av alpvägar. En handling som gör sitt bästa för att leda in mig i dessa tvära kurvor. Och lyckas rätt bra också. Börjar märkligt, blir konstigare och antar sen formen av lite mer traditionell thriller. Kan man se händelserna komma? Kanske i vissa lägen, men det är jäkligt finurligt och snyggt gjort. Emily Blunt är (förstås) ett ess i huvudrollen. Ingen kan se så olycklig ut som hon gör. Livet är verkligen icke på topp när vi först träffar henne. Hon är helt enkelt finemangs i rollen. Lägg till detta en rackarns bra övrig lista som innehåller bla Rebecca Ferguson, Justin Theroux, Luke Evans, Haley Bennett och Allison Janney. Till och med Lisa Kudrow får vara med på ett hörn!

girlonthetrain

”vänta nu…vad är det DÄR…???!”

Rullen satsar på traditionell twistad berättarstil, och har man läst boken som ligger till grund för filmens manus blir det förstås föga spännande här. Men för en annan, som satt där och kliade sig i skallen inför hur man egentligen skulle förhålla sig till den bräckliga Rachels verklighetsuppfattning och det eventuella överslaget av fantasi, blir det en rätt spännande filmresa. Regissören Tate Taylor (Niceville) har koll på läget och använder Blunt som filmens katalysator på bästa sätt. Drama och traditionell thriller i samma förpackning!

Snyggt jobbat av alla inblandade.
Stabil. Underhållande.
En bra rulle helt enkelt.

Sommarklubben: Snake Eyes (1998)

Det fanns ändå en tid då det gick att lita något sånär på Brian De Palma.
Här öser han på med lurig kriminalstory mitt under haussad boxningsmatch i Atlantic City, just en kväll då värsta stormen hotar att kasta sig över den glittriga spelstaden.

Mitt i smeten hittar vi Nicolas Cage, idag med bilhandlarnamnet Ricky Santoro och iförd färgglad kavaj och skrikig skjorta av kitschigaste märke! Som vanligt hojtar han och gapar och spelar över och har sig. Men idag funkar det bra, som lite halvskum korrumperad snut och som inte drar sig för att spela hos de lokala bookisarna.
Dock kommer han snart att få ett och annat att stå i, då ett attentat sker mitt under boxningsmatchen och en sorts pussligt kriminalhistoria tar sin början. Santoro tar förstås kommandot, men tvingas jobba ihop med gamle kompisen och militären Dunn (Gary Sinise) som är på plats med ett gäng höjdare från försvarsindustrin.
Lägg till detta en gåtfull kvinna (Carla Gugino)…och se där har vi oss ett litet mysterium.

De Palma har rätt bra fart på sin story, kör med gamla beprövade knepet att återberätta samma delar av storyn ur olika bildvinklar….vilket funkar effektivt. Som vanligt handlar det om detaljerna.
Trots att Cage är uppe och röjer med sina stirriga ögon på nivåer som är ”lite irriterande han”…passar det faktiskt ganska bra här och med hans karaktär.

Filmens första 20 minuter består av till synes en enda lång tagning där kameran följer Santoro genom det proppfulla kasinot/boxningsarenan. Snyggt såklart, även om det är fusk då regissören lagt ett par väl dolda klipp på passande ställen.

Fräsig twist på storyn, och har man inte sett rullen innan är det en bra payoff att vänta in.
Trevligt nog håller filmen även för en omtitt, där man också kan roa sig med att skämmas över Cages hysteriska skjorta.

Ögat luras i sommarnatten.

Tomorrowland: A World Beyond (2015)

001_TL_posterWalt Disney själv hade förstås gillat filmen skarpt.
Denne mytiske man, älskad för sina figurer och baktalad för sina påstådda egenheter som inte alltid var så smickrande.

Men också en man som alltid var intresserad av framtiden, och hur framtiden skulle kunna hjälpa oss människor till en bättre tillvaro. Han var så pass fascinerad av ämnet att han skapade en hel attraktion om det i sitt Disneyimperium; Tomorrowland. Där besökare fick se hur en positiv morgondag kunde se ut. Allt i detta i 60-talets framtidsanda såklart.

Och just detta retroaktiga nostalgistuk är lite vad som symboliserar dagens sommarpopcorn från hittepåfabriken på den amerikanska västkusten. Erkänt duktiga regissören Brad Bird (Järnjätten, Superhjältarna, MI:4) sätter på sig fantasimössan och leker fram en berättelse som tar sitt avstamp just i det färgglada 60-talet, världsutställningen i New York -64..och i den lillgamla uppfinnaren Frank vars tillvaro strax kommer att ställas på ända.
Sen snabbt hopp till nutid och bitter George Clooney, pojken har växt upp. Det han var med om för länge sedan vill han helst inte minnas, men ”hjälp” är på väg i den charmiga pojkflickan Casey (Britt Robetson) som minsann också fått en glimt av det fantastiska som Frank en gång upplevde, och här ska banne mig ett mysterium lösas tycker Casey!

Bird satsar sina bucks på hederlig familjeunderhållning, ordern från mäktiga Disneybolaget är förstås att rullen ska kunna ses av de flesta. Det betyder dock inte att Bird hoppat över action och fräsiga effektstinna scener. Jag slås där i biomörkret ändå av hur rejält ”tunga” actionsekvenserna är. Helt i klass med tex M:I 4 när det är som bäst.
Där utgångspunkten varit Disneys eget koncept Tomorrowland, lyckas regissören och hans manusmedförfattare Damon Lindelof (yes, Lost) att väva ihop en riktigt underhållande skröna. Mer än man kan tro faktiskt.

Casey är en stenhård optimist trots diverse problem på hemmafronten. Lille Frank i början tror att allt är möjligt. Hela 50- och 60-talet där Walt Disney formade sitt recept för ”Tomorrowland” var en optimistisk tidsålder, trots det kalla kriget. Filmen tar verkligen fasta på att inget är förlorat så länge du själv tror på det du gör. Smetigt, kanske du hojtar. Ja kanske, men en rulle som mitt i all fantasifull action trycker in en liten brasklapp om att vi ska vara rädda om den värld vi har…kan man inte tycka illa om.

Britt

äventyret väntar i vassen…sort of.

Det bästa med dagens rulle är annars de två skådisarna Britt Robertson som Casey och Raffey Cassidy som den mystiska Athena. Casey är sådär härligt trulig och charmig på samma gång, och går verkligen genom rutan med sina sköna reaktioner på det som sker omkring henne. Cassidy blir nästan trollbindande i vissa scener med sin otroligt tilltalande lillgammalhet. Den egenskapen brukar ju oftast vara enormt störande i filmer, men här passar det hur smutt som helst. Och så då vår man Clooney då. Den vresige uppfinnaren. Påminner ibland om gubben i den animerade Upp. Clooney får finna sig i att spela lite tredjefiolen i rullen, men det är säkra pengar för producenterna. Toppa sedan det hela med en lagom engagerad Hugh Laurie i en biroll.

Vem vänder sig filmen till? Vad vill den egentligen? Tja, i skuggan av all produktplacering från det stora Disney handlar det kanske om en sorts optimism, en upptäckarglädje. Att inte låta sig nöjas med det mediokra. Vill man vara krass kan man såklart hävda att rullen är ett beställningsjobb från just Disney för att få alla familjer att besöka Disneyworld/Disneyland. Och rullen kommer säkert att hjälpa till på den fronten. Men konstigt vore väl annars. Och jag kan ärligt inte störa mig på det faktumet heller.
Inte när jag sitter och blir så pass underhållen som jag ändå blir. Asch, jag tar det för vad det är!
Lite fräsiga effekter och fantasi!

Visst skulle filmen kanske ha kortats lite med en 30-40 minuter utan att det viktiga hade gått förlorat. Nu är den bäst i första halvan, och finalen blir kanske lite mer standarupplösning och lek i effekter med vad som fanns till buds för Bird och co.
Det går dock inte att komma ifrån att det här är en rätt kul och trevlig liten utflykt på upplevelsefronten, och jag tror att Tomorrowland kommer att finnas med på listorna när sommarens bokslut ska göras framåt september.
Och…inte mig emot.

Bloggessen Fiffi och Sofia har också varit en tur till framtidslandet…och en av dem kommer troligen inte att göra mig sällskap på ett återbesök.

Stoker (2013)

Stoker_posterMan säger mig i extramaterialet att regissören Chan-wook Park (Oldboy) är en timid, tystlåten och vänlig själ som skapade trevlig stämning hos sina skådisar i dagens alster.
Man säger mig att det här är hans första engelskspråkiga rulle.
Man säger mig att manuset, skrivet av skådisen (!) Wentworth Miller, länge låg på Hollywood´s ”Black List” (lovande ännu-inte-filmade-manus)
Informationen om den här rullen säger så mycket till höger och vänster.

Själv säger jag att den kändes en aning…tråkig.

Det bästa först; ”director Park” (som han kallas i det ryggdunkande extramaterialet) lyckas med sin vision (?) så till vida att han målar upp en olycksbådande stämning genom hela filmen. Vi får tysta bilder, med aningens förskjutna vinklar, långa tagningar på ansiktsuttryck. Park satsar på en ljudbild olik andra filmer. Minsta ”svälj-ljud” när huvudpersonerna äter mat går fram i tystnaden. Minsta klick och knäpp i omgivningarna. Knaster och andhämtningar. You name it. Udda. Men intressant.

Vissa har jämfört detta med Hitch-style ”något tweakad the asian-style”. Kanske. Möjligen. Park bygger en stämning som känns lite jobbig, samtidig som den blir tålamodsprövande. Lägger jag för mycket tid på att syna Park´s handlingar? Vad han vill förmedla?
Att det blir skådisarnas film står ganska snart helt klart. India (Mia Wasikowska) bor med sin nervsvaga mamma Evelyn (Nicole Kidman) i ett stort lummigt hus nånstans bland grönska och fält i the midwest. Fadern har precis dött i en bilolycka och sorgen ligger tät. Att India stod sin pappa nära blir uppenbart i diverse återblickar. På begravningsdagen dyker plötsligt faderns yngre bror Charlie (Matthew Goode) upp som gubben i lådan och planerar att bo i huset en tid. Var har Charlie varit? Varför är han där nu? Och varför tycks han påverka India och Evelyn så pass mycket som han gör?

stoker16

pianoklink och laddad atmosfär

Det finns ett par triggande sekvenser och scener här. Likväl som det finns oerhört långa och ganska intetsägande passager. Jag hinner tröttna lite och zoona ut.
Mia Wasikowska står för finliret i filmen och bär den lite på sina späda axlar. Goode får man aldrig riktigt grepp på, och kanske ska det vara så. Och så Nicole då. Klämmiga rödhåriga Nicole. Hon som alltid levererar enligt mig. Det gör hon här också. Dock i mindre skala, hon får något av en biroll i detta märkliga familjedrama. Inte sällan med drag från den creepigt bräckliga ”Grace” hon spelade i pärlan The Others (2001). Smutt. Fast jag ville se mer av Evelyn.

Director Park satsar således krutet på att bygga känslor. Med lustiga och oroande bildmoment. Med märkliga dialoger. Bakom allt smyger en rätt traditionell thrillerhistoria omkring, men det är först mot slutet DEN delen släpps fram. Innan dess är det som att rullen verkligen vill kravla in under huden på sina tittare med det okonventionella sättet att berätta.
Jag lockas en aning i vissa lägen, men känner mig anmärkningsvärt uttråkad i andra.
Jag ger director Park godkänt, med vissa invändningar.
Inte direkt bra, men inte asdåligt.

Raze (2013)

Raze_posterStolpskotten fortsätter att ramla in på bloggen med jämna och fina mellanrum.
Som vanligt. Vill man vara lite snäll kan man ju hävda att de också behövs för att väga upp den här synnerligen märkliga upplevelsevärlden som kallas FILM.

Men ibland undrar man ändå vad man lägger sin tid på.
Det här är OSANNOLIKT uselt. Kanske till och med ännu sämre än grisiga Nurse härom veckan? Ja, jag bestämmer mig för att det är så. Är DETTA årets sämsta filmupplevelse? Nurse hade ändå en story (som ju slarvades bort megastyle!), men dagens idiotiska rulle…tja jag undrar som vanligt bara hur i H-E NÅGON KAN HA SAGT OK TILL DET HÄR!?
Quentin Tarantinos favoritstuntkvinna Zoë Bell har fått egen film att spela förstafiolen i. Tjoho. Not.

raze_pic

”shut up and fight!”

Ett gäng kvinnor instängda och fängslade i olika celler på weird ställe. Släpps bara ut för att slåss med varandra head to head i olika omgångar. Till sista blodsdroppen. Den som inte dör klarar sig till nästa match. Allt såklart för att underhålla mystiska åskådare. Etablissemanget leds av två dårar som spelar över å det grövsta. Och då hjälper det inte att skådisarna heter Doug Jones och Sherilyn Fenn (ja precis, hon!) Kvinnorna pucklar på varandra, blodet strittar åt alla håll, Bell försöker sig på att agera och lösa ”mysteriet” men borde såklart bara hålla käften och återgå till att göra stunts hos QT.
Noterbart också att Rachel Nichols och Rosario Dawson av någon märklig anledning ställer upp och tar lite spö i dessa tröttsamma och blodiga catfights.

Endast för den mest hormonstinne tonåringen, tänker jag.
OMÖJLIGT att någon annan skulle kunna underhållas av detta.
Kan jag få 87 minuter tillbaka av livet tack.
Detta var inte bra.

återtitten: Manhattan Murder Mystery (1993)

Woody Allen skojar till det igen, nu med lite vardagsspänning, i pålitlig film som NATURLIGTVIS använder hans älskade New York som backdrop. Typiska storstadsparet Larry och Carol (Allen och Diane Keaton) får för sig värsta konspirationsteorierna när en granne i huset beter sig märkligt efter att dennes fru hastigt avlidit. Varför verkar gubben inte ledsen? Och varför lämnar han sin lägenhet på udda tider? Carol blir hemmadetektiv och Larry oroar sig mest hela tiden. För allt. I bästa Allen-stil.

Den sista rulle, till dags dato, där Allen och Keaton spelar mot varandra. Från början skulle Mia Farrow ta hand om kvinnliga leaden, men det skar sig ju som bekant mellan henne och Allen vid den här tidpunkten. Icke desto mindre är det en stabil Woody som underhåller oss en stund. Inte någon av de mer flabbiga alstren kanske, mer mysigt engagerande..plus lite spännande mitt i dosen av den sedvanliga kärleken till staden. Dessutom hinner manuset också  avhandla lite äktenskaplig kris bland all humor. Givetvis på Allens säregna och inte sällan underfundiga manér.

Allen använde överblivet manusmaterial från Annie Hall för att komplettera storyn, och visst märks det att samspelet mellan Keaton och Allen är av det mer njutbara slaget i replikerna. Bra inhopp också av glidaren Alan Alda och svala Anjelica Huston i biroller. En av Allens mer lättillgängliga filmer och man behöver nog inte vara diehard-Allen-fantast för att uppskatta humorn. Mumsiga dialoger som vanligt från den lille filmskaparen. Enligt skvallret bland de topp 5-filmer Woody själv anser sig ha gjort. Lätt att förstå varför. Här har man inte tråkigt alls.
Bonus: Zach Braff´s filmdebut!

Enhanced by Zemanta

Oldboy (2013)

Medan större delen av filmtyckarvärlden tycks ha ondgjort sig över att man gjort en nyinspelning medelst västliga finansmedel, förundras jag mer av att det är gamle Spike Lee som ligger bakom dagens rulle.

Det känns spontant inte alls som en film som en snubbe av Lee´s dignitet skulle vilja ta i med tång ens. I alla fall inte om man pratar om den regissör han en gång var, med filmer som Do the Right Thing och Malcolm X. Nu har dock åren inte varit speciellt snälla mot Spike…succeérna har uteblivit, och visst känns det som hans aggression som filmskapare kommit av sig ganska rejält? Så, varför ta risken att göra en nyinspelning på en så pass höjd-till-skyarna-rulle som originalet ändå är?

Den upplysta (?) filmvärlden har inte varit nådig åt Spike´s version, inte heller filmbolaget var nöjda med regissörens 140 minuter långa material och tvingade honom att kapa ned speltiden till 105 minuter. Nå, är rullen då så kass som nästan alla vill göra gällande?

Idag är det Josh Brolin som får gestalta suputen och den rätt obehaglige reklamaren Joe i New York. Efter en blött natt i Chinatown vaknar han upp i ett sorts hotellrum, där det dock inte går att checka ut som man vill. Joe finner sig fängslad och bryts sakta ned. Tjipp tjopp går åren och snart har hela 20 passerat! Enda kontakten med omvärlden för Joe har skett genom en lucka där mat (och sprit) serveras…och en tv där nyheten kablats ut om att hans ex-fru mördats, hans dotter är bortadopterad och han själv är misstänkt för mordet. Märkligt nog genomgår Joe en sorts själslig och kroppslig rening i fångenskapen, slutar med drickandet och tränar sig i form.

Plötsligt vaknar han så i en låda, i friheten, med kläder och pengar!
Vad göra? Vad annat kan han göra än att sakta försöka nysta i mysteriet om vem och varför allt sker. Tjugo år senare är också världen lite annorlunda, och Joe får fullt i sin desperata jakt på sanningen bakom detta illvilliga experiment. Dessutom har naturligtvis den ansvarige bakom det hela ytterligare ett litet spel med Joe i backfickan.

Som jag ser det kan man se på den här filmen på två sätt.
Antingen väljer man att hela tiden göra jämförelserna med originalet, checka av de obligatoriska hållpunkterna och se hur de tolkas här. Svårt naturligtvis att inte göra så om man sett originalfilmen och DESS hårt prövade huvudperson desperat söka sanningen.Eller också kan man se rullen precis för vad den är. Försöka ta sig an den som en egen film, en sorts standalone-rulle. Frågan jag ställer mig, skulle filmen fungera bättre om det inte fanns en tidigare version? Jag tror faktiskt det. Dagens manusnisse, Mark Petrovich, har kavlat ut händelserna på originalplåten men tagit sig en och annan frihet med händelserna och upplösningen..och vet ni; jag lider inte alls av det.

Känner man inte till Park´s grundstory vill jag påstå att man inte har något att gnälla över här. Lee håller stilen ganska stram, rätt snygg stilistisk och Brolin lyckas förmedla två ansikten av sig själv; den plågade och knäckte fången samt den lika plågade men nu stenhårde hämnaren. Båda dock med det gemensamma att de till en början inte har en aning om VARFÖR.

Brolin med ny kompis…eller är det en ung Nolte?!

Filmen kan lätt delas in i två delar, den första mer obehagliga där det mesta är både gåtfullt och skrämmande. Även för oss som tittar. Efter en timme övergår historien till mer actionbetonad thrillermystik och visst förtas en del av den oroväckande gåtfullhet som infunnit sig fram till dess. Som helhet tycker jag ändå att Lee håller ordning på stämningen, våldet känns lagom balanserat, drama samsas med mysterium. Elizabeth Olsen drar runt den kvinnliga rollen som Joe´s nyfunna vän Mia helt okej. Känns som att hon är sådär bra på att spela trovärdigt utan överspel. Sharlto Copley känns just nu som Hollywoods stora kameleont, hoppar från filmstil till filmstil och dyker upp i de märkligaste skepnader. Precis som här. Och så släng in Samuel L. Jackson i nåt som kanske i och för sig hotar att sätta lite pajasstämpel på honom, och där har ni rollistan rätt komplett.

Även om det är en remake som använder sig av samma manus till största delen, är finalen både effektiv och obehaglig. För att inte säga djävulsk. Och det är ändå en grej som regissör Lee inte missar att fånga upp. Park´s original var såklart både mästerlig och lika djävulskt obehaglig som här…men dagens rulle klarar lätt av att stå för sig själv om så vara skulle.

Oldboy modell nyversion funkar förvånansvärt bra.
Ok tempo, bra skådisar, med en möjligen ovanlig regissör i sammanhanget. En kopia visst, men inte fasen lider jag speciellt mycket här. Även om man naturligtvis till syvende och sist kan ifrågasätta nyttan med en nyinspelning.
Inga problem med underhållningsvärdet om du frågar mig.

 

Enhanced by Zemanta