Man säger mig i extramaterialet att regissören Chan-wook Park (Oldboy) är en timid, tystlåten och vänlig själ som skapade trevlig stämning hos sina skådisar i dagens alster.
Man säger mig att det här är hans första engelskspråkiga rulle.
Man säger mig att manuset, skrivet av skådisen (!) Wentworth Miller, länge låg på Hollywood´s ”Black List” (lovande ännu-inte-filmade-manus)
Informationen om den här rullen säger så mycket till höger och vänster.

Själv säger jag att den kändes en aning…tråkig.

Det bästa först; ”director Park” (som han kallas i det ryggdunkande extramaterialet) lyckas med sin vision (?) så till vida att han målar upp en olycksbådande stämning genom hela filmen. Vi får tysta bilder, med aningens förskjutna vinklar, långa tagningar på ansiktsuttryck. Park satsar på en ljudbild olik andra filmer. Minsta ”svälj-ljud” när huvudpersonerna äter mat går fram i tystnaden. Minsta klick och knäpp i omgivningarna. Knaster och andhämtningar. You name it. Udda. Men intressant.

Vissa har jämfört detta med Hitch-style ”något tweakad the asian-style”. Kanske. Möjligen. Park bygger en stämning som känns lite jobbig, samtidig som den blir tålamodsprövande. Lägger jag för mycket tid på att syna Park´s handlingar? Vad han vill förmedla?
Att det blir skådisarnas film står ganska snart helt klart. India (Mia Wasikowska) bor med sin nervsvaga mamma Evelyn (Nicole Kidman) i ett stort lummigt hus nånstans bland grönska och fält i the midwest. Fadern har precis dött i en bilolycka och sorgen ligger tät. Att India stod sin pappa nära blir uppenbart i diverse återblickar. På begravningsdagen dyker plötsligt faderns yngre bror Charlie (Matthew Goode) upp som gubben i lådan och planerar att bo i huset en tid. Var har Charlie varit? Varför är han där nu? Och varför tycks han påverka India och Evelyn så pass mycket som han gör?

pianoklink och laddad atmosfär

Det finns ett par triggande sekvenser och scener här. Likväl som det finns oerhört långa och ganska intetsägande passager. Jag hinner tröttna lite och zoona ut.
Mia Wasikowska står för finliret i filmen och bär den lite på sina späda axlar. Goode får man aldrig riktigt grepp på, och kanske ska det vara så. Och så Nicole då. Klämmiga rödhåriga Nicole. Hon som alltid levererar enligt mig. Det gör hon här också. Dock i mindre skala, hon får något av en biroll i detta märkliga familjedrama. Inte sällan med drag från den creepigt bräckliga ”Grace” hon spelade i pärlan The Others (2001). Smutt. Fast jag ville se mer av Evelyn.

Director Park satsar således krutet på att bygga känslor. Med lustiga och oroande bildmoment. Med märkliga dialoger. Bakom allt smyger en rätt traditionell thrillerhistoria omkring, men det är först mot slutet DEN delen släpps fram. Innan dess är det som att rullen verkligen vill kravla in under huden på sina tittare med det okonventionella sättet att berätta.
Jag lockas en aning i vissa lägen, men känner mig anmärkningsvärt uttråkad i andra.
Jag ger director Park godkänt, med vissa invändningar.
Inte direkt bra, men inte asdåligt.