Historien skrivs alltid av vinnarna. Den gamla floskeln är gångbar i ur och skur. Och skriver man inte den exakta sanningen går det alltid att salta den lite. Effekten blir ju så mycket bättre. Eller?

Jag vet sannerligen nästan ingenting om mattesnillet Alan Turing, snubben som ”knäckte” Enigma-mysteriet under andra världskriget. Här är alltså filmen om honom. En BOATS i form av drama med lite…mysterie/äventyrsinslag…? Turing var en märklig sälle, det fattar jag ju rätt snabbt. Här då in med ”The Batch”, Benedict Cumberbatch, som gör honom precis så kufisk och utanför the comfort zone som man väntat sig. Cumberbatch blir en blandning av dels sin paradgubbe Sherlock och ”Sheldon” från The Big Bang Theory. Knäppt kanske, men så är känslan när jag ser Turing härja och ha sig bland de medarbetare han fått hos brittiska säkerhetstjänsten för att försöka knäcka koden till den åtråvärda tyska Enigma-maskinen under hösten 1939.

Det bästa först; rullen följer standarden för ett genomarbetat engelsk drama med detaljmiljöer och vass, ironisk, dialog (underbart när stabile Charles Dance som surmulen stabschef torrt hänvisar till Hitler som ”that chap in Germany…”!). Detta trots att regissören är hämtad från Norge (Morten Tyldum som gjorde Huvudjägarna) minsann! Rutinerat hantverk, och manuset trycker in den nödvändiga spänningen mot slutet när Turing och kamraterna kanske/kanske inte närmar sig maskinens hemlighet. Annars är det mest drama om människan Turing. The Batch spelar genuint och flawless, det enda jag kan känna är att skådisen tycks ha gjort det till sin grej att spela just konstiga kufar…kan det ligga honom i fatet i framtiden?
Desto roligare då att konstatera att Keira Knightley ÄNTLIGEN får en vettig roll. Som Turings kollega Joan får hon lite vettigt material att jobba med och gör en mycket bra insats. Hon känns trovärdig och klarar av att hoppa mellan allvar och den där underfundiga brittiska humorn. Bra gjort Keira! Dessvärre för lite speltid på henne och hon förpassas snart till en backupspelare till strebern Turing.
Stabila (och förväntade insatser) görs också av Matthew Goode, Allen Leech (Downton Abbey) och Mark Strong. Plus den ovan nämnde Dance också förstås.

gänget fattar inte ett jota av regissörens skrivna instruktioner på norska…

Det mindre bra med filmen; av någon anledning kände sig manuset tvingat att varva den vuxne Turings dilemman med de han hade som barn på internatskola. Då dras tempot och fokus ned. Varför envisas man med detta? Ska Turings beteenden ”förklaras” av hans bekymmer som barn? Måste hans utanförskap ”förklaras” via dessa rätt klyschiga scener? Vi får också ett par hopp framåt i tiden, till efter kriget i början på 50-talet, och händelser som skulle komma att påverka Turing för all framtid…och inte till det bättre. Dessa sekvenser känns i så fall mer befogade än de andra scenerna.

Under själva kodknäckeriet är det annars Turing som mest ränner runt och har sina idéer. Som den värsta skrot-Nisse skramlar han fram diverse muttrar, kugghjul och andra elektroniska mojänger och vips har han byggt sig en avkodningsmaskin! HUR EXAKT denna maskin fungerar praktiskt med alla sina processer snuddas bara vid och kanske ska det vara så. Fokus ligger ju trots allt på Turings person. Inte heller är jag person att avgöra hur pass mycket av sanningen som ligger intryckt i den här historien, och framför allt det sätt som kodkäckarna valde att hantera informationen den fick fram. Det känns som att det här är en BOATS med ganska mycket filande på kanter och hörn där man utelämnat en del fakta och praktiska detaljer, naturligtvis för att göra filmen mer tittarvänlig och dramaturgisk.

Underhållningen som bjuds är således engagerande mest hela tiden. Det är snyggt fångade detaljer och skådisarna svajar aldrig i sina roller. Mest av alla lyser förstås Cumberbatch, men hur mycket jag än älskar honom som kuf och mysterilösare både här och i Sherlock…skulle jag nog vilja se honom välja en annan väg i rollvalet då och då.

Rullen tappar en del på karusellerna, men tar hem det på gungorna. Typ.