Eftersläntrare x3: skjutcirkus, depp i mörker och vad gjorde DU 1980??

Free Fire (2016)

Utspelas på ett och samma ställe. En risig lagerlokal i Boston 1973. En uppgörelse ska genomföras. Vapen ska säljas, pengar ska byta ägare. Sedvanliga sarkasmer och verbala förolämpningar kastas mellan de två sällskapen. Vi har bla dåren Sharlto Copley i en ny roll som snickesnackande knäppskalle, Cillian Murphy är en misstänksam britt, Armie Hammer en fåfäng snobb och så Brie Larson som mystisk femme fatale. Eller nåt. Omständigheter och slumpen gör att det dunkla mötet strax förvandlas till ett galet shootout i lagerlokalen där det handlar om att överleva. Både vinande kulor och alla verbala smädningar som alla tycks bombardera varandra med. En rulle som uppenbart bär drag av valfri Tarantino, eller varför inte Guy Ritche. Regisserat av Ben Wheatley (Kill List) och nog lyckas han hålla både balansen mellan mörk komedi och action uppe. Ett jävla pangande helt enkelt! Så klart ganska over the top, men vad hade man väntat sig? Seriös thriller? Ja det förstås. En kul bagatell instoppat i ett lite udda (?) format. Du behöver kanske inte vara raketforskare för att räkna ut hur sådana här rullar är uppbyggda, och ofta slutar. Likväl en underhållande stund.

It Comes at Night (2017)

Lirarna som är ansvariga för texten på baksidan av blu ray-omslaget här, har antingen varit dyngfulla…eller trott att de skulle vara lite ”charmigt” mystiska…när det skulle berättas om handlingen. Detta är nämligen något heeelt annat än vad som beskrivs. Inte ens en skräckis, om nu någon trodde det. Själv blev jag varse om rullens egentliga innehåll innan jag såg den..men den blev inte bättre för det. Mörkt drama. Jävligt deppigt. Världen tycks ha ”råkat ut för något”, och här har vi en familj som valt att isolera sig i enslig stuga. Oro och osäkerhet och en ständig släng av paranoia. Absolut inte en uselt tillverkad rulle, en närvaro i detaljer och sinnesstämning….men den dras med ett STORT ”jaha” hängande över sig. Liknelser har gjorts med den mörka Vägen från 2009, men där DEN hade ett endgame..blir det här bara ett nedslag i dysterkvistmiljö rätt mycket utan mening och mål. Visst, tanken är att jag ska känna hopplösheten och tragedin…men det ger mig inget tillbaka. Bara en känsla av uttråkning. Fans av hardcore-skräck kommer att bli vansinniga på den falska marknadsföringen. Och då hjälper det inte ens att Joel Edgerton är med här och känns stabil som vanligt. Nja, mitt tips är att se om Viggo Mortensens vedermödor i Vägen istället. DET är en smäll i magen man inte hämtar sig från i första taget!

6 Days (2017)

Netflix pumpar ut en BOATS och tar sikte på en händelse i London för hela 37 år sedan (och visst kan man undra lite över varför detta ska göras film om nu). I april 1980 stormas den iranska ambassaden i London av beväpnade män som tar gisslan. De kräver frisläppande av likasinnade, som kämpar för ett eget styre av en provins i södra Iran. Dödläge och standoff. Världens blickar riktas mot London under de 6 dagar som gisslansituationen pågår. Iranska myndigheter är inte speciellt intresserade av att ”rädda” sin personal på ambassaden, och de brittiska myndigheterna med Margaret Thatcher i spetsen har inga tankar på att gå med på gisslantagarnas krav på fri lejd. Trots detta kallas gisslanförhandlare in som ska förhala situationen medans ett superhemligt SAS-förband förbereder en insats mot ambassaden. Enligt uppgift en rulle som återger hela händelsen rätt mycket så som det faktiskt utspelade sig. Vi får storyn ur tre synvinklar; polisens, med förhandlaren Max (Mark Strong), BBC´s nyhetsbevakning med reportern Kate (Abbie Cornish) och SAS-snubben Rusty (Jamie Bell). Brittiska produktioner har alltid en hög lägstanivå, och även om den här rullen kanske inte blir så karaktärsdjup och mer klinisk i sitt utförande…är det sevärt hela vägen. Trots den kända (?) utgången. Själv var jag 14 år vid tillfällen och kommer ihåg nyhetsbilderna som kablades ut i tidningarna. Speciellt en bild på SAS-soldater som smög längs en balkong. Det var också första gången världen fick se och höra talas om SAS-styrkorna. Fram till dess lite hemliga och nästan mytiska. Idag är det ju mer vardagsmat. Välgjort, med bra öga för tidsmarkörerna och detaljer från ett London anno 1980. Det jag reagerade mest på; SAS-lirarna röker som vettvillingar! Hur är det med kondisen då!??!

 

 

 

 

Annonser

Eftersläntrare x3: osmakligheter (igen!), djurskräck och psykot i vildmarken!

The Brothers Grimsby (2016)

Men förihelvete! HAHAHAHA!
Precis när man trodde att dåren Sacha Baron Cohen inte hade så mycket mer att visa upp…så sportar han fram den här hysteriska knaskomedi-spionthriller-syskon-fars! Om det funkar?? Beror på VEM du frågar förstås! Jag är Sacha-nörd så här är svaret rätt givet. Om Movie 43 klampade runt helt utanför den berömda boxen…så gör den här rullen likadant, fast med de mer traditionella storyklyschorna. Alltid sevärde Mark Strong spelar Englands tuffaste och bäste hemlige agent Sebastian Graves! Stenhård. Men hamnar likväl i ett läge där han behöver ha hjälp av sin fram till nu ”okände” bror, fotbollshuliganen Nobby (Sacha). Nobby är allt…man inte vill vara….om uttrycket tillåts. De två teamar upp mot en knäpp konspiration som hotar världen. Vad det exakt var har jag nästan glömt bort…för det är inte det viktigaste här!! Istället är det humorn…eller förlåt…det som är humor i SBC´s värld. Och som jag älskart!! Helt galet. ”Som vanligt” utmanar den brittiske komikern våra gränser för vad som är underhållande eller inte. Ytterligare en rulle som troligtvis älskas eller avskys. Regisserat av fransosen Louis Letterier. Plus roliga Isla Fisher i biroll också. Prutthumor…fel..kissochbajsochandravätskor-humor, ösig action, snuskigheter, elefantosmakligheter och ett jävla vrålgarv mest hela tiden från mig. Jajaja jag vet..men ibland är det riktigt gött med trams!!

47 Meters Down (2016)

Vän av ordning kanske börjar hojta om filmens produktionsår ovan här nu. Men..appappapp…rullen gjordes redan 2016 och låg för lansering på dvd/blu ray-marknaden hösten -16..när rättigheterna köptes upp av ett annat bolag som helt plötsligt bestämde sig för biolansering sommaren 2017 istället. Hette också In the Deep ett tag. Men skit i det. Vi får oss en ny otäcksrulle i vatten…bland hajar. Alltid gångbart, iaf på papperet. I praktiken verkar det ju numera vara lika svårt att få till en sevärd haj-film..som att göra ett vettig varulvsrulle! Damn! Nåja, dagens försök är inte alls så pjåkigt ändå. Den gör vad den ska. Två ystra systrar på semester i Mexiko får för sig att dyka ned i hajbur för att kolla in bestarna. Knasbollar. Allt skiter sig såklart, buren släpper från sitt fäste i båten på ytan och nu sitter tjejerna fast där i buren..typ 47 meter under ytan. Med lufttuber som börjar tömmas på luft. Yaak. Och såklart är det ju icke bara att simma upp till ytan…utanför buren lurar de ju…bestarna. Helt okej stämningsframkallande otrevligt detta. Skulle aldrig kunna ta dykcert har jag insett. Tycker det är alldeles för otrevligt att man ska ”andas” under vatten. Inget för mig. Spännande detta dock. Lite lökigt, lite overkligt, men rätt rejält obehagligt för de två syrrorna Lisa (Mandy Moore) och Kate (Claire Holt). På ytan skymtar minsann gamle Matthew Modine som kapten på den olycksaliga båten. CGI-hajar, men de gör jobbet. Gott så.

Carnage Park (2016)

Rätt märklig kombo av rånarrulle-turns-survival-horror. Filmad i gritty stil med ett ökenlandskap typ New Mexico/Kalifornien som backdrop. Två misslyckade rånare tar gisslan och flyr i bil. Dessvärre kör de rakt in i ett ödsligt område, Carnage Park, där en dåre till sniper härjar. Wtf?!?! Flykten blir till en kamp för överlevnad. Den kvinnliga gisslan Vivian (Ashley Bell) får fullt upp, inte bara att klara sig undan sina gisslantagare…utan också hålla koll på galningen med gevär! Jaja, men lite var väl funkis här iaf. Storyn bjuder inte direkt på några himlastormande ögonblick, men är ändå så pass intressant att jag vill hänga med till upplösningen. Ganska snyggt filmad i stil och färger, det där sepiagula som tycks vara vars filmmakares egendom numera. Ibland nästan lite humor, av det mer svarta slaget förstås, men mest vill den nog vara obehaglig och skrämmande. Vilket den kanske inte lyckas fullt ut med. Knasbollen med skjutvapen gör aldrig något större intryck och förpassas mest till en knäppgök. Alla håller självklart på Vivian som tar saken i egna händer och visar var skåpet ska stå. Litet plus att gamle Alan Ruck dyker upp i miniroll…Cameron från Fira med Ferris!! Ok för stunden, men oerhört lättglömt.

 

Miss Sloane (2016)

I The House of Flmr heter en av husgudarna Aaron Sorkin. Det här är inte en Sorkin-produkt på något vis, men jäklar vad nära det kommer!

Älskar de här snabbpratande, smarta och snurriga dialogrullarna! Det är”walk-and talk” på sitt bästa humör. Smutsigt politiskt ränkspel i Washington på programmet igen. Elisabeth Sloane (Jessica Chastain) är den tuffaste, hårdaste och iskallaste lobbyist som någon gått i ett par högklackade skor. Det finns ingen som kan mäta sig med hennes iskalla och beräknande strategi. Hon gör jobbet, kosta vad det kosta vill. Ända tills hon ställs inför uppgiften att bistå den amerikanska vapenindustrin med att locka fler kvinnor att köpa vapen. Då drar hon. Det finns uppenbarligen en gräns. Istället börjar hon hos en konkurrerade konsultfirma som jobbar MOT den nya motionen om vapentillgång. Att säga att kampen blir ädel, ärlig och renhårig är bara löjligt. Handskarna av och en grisig batalj börjar, som i nämnde Sorkins bästa manusdagar! Hela storyn är lagom twistad och bygger upp för det formidabla slutet som sätter pricken över i:et. Trovärdigt fullt ut? Kanske inte, men skit i det. Så pass långt in i storyn sitter jag bara där och njuter!

Regi av rutinerade John Madden (Shakespeare in love) som har koll på scener och tempo. Vänta er inga puttinutscener från politiker och lobbyister i natursköna miljöer utanför kontoren. Här fokas allt på stenhård dialog, konferensrum, tv-studior och senatsutskott. Jessica Chastain är magnifik i rollen som Elisabeth. Hon bär hela rullen på sina axlar. En iskall donna, men som också har fått betala ett högt pris för sin yrkeskarriär. Sam Waterston, Mark Strong och John Lithgow finns också med. Pålitliga gubbs. Men de hamnar hela tiden i bakvattnet när Chastain spelar skjortan av dem.

Detta är kalasgod dialogdrama av bästa märke. Synd och skam dock att den inte gick bättre på biograferna. Försvann nästan helt under radarn.
Detta är, för att låna ett uttryck av en kollega i podcastbranschen, ”Mumma för Måns”!

 

Vi jiddrar mer om denna rulle i det mustiga #104 av SoF-podden! Lyssna gärna!

Before I Go to Sleep (2014)

Måndag hela veckan möter Nicole Kidman.
Sort of.

Christine (Kidman) vaknar varje morgon och har inte en susning om vart hon är, i vilken säng hon ligger..och vem mannen bredvid henne är. Som ju är Ben (Colin Firth), vilken tålmodigt och för typ 843:e gången förklarar för Christine att han är hennes man och att hon var med om en bilolycka för 10 år sedan, vilken skadade hennes hjärna så illa att hon varje natt tappar minnet fullständigt. Allt hon lärt sig, och sett, under föregående dag, är borta i samma ögonblick hon vaknar upp till en ny dag (man undrar ju lite vad som händer om hon stannar uppe en hel natt).

Stor chock för våran Christine, som behöver lappar i hemmet för att fatta vad som är vad och VAR grejer finns. Jobbigt läge för Ben, som dock tar det som en äkta brittisk stoisk man, biter ihop och åker till jobbet.
Nu skulle ju detta kunna vara en otroligt stentrist historia, som upprepade sig varje dag utan några nya färska komplikationer…därför, tjopp, ett samtal till vår protagonist från en mystisk Dr Nasch (Mark Strong) som ber henne gå till en specifik garderob och där hittas minsann en gömd kamera. Jahaja! Mysteriet tätnar!

Kiddan får för sig att ta en selfie mitt i all mystik!

Härifrån blir det nu lika mycket vi som tittar och Christine som börjar gräva i denna märkliga tillvaro. Thrillerdrama betyder ju att när man väl klarat av att väva in dramat, är det dags att thrilla till det! Det är mystiskt, det är en och annan detalj som Christine plötsligt får span på (men hur ska hon komma ihåg det!?) och…det är på det hela taget rätt underhållande.

Precis som en del andra filmer i genren handlar det ju givetvis om cat-in-the-box-effekten. När väl katten är ute i det fria, är filmen förbrukad. Men, den kastar sig inte på locket för att släppa ut kissen i första taget, vilket rullen, och kanske regissören Rowan Joffe (japp, farsan heter Roland) ska tackas för. Och naturligtvis Nicole! Ni kan säga vad ni vill om hennes svala iskyla, men här passar det banne mig perfa. Hon ÄR verkligen Christine med skräckslagen och genomrädd blick nästan hela tiden. Firth är självklart stabil som en stenstod, och får dessutom återförenas med Mark Strong igen (de körde ju ihop i Kingsman remember…?)

Stabil spänning. Bra mystik. Vissa detaljer kan man som garvad filmkonsument läsa flera minuter i förväg, andra kommer lite mer överraskande.
Bra så!

Kingsman: The Secret Service (2014)

001_kingsman_posterHahaha, jäklar vad jag är svag för sådana här rullar!

Dessutom har jag alltid gillat regissören Matthew Vaughn´s alster. Ända sen jag såg Stardust.
Lekfullheten, charmigheten, den lite knäppa humorn och det ganska grafiska underhållningsvåldet som alltid tycks hittas i regissörens filmer (Kick-Ass till exempel!).

Här leks det med agentvärlden.
Fast det blir aldrig nån spoof. Mer en sorts…hyllning..till 60-talets ganska färgglada och mustiga äventyr. Jag tänker omedelbart på filmer som Vår man Flint (1966) och serier som gamla sköna Mannen från U.N.C.L.E (1964) (som ju också dyker upp i nygammal skepnad snart!).
Colin Firth visar här att han kan spela cool gentelmannaspion. Som stark kraft i det hemliga Kingsman-sällskapet, en sorts underrättelsetjänst som bekämpar terrorism och allehanda hot mot det engelska rikets, ja kanske världens, säkerhet. Firth, med det snygga agentnamnet Harry Hart värvar en avliden kollegas son till verksamheten; streetkiden Eggsy (en mycket underhållande Taron Egerton). Eggsy får gå i hemliga agentskolan för att kunna bli en riktig Kingsman, inte det lättaste visar det sig.

Under tiden hotas världen av det läspande (?) tokstollegeniet Valentine (Samuel L Jackson) som har sinistra planer i görningen. Precis som det anstår en skurk med dröm om världsherravälde! Jackson, som ju numera tycks göra allt för pengar, är riktigt rolig här….och har dessutom en vacker men dödlig sidekick att kalla in när det behövs!
Vaughn kan sin populärkultur och filmen är fullmatad med sköna referenser till gamla spionfilmer, Bond-rullar och allehanda actionäventyr om hemliga sällskap! Den gode regissören har också varit med och petat i manus, och i vissa lägen kan man möjligen misstänka att han varit på fyllan….som när han skrev in en svensk prinsessa (!) med tvivelaktiga böjelser i handlingen? What!? Jo, det är sant! Kika själv och skratta lite lagom skämmigt!

kingsman01

inte bara Londons bästa skräddarhak…!

Naturligtvis kommer den unge Eggsy och Valentines vägar att korsas till slut, och det är fanimig roligt hela vägen. Den som vill kan säkert hitta saker att klaga på i manus och i utförandet. Själv charmas jag av bara fan och har roliga timmen i mitt sinne!
Lägg till detta lite lagom bra musik och ett par njutbara insatser av veteranerna Michael Caine och Mark Strong….så har man sig en helaftonskväll!

Tramsigt!?
Bara om du är en prettonörd själv.

The Imitation Game (2014)

001_IG_posterHistorien skrivs alltid av vinnarna. Den gamla floskeln är gångbar i ur och skur. Och skriver man inte den exakta sanningen går det alltid att salta den lite. Effekten blir ju så mycket bättre. Eller?

Jag vet sannerligen nästan ingenting om mattesnillet Alan Turing, snubben som ”knäckte” Enigma-mysteriet under andra världskriget. Här är alltså filmen om honom. En BOATS i form av drama med lite…mysterie/äventyrsinslag…? Turing var en märklig sälle, det fattar jag ju rätt snabbt. Här då in med ”The Batch”, Benedict Cumberbatch, som gör honom precis så kufisk och utanför the comfort zone som man väntat sig. Cumberbatch blir en blandning av dels sin paradgubbe Sherlock och ”Sheldon” från The Big Bang Theory. Knäppt kanske, men så är känslan när jag ser Turing härja och ha sig bland de medarbetare han fått hos brittiska säkerhetstjänsten för att försöka knäcka koden till den åtråvärda tyska Enigma-maskinen under hösten 1939.

Det bästa först; rullen följer standarden för ett genomarbetat engelsk drama med detaljmiljöer och vass, ironisk, dialog (underbart när stabile Charles Dance som surmulen stabschef torrt hänvisar till Hitler som ”that chap in Germany…”!). Detta trots att regissören är hämtad från Norge (Morten Tyldum som gjorde Huvudjägarna) minsann! Rutinerat hantverk, och manuset trycker in den nödvändiga spänningen mot slutet när Turing och kamraterna kanske/kanske inte närmar sig maskinens hemlighet. Annars är det mest drama om människan Turing. The Batch spelar genuint och flawless, det enda jag kan känna är att skådisen tycks ha gjort det till sin grej att spela just konstiga kufar…kan det ligga honom i fatet i framtiden?
Desto roligare då att konstatera att Keira Knightley ÄNTLIGEN får en vettig roll. Som Turings kollega Joan får hon lite vettigt material att jobba med och gör en mycket bra insats. Hon känns trovärdig och klarar av att hoppa mellan allvar och den där underfundiga brittiska humorn. Bra gjort Keira! Dessvärre för lite speltid på henne och hon förpassas snart till en backupspelare till strebern Turing.
Stabila (och förväntade insatser) görs också av Matthew Goode, Allen Leech (Downton Abbey) och Mark Strong. Plus den ovan nämnde Dance också förstås.

gänget fattar inte ett jota av regissörens skrivna instruktioner på norska…

Det mindre bra med filmen; av någon anledning kände sig manuset tvingat att varva den vuxne Turings dilemman med de han hade som barn på internatskola. Då dras tempot och fokus ned. Varför envisas man med detta? Ska Turings beteenden ”förklaras” av hans bekymmer som barn? Måste hans utanförskap ”förklaras” via dessa rätt klyschiga scener? Vi får också ett par hopp framåt i tiden, till efter kriget i början på 50-talet, och händelser som skulle komma att påverka Turing för all framtid…och inte till det bättre. Dessa sekvenser känns i så fall mer befogade än de andra scenerna.

Under själva kodknäckeriet är det annars Turing som mest ränner runt och har sina idéer. Som den värsta skrot-Nisse skramlar han fram diverse muttrar, kugghjul och andra elektroniska mojänger och vips har han byggt sig en avkodningsmaskin! HUR EXAKT denna maskin fungerar praktiskt med alla sina processer snuddas bara vid och kanske ska det vara så. Fokus ligger ju trots allt på Turings person. Inte heller är jag person att avgöra hur pass mycket av sanningen som ligger intryckt i den här historien, och framför allt det sätt som kodkäckarna valde att hantera informationen den fick fram. Det känns som att det här är en BOATS med ganska mycket filande på kanter och hörn där man utelämnat en del fakta och praktiska detaljer, naturligtvis för att göra filmen mer tittarvänlig och dramaturgisk.

Underhållningen som bjuds är således engagerande mest hela tiden. Det är snyggt fångade detaljer och skådisarna svajar aldrig i sina roller. Mest av alla lyser förstås Cumberbatch, men hur mycket jag än älskar honom som kuf och mysterilösare både här och i Sherlock…skulle jag nog vilja se honom välja en annan väg i rollvalet då och då.

Rullen tappar en del på karusellerna, men tar hem det på gungorna. Typ.

 

The Guard (2011)

Brendan Gleeson styr upp det på västra Irland!
Flatfooten Gleeson är van att göra saker på sitt sätt på landsbygden. Inte alltid inom lagens råmärken. När stiffa FBI-snubben Don Cheadle anländer till byn och börjar nysta i ett drogrelaterat mord med internationell koppling, står kulturkrockarna som spön i backen. Mängder med skönt politiskt inkorrekta repliker, omoral och svart humor. Och sen är det är något speciellt med brittiska badass på film ändå, här är det Mark Strong som dyker upp från London och är besvärlig.

Regissören, John Michael McDonagh, har en brorsa som gjorde den synnerligen underhållande In Bruges (också med Gleeson!). Kanske snodde dagens McDonagh åt sig just den sköne irländaren på rekommendationer därifrån? Fräsigt samspel mellan käftande Cheadle och Gleeson, vackra landskap, och samtidigt lite glåmigt, från den gröna ön. Anglosaxisk thrillerhumor av fint märke i den här lågmälda, lätt våldsamma, men sevärda rullen.
Rekommenderas!

John Carter (2012)

Å det har väl snackats, skrivits och på allehanda sätt raljerats om den här filmen till näst intill förbannelse. Rapporter om filmbolaget som losar miljoners miljoner. En regissör som borde hållit sig till dataanimerat, en historia som innehåller så mycket konstig namndroppning att man blir yr i mössan.

Men, jag vet inte jag.
Så jäkla mycket annorlunda från senare tids slå-på-trumman-alster från Hollywood är det väl fanken inte. Mer som att titta på en sörjig blandning av Avatar, Prince of Persia, valfri Star Wars-del och kryddat med ett rejält mått från gamla flumsagan Dune.
Lite av allt liksom.

Vet att jag i yngre tonåren försökte mig på att läsa om denne John Carters äventyr på Mars. Men det liksom funkade aldrig….en westernkille som går in i en grotta på prärien i USA och vaknar i en annan grotta på Mars…nä…

Läser också att man velat göra film av Carters äventyr hur länge som helst, historien dök första gången upp redan 1912 och runt -31 funderades det på hur göra spelfilm på ämnet. Lite svårt idag att fatta varför, men å andra ser både riktiga världen och filmvärlden helt annorlunda ut nu och vi sväljer historier som dessa till lunch utan att blinka och kanske känna efter hur de smakar. Då var det väl superexotiskt värre.

Nåväl, till slut fick Hollywood äntligen arslet ur, Disney av alla bolag signalerade grönt ljus och gav Pixarpillaren  Andrew Stanton uppdraget att fixa till en smash hit. Vilket ju enligt siffrorna har gått sådär. På plussidan är att historien ändå känns rätt enkel och inte lika kvasifilosofiskt proppad som jag kommer ihåg att det lilla jag läste av boken var. Bakom alla skitnödiga och högtravande namn och överdriven dialog finns en lättkonsumerad story om kampen mellan ont och gott (inget nytt här inte) utan större nyanser där det mesta är svart och vitt, även om badassens främsta orsak till taskspelet känns….lite smålöjlig.

Carter himself poppar alltså upp som en gubbe i lådan på Mars, lierar sig med Avtar-lookalikes, flirtar med snygg fighterprinsessa och är en jäkel på att hoppa högt och långt tack vare annorlunda benstomme i kombo med Mars gravitation och…jaja..jag går inte in på detaljerna…

Taylor Kitsch toppar fysikformen och hoppar runt i bar överkropp vilket alltså tilltalar en prinsessa med det exotiska namnet Dejah Thoris (Lynn Collins) som visar upp både skönhet och fighting spirit. Mark Strong är listig skitstövel som hittar på jävligheter och i övrigt är väl det mesta som i de historier jag refererat till ovan. Lite kända skådisröster bistår de konstgjorda filurerna och så är det väl bra så då.

”me tarzan you jane…nä vad fan… fel film…”

Filmens största nackdel tror jag är att det är just Disney som ligger bakom, och därmed känns det som att order utgått om att produktionen ska vara näst intill familjevänlig, och således mer städad vad gäller filmvåld, dialoger och annat hittepå runtom. Mer soffvänligt äventyrlig än råbarkad.

Full fart är det i alla fall med effekter som inte behöver skämmas för sig, även om Carters sjumilaskuttande ser rätt kackigt ut.

John Carter är varken jättebra eller jättedålig. Stanton stoppar helt enkelt in lite allt möjligt i denna kamp mellan onda och goda och snaskar på med lite vardagliga Hollywoodeffekter som knappast får oss att höja på ögonbrynen speciellt mycket. Snygg produktion men lite själlös. Dock inte det magplask som många vill göra gällande. Mer som mellanmjölk.

Tinker Tailor Soldier Spy (2011)

Men se det här var väl en väldans trevlig bekantskap.

För att inte säga oerhört givande. Och det har väl knappast undgått någon att det är svenskt bakom spakarna hela vägen här. Också naturligtvis en anledning till att det på hemmaplan i Sverige har slagits på stora trumman nästan hela tiden. Och pressen och har skrivit och skrivit och hyllningarna har knappt haft några begränsningar. Och då vet ju ni att jag, precis som kollega filmitch, börjar skruva på mig lite. För är det något vi är förbannat bra på här i landet så är det att skriva upp den eländigaste skitfilm så fort det är en svenne svensk inblandad. Kanske därför jag också sätter mig lite avvaktande i början och försöker tänka bort alla de hyllningskörer som gapat sig hesa.

Själva storyn är lite bekant för en annan. Visst har man hört talas om le Carré och Mullvaden. Både som bok och inte minst den uppenbarligen klassiska tv-serien med Alec Guinness från då det begav sig i början på 80-talet. Då försökte jag titta, men var för ung och det var alldeles för pratigt och icke det minsta spännande.
Då alltså.

För vad som här bjuds är något helt annat. Samma historia förpackad enligt Tomas Alfredson. Rakt upp och ned berättas historien om hur trogne tjänstemannen George Smiley efter att ha avskedats i samband med en operation gone bad i lönndom återinsätts inom den brittiska, rätt nedgångna säkerhetstjänsten, för att snoka upp en möjlig rysk informatör i huset. En mullvad. Ganska snart står det klart att ”kandidaterna” bara kan vara ett antal utvalda och Smiley börjar med viss assistans snoka i sina kollegors förehavanden på ett stillsamt men ack så effektivt sätt.

"ja..det är äggkartonger på väggen bakom mig..."

Det är murrigt, det är dystert, grått och det är sannerligen ett 70-tal som inte på något sätt inbjuder till några positiva scenografiska vibbar. Ernst K börjar antagligen gråta om han ser den här filmen. För att inte tala om att det röks till förbannelse vad än personerna har för sig, och ingen hade troligen hört talas om personalvård heller.

Just filmens utseende är också dess styrka. Alfredson lägger sig vinn om detaljer och intryck, som i kombo med ett snillrikt komponerat manus underhåller på det mest oväntade sätt man kan tänka sig. Han låter herrar Gary Oldman, Colin Firth, Mark Strong, Toby Jones, David Dencik och John Hurt dra på sig de dystraste kostymer de nånsin kunnat hitta och därifrån spela upp en rejält spännande historia som växer mest hela tiden för att mynna ut i en satans effektiv final.

Suckers för spionhistorier som förväntar sig action och puffror i legio kommer att gnissla tänder av irritation, alternativt sucka av tristess. Här ligger actiondelen i dialogen, det verbala. Och i det som aldrig sägs. Mycket lämnas åt mig som tittare att knåpa ihop själv, och är man det minsta ouppmärksam kan det vara ett helvete att få koll på historien. Tror faktiskt det finns bitar jag inte fattat riktigt än. Men förbannat bra är det dock! Just Oldman som filmens Smiley gör naturligtvis ett strålande jobb och ingen kan väl med sådan pondus se så trist och intetsägande ut.

Tinker Tailor Soldier Spy är ett riktigt guldkorn för alla som gillar tillspetsat drama som kräver viss tankeverksamhet av sin åskådare. Filmens tidsålder är dessutom oerhört snyggt detaljerad och presenterad. Såja, nu kan jag sluta skruva på mig. En näve i luften för Alfredson.

Kick Ass (2010)

Att vara superhjälte är väl något man drömt om någon gång. För tusan, till och med i vuxen ålder kan man ju gå omkring och lura på hur det skulle kännas att vara begåvad med en kraft av något slag.

Den nördige Dave (Aaron Taylor-Johnson) tänker ungefär likadant, kanske mest då för att han skulle bli cool hos tjejerna. Dave har det inte alltför kul i tillvaron, tvingas hänga med nördpolare, hålla sig undan de obligatoriska värstingmobbarna och så just att inga tjejer verka lägga märke till honom. Efter idogt funderade bestämmer han sig för att världen, eller kanske mest han själv, behöver en superhjälte. Kan Spindelmannen så kan väl Dave? En kostym inhandlas och träningen börjar, men det visar sig vara svårare än väntat att bli en rättrådig tuffing. Men efter att av en mindre tillfällighet avstyrt ett bråk som filmats av ett vittne blir nu Daves alter ego; Kick Ass, en hjälte på nätet och hypen är igång. Dave själv kommer snart underfund med att tjejer har en förmåga att ty sig till honom om han låtsas att han är gay. Dessutom en listig täckmantel för att hålla sin nya identitet hemlig.

Jaha, och det här var ju en rätt märklig film. Som tenderar att hoppa mellan jönsig tonårshumor och ångest till slagfärdig action med ett och annat brutalt inslag. I och med att Kick Ass blir stadens kändis börjar det plötsligt dyka upp andra figurer som aspirerar på att få titulera sig superhjältar. En del med rättvisan framför ögonen, och en del med mindre gott mjöl i påsen. Daves från början ganska harmlösa historia trasslar snart in sig i händelser runt stadens gangsterboss D’Amico (Mark Strong) och plötsligt är stackars Dave/Kick Ass en efterlyst man hos alla.

Matthew Vaughn heter regissören till verket och och låg senast bakom Stardust som var fantasifull värre och riktigt bra. Sett ur det perspektivet upprepar han i mångt och mycket samma koncept här, även om effekterna är aningens råare och manuset har en mörkare underton. Ibland spretar historien åt lite alla möjiga håll och jag får för mig att den inte riktigt kan bestämma sig för vad den vill vara, komedi, action, eller möjligen båda med en liten släng eftertanke i. Mitt i all fantasifullhet och effektuppvisning känns det som att det finns ett stänk av vemodighet om den ensamma människan och längtan efter lite hederlig närhet.

Aaron Johnson som den lätt bortkomne Dave gör sig bra på duken och håller egentligen en ganska lågmäld profil, vilket absolut inte stör. För överspelet står istället Mark Strong (Sherlock Holmes) som illvillig gangster. Nicolas Cage dyker upp i en biroll och gör en udda men intressant figur, men kvällens pris går till unga Chloë Grace Moretz som gör Hit-Girl, en slagfärdig 10-åring som man inte stöter sig med i första taget. Lite befriande och lite skönt omoraliskt.  I övrigt snabba klipp och färgstark skildring av storstaden med snygga actionsekvenser som för tankar både till Matrix och Kill Bill-filmerna.

Kick-Ass:are är de allihopa!

Kick Ass är en märklig hybrid och levererar ett stycke annorlunda upplevelse. I alla fall hos mig. Vaughn lånar friskt från filmgenrens alla stilar och mixar ihop det till en sorts anrättning som erbjuder både ytlig kick (ass)-action och lätt ironi i väl valda lägen. Det är röj, action, humor och bara lite hederligt nörderi på en och samma gång och det blir svårt att värja sig mot underhållningsvärdet bara man tar det på rätt sätt. Stort plus också till filmens soundtrack som är ett av de bästa jag hört på länge!

Sherlock Holmes (2009)

Synnerligen underhållande och tokgalet lättsamt när Guy Ritchie ger sig på att tolka den gamla legendariska romanhjälten. Borta är det stela överspelet från 40-talsversionerna och den plastiga mimiken från de mindre lyckade tv-filmsnyinspelningarna som då och då dyker upp i diverse kanaler. Ritchie verkar helt enkelt ha samlat en gäng kompisar runt sig och plötsligt kommit på att det vore kul att hotta upp den gamle mästerdetektivens äventyr lite. Och självklart ge honom en liten annan utstrålning än det korrekta och torra som varit lite signum för mästerhjärnan.

Nu är det alltså Robert Downey Jr som på sitt (som vanliga) säregna sätt ger liv åt Holmes. Mästerdeckaren är en rätt komplicerad figur, han ställer upp i knytnävsslagsmål om pengar, tvekar inte att ta sig rejäla bläckor och är allmänt osocial. Fast givetvis med en knivskarp hjärna och observationsförmåga.
Den som får hålla ordning på Holmes är såklart Dr Watson (Jude Law), som även han får visa upp oanade actiontalanger när den dynamiska duon (vänta nu..fel film…) tar sig an den synnerligen illvillige Lord Blackwood (Mark Strong) som efter sin egen avrättning verkar ha kommit tillbaka till jordelivet för att göra tillvaron besvärlig för Holmes och Watson.

Sherlock Holmes är ytlig, spänning för stunden men trevligt underhållande. Snygga actionscener av Ritchie med läcker scenografi över Londons 1800-tal. Tempot är snabbt och stannar inte upp för någon närmare granskning av kvalitén, men å andra sidan är det liksom inte meningen heller. Actionbitarna är stinna och förutsägbara men fyller sin plats. Manuset är på gränsen till galet serietidningsskrattretande, men gör i detta sammanhang ingenting. Jude Law och Robert Downey Jr har en skön jargong och man kan verkligen ana att de antagligen hade rejält roligt under inspelningen. Mark Strong som Lord Blackwood är precis så snobbigt skurkig som bara en fiende till Sherlock Holmes kan vara.
Och som av en tillfällighet lämnas dörren öppen för en fortsättning. Någon som hade trott annat?

Betyget: 3/5