Morgan (2016)

morgan-movie-2016-posterEn sorts hårdnackad kusin till Ex Machina?
Ja, kanske. Fast utan den djupare filosofiska och underliggande gåtfullheten.

Här är det frostiga men effektiva ”riskkonsulten” Lee (Kate Mara) som anländer till topphemlig anläggning mitt ute i den grönskande spenaten. Ständigt denna vildmark ihop med high-tech. Lee´s uppdrag; att utvärdera Det Supetteknlogiska Företagets nya skapelse; den syntetiska och artificiella Morgan (en mycket bra Anya Taylor-Joy. Ögonen!!). Ett labbexperiment, ett provrörsbarn som heter duga. Ett skapat liv, som kommer med både möjligheter och hot.

Kärnan runt Morgan, forskare, assistenter och beteendevetare har naturligtvis alla sina band till Morgan. Lee är utbölingen. Hotet mot DERAS lilla bubbla och värld.
Bakom kameran idag Luke Scott (yes farsan heter Ridley), och han håller det ganska stramt. Olikt ovan nämnda Ex Machina väljer Scott att bara nudda vid existensfilosofin och lägger istället krutet på det kalla, sterila, hotfulla. Och framför allt det våldsamma. För Morgan kommer med vissa bieffekter. Därav Stora Bolagets oro.

Ganska rak rulle. Kate Mara är iskall och noll medkännande med personalen runt Morgan. Vilket jag gillar, Mara gör helt klart den bästa insatsen i hela rullen. Men baksidan är då möjligen att det också blir den mest förutsägbara, Anya Taylor-Joy blir också hotfull, fast på ett annat sätt. Oberäknelig och svårläst. Bra där. Scott får sin figur dit han vill.

morgan_pic

risk eller tillgång?

Filmens största dilemma? Att den inte riktigt verkar veta vad den vill vara. En frågeställare om människans Gudskomplex eller bara en kylig och hårdhänt thriller om suspekta försök i labbet? Scott har möjligen enorma skor att fylla i sin framtida karriär, men visst finns potentialen. En rätt skaplig rollista hjälper honom på vägen med bla; Mara, Taylor-Joy, Rose Leslie, Toby Jones, Michelle Yeoh och Paul Giamatti. Största slöseriet; Jennifer Jason Leigh som förtjänar mer speltid.

Första hälften är bäst. Sen blir det mer hård thrilleraction när existensfilosofin kastas åt sidan. Genomgående för hela rullen är dock Kate Mara´s iskalla och beräknande uppenbarelse. Inte utan anledning. Förstås.

Sterilt underhållande. Och jag gillar det ganska bra.

Tinker Tailor Soldier Spy (2011)

Men se det här var väl en väldans trevlig bekantskap.

För att inte säga oerhört givande. Och det har väl knappast undgått någon att det är svenskt bakom spakarna hela vägen här. Också naturligtvis en anledning till att det på hemmaplan i Sverige har slagits på stora trumman nästan hela tiden. Och pressen och har skrivit och skrivit och hyllningarna har knappt haft några begränsningar. Och då vet ju ni att jag, precis som kollega filmitch, börjar skruva på mig lite. För är det något vi är förbannat bra på här i landet så är det att skriva upp den eländigaste skitfilm så fort det är en svenne svensk inblandad. Kanske därför jag också sätter mig lite avvaktande i början och försöker tänka bort alla de hyllningskörer som gapat sig hesa.

Själva storyn är lite bekant för en annan. Visst har man hört talas om le Carré och Mullvaden. Både som bok och inte minst den uppenbarligen klassiska tv-serien med Alec Guinness från då det begav sig i början på 80-talet. Då försökte jag titta, men var för ung och det var alldeles för pratigt och icke det minsta spännande.
Då alltså.

För vad som här bjuds är något helt annat. Samma historia förpackad enligt Tomas Alfredson. Rakt upp och ned berättas historien om hur trogne tjänstemannen George Smiley efter att ha avskedats i samband med en operation gone bad i lönndom återinsätts inom den brittiska, rätt nedgångna säkerhetstjänsten, för att snoka upp en möjlig rysk informatör i huset. En mullvad. Ganska snart står det klart att ”kandidaterna” bara kan vara ett antal utvalda och Smiley börjar med viss assistans snoka i sina kollegors förehavanden på ett stillsamt men ack så effektivt sätt.

"ja..det är äggkartonger på väggen bakom mig..."

Det är murrigt, det är dystert, grått och det är sannerligen ett 70-tal som inte på något sätt inbjuder till några positiva scenografiska vibbar. Ernst K börjar antagligen gråta om han ser den här filmen. För att inte tala om att det röks till förbannelse vad än personerna har för sig, och ingen hade troligen hört talas om personalvård heller.

Just filmens utseende är också dess styrka. Alfredson lägger sig vinn om detaljer och intryck, som i kombo med ett snillrikt komponerat manus underhåller på det mest oväntade sätt man kan tänka sig. Han låter herrar Gary Oldman, Colin Firth, Mark Strong, Toby Jones, David Dencik och John Hurt dra på sig de dystraste kostymer de nånsin kunnat hitta och därifrån spela upp en rejält spännande historia som växer mest hela tiden för att mynna ut i en satans effektiv final.

Suckers för spionhistorier som förväntar sig action och puffror i legio kommer att gnissla tänder av irritation, alternativt sucka av tristess. Här ligger actiondelen i dialogen, det verbala. Och i det som aldrig sägs. Mycket lämnas åt mig som tittare att knåpa ihop själv, och är man det minsta ouppmärksam kan det vara ett helvete att få koll på historien. Tror faktiskt det finns bitar jag inte fattat riktigt än. Men förbannat bra är det dock! Just Oldman som filmens Smiley gör naturligtvis ett strålande jobb och ingen kan väl med sådan pondus se så trist och intetsägande ut.

Tinker Tailor Soldier Spy är ett riktigt guldkorn för alla som gillar tillspetsat drama som kräver viss tankeverksamhet av sin åskådare. Filmens tidsålder är dessutom oerhört snyggt detaljerad och presenterad. Såja, nu kan jag sluta skruva på mig. En näve i luften för Alfredson.