Morgan (2016)

morgan-movie-2016-posterEn sorts hårdnackad kusin till Ex Machina?
Ja, kanske. Fast utan den djupare filosofiska och underliggande gåtfullheten.

Här är det frostiga men effektiva ”riskkonsulten” Lee (Kate Mara) som anländer till topphemlig anläggning mitt ute i den grönskande spenaten. Ständigt denna vildmark ihop med high-tech. Lee´s uppdrag; att utvärdera Det Supetteknlogiska Företagets nya skapelse; den syntetiska och artificiella Morgan (en mycket bra Anya Taylor-Joy. Ögonen!!). Ett labbexperiment, ett provrörsbarn som heter duga. Ett skapat liv, som kommer med både möjligheter och hot.

Kärnan runt Morgan, forskare, assistenter och beteendevetare har naturligtvis alla sina band till Morgan. Lee är utbölingen. Hotet mot DERAS lilla bubbla och värld.
Bakom kameran idag Luke Scott (yes farsan heter Ridley), och han håller det ganska stramt. Olikt ovan nämnda Ex Machina väljer Scott att bara nudda vid existensfilosofin och lägger istället krutet på det kalla, sterila, hotfulla. Och framför allt det våldsamma. För Morgan kommer med vissa bieffekter. Därav Stora Bolagets oro.

Ganska rak rulle. Kate Mara är iskall och noll medkännande med personalen runt Morgan. Vilket jag gillar, Mara gör helt klart den bästa insatsen i hela rullen. Men baksidan är då möjligen att det också blir den mest förutsägbara, Anya Taylor-Joy blir också hotfull, fast på ett annat sätt. Oberäknelig och svårläst. Bra där. Scott får sin figur dit han vill.

morgan_pic

risk eller tillgång?

Filmens största dilemma? Att den inte riktigt verkar veta vad den vill vara. En frågeställare om människans Gudskomplex eller bara en kylig och hårdhänt thriller om suspekta försök i labbet? Scott har möjligen enorma skor att fylla i sin framtida karriär, men visst finns potentialen. En rätt skaplig rollista hjälper honom på vägen med bla; Mara, Taylor-Joy, Rose Leslie, Toby Jones, Michelle Yeoh och Paul Giamatti. Största slöseriet; Jennifer Jason Leigh som förtjänar mer speltid.

Första hälften är bäst. Sen blir det mer hård thrilleraction när existensfilosofin kastas åt sidan. Genomgående för hela rullen är dock Kate Mara´s iskalla och beräknande uppenbarelse. Inte utan anledning. Förstås.

Sterilt underhållande. Och jag gillar det ganska bra.

Honeymoon (2014)

Honeymoon_posterHåller mig kvar i indie-land ett litet tag till.

Kvinnliga debut-regissören Leigh Janiak satsar på långsamt krypande obehag. Med små medel och isolerad omgivning. Bea (Rose Leslie…javisst, Ygritte från GoT!) har precis gift sig med Paul (Harry Treadaway). Nu tänker paret unna sig ett par dagar med varandra i lånad stuga snyggt belägen vid sjö.
Joråsåatt.

Myspyslig början övergår snart i mörkare toner när Paul känner att något inte känns helt okej med sin nya fru. Hon verkar plötsligt inte vara samma Bea som han gifte sig med. Kan det faktum att han hittar henne gåendes i sömnen i skogen en natt ha nåt att göra med det hela?

Har man varit med och glott på film ett tag är det naturligtvis inte så jäkla svårt att räkna ut vad som komma skall. Vägen dit är dock riktigt underhållande…eller kanske obehagligt oroande…på ett nyfiket sätt…? Liten story på begränsad yta. Janiak håller det stramt och de två skådisarna gör det bra. Speciellt Leslie som med små medel gradvis förvandlar Beas personlighet. Man får lite av the chills helt enkelt.

Förvänta er ingen fartig utveckling. Mer krypande obehag.
Filmens svagaste del är annars finalen, men så pass långt gånget i storyn är jag ändå stabilt underhållen av det jag sett. Skådisarnas film helt och hållet. Tredje stjärnan går till dem.