Barely Lethal (2015)

Lönnmördar-tonåring från hemlig organisation längtar efter det ”vanliga high school-livet” och allt som följer med det.
Ojojoj, snacka om att en annan är i helt fel målgrupp för den här rullen. Men vad tusan, har man streamingkanaler så har man.

Megan (Hailee Steinfeld) är värsta superduperlönnmördaren sedan barnsben. Utbildad på specialskola för kids med ”särskilda talanger”. Hon är förstås top notch i sin grupp och utkämpar dessutom rivalitet med ”kollegan” Heather (Sophie Turner), som självklart är bitchig och dum och fåfäng. Under ett uppdrag där målet är att oskadliggöra ett kvinnligt badass och tillika rälig vapenhandlare (Jessica Alba) fejkar Megan sin egen död…för att snart dyka upp i en liten stad, där hon hittar på att hon är utbytesstudent och ska gå ett år på high school. Givetvis kan hon inga sociala koder och pinsamheterna står som spön i backen. Ok, vad ÄR det här?? En barnrulle? En knaskomedi för tonåringar? En sorts lättsam thriller med ett gäng tjejer i huvudrollerna?? Antagligen lite av allt. Ostigt och tillrättalagd action. Och, vi får (självklart) Samuel L. Jackson inknöad i manuset som Megans lönnmördarboss! Why am I not surprised…?

Lika självklart är det ju också att ganska snart dyker både Albas och Turners karaktärer upp i Megans nya vardag och ställer till det. Popkulturreferenser, romantik, pinsamheter, lökig humor, musik..och så lite gammalt hederligt kickass-våld inbakad i det hela. Så har man sig en ganska oförarglig story som inte sätter några större avtryck (läs:inga) i filmhistorien. Men som hjärnslö och slapp underhållning en kväll efter jobbet duger den gott. Dessutom är det aldrig fel att skåda ännu en film med talangen Steinfeld. Hon kommer att gå långt i branschen. Oavsett kvalle på rullarna.

Annonser

Eftersläntrare x3: osmakligheter (igen!), djurskräck och psykot i vildmarken!

The Brothers Grimsby (2016)

Men förihelvete! HAHAHAHA!
Precis när man trodde att dåren Sacha Baron Cohen inte hade så mycket mer att visa upp…så sportar han fram den här hysteriska knaskomedi-spionthriller-syskon-fars! Om det funkar?? Beror på VEM du frågar förstås! Jag är Sacha-nörd så här är svaret rätt givet. Om Movie 43 klampade runt helt utanför den berömda boxen…så gör den här rullen likadant, fast med de mer traditionella storyklyschorna. Alltid sevärde Mark Strong spelar Englands tuffaste och bäste hemlige agent Sebastian Graves! Stenhård. Men hamnar likväl i ett läge där han behöver ha hjälp av sin fram till nu ”okände” bror, fotbollshuliganen Nobby (Sacha). Nobby är allt…man inte vill vara….om uttrycket tillåts. De två teamar upp mot en knäpp konspiration som hotar världen. Vad det exakt var har jag nästan glömt bort…för det är inte det viktigaste här!! Istället är det humorn…eller förlåt…det som är humor i SBC´s värld. Och som jag älskart!! Helt galet. ”Som vanligt” utmanar den brittiske komikern våra gränser för vad som är underhållande eller inte. Ytterligare en rulle som troligtvis älskas eller avskys. Regisserat av fransosen Louis Letterier. Plus roliga Isla Fisher i biroll också. Prutthumor…fel..kissochbajsochandravätskor-humor, ösig action, snuskigheter, elefantosmakligheter och ett jävla vrålgarv mest hela tiden från mig. Jajaja jag vet..men ibland är det riktigt gött med trams!!

47 Meters Down (2016)

Vän av ordning kanske börjar hojta om filmens produktionsår ovan här nu. Men..appappapp…rullen gjordes redan 2016 och låg för lansering på dvd/blu ray-marknaden hösten -16..när rättigheterna köptes upp av ett annat bolag som helt plötsligt bestämde sig för biolansering sommaren 2017 istället. Hette också In the Deep ett tag. Men skit i det. Vi får oss en ny otäcksrulle i vatten…bland hajar. Alltid gångbart, iaf på papperet. I praktiken verkar det ju numera vara lika svårt att få till en sevärd haj-film..som att göra ett vettig varulvsrulle! Damn! Nåja, dagens försök är inte alls så pjåkigt ändå. Den gör vad den ska. Två ystra systrar på semester i Mexiko får för sig att dyka ned i hajbur för att kolla in bestarna. Knasbollar. Allt skiter sig såklart, buren släpper från sitt fäste i båten på ytan och nu sitter tjejerna fast där i buren..typ 47 meter under ytan. Med lufttuber som börjar tömmas på luft. Yaak. Och såklart är det ju icke bara att simma upp till ytan…utanför buren lurar de ju…bestarna. Helt okej stämningsframkallande otrevligt detta. Skulle aldrig kunna ta dykcert har jag insett. Tycker det är alldeles för otrevligt att man ska ”andas” under vatten. Inget för mig. Spännande detta dock. Lite lökigt, lite overkligt, men rätt rejält obehagligt för de två syrrorna Lisa (Mandy Moore) och Kate (Claire Holt). På ytan skymtar minsann gamle Matthew Modine som kapten på den olycksaliga båten. CGI-hajar, men de gör jobbet. Gott så.

Carnage Park (2016)

Rätt märklig kombo av rånarrulle-turns-survival-horror. Filmad i gritty stil med ett ökenlandskap typ New Mexico/Kalifornien som backdrop. Två misslyckade rånare tar gisslan och flyr i bil. Dessvärre kör de rakt in i ett ödsligt område, Carnage Park, där en dåre till sniper härjar. Wtf?!?! Flykten blir till en kamp för överlevnad. Den kvinnliga gisslan Vivian (Ashley Bell) får fullt upp, inte bara att klara sig undan sina gisslantagare…utan också hålla koll på galningen med gevär! Jaja, men lite var väl funkis här iaf. Storyn bjuder inte direkt på några himlastormande ögonblick, men är ändå så pass intressant att jag vill hänga med till upplösningen. Ganska snyggt filmad i stil och färger, det där sepiagula som tycks vara vars filmmakares egendom numera. Ibland nästan lite humor, av det mer svarta slaget förstås, men mest vill den nog vara obehaglig och skrämmande. Vilket den kanske inte lyckas fullt ut med. Knasbollen med skjutvapen gör aldrig något större intryck och förpassas mest till en knäppgök. Alla håller självklart på Vivian som tar saken i egna händer och visar var skåpet ska stå. Litet plus att gamle Alan Ruck dyker upp i miniroll…Cameron från Fira med Ferris!! Ok för stunden, men oerhört lättglömt.

 

CHIPs (2017)

Jönsig actionkomedi som illa förklädd buddy-cop-movie?? Jo, jag tackar.
Skådisen Dax Shepard är en lustig typ. Ingen jättelång meritlista ännu. Ofta förekommande i biroller i modell lite mer vågade komedier och tv-serier. Tänk My name is Earl typ. Han har dessutom fuskat lite som regissör förut med Hit & Run som var en liten joyride. Här har han regisserat sig själv som fd X-Games-proffset Baker vilken drömmer om en karriär hos motorcykelpolisen i Kalifornien. Mot alla odds blir han antagen och utbildad och strax hopföst med glidaren och motormouthen Ponchorello (Michael Peña). Upplagt för trams och jöns såklart. Baker vet dock inte att Ponchorello är en FBI-agent undercover för att avslöja en eventuell rånarliga inom polisen.

Jaja, en film i komedifacket som självklart inte passar alla . Vi får sexskämt, pruttskämt, homoskämt och ren slapstick. Peña (End of Watch, Fury, War on Everyone) visar återigen att han kan hoppa från genre till genre utan några problem och dominera. Han är klockren som snabbsnackare och styv-i-korken-snut här. Shepard har ett sävligt och underfundigt sätt. Bra kombo mellan dem, trots alla klyschiga skämt och förutsägbara scener. Gillade man tex filmversionen av 21 Jump Street, kommer denna av sitta som en smäck!

Bra uppbackning i rollistan av Vincent D´Onofrio som badass och Shepards riktiga fruga Kristen Bell som hans bitchiga ex-fru i filmen! Mycket roligt när hon går loss och dissar Shepards rollfigur!

Rullen bygger på den omåttligt populära tv-serien CHIPs som rullade i amerikansk tv i slutet på 70-talet och början 80-talet. Shepard har varit med och plitat på manus här och missar inte en möjlighet att hotta upp med lite fräsig action och under-bältet-humor. Och mitt i alla galenskaper och utsvävningar blir det lite trivsamt också. I grund och botten förstås en galet lättviktig rulle som inte har något av vikt att leverera. Förutom lite skratt dårå.
Men mest bara för den som är lite svag för filmer i den här delen av komedisvängen. Som jag.

 

Keeping Up with the Joneses (2016)

Jonses_posterFortsätter gotta (grotta?) ned mig i de där lagom tramisga ”fredagsrullarna”.
De som passar sig som handsken efter en arbetsvecka och då man liksom bara vill ha lite hjärndöd Hollywood-underhållning. Varför inte med lite flåshumor och lagom mängd filmvåld?

Återigen strulputten Zach Galifianakis i centrum. Här som Jeff, vilken tillsammans med hustrun Karen (Isla Fisher) lever förortslivet hemma på villagatan. Kanske kan man också säga att deras äktenskap gått lite i…stå? Sommarn står för dörren och barnen är skickade på kollo. Vad har det spännande förortslivet att bjuda på?

Kanske ett par nya grannar i form av det bildsköna paret Jones som flyttar in. Tim (Jon Hamm) och Natalie (Gal Gadot). Vilka snyggingar. Snygg bil också. Snygga möbler. Helt enkelt bra smak vad gäller allting tycks det som. Jeff blir charmad av den spirande grannsämjan från första början och försöker bonda med Tim på direkten. Karen är lite mer….misstänksam. Nog måste det väl ändå vara något lurigt med det här? Så snygga och lyckliga par finns väl inte i förorten?

Jamen detta var väl inte så illa ändå.
Lagom töntigt och lite småputslustigt under drygt 100 minuter. Bäst idag är kanske ändå Isla Fisher som får visa komiska talanger som misstänksam hustru när hon leker amatördeckare i villakvarteret. Zach G går på med patenterat knasspel. Lite som man är van att få honom. Inget fel i det. Hamm och Gadot är vandrande reklam för det snygga och framgångsrika paret. Självklart med en hemlighet…OCH en anledning till att dyka upp på just den här villagatan. Snart visar det sig också att de båda paren minsann behöver vandra på ett eller annat sätt.

Keeping-Up-with-the-Jones

grannsämja pågår

I en annan tid och en annan form hade paret Jones lätt kunnat gestaltas av Brangelina-duon, men sådant är ju icke fallet numera. Hamm och Gadot är dock underhållande i sina roller. Helt klart.

En stunds knasskämsig humor i förorten, mixad med lite lagom action och underhållningsvåld. En story som inte har ett endaste dugg nytt att komma med, men funkar ändå. Det är simpelt, ytligt, trivsamt och rätt snyggt utfört. En fredagsrulle.

Och ibland räcker det ju så.

Ghostbusters (2016)

ghostbusters_posterJepp, jag var en av de som rynkade på pannan. Och muttrade lite.
OBS! Inte av hat eller annat trams angående de inblandade som under hela sommarn spyddes ut över nätet.
Nej, mer ett sorts bekymmer att våld skulle brukas på en 80-talsikon till film i och med denna nyinspelning. Vad skulle detta tilltag vara bra för? Men skam kom på torra land så att säga. Rejält faktiskt.

Spökjägarsnubbarna från originalet är alltså utbytta mot ett gäng brudar som kör sitt alldeles egna race. I frontlinjen; härliga Melissa McCarthy och underbara Kristen Wiig. Trivsamma Kate McKinnon och Leslie Jones förgyller gänget. Ni kan ju grundstoryn. Övernaturliga incidenter inträffar nästan hela tiden i New York, och snart har virriga men envisa Abby (Melissa M) hittat sitt nya kall. Den till en början stiffa Erin (Wiig) sluter motvilligt (men nyfiket) upp och sen..tja..sen är det mesta som det man känner igen från originalstoryn. Fast att man liksom vänt på det hela dårå. Vilket betyder att vi får en helblåst Chris Hemsworth som Spökligans sekreterare. Riktigt roligt.

Konservativa och hårdnackade filmfans av originalet vrider sig förstås i ilska och vånda över detta grepp att ändra på könsrollerna. Varför denna ilska (och rätt hårt hat) finns har jag svårt att ens förstå för en sekund. Låt vara att JAG var lite klentrogen när faktum stod klart att det skulle bli en nyinspelning…men det handlade uteslutande om VARFÖR en nyinspelning. När jag nu skådat resultatet kan jag bara tycka att herr regissör Paul Feig (Bridesmaids) gjort ett synnerligen trivsamt jobb. Det går liksom inte att undvika att tycka om de här brudarna.

ghostbusters-2016

i tunnelbanan händer kufiska grejer

Bra fart på den (självklart) lite lökiga storyn, effekterna gör jobbet och ser rätt tuffa ut anno 2016 om man jämför med 1984. Och den som sitter och väntar på de självklara (?) cameorollerna för originalets alla (nästan) inblandade…behöver icke vara orolig.

Nej näthatare och belackare; håll flabben och njut av en rätt trivsam bagatell istället.
För någon från de yngre generationerna som inte har någon koppling till ursprungsrullen ter sig detta till och med som en stabil stand- alone-rulle. Så pass.

Bra nöje för den investerade tiden.

Central Intelligence (2016)

central_intelligence_ver2Besvara vän-förfrågningar på fejjan. Oftast ofarligt och inga större obehagligheter som följer.Kanske så kontorsnissen Calvin (Kevin Hart) tänker där han sitter framför datorn och plötsligt får en invit från en gammal high-school-kamrat. Eller kamrat och kamrat…Calvin var en av de få som försökte vara hygglig mot den olycklige Bob Stone (Dwayne Johnson) i plugget en gång i tiden.
Och vad kan nu Stone vilja honom så här många år efteråt tro…?

Jaja..jag jag vet nog vad du kanske tänker nu. Ännu en tramsig buddy-movie. Med flåshurtig humor. MEN, funkar kemin mellan de två protagonisterna kan ett manus komma undan med mycket. Och det är precis vad som sker här. Calvin är lite lagom småtrött på sitt inrutade liv som kontorsavlönad och när den udda Stone dyker upp och påstår att han jobbar för självaste CIA…och dessutom behöver Calvins hjälp…ja då kanske det ändå är lite äventyrslusta som brinner igång där hos Calvin…? För att i samma ögonblick ersättas av tvivel och förfäran när Stone uppvisar tendenser på att vara en väääldigt konstig person…kanske rentav en galning med tvångsföreställningar.

Det bästa med rullen? Att den bland all komedi och småputtrig action ändå hela tiden dras med ett visst mått av ovisshet. Man vet liksom aldrig var rullen ska ta vägen. Och detta nu alltså menat i positiv mening. En annan stor (!) fördel med rullen är såklart The Rock. Dwyne Johnson. Mannen är som gjord för komedi. Har ett sorts flow som banne mig är galet snyggt. Speciellt här, i par med Kevin Hart. Som också får glänsa lite. Kanske liite mer nedtonad från sin gapighet han visat upp i andra alster…?

CENTRAL INTELLIGENCE

the Rock erbjuder kompisgåva

En njutbar buddy-movie bör ju såklart innehålla en sorts bubblande aura mellan de två kompisar det ska handla om, och det gör verkligen det här. Låt vara sen att själva storyn är fladdrig som ett bakplåtspapper. Man liksom bara sitter där ändå och flinar stort åt knasigheterna som bjuds.  Bra där herr regissör Rawson Marshall Thurber (Dodgeball). Återigen, inget för den som absolut måste ha logik, mening och djup i manuset.

Vi andra skrattar gott åt snubbarna och konstaterar att detta var en sjusärdeles rolig komedi anno 2016. Ännu en detta år!
Bra komediår rentav??

#rewatch: Den vilda jakten på stenen (1984)

romancing_the_stone_posterAh det gamla goda film-80-talet. ÄVEN…om det ibland kanske är bäst att låta gamla alster ligga där och få bli ihågkomna av mer nostalgiska skäl än kvalitativa.

Den här gamla godisbiten har jag alltid haft ett gott öga till. Ända sedan jag såg den på bio. En modern (hrm..80-tal…host..) äventyrsrulle med inbakad romantik som helt klart red på vågen som en viss Indiana Jones hade skapat (även om faktiskt den första versionen av manuset till den här rullen skrevs flera år innan Indy ens var påtänkt).
Joan Wilder (Kathleen Turner), författare av galet populära äventyrsromaner för kvinnor (det som vi kanske till och med skulle drista oss till att kalla för tantsnusk), lever verkligen genom sina böcker. Ensam i sin New York-lägenhet med katten som sällskap drömmer hon dock om att möta den rätte, Nån dag.
Kanske förr än hon tror till och med.

När plötsligt hennes syster blir kidnappad i Colombia, och hon själv får en mystisk karta i posten…ja då händer det grejer. Storstad byts rakt mot sydamerikanska djungler och strax springer hon dessutom på äventyraren Jack (Michael Douglas), som inte bara charmas av den snygga och bortkomna författarinnan…utan också av den möjliga skattkartan som finns i hennes ägo.

romancing-the-stone-_pic

dynamiska duon känner in naturen

Ack ja, men det var väl för charmigt. Även 32 år senare. Hahaha, såklart det är lökigt på vissa håll, men banne mig om inte charmen och kemin mellan Turner och Douglas fortfarande finns där. Stundtals rolig dialog varvas med lagom trivsamma actionsekvenser. Turner lyckas gå från bortkommen storstadsbo till tuff brutta utan att det känns ostigt. Eller vaddå, det gör det ju! Fast det är ju lite så det ska vara här! Man liksom tar det med sig i trivsamheterna.

Douglas blir en sorts råbarkad kusin till Indy, och kommer undan med det. Damn, den gode Douglas gjorde ändå underhållande roller på 80-talet/början 90-talet. En charmig typ. Helt klart. Kasta dessutom in ettrige Danny De Vito plus en hoper skumma hårdingar i handlingen..och den här skattjakten blir en lustiger och lagom jönsig soppa. Regissören Robert Zemeckis har så att säga full koll på knasigheterna.

En actionkomedi väl värd namnet.
Till och med mycket trevlig. Även utanför sitt 80-tal. En av mina favoriter från detta svunna årtionde! På gränsen till att klara cutten till min årslista för -84.

Sommarklubben: Dragnet (1987)

dragnetKanske mer en kärleksfull än bra hyllning till den i USA omåttligt populära tv-serien från slutet av 60-talet.

Hursomhaver får vi här en ung Tom Hanks och en rätt slimmad Dan Aykroyd. Den senare är snuten Joe Friday som följer reglementet (och dess klädkoder!) till punkt och pricka. Hanks är den nye partnern Streebek som är lite mer…80-talsvild?

En orgie i 80-färger, musik (saxofonen och synthen!), lökig action och ansträngd komedi. En rätt fånig intrig som inbegriper dubbelspel, utpressningar och lite annat framvärkt från ett manusbord anno 1987. Inte det vassaste i lådan i dessa dagar…men likväl lite skönt underhållande som en relik från det härliga 80-talet.

Jag gillar ju framförallt Hanks tidiga rullar, när hans valpighet lyser igenom mer än hans pondus. Det här en typisk sådan. Aykroyd är enligt egen utsago ett stort fan av den gamla tv-serien och kanske är det då helt logiskt att han spelar den mest kände karaktären, Friday. Han har också (självklart) varit med och petat i manuset…som om man ska vara ärlig mest är en samling rätt underhållande scener staplade på varandra. Samspelet mellan Hanks och Aykroyd räddar dock upp det mesta. Kanske fanns tankar på en serie filmer om de här snutarna, men taskiga siffror i kassaböcker grusade de planerna. Vilket kanske var lika bra.

En stunds ganska underhållande fånerier blir det dock.
På köpet får man en geografisk rundtur i ett Los Angeles som osar av 80-tal, mode, musik och olika företeelser. Ett nostalgipiller.

80-talet i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

Sommarklubben: Tango & Cash (1989)

Tango_CashMen vad är detta?!
Kurtan Russell fortsätter att nästla sig in i Sommarklubben var och varannan dag! Nu med gamle Sly Stallone som kompis.

Här typexempel på rulle från det glada 80/90-talet där djupet i manuset inte direkt står i fokus (hrm..). Men skit i det! Det är känslan här som är det viktiga. Russell är slarverpolisen Cash, Stallone den elegante snobben Tango. Tillsammans (efter lite sedvanligt tjafs) tar de sig an lömske crimebossen Jack Palance, vilken dock börjar med att sätta en snygg plan i verket som går ut på att de båda snut-essen blir anklagade och fällda för ett mord de icke begått. Inget kan dock stoppa the boys, som till och med rymmer från finkan innan de sätter av efter Palance och hans hejdukar.

I ärlighetens namn en rejält lökig story detta, men charmen och tidsstämpeln på rullen gör att man har tusan så roligt ändå. Galet ologiska scener med de två charmörerna där de får gott om tillfälle att sporta rejäla actioscener a´la sent 80-tal.

Framgångsrik (såklart!) som buddy-film en gång i tiden när det liksom räckte med att smälla upp de pålitliga skådisnamnen på en bioaffisch och så var det väl bra med det. Bucksen var liksom hemma i kassan redan då. Palance är lagom styltig och dessutom petar man in en ung Teri Hatcher som Stallones syrra!

När jag nu ser om rullen en skön sommarnatt inser mitt förnuftiga jag att filmen är hopplöst föråldrad i nästan allting. Utom CHARMEN! Haha, det går liksom inte att inte trivas i det här sällskapet. Och MUSIKEN! Vilken härlig liten bonus! Medryckande och så galet tidstypisk. Mumma!

Kompisraffel i sommarnatten!

 

summer-movie-fun-logo

The Do-Over (2016)

do_overStreamingjätten Netflixs deal med Adam Sandler fortsätter. Nu i form av ett thrilleräventyr med ”komiska” inslag.

Det handlar om losers. I form av hunsade banksnubben Charlie (David Spade) vars vardag är sämre än sämst. In på banan med gamle skolkompisen Max (Sandler), som har en plan. Vilken inbegriper att de två stollarna ”försvinner” och återuppstår under nya identiteter. Livet väntar med nya upplevelser! Eller?

Synd bara att Max valde fel identiteter att sno. Snart har de två kumpanerna ett koppel bad guys i hasorna. Varför? Undrar både dom och jag. Och varför verkar dessutom inte Max spela med helt öppna kort?

Alla som känner till sin Sandler vet ungefär vad som väntar här. Den nästan absurda komiken ihop med en actionbetonad thrillerbetonad story…som i och för sig har sina förtjänster. Dessutom varvar inte Sandler upp FÖR mycket i den flåshurtiga humorn. Alltid nåt för de Sandler-skeptiska. Vad filmen dock förlorar stort på är nivån på humorn. Rätt roliga skämt varvas tyvärr alltför ofta med rejält grova och meningslösa klavertramp. Som att ingen kunde säga stopp på inspelningen och verkligen ifrågasätta om nivån på skämten verkligen behövde vara SÅ låga. Faktiskt till och med så de känns bra långt under Sandlers ”normala” standard.
Synd. Jag tror nämligen att rullen hade funkat lika bra, eller kanske bättre, utan dessa plumpa inslag.

doover_pic

”Netflix-rulle!?? jag trodde det var Grown Ups 3!!”

Annars gör Sandler precis vad han kan till vardags, om än liite mer återhållsam då. Han funkar som vanligt riktigt bra ihop med David Spade, det är ju inte första gången de två kamperar ihop framför kameran. Paula Patton och Kathryn Hahn förtjänar också att nämnas, även om det är ganska klyschiga roller de har att tampas med.

Storyn är på sina ställen, och de är ganska många, rejält långsökt…och nånstans är det väl också tänkt att ett visst allvar och mörker ska finnas inbakat. Funkar sådär när det ställs mot plumphumorn. Lite synd då det känns som att det kunde ha blivit lite bättre än vad som visas upp nu.

Duger dock för stunden. På nåder.
Om man gillar Sandler alltså.

 

Sommarklubben: Spanarna (1987)

stakeoutRejäl trivsam feelgood på den här ytliga och lättsmälta thrillern från  det glada 80-talet!

Richard Dreyfuss och Emilio Estevez är de två kriminalarna Chris och Bill i Seattle som får i uppdrag att hålla koll på ex-flickvännen till en förrymd mördare. Kanske, kanske inte, kommer den brutale (med 80-talsmått mätt) rymlingen ”Stick” (Aidan Quinn) att kontakta sin gamla flamma Maria (Madeleine Stowe), vilken givetvis är ursnygg och bor ensam i ett lagom charmigt litet radhus (?).
Perfekt för våra polispellar att sitta och glo på snygg-Maria från en lägenhet tvärs över gatan.

Finfin underhållning från förr detta. Och håller än. Faktiskt. Regisserad av John Badham, household name på 80 -talet. Han lyckas rätt perfekt i mixen med smart humor, knashumor och lite svängig action mot slutet. Dessutom vässar det till sig när Chris kärar ned sig i Maria..men ju inte kan avslöja att han är snut som ska övervaka henne. Hahaha…Dreyfuss vita lögner är härlig humor.

Lever högt på  det trivsamma samspelet mellan Estevez och en inspirerad Dreyfuss.
Bästa scenen i rullen KAN vara när de två snutarna kastar kända filmcitat mellan varandra och Dreyfuss INTE känner igen en ikonisk replik från Hajen! Underbart!

Bra exempel på actionthriller/komedi från förr som hade en liten touch av ”det”.

Spaning i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

Sommarklubben: Trassel i natten (1985)

Intothenight2Härligt.
En easy-on-the-eye- rulle. Här krävs inte så mycket tankeverksamhet. Bara att hänga med på resan liksom.

Vi får en ung och slimmad Jeff Goldblum som har sömnproblem. Lägg till det upptäckten att frugan är otrogen. Apatiske Ed (Goldblum) sätter sig i bilen och bara kör. Av en slump hamnar en kortklippt Michelle Pfeiffer i hans bil, ohälsosamt nog jagad av ett gäng tokiga torpeder från mellanöstern! Oj! Varför?! Nu är det plötsligt upp till Ed och Diana (Pfeiffer) att hålla sig vid liv när jakten genom ett nattligt Los Angeles sätter igång.

Bakom filmen ligger ju John Landis, den sköne regisnubben från yesterday. Den här rullen gjordes när Landis var i smöret, med rullar som (mästerverket) Blues Brothers, Ombytta Roller och En amerikansk varulv i London på pluskontot. Här verkar han mest bara vilja tjoa och tjimma lite…och framför allt hitta en ursäkt för att stoppa in så många stjärnor och regikollegor i så många små roller han bara kan (för övrigt ett av hans trademarks)!
Observanta spotar därför veteraner som Dan Aykroyd, David Bowie (!), Richard Farnsworth, Paul Mazursky, Roger Vadim, Jim Henson, Rick Baker, Vera Miles, Lawrence Kasdan, David Cronenberg….för att nämna några! Kolla om du hittar några fler! Plus herr Landis själv som iransk torped (det är han som inte har några repliker under hela filmen)!

Papperstunn story såklart, men det är istället just de små detaljerna och 80-talscharmen som gör hela rullen från början till slut. Goldblum ser coolt nollställd ut mest hela tiden och hänger på Pfeiffer. Viss charm finns mellan de två och visst blir det en ganska mysig natt i det glittriga Los Angeles. Som vanligt varvar Landis våldsamheter med lite beprövad slapstick då och då.

En av 80-talets mer trevliga rullar. Jag gillade den redan vid premiären.
Och damn nice musik från esset B.B. King!

Trassel i sommarnatten!

Mortdecai (2015)

0001_MD_posterMan säger mig att Johnny Depp har tappat det lite.
Att han numera bara tar trötta och säkra kort. Inga utmaningar.
Man säger mig att han upprepar sig själv.

Jag säger; so what?
När han, som här, hoppar på en roll som inbjuder till ett par timmars jönserier med glimten i ögat. När man sitter och liksom känner en sorts trivselfeeling i kroppen.
Här är det som att Deppen och co träffats för att ha lite roliga timmen. Eller en privat firmafest med utklädningstema. Skit samma. Det roar mig.

Här får man förutom Depp avnjuta Gwyneth Paltrow (som ser fräschare ut än någonsin!), Ewan McGregor, Oliva Munn, Ulrich Thomsen (som ryss) och en skönt trulig Paul Bettany! Ooop ooopp..glöm inte Jeff Goldblum i ett par minuter också!

Deppen är Charlie Mortdecai, en sorts överklassnobb i konstvärlden som dessvärre är rätt pank. Han bor med frugan Gwyneth och sin trogne torped/betjänt (”manservant”) Jock (Bettany) på stora godset…men pengar behövs. MI5-mannen Martland (McGregor) behöver hjälp och vips jonglerar Mortdecai både skumma ryssar, konsttjuvar, förfalskare, terrorister och annat löst pack!

snobbar som…eh…jobbar…

Alla pratar dryg engelska och spelar på diverse fördomar och klyschor. Depp sportar galen mustasch, Gwyneth säger ”daaarling” och Bettany spyr i baksätet på en Rolls. Dialogen är tramsigt underhållande och de visuella effekterna mellan varje ”scenbyte” läckra.
Som att det drivs med diverse höga och låga deckarserier genom åren. Inte mig emot.

Bakom kameran; David Koepp. Vad har vi på honom? Jo en manusnisse från början, en sk spindoctor som kallats in till sådana pangrullar som Jurassic Park, Spiderman, Världarnas Krig, Indiana Jones, för att nämna några. Här får han både stålars och skådisar att leka lite mer med.

Spontana, positiva, tanken som kommer till mig efteråt är…Jönssonligan!
En sorts engelsk variant på buskishumor och crime.

Tjipp!

återtitten: Chicago-expressen (1976)

silver-streak-movie-poster-1976-1020269363Innan konceptet med Filmstaden såg dagens ljus litade varje större svensk stad på olika biografer utspridda på strategiskt ställe. I Norrköping fanns en biograf  med det ganska bleka namnet Skandia. Kanske mest ihågkommen i mina ögon för att där minsann kördes de otaliga matinéer som skulle prägla min uppväxt. Där såg jag också Grease sju (7) gånger…men det är en annan historia.

Vad man annars kunde lägga märke till i dessa svunna dagar….var att en film dök upp med jämna mellanrum. På just denna biograf. Alltid denna biograf. Så försvann den, för att sedan återkomma igen när man minst anade det. Och det konstiga var att det alltid verkade finnas underlag för rullen. Man hörde snacket…; ”den där filmen, en smårolig deckare, som utspelas ombord på det där tåget.

SIlver Streak. Tåget som den ganska bleke George (Gene Wilder) ska åka med från Los Angeles till Chicago. Lite tågliv sådär. Övernattning ombord, lite god middag, lite lugnt läsande på tåget. Tjenare. Redan första kvällen hookar han upp med den flirtiga sekreteraren Hilly (Jill Clayburgh) och det hettar till i kupén! Kanske lite FÖR mycket, eller inbillade sig George att han plötsligt såg en man hänga utanför vagnsfönstret!? En uppenbart mördad snubbe med kulhål i pannan! Eller…?!
Hilly har dock lite svårt att dela Georges upphetsning över ”fel objekt”.

Jaha, ja. Det var herrans många år sedan jag såg denna sist (nej, jag såg den aldrig på Skandia…) och en plötsligt ingivelse en kväll får mig att återtitta alstret som tar mig tillbaka till detta sportiga (sommar-OS i Montreal…remember..?) år…1976. Vi bjuds en riktigt skojmysig story om oskyldige George som dessutom själv lyckas bli anklagad för mord…OCH… ”lämnar” tåget i farten inte mindre än tre gånger! Två gånger dock helt ofrivilligt..och han får det minst sagt besvärligt i jakten på att hinna i fatt tåget som rullar på genom den amerikanska vildmarken.

Wilder känns ung och sportig och rätt charmig i rollen som den naive George. Såklart känns kopplingarna till valfri Hitchcock-rulle stark, kanske mest till I Sista Sekunden, men det gör absolut inget. Det här var också det första av fyra filmsamarbeten mellan Wilder och komikern Richard Pryor. När denne dyker upp som ofrivillige sidekicken Grover halvvägs in i rullen tar det fart ordentligt. Halvgalna biljakter och jönsiga actionscener ombord på tåget. Allt dock med en liten dos glimt i ögat.
Lätt att se varför den här rullen är en av de mer framgångsrika under 70-talet. Stöpt i samma form som den lika kända Tjejen som visste för mycket 1978. Samma manusgubbe, Colin Higgins, jajamensan.

silver_streak_pic

charmören Wilder satsar på sängfösare i trånga utrymmen!

Regissören till dagens äventyrliga tågresa är också en rutinerad snubbe, Arthur Hiller. Vad har vi på honom? Jo han gjorde ju snyftaren Love Story 1970. Här är det dock gladare och lite fräckare tongångar!

Förutom Wilder, Clayburgh och Pryor får vi också gamängen Ned Beatty, jätten Richard Kiel (javisst..Jaws! Även här med plåtgarnityr!) och lugubre Patrick McGoohan som Hillys hale chef Deverau. En riktig panguppställning på rollistan om man ser till årtiondet!

Lite charmig 70-tals thrilleraction som naturligtvis inte är nåt för dagens effekttörstande kids.
För oss andra är det dock en mysig liten nostalgitripp. Lider lätt av tidens tand, men det väljer jag att bortse från denna soliga dag när detta skrivs!

Och jag minns fortfarande filmpostern ovan i biografens skyltfönster.

Recension: Guardians of the Galaxy (2014)

GOTG_posterÄr det här 2014 års största positiva överraskning!?
Kanske. Det såg man fan inte komma, att den skulle vara SÅ underhållande som den faktiskt är. Detta humörpiller till film!

Lite av en chansning kanske för Marvel, att trycka ut den här? Eller fingertoppskänsla! En film från en helt annan del av Marvel Cinematic Universe. Ett litet sidospår från det pågående superhjältespåret. Men ojdå, så kul det blev! Jag har aldrig läst något i serieform i detta ämne. Detta var mitt första möte med den brokiga samlingen!

Jag gillar stämningen i rullen. Tugget mellan karaktärerna, det fantasifulla. Bifigurerna, där Michael Rooker är awesome som smurfblå rymdrövare! Vi får annars komedifyndet Chris Pratt som hjälten och jordlingen Peter Quill aka ”Star Lord” (som han tycker låter tuffare), en skattletare, rymdpirat, skojare som vill tjäna stålars på alla möjliga sätt i detta stora märkliga universum. Nu har han lyckats sno åt sig en artefakt som den onde” Ronan The Accuser”(namnet!), universums badassaste snubbe, vill ha! Och gärna utplåna ett par världar på vägen. En riktig lömsk typ alltså. Och nu jäklar ska Star Lord få smaka smärta!

Quill, utskickad lönnmördare och lejda prisjägare blir dock snart motvilliga kompisar och tar upp kampen mot Ronan (Lee Pace). Och det görs banne mig i ett fyrverkeri av apsnygga effekter, full fart, galen humor, stilig action och med förstklassig musik! Kom igen, i vilken annan sci-fi-rulle på den här sidan 2000-talet har du matats med sköna dängor från 70- och 80-talet?!? (jag säger bara Cherry Bomb med The Runaways!!) Tacka Star Lord och hans Walkman (!) för det!

Det är som den gode Henke påstår, man får en charmig vibb av Joss Whedon och Firefly/Serenity här! Faktiskt. Dagens rulle är regisserad av James Gunn som dessutom har sportat ihop manus själv ihop med en Nicole Perlman (vilken även var script doctor på första Thor…och se vad underhållande den blev ändå.) Förutom Pratt får man en grönhudad, men lika snygg, Zoe Saldana, David Baustista (snart i en Bondrulle nära dig) som muskelpaketet Drax, det digitala charmtrollet och vapengalningen Rocket i form av en tvättbjörn (!!) med Bradley Coopers röst! Och det märkliga levande trädet (!) Groot som låter som Vin Diesel. Vänta, det är ju Vin Diesel! Wohaa! Jaja, det är skoj mest hela tiden med andra ord. Och med en maffig final där man sitter och hoppar av spänning…trots att man egentligen vet hur det kommer att gå! Jojo! Och som inte det vore nog…dyker luringen ”Thanos” (!) upp ett par minuter. Vänta, syntes inte han i The Avengers senast!?!? Sambandet och cirkeln hos smarta Marvel är sluten!

-”vaddå grön av avund…vad menar du?!?!”

Som sagt, jag skrattar högt och tar en extra näve popcorn! Det är bara att koppla av och underhållas. Mindre road var dock Junior i huset. Och då hade han ändå väntat på att få se den här! Inte alls som han trodde säger han. Vad trodde han egentligen?

Nåja, inte alla är såklart roade fullt ut av sådan här lättviktig serietidningsaction. JAG köper det och KRÄVER omedelbums en uppföljare! Filmen gör mig framför allt glad! Kan det bero på att det känns som att den inte tar sig på så stort allvar?

Välinvesterade miljondollars. Ett härligt alternativ till de andra Marvel-hjältarna!
Hooked on a feeling!