#sommarklubben: After Hours (1985)

En av regissören Martin Scorseses minsta filmer? Liten cast, tajt miljö och ett manus som vindlar lite lagom krokigt och osäkert.
Kontorsnissen Paul (Griffin Dunne) ser fram mot att bryta kvällens hemmatristess  mot en möjlig date med en kvinna (Rosanna Arquette) han nyss träffat på ett diner. Ett telefonsamtal senare är Paul på väg i taxi från övre Manhattans lugnare miljöer till det lite mer…eh..oförutsägbara SoHo. Det blir också en starten på en nattlig resa som Paul sent ska glömma. Han kastas bokstavligen in i bisarra situationer hela tiden, möter konstiga människor med märkliga agendor. Kvinnan han skulle träffa beter sig sådär obehagligt udda, vilket gör att det kanske ändå är bäst att ta sig tillbaka till hemtrakter snabbare än kvickt. Vilket visar sig nästan helt omöjligt.

Svart humor, inslag av udda händelser, karaktärer som är både knasroliga och lite oroande på samma gång. Första gången jag såg rullen…kommer jag ihåg en sorts förvirring mixat med lätt förtjusning i biofåtöljen. Scorsese är kanske ingen kuf som man kommer ihåg för humor, men visst visar han att den funkar. Dock inte utan att han får sätta sin prägel på rullen med mörka inslag. Dunne gör det bra som lagom stiff kontorsknackare i kostym, Arquette är mystisk och lite lagom itchy olycksbådande. Hon är starten på Pauls bisarra resa genom natten.
Riktigt underhållande även vid återtitten så här många år senare. Scorsese lyckas framförallt med att skapa en märklig och mystisk stadsdel mitt i den myllrande storstaden. Lätt att omfamna Pauls stigande noja.

Lätt panik i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

#rewatch: Red Sonja (1985)

red_sonja_posterAj. Vilken jäkla smäll.
Besöket på loppis i somras lovade gott. 10 spänn. Obruten förpackning. Och, flera herrans år sen jag såg rullen sist. Vilken sommarkväll detta kunde bli.
Vilket misstag.

Långbenta amazonen Brigitte Nielsen begår alltså sin högtidliga filmdebut med lite svärd- och sandal-action. En försmådd kvinna ute efter hämnd. Ett kackigt ökenlandskap med påtagligt eko i den stora filmstudion i Italien. Nielsen är så usel så det det är plågsamt. Lika usel är den den så kallade storyn. Ett gäng scener i stort sett staplade på varandra. Ojojoj.

Men nostalgivärdet då Steffo?? Det roliga i att skåda ett alster från 80-talets mer lugubra sida, när lite naket, lite teaterblod och konstiga namn på folk och platser kunde dra publik.
Nej, men nej. Det går liksom inte. Jag vrider mig svårt i soffan och vet inte om jag ska skratta eller skämmas. I vissa lägen ska vi hylla vårt 80-tal. I andra ska vi bara hålla käften om det.

Men vänta, där dyker ju Arnold S upp också! Stackarn. Som vanligt hittar man de roligaste detaljerna när man läser bakomverket om filmerna. Här ger det oss att Arnie, gamängen. lovade den ökände producenten Dino De Laurentiis ett litet inhopp på några minuter, som en sorts cameoroll. Den listige Laurentiis höll dock muskelmannen kvar på inspelningen extra länge, filmade lite mer med honom…och via luddig klippning hade vi oss vips plötsligt en manlig karaktär som nästan var en huvudroll! Som dessutom egentligen ju var självaste Conan (man hade dock inga rättigheter till namnet så vips blev han ”Kalidor”)
Och javisst ja, Arnie och Nielsen hade dessutom en liten fling ihop privat de där muntra veckorna i Rom.

reds4

”här är det jag som bestämmer!”

Svårt åldrad rulle, som var rätt mycket dynga redan när den kom.
Enbart för tittare med självplågartendenser. Eller den som hade crush på den danska amazonen anno 80-talet. Själv tycker jag man kunde gått på originalidén att casta Sandahl Bergman som Sonja (hon tog badassrollen här istället som ”Queen Gedren”)

Ouuchhh.

(den som vill fördjupa sig lite mer i skvallret om dagens rulle…kan med fördel läsa Arnies biografi ”Total Recall” där han släpper små snaskiga detaljer…)

Sommarklubben: My Science Project (1985)

Var 80-talet den era när den sk High School-komedin ”förfinades”?
Det gick typ 13 på dussinet, och de flesta innehöll naturligtvis skolan, de tuffa grabbarna, de nördiga brudarna (ibland tvärtom), romantik, coola bilar och ganska mycket synthad 80-talsmusik…när det inte var saxofoner! Den dåtidens YA-filmer? Låt vara ganska mycket kackigare.

Och så, ibland ett par av dessa som ändå stack ut lite.
Som dagens klubbare!
Jag föll för den en gång i tiden (ja, på the good old 80-talet dårå) främst för att den var så over the topp…och för att den var just lite annorlunda än sina dussinkamrater.

Ett återseende så pass många år senare kan väl dock aldrig vara av godo? Jo men det tycker jag ändå! Visst, filmen är hopplöst gammal i sin teknik och sina effekter…men det handlar om CHARMEN och NOSTALGIN i dagens klubb-bidrag.
Detta är ingen  film man vill se för den hejdlöst  spännande storyn.

Vad händer då? Jo, efter en lagom murrig inledning tas vi till den Lilla Staden och skolan OCH dagens hjälte Michael (John Stockwell). Han har problem med sitt vetenskapsprojekt i skolan som snarast ska visas upp för den något rubbade läraren Mr Roberts (Dennis Hopper). Michael vill hellre mecka med bilar och charma brudar ihop med sin wingman, den klyschigt överspelande Vince (Fisher Stevens) Kanske ett nattligt besök på den intilliggande skroten som ägs av militären (hrm..) kan hjälpa honom? Joråsåatt!

Det blir effekter, galenskaper, överspel, tafatt romantik och lite töntig humor i en skön blandning. Detta är förstås inte det bästa 80-talet hade att bjuda på i äventyrskomedifacket, men jag ler gott ändå åt det som händer och kan för en liten stund ana varför jag gillade denna rulle när den kom. Dessutom är Stockwell ganska bra som hjälten. Vad har vi på denne Stockwell? Jo, det var ju han som  spelade huvudrollen i Carpenter´s Christine! Numera är han regissör med blandad meritlista (Into the Blue, Dark Tide). Jag har inte tråkigt alls i soffan. Faktiskt inte.

Nostalgisk tidsrubbning i sommarnatten.

 

Sommarklubben: Trassel i natten (1985)

Intothenight2Härligt.
En easy-on-the-eye- rulle. Här krävs inte så mycket tankeverksamhet. Bara att hänga med på resan liksom.

Vi får en ung och slimmad Jeff Goldblum som har sömnproblem. Lägg till det upptäckten att frugan är otrogen. Apatiske Ed (Goldblum) sätter sig i bilen och bara kör. Av en slump hamnar en kortklippt Michelle Pfeiffer i hans bil, ohälsosamt nog jagad av ett gäng tokiga torpeder från mellanöstern! Oj! Varför?! Nu är det plötsligt upp till Ed och Diana (Pfeiffer) att hålla sig vid liv när jakten genom ett nattligt Los Angeles sätter igång.

Bakom filmen ligger ju John Landis, den sköne regisnubben från yesterday. Den här rullen gjordes när Landis var i smöret, med rullar som (mästerverket) Blues Brothers, Ombytta Roller och En amerikansk varulv i London på pluskontot. Här verkar han mest bara vilja tjoa och tjimma lite…och framför allt hitta en ursäkt för att stoppa in så många stjärnor och regikollegor i så många små roller han bara kan (för övrigt ett av hans trademarks)!
Observanta spotar därför veteraner som Dan Aykroyd, David Bowie (!), Richard Farnsworth, Paul Mazursky, Roger Vadim, Jim Henson, Rick Baker, Vera Miles, Lawrence Kasdan, David Cronenberg….för att nämna några! Kolla om du hittar några fler! Plus herr Landis själv som iransk torped (det är han som inte har några repliker under hela filmen)!

Papperstunn story såklart, men det är istället just de små detaljerna och 80-talscharmen som gör hela rullen från början till slut. Goldblum ser coolt nollställd ut mest hela tiden och hänger på Pfeiffer. Viss charm finns mellan de två och visst blir det en ganska mysig natt i det glittriga Los Angeles. Som vanligt varvar Landis våldsamheter med lite beprövad slapstick då och då.

En av 80-talets mer trevliga rullar. Jag gillade den redan vid premiären.
Och damn nice musik från esset B.B. King!

Trassel i sommarnatten!

återtitten: Runaway Train (1985)

1985-runaway-train-poster1Återtitten på dagens rulle är lite som att vara med på en hisnande färd tillbaka till ett årtionde då filmernas manus och flow inte alltid var helt vattentäta.

Att 80-talet hade lite svårt med nyanserna och den subtila stilen, den som vi idag tar för givet på film, känns också plötsligt väldigt påtagligt här. De små gesternas klubb var inget som varken regissören Andrei Konchalovsky eller huvudpersonen Manny (Jon Voight) ville tillhöra. Ändå var filmen faktiskt nominerad till 3 (!) Oscars, bla för bästa roll på just Voight.

Nu känns storyn ganska härjad av åren som gått. Den lider av en svår 80-talsvibb som man inte skojar bort.Vad tyckte jag när jag såg den första gången? Vet inte, kommer inte ihåg. Är det ett dåligt tecken?

En bister historia om fångarna (Voight) och Buck (Eric Roberts) som rymmer från ett badass-fängelse i Alaskas vildmarker, bara för att hamna på ett tåg som plötsligt blir förarlöst och därmed rusar mot sin undergång. Lägg till detta en hispig och överspelande Rebecca De Mornay som järnvägsarbetaren Sara som också är fast på det skenande tåget,
Är detta en förövning till Unstoppable? Ja kanske. Den inte så påkostade varianten.

Voight blir lite för stirrig, Roberts har lite för vita tänder och för mycket motormouth för att föreställa trovärdig fånge och De Mornay blir lite för teatralisk för att jag ska köpa grejen fullt ut. I vissa lägen är dialogen rakt av rena skämtet och överspelen haglar. Men på ett konstigt sätt klarar sig filmen in i mål utan att kantra helt.
Actionsekvenserna på tåget är lite fattigmansversion av nämnda Unstoppable men ganska acceptabla…och nånstans vill man som vanligt veta hur storys som denna ska sluta. Om man nu inte vet det alltså.
Finalen är klart godkänt där regissören kunde tagit den bombastiska vägen, men väljer att köra det aningens nedskalat de sista skälvande minuterna.

Som sagt, hos mig lider den tidens tand rätt hårt…men den har…nåt. Som gjorde att jag ville se om den.
Nu är det gjort. Klart slut.

 

tema: Rocky IV (1985)

(oh the spoilers….)
Naturligtvis kunde inte Sylvester Stallone hålla sig från att karva på guldkalven lite till.

I och med Rocky III hade han säkrat succén i biljettkassorna, och tagit tillbaka Rocky Balboa till toppen av karriären. En synnerligen otrevlig motståndare hade pulvriserats och självaste Apollo Creed var nu Rockys bästa kompis! Allt frid och fröjd i vräkvillan..? Uppenbarligen inte, då Stallone jobbat på ännu ett manus som skulle komma att sätta den lejonhjärtade boxaren under enorm press ännu en gång.

Som sportsman och utmanare hade boxaren Balboa inget kvar att bevisa. Återigen gällde det att göra det personligt, få karaktären ur gungning än en gång, deppa ihop och sedan komma tillbaka som en annan fågel Fenix. Men hur gör man det i en filmvärld, där det är så oerhört lätt att upprepa sig i absurdum och kasta fram vattniga kopior? Stallones smala lycka må kanske ha varit att vi här befann oss mitt i årtionde som var turbulent på många sätt. Det kalla kriget existerade fortfarande i viss mån. Reagan satt vid makten i USA och lanserade sina oroväckande missilprogram till höger och vänster. Republikanen Reagan missade inte ett tillfälle att lansera USA som drömlandet när det gällde frihet, rättvisa och människosyn. Idag äcklig propaganda, men säkerligen tunga och imponerande ord på medelamerikanen…the Average Joe. Det oerhört västliga USA var just här den enorma kontrasten mot det stora slutna, stygga, Sovjetunionen.

Producentparet Robert Chartoff och Irvin Winkler, som följt Stallone på Rocky-resan ända från början, gav sin stjärna helt fria händer och full tillit när det var dags att knåpa ihop ett nytt manus. Gubbarna visste naturligtvis att vad än Stallone kom upp med skulle det innebära sköna pluringar i kassakistan. Så länge Sly slängde in den obligatoriska motgången och revanschen för sagans protagonist. Rocky Balboa var nu, nästan tio år efter debuten, ett varumärke, en hjälte, en ikon i filmvärlden..och Stallone måste naturligtvis ha varit mer än nöjd med utvecklingen av sin karaktär. Självklart behövde inte kostymnissarna oroa sig. Till dags dato är just Rocky IV den rulle i serien som spelat in absolut MEST pengar av dem alla.

Och visst kan man förstå det när man nu ser om filmen. Det ironiska är kanske ändå att sett till manus och story är det också den absolut sämsta filmen om Balboa och hans vedermödor. ”VÄNTA NU!”, tänker du kanske! ”Är han inte riktigt klok!??!” Är det inte här vi får sorg och glädje, spänning och smärta, fullständig triumf och ett rasande grant slutord från Stallone..? Den perfekta boxningsrullen! Eller?!

Nja, Stallone får naturligtvis till det, fighterna är tuffare än någonsin, motståndaren i den väldige tvåmetersmannen Drago är riktigt skrämmande, adrenalinet sprutar och dramaturgin är näst intill perfekt. Men bakom allt detta döljer sig en av de kanske mest löjeväckande historier jag sett på film. ELLER också är det hela en smart mörk komedi över tillståndet i världen just vid den här tidpunkten? Hade Stallone kanske en lurig tanke bakom allt i alla fall…?

När jag nu ser om rullen kan jag ärligt inte bestämma mig för om det jag ser är en sorts ofrivillig patriotism eller förlöjligande av en kär figur. Missförstå mig nu rätt här. Jag gillar Rocky. Jag gillar filmerna. Jag gillar passionen och spänningen de lyckas bygga. På ett sorts märkligt nostalgiskt sätt gillar jag dramaturgin, att Rocky ALLTID kommer tillbaka. Den här filmen har också naturligtvis sin plats i sagan. Som en fläskig förlängning av den väg Stallone valde i och med Rocky III. Är Rocky-filmerna seriösa skapelser?  Inte då! Efter första filmen, och framgången, SKULLE Stallone kunna ha låtit sin figur vara och låtit Rocky Balboa bli en av de där mer hyllade karaktärerna från seriösa sportdramer som faktiskt letat sig in i personers hjärtan för att deras historia hade något att berätta.
Nu valde Stallone att driva sin figur vidare i ett enda syfte, att hela tiden göra honom till en superkille, den som alltid måste bevisa att ALLT är möjligt. Att vinna publikens villkorslösa kärlek genom att visa upp stenhård boxningsaction som dittills aldrig visats förut är självklart mer eller mindre genialiskt.
Fasen, hade jag själv kommit på den idén hade jag naturligtvis kört på det också!

Nåväl, Stallone satsar således till kanske Reagans stora glädje på att ge Sovjet en rejäl känga i dagens äventyr. En rysk delegation av synnerligen tjuriga och fyrkantiga ryssar dyker upp i USA med boxaren och militären Ivan Drago (Dolph Lundgren). Uppvisningsmatcher står på programmet, men Drago vill förstås möta Rocky, som känner sådär inför en sådan match. Envise och tjattrande Apollo Creed (Carl Weathers) ser dock chansen till lite personlig revansch i tillvaron, uppenbarligen missnöjd med livet som välbeställd boxningspensionär. Han mer eller mindre tjatar sig till att få möta Drago i Las Vegas. Showmannen Creed tänker naturligtvis icke missa en sekund att synas i rampljuset igen. The russkies har dock inga planer på att spela med i uppvisningen och Dragos order att vinna till varje pris.

Manuset missar här inte en sekund att spela på skillnaderna mellan öst och väst.
I ett av de kanske mest smaklösa intågen till en boxningsring dyker Creed upp i ett inferno av musik, rök, plymer, färger, showdans och en styltig James Brown! Kan det bli värre? Ja, det kan det. Drago gör förstås, FÖRSTÅS, processen kort med Creed på värsta tänkbara sätt. Kom ihåg att det ganska ihåliga manuset ju behövde en KRAFTIG katalysator för att stärka motviljan till de här humorlösa och stela typerna från öst. (Box)Handsken är så att säga kastad när den sorgtyngde och asförbannade Rocky kräver en match mot Drago på dennes hemmaplan i Moskva. Här ska saker ställas till rätta, detta hugg i ryggen på den amerikanska livsstilen måste hämnas! Ja ni märker ju att jag raljerar rätt ordentligt här. Men det går liksom inte att låta bli.

Idag kan vi möjligen se på det här manuset och le lite åt de billiga tricks historien hittar på. Stallone åker till Sibirien (typ) på träningsläger, bor i primitiv stuga, kutar i lössnö, hugger ved i ursinne, lyfter stockar och odlar värsta skogshuggarskägget. Den enkle mannen som drivs av ursinne och sorg. Som ska återupprätta sitt lands förlorade heder. För att visa kontrasten igen får vi också se Drago superduperträna i laboratorier, med mystiska apparater och injiceras med märkliga och skumma vätskor. Den stora stygga vargen. Stallone skötte FÖRSTÅS regipinnen även här och går all in med klyschorna. Till hans försvar ska sägas att det som vanligt är rejält SNYGGT gjort och Stallone som filmare har vid det här laget en osviklig förmåga att komponera både bilder och drama på bästa sätt.

Att casta Dolph Lundgren som Drago känns också som ett genidrag. Sällan har en boxare sett så monstruös och läskig ut. I vissa lägen ser Rocky riktigt liten ut i ringen! Effektfullt! Runt 8000 pers (!) sökte enligt uppgift rollen som Drago. Att sedan Dolph privat gick bananas och verkade ha tappat det helt när han kom hem till gamla Svedala för att prata om filmen och sin karriär får vi väl skriva på kontot för ”ung rookie som inte riktigt vet hur hantera sin framgång”. Om valet av Dolph var lyckat, kan man inte säga detsamma om beslutet att låta Brigitte Nielsen dyka upp i rullen med styltiga repliker och vass blick. Faktum är att hennes karaktär länge inte ens existerade i manuset, och det var först precis innan inspelningen drog igång som Stallone skrev in henne. Dåre. Sällan har väl ett fall av att gynna familjen före produktionen varit så glasklart. Stallone och Nielsen var ju som bekant ett par vid här tidpunkten.


Trots denna snedsegling i rollistan kan vi ändå njuta av några minuter från trotjänarna Paulie (Burt Young) och trogna Adrian (Talia Shire). Båda har dock betydligt mindre roller här, men finns ändå alltid där som det förväntade stödet. Adrian förstår ju att Rocky bara MÅSTE åka till Sovjet och utsätta sig för riskerna i ringen igen. Vid det här laget i Rocky-sagan är det ju såklart ingen längre som ens pratar om gamla skador och kroppens påfrestningar. Ryssen ska spöas. Så är det bara! Adrian dyker ju till och med upp i Sovjet för att stötta Rocky när längtan och ensamheten känns för jobbig! Paulie finns där redan, liksom Apollos gamla tränare Duke (Tony Burton) vilken nu tagit sig an Rocky som adept.

Sly visste naturligtvis värdet av att konstruera en bra show och final på dagens rulle.
Om filmerna sakta men säkert tagit sig mot dessa spänningsfyllda klimax fram till nu, var det inget mot vad dagens fight levererar. Återigen! Symboliken är värkande smärtsam när Rocky och co kliver in i lejonets kula, en fullsmockad arena i Moskva! Östpropagandan är total och som tittare ska det sannerligen hamras in att här blir det tufft för grabben från Phillys gator! Borta är det smakfulla, realistiska. Stallone vräker på med färger, ljud och konflikten mellan öst och väst har plötsligt aldrig känts mer påtaglig än här. Båda boxarna set galet slimmade ut, muskler som glänser och karaktärer som är så fyrkantigt mejslade att det faktiskt uppstår en sorts spänning i luften bara de tittar på varandra.

Tyckte man nu att fighten mellan Rocky och Mr T var stenhård och snyggt koreograferad i förra filmen, får man anledning att ändra sig efter bara ett par sekunder. Stallone har kanske aldrig satsat så hårt på att beskriva en boxningsmatch visuellt. Redan från början är det rock´n roll som gäller. Slagen landar STENHÅRTt och nästan pulvriserande. Ändå ruskar boxarna mest på sig och trampar vidare. Stallone har här verkligen förfinat tekniken med boxningsfighten, klippningen och dramaturgin. Slagen KÄNNS och HÖRS! Ljudeffekterna är hejdlöst tilltagna och mixas ihop med publikens extas ju längre matchen pågår. Som vanligt är det motståndaren som ger Rocky en omgång först. Fattas bara annat. Vår kämpe har sedan länge taktiken klar, det gäller att trötta ut Drago. Då får man ju liksom bara ta ett par smällar på vägen.

I förra filmen var det en målmedveten och fokuserad Rocky som inte behövde mer än tre ronder på sig till revansch. Här är han lika fokad och förbannad, men nu är fighten tillbaka till fullmatch-skala. Allt för att krama det göttaste ur spänningen. Och naturligtvis MÅSTE en match av den här kalibern avgöras först i de sista skälvande minutrarna. Det hör liksom till. Det roliga här är också att motståndaren Drago faktiskt framstår som en ganska ok snubbe ju längre matchen rullar på, ett offer för det system han ska symbolisera. MEN, det kan ju bara finnas en vinnare och Rockys effektfulla mod och uthållighet firar stora triumfer och plötsligt har han publiken i sin hand av bara farten. Slutet är synnerligen förväntat och Stallone levererar stabilt och teatraliskt.

Som ett kapitel i en filmsaga ger Rocky IV således ändå viss valuta för den investerade tiden. Den som från början har satt sig ned för att kika på dagens installation kan omöjligt vara förvånad över upplägget. I all den här vräkiga grannlåten finns såklart den där känslan av spänning att ta på, att Rocky tar det i mål i elfte timmen. Detta är dock den film som berör mig absolut MINST i slutet, kanske för att historien i sig är så pass stabbig..?

Stallone avrundar det hela med en rejält klyschig drapa om alla människors rätta värde och om vikten av att lyssna på varandra. I sig ett ganska gott syfte, men i kombo med den mix som just serverats fram till nu blir det mest bara pajigt. Som sagt, Rocky-sagans mest inkomstbringande rulle blev det och en story som gav publiken och sitt årtionde precis vad den ville ha. Tyvärr känns avståndet till 1976-års Rocky-figur nu enormt och ur filmisk synpunkt är det lite synd. För första gången känns det som att Stallone inte haft NÅGOT att väva in i manuset som ens andas aningens realism. Rocky framstår tvärtom mer och mer som en oövervinnerlig typ av hjälte, en seriefigur.
En superhjälte.

Å ANDRA SIDAN: en Rocky-film ÄR alltid en Rocky-film!

OCH…sagan skulle ju fortsätta.

Fast (kanske) inte på det sätt någon väntat sig efter den här holmgången av boxning, triumf och propaganda. Nej, andra klyschor väntade vid horisonten.

Härnäst;
Rocky får ett ultimatum…och upptäcker att livet i skuggan inte så kul…

återtitten: Enemy Mine (1985)

Märklig och lite udda sci-fi, signerad Wolfgang Petersen.
Regissören togs in för att rädda projektet när storyns utveckling kom på kollisonskurs med originalregissören Richard Loncraine som kickades ut i kylan.

Som en sorts kopia på gamla mustiga Duell i Söderhavet beskrivs här den udda vänskapen som uppstår mellan två jaktpiloter i framtiden, jordmannen Davidge (Dennis Quaid) och ”rymdödlan” Jeriba (Louis Gossett Jr. i tung maskering!) som båda kraschlandar med sina farkoster på en ödslig planet mitt under brinnande rymdkrig i galaxen.

Fiendeskap och osämja blir till slut vänskap när nya faror hotar de båda överlevarna. Lider av tungt passerat bäst-före-datum då effekterna ser rätt pajiga ut, men storyn som sådan är väl inte kattskit egentligen. Inspelad nästan helt i studio i Tyskland, vilket märks då och då….och jag förlåter lite då jag är aningens svag för den sortens ”Star-Trekig” nostalgi. En gång i tiden såg jag den här rullen på bio. Idag känns DET oerhört avlägset.
Inte HELT skabbig dock. En snäll tvåa.

Enhanced by Zemanta

Sommarklubben: The Goonies (1985)

Men titta vad man kan hitta om man gräver tillräckligt långt in i sitt (ostädade) filmarkiv en sommarkväll när semestern precis håller på att rinna ut i sanden!

En gammal dänga från det snurriga, pastelliga, 80-talet!
Och märk mina ord, de görs inte som de gjordes en gång i tiden…de här putslustiga rullarna med tönthumor och flåsig action i bästa matinéstil.

Och hallå, här behöver man inte vara en ung spjuver för att uppskatta historien. Det går bra att vara en barnslig vuxen också. Spielbergs ande vilar naturligtvis tungt över historien då han varit i farten med både story och producerande.
Richard Donner svarar för frisk regi och allt är sådär amerikanskt äventyrligt så att man egentligen borde sucka åt alla klyschor och förutsägbarheter som rullas upp utan en tanke på logiken.

Men vaddå, det är ju underhållande för bövelen!
Och kolla in kidsen i rollistan; en ung Sean Astin, pålitlige Corey Feldman, virrpannan Jonathan Ke Quan (som förvisso var lite FÖR skrikig i Indy 2) OCH….en tanig Josh Brolin som storebrorsa! Hur kul är inte det då!? Lägg till Robert Davi och Joe Pantoliano som båda verkar skoja sig igenom filmen som luriga skurks med sin minst sagt märkliga skurkmamma (Anne Ramsey).

Det är äventyr, skattjakt, 80-talseffekter, lite sköna blinkningar åt Indiana Jones och bara sådär generellt skojigt att man köper det hela som en glad bagatell. I en tid då man vände sig till sådana som just Spielberg, och kanske en Chris Columbus, för att stöpa det hela i den speciella patenterade formen som gällde för Hollywoods ungdomsäventyr.

The Goonies blir också som ett kärt återseende från ett årtionde när filmtekniken inte badade i fullständig CGI och när det räckte alldeles perfekt med lagom skämmiga repliker, lite fartig salongsaction och en drös gott humör. Filmen skulle förmodligen aldrig ha gått att göra idag. Men det är ju också skitsamma, när man då och då kan återvända till dessa svunna tider!
Äventyrligt 80-tal i sommarnatten.

full starfull starfull star