Filmspanartema: Det Går Åt Helvete!

På film går det ofta åt helvete.
Det hör liksom till konceptet. Nästan varje filmmanus av vikt bygger ju på en form av konflikt som inträffar någonstans i berättelsen, historiens driv, motor. Vad som berättas måste alltid utsättas för något. Det kan vara mindre och större…men för det mesta måste det ofta gå, eller vara på väg, åt helvete.
Och ofta såklart lösas i tid.

MEN, det finns ju också exempel på när det faktiskt går åt helvete ordentligt, i stor skala! Kanske med hela mänskligheten inblandad i vissa fall! Låt vara att efterspelet ofta brukar innehålla exemplariska och synnerligen dramatiska prov på hjältedåd och storverk. Hollywoods stöttesten i dramaturgin. Film är i grund och botten till för att underhålla…eller oroa och utsätta våra känslor för berg- och dalbana. Ibland går det åt helvete med sådan dignitet att det inte finns någon återvändo eller ljusning på berättelsen. Det handlar bara om ett kallt konstaterande. Ibland går det åt helvete FAST det blir bra ändå! Det är nog den bästa sortens drama..tycker kanske Hollywood..och vi!

Är det också kanske människans fascination att leka med tankar om vad som skulle hända om det gick åt helvete i verkligheten?
När katastrofen drabbar oss? Lite som att utsätta sig för skräckfilm. Vi vill bli skrämda, och ändå inte. Eller kanske kunna blinka lite trött med ögonen när filmen är slut och känna ”fy farao vad skönt att det inte händer i verkligheten”!!! Nu ska också sägas att det ju finns gott om filmer där katastrofer som faktiskt hänt i verkligheten står i fokus, och får oss åskådare att se på det som sker med både förskräckthet och ett mått av bisarr nyfikenhet. Vi kan naturligtvis inte hymla med att det är lite lockande att sitta där på första parkett och ta del av något som känns lite förbjudet, lite politiskt inkorrekt kanske.

Är det rentav så att vi som filmtittare frossar lite i andra människors olycka?
Kanske. Att spänning samsas med drama och förmågan att sätta oss in i protagonisternas känslor i det som utspelas framför våra ögon. Borde vi störa oss på detta? Nej, varför det? Det går-åt-helvete-filmer spelar på våra simplaste känslor om överlevnad, om att utsätta sig för mentala påfrestningar, att känna adrenalinet rusa i kroppen när något verkligen dramatiskt utspelas framför våra ögon.
Och till sist handlar det naturligtvis om att vara glad över att de jävelskaper man bevittnar inte händer en själv!

Kanske kan man också dela upp det här med filmer där det går åt helvete i olika kategorier. Förmodligen den mest effektiva, ur känslosynpunkt, är de filmer där faktiskt några eller någon har en förvarnande känsla om att det kommer att kunna gå åt skogen fullständigt, men av olika orsaker inte kan/hinner/får chansen att göra någonting åt det.

Så..varför inte ta en liten minititt på vad vi har på de här fronterna som är värt att klassa som ovanstående….?


skyskrapan70-talet var stort när det gällde katastrofer på film, rullar där allt gick åt helvete.
Dock naturligtvis inte mer än att det fanns plats för utpekade hjältar. But of course. I praktexemplaret ”Skyskrapan Brinner från 1974 går det åt helvete ordentligt. Brand i skrapan och människor som är instängda. Trånga utrymmen och alla möjliga jävelskaper på samma gång.
Och i grunden är det snikenhet och fulspel som är orsaken. Hjälten är arkitekt, ser ut som Paul Newman och har tjatat ihjäl sig om att man ICKE får tumma på säkerheten! Vilket naturligtvis görs när det kan sparas cash på detta dyra byggnadsprojekt. Så går det åt helvete också. Vi får före och efter katastrofen. Helt enligt mallen. Ett antal människor vi kan känna för, hjältar som måste klura till förbannelse på hur man övervinner hindren i detta spektakulära katastrofäventyr från en filmisk guldålder när det gäller den här genren. Kanske den bästa katastrofrullen av dem alla? Plus en bister hjälte-Steve McQueen.

Samma år, -74, kom ävenEarthquakeoch rullade in över ett intet ont anande Los Angeles.earthquake
Eller vänta. Det fanns ju faktiskt en snubbe, en oansenlig enkel handläggare som plötsligt såg märkliga siffror på de seismologiska rapporter som spottades ut från hans 70-talsdator. Tror ni hans chefer lyssnade? Tror ni den divige chefsnissen på institutet tyckte det var värt att ta spolingens larmrapport på allvar? Naturligtvis går det strax åt helvete och hela LA får smaka på jordens vrede. Tur att en snubbe som varggrinet Charlton Heston fanns i närheten och kunde agera hjälte. Men, det går bra åt helvete här också innan hjältefasonerna kickar in.

outbreak1995 var det nära att hela mänskligheten, eller främst den nordamerikanska befolkningen, gick åt helvete när Hollywood och Wolfgang Petersen släppte lös ett virus i den underskattade och allmänt lökigt underhållande ”Outbreak. Dustin Hoffman kämpar järnet ihop med Morgan Freeman med att spåra virusets källa och rädda mänskligheten. Dessutom försöker de övertyga den stiffa militären vilken strategi som bör antas…haha.. hade dom räknat med stöd där!?
Det går liksom åt helvete ett bra tag där….innan det vänder och går bättre! Förstås!
(i den här ”subgenren” kan man också med fördel roas/oroas lite av den obehagliga ”Contagion” från 2011. Då vill man typ gå och duscha i två timmar.)

Tokskallen och kaxige James Cameron ville 1997 verkligen visa hur det kan ha sett ut i verkligheten när det går käpprätt åt helvete. Ut med titanicsuperduperfartyget Titanic på sin första och sista färd. Ojoj, här är det verkligen svåra timmar som väntar, ett litet (tja så litet var det väl inte ändå) isberg sänker snart hela skrytbygget, trots diviga höjdare som envist hävdar att det fan inte går att sänka skeppet. Det är ju så fantastiskt! HA! Här följer drama och tragedi, romantik och spänning och fan vet allt på en och samma gång. Men åt helvete går det verkligen, ändå. Liksom det gjorde i verkligheten. Camerons bidrag i genren är förstås en magnifik rulle i sitt utförande. Kaos och fantasi och verklighet på samma gång! Och alla tjejers Leo DiCaprio!

deepimpactI ”Deep Impact (1998) hotas hela jorden av en annalkande meteor. Där kan man snacka om att det går åt helvete ordentligt! Det här är en sorts ”seriös” motsvarighet till Armageddon samma år, det luktar katastrof riktigt länge, där utpekade huvudrollsinnehavare som tex Elijah Wood och Téa Leoni flyr till höger och vänster. Här går det åt skogen ganska rejält innan upplösningen. Då har förstås både hjältetakter och ultimata uppoffringar av bla Robert Duvall kickat in för att rädda jordbollen. Se där, ännu en rulle som snuddar på kanten till att det går åt helvete fullständigt.

2009 fick en nördig vetenskapsman belägg för att något märkligt håller på att hända med jordens inre, att det blev långsamt och oroväckande varmare!2012 Med takten som uppmättes skulle prognosen vara att hela planeten skulle hamna i förintelsens blickfång runt…taadaa…”2012! Javisst! Samma år som den beryktade Maya-kalendern slutade! Vad visste DE egentligen!!? Hollywood visste dock vad en bra myt och story kan betyda med lite handpåläggning från blockbustermannen Roland Emmerich. Undergångsfilmen tjänade sitt syfte i genren, hjältar föddes och bad guys fick sina straff! Och jorden då? Tja, visst gick det brutalt åt helvete här…men inte så pass att en ”ny planet” inte kunde se dagens ljus lagom till eftertexterna.
Ostigt värre tyckte många, men jag tycker den är klart charmig i avdelningen för dagen.

knowingVi avslutar den lilla rundturen med en dyster och halvalkad Nic Cage som löser ett oroväckande mysterium i den glåmiga och murrigaKnowingockså från 2009.
Här handlar det om att jordens alla katastrofer som inträffat varit förutsägbara och tecken på att den STORA slutgiltiga katastrofen kommer, yes här ska det gå åt helvete ordentligt!! Cage jagar livet ur sig för att bringa klarhet, men hur stoppar man en undergång modell episk!?! Räkenskapens dagar närmar sig, men det finns SÅKLART små ljuskorn mitt i all bedrövelse, men de behöver ju naturligtvis inte komma från vår planet…..Håhåjaja.
Utskälld och allmänt nedskriven rulle…MEN…visst gör den jobbet! I den här genren.

Det-Går-Åt-Helvete-filmer.
Där har du ett par. Eller okej, det går ju inte riktigt åt HELA helvete i en del av dem. Men de passar ju liksom ändå in i dagens koncept. Sort of.


Hur har nu resten av Filmspanarna tolkat dagens ämne?
Tja, det finns ju bara ett sätt för dig att ta reda på det, eller hur? Så skynda dig nu…INNAN det går åt helvete!

återtitten: Enemy Mine (1985)

Märklig och lite udda sci-fi, signerad Wolfgang Petersen.
Regissören togs in för att rädda projektet när storyns utveckling kom på kollisonskurs med originalregissören Richard Loncraine som kickades ut i kylan.

Som en sorts kopia på gamla mustiga Duell i Söderhavet beskrivs här den udda vänskapen som uppstår mellan två jaktpiloter i framtiden, jordmannen Davidge (Dennis Quaid) och ”rymdödlan” Jeriba (Louis Gossett Jr. i tung maskering!) som båda kraschlandar med sina farkoster på en ödslig planet mitt under brinnande rymdkrig i galaxen.

Fiendeskap och osämja blir till slut vänskap när nya faror hotar de båda överlevarna. Lider av tungt passerat bäst-före-datum då effekterna ser rätt pajiga ut, men storyn som sådan är väl inte kattskit egentligen. Inspelad nästan helt i studio i Tyskland, vilket märks då och då….och jag förlåter lite då jag är aningens svag för den sortens ”Star-Trekig” nostalgi. En gång i tiden såg jag den här rullen på bio. Idag känns DET oerhört avlägset.
Inte HELT skabbig dock. En snäll tvåa.

Enhanced by Zemanta

Air Force One (1997)

Återtittar kan ibland ge rätt sköna vibbar. Liksom olustiga. Filmer man trott att man haft en speciell åsikt om kan plötsligt visa sig helt ställd på ända. Filmer kan hamna i helt nytt ljus när man ser dem igen. Och så finns det ju filmer som har sin stadiga bas. Som aldrig förändras. Filmer utan gråzoner. Svart eller vitt. Skurk eller god. Enkla val.

Air Force One är naturligtvis en film av den senare varianten. En film vars enda syfte är underhålla, underhålla, underhålla och samtidigt befria våra hjärnor från allt vad tänka heter. Harrison Ford är antagligen USA´s tuffaste president någonsin. Bokstavligen. Han drar sig inte för att ta saken och lagen i egna händer, gammal stridis som han är, när ett gäng lömska terrorister med ”scary” Gary Oldman i spetsen begår den största skymfen av alla typ, att kapa presidentens plan! Detta görs så klart inte ostraffat, och när den sammankallade gräddan av militär- och strategisk expertis står handfallna och inte har en plan B (”därför att det aldrig funnits i någons tankar att detta kan ske”…ungefär) måste självklart allt läggas på en individ, the President himself.

Jag skulle ljuga er rakt upp i ansiktena om jag påstod att jag inte gillar det här. Det är Hollywood i sin äckligaste och mest underhållande form. In med rutinerad regissör, Wolfgang Petersen, ett soundtrack som skriker ut patriotism, effektfulla actionsekvenser på begränsad yta med skurkboss brytandes på utrikiska och ensam hjälte som stenhårt står emot allt, ja till och med avrättningar av hans egen stab, för att han vet att i längden förhandlar man bara inte med terrorister. Icke. Som ni fattar kunde den här filmen lika gärna kunnat heta ”John McClane tar flyget”…eller nåt. Samma koncept. Samma typ av film.

Djup i rullen? Sluta skämta nu.
Logik? Skulle inte tro det.
Underhållningsvärde? Så in i h-e!!!

Air Force One är en snygg produkt. Effektfull och galet adrenalinstinn. Ordet trovärdighet behöver vi inte nämna här och sällan har en president tvingats jobba så hårt för sitt ämbete som Fords hjälte får göra. Som motståndare är Gary Oldman the Man och jag börjar fundera på att man borde instifta ett pris till ”Bästa BadAss-Performance” där Oldman är en given retroaktiv pristagare (och det gäller för alla hans skurkroller!) . Det smäller, det väses ytliga repliker, det är gott om halv- och helkända skådisar i birollerna, stinkande oneliners sitter som en smäck (”get off my plane…!!!”). Och det är för jäkla spännande. Trots att man redan vet allt ! Bara det är värt en extra tumme.
Jag vet. Nu är man en sucker igen.