Sommarklubben: Skyskrapan brinner! (1974)

Katastroffilmernas mothership?
Visst, det hade väl för tusan kommit katastroffilmer innan, men fan vete om de hade samma intensitet och dramatik som dagens sommarklubbalster kan uppvisa…
En av de stora fördelarna med historien om den brinnande skyskrapan är att det nästan aldrig blir stiltje i filmen. Det händer liksom något hela tiden, på någon front.

Det är en mastig film, med ett manus som bakades ihop av två olika romaner. Dåtidens effektmakare verkar ha fått en sorts lidnersk knäpp och lyckas helt enormt bra med att visualisera producent- och regissörstankar på bästa sätt.

Lägg till detta en enorm stjärnensemble av dåtidens superskådisar, som alla verkade vilja vara med och ha sin lilla stund i eldsvådornas sken. De största av dem alla är naturligtvis Paul Newman som skrapans bekymrade arkitekt och Steve McQueen som den luttrade brandchefen. Bakom dem hittas också gamla sköningar som William Holden, en pinnsmal svinig Richard Chamberlain, gamle danskungen Fred Astaire och minsann O.J. Simpson i en tillvaro när livet tycktes vara lite enklare för honom. Även Faye Dunaway lyckas tränga sig in i sällskapet, men fungerar i ärlighetens namn mer som kuttersmycke åt Newmans trygge och handlingskraftige figur.

Och trodde ni på en tillfällighet att Newmans och McQueens namn står sida vid sida i förtexterna? Icke då! Bitter divakonkurrens låg bakom det…eller vad sägs om den här lilla bonusgodingen; båda herrarna har exakt lika mycket dialog genom hela filmen, noga uträknat och kontrollerat! Visst måste man bara älska det gamla 70-talet…?

Skyskrapan brinner är en helaftonsfilm med drama och stilfulla effekter för sin tid. Även om det handlar om en otäck händelse är det njutbart ned till minsta filmruta. Troligen den bästa superduperkatastroffilm jag avnjutit med jämna mellanrum genom åren. Katastroflarm i sommarnatten.

En kommentar på “Sommarklubben: Skyskrapan brinner! (1974)

  1. En riktigt fin rulle — gammal är äldst. Jag blev förvånad över att de kunde dra ut så mycket på händelseförloppet utan att det blev segt. Och millimeterrättvisan känns nästan lite svensk.

    Gilla

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.