Filmspanarna: Western!

 

Wohoo!
Filmspanartemat denna månad är Western.
Ett av mina STORA favoritämnen.
Kul-kuli-kul!

wildw3Och tänk vad mycket det finns att skriva om westernfilm. En av de allra äldsta genrerna inom filmkonsten. Faktiskt så pass gammal att de första filmerna började dyka upp på filmduk innan ens epoken ”The Wild West” var slut i början på 1900-talet! För hur gammal är just Vilda Västern…egentligen?

För er eventuellt helt novisa på området kanske det låter lite förvånande att epoken bara har cirkus sådär 45-50 år att skryta med. What! The Wild West!?! Bara så ”få år!?!”

Men så är det. Som vanligt i världshistorien är allt lite flytande, men man vill ändå göra gällande att det vi kallar för The Wild West var åren direkt efter det amerikanska inbördeskrigets slut, 1865, till kanske tiotalet år inpå 1900-talet. Inte så herrans många decades att vifta på egentligen om vi ska vara ärliga alltså. Å andra sidan hände det desto mer med det unga landet USA under den tiden. Den stora pionjärandan västerut som resulterade i nya städer, en järnväg över kontinenten och de lite mer sorgliga indiankrigen över olika delar av kontinenten.

images333

Klart att kulturarvet matades med historier och händelser som skulle ge upphov till nya berättelser, omskrivningar av legender och rena rama hittepå. När filmkonsten så såg dagens ljus var det kanske naturligt på något sätt att berätta de där mustiga historierna, som förut förut bara beskrivits i textform, i visuella skapelser med dramatisk musik till. Tänk vilken upplevelse det måste varit i början på 1900-talet att gå till en kinematograf och faktiskt få se levande bilder på allt det där om hemska indianer, skurkaktiga cowboys och hjältesheriffer, man bara fått berättat för sig!
Om än uppdiktade och påhittade historier. Westernfilmen! Här för att stanna!

Och nog växte sig denna genre stark genom åren!
Som mäktigast runt 40-50-60-talet cowboy1då kanske 4 av 10 filmer i Hollywood sägs varit en western. Skådespelare som Gary Cooper, John Wayne, Jimmy Stewart, Alan Ladd….westernsnubbar allihop! Sheriff(stjärnan) dalade drastiskt mot slutet av 60-talet, nya vindar blåste genom Hollywood och bort med det romantiskt naiva westerntemat. Men kanske vi ändå får tacka Europa som plötsligt hjälpte till att väcka liv i westernfilmen igen!? De italienska spaghetti-westernrullarna, de spanska kärva krutfyllda äventyren från steniga landskap. Till slut tillräckligt för att Hollywood skulle våga satsa lite igen.

Westernfilmen i Hollywood dog aldrig ut riktigt, men tappade både mark och kraft innan skådisar som Clintan, Bronson, Steve McQueen, Yul Brynner, Paul Newman…för att nämna ett fåtal…satsade på att ta på Stetsonhatten igen. Till slut vågade till och med de rikare suitsen och deras bolag i Drömfabriken satsa dollars på dammiga prärier och öppna landskap igen. I modern tid brukar 90-talet framhållas som en liten revival-tid för westernfilmen.

827117919

Här skulle man kunna anföra en hel uppsats i ämnet, vilket jag NATURLIGTVIS icke ska göra, däremot tänker jag helt oblygt passa på att än en gång promota mitt lilla Tema om Western jag hade hösten 2012. Där kan du läsa mer om genren…och dessutom ta del av de godbitar jag plockat ut från de gyllene western-åren i Hollywood.
Här kan du ta del av det temat!

Som en liten…sneakpeak kanske…tänker jag dock avsluta med att lista några rullar ”ur samlingen” från några av årtiondena som jag tycker är värda att kikas på lite extra. Såklart kan du läsa mer om dem i ovan nämnda Westerntema, följ bara länkarna i titlarna!

Western hos mig är och förblir en nostalgisk gammal genre jag ständigt återvänder till. Ett på många sätt fascinerande tidsdokument över en nation i stor förändring. Här finns både svårmod, spänning, drama, action och för all del galen komik.
”Visst…”, kanske du muttrar…”show me…”

Naturligtvis; kika på bara på de här godbitarna:


 

Fort Apache (1948)

Tidigt samarbete mellan John Wayne och Henry Fonda.
En snyggt förklädd drapa om Custers sista strid, även om det inte alls handlar om honom. Kudos till filmen för att den vågade sig på att ta upp hanteringen av de amerikanska urinvånarna. Fonda spelar ett riktigt rötägg till officer och Wayne (förstås) hellyllegubben. Snygga präriebilder ihopmekade av legendariske regissören John Ford.

High Noon (1952)

Känd i Sverige som Sheriffen. Det svartvitta fotot gör sig mycket classy här i berättelsen om sheriffen Kane (Gary Cooper) som måste försvara sin stad mot annalkande bus. Egentligen en snygg känga till Hollywood som under den här tiden jagade kommunister helt hysterisk. Behöver jag tillägga att superrepublikanen John Wayne hatade filmen…?

 

 

 

The Searchers (1956)

En av de där riktigt ”stora” westernrullarna från 50-talet. Klassisk. Dramatisk. Humoristisk. Anses vara en av John Waynes största stunder som skådis. Som indianhataren Ethan är han på jakt efter sin brorsdotter som kidnappats av illvilliga Comancher. Tillsammans med sidekicken Marty röjer han runt i åratal på prärien. Inspelad till stor del vid Monument Valley, alla westernfilmers Shang-ri-la. Naturligtvis stod John Ford bakom kameran. En av Waynes egna favoriter av alla rullar han gjorde.

 

 

 

Rio Bravo (1959)

Så kom den till slut. John Waynes´s egen version av Sheriffen. Här skulle han visa var skåpet ska stå. Hur en sheriff SKA bete sig. Inga veka typer här inte. Det blev naturligtvis underhållande här också. Främst tack vare en alkad Dean Martin som sidekick. Och lite kärlek från en ung Angie Dickinson. Ytterligare en klassisk Hollywood-western. Men Sheriffen är den seriösare och lite bättre av de två. (Vilket också Wayne faktiskt medgav på ålderns höst…han var dessutom avis på Gary Cooper som fick rollen..!)

 

 

 

The Wild Bunch (1969)

Hopp 10 år framåt i tiden. Ökände regissören Sam Peckinpah´s version av en western. Minst sagt våldsam, utspelas på tidigt 1900-tal då eran är på väg att försvinna. I centrum den rutinerade bankrånaren Bishop (William Holden) som börjar inse att hans tid också är förbi. Han passar inte in i den ”nya världen” som är på väg att formas. Kan Mexiko fungera som fristad? Svårt när de lokala myndigheterna sänder ut alla de har för att klippa Bishop och hans gäng. Bister film som möjligen vill visa på epok som håller på att gå i graven. Bra fart på skjutandet förstås. Men det är ju en Peckinpah…

 

 

The Outlaw Josey Wales (1976)

Westernfilmens första renodlade ”roadmovie”?
Clint Eastwood regisserar sig själv som bonde i Missouri. Det är åren efter inbördeskriget och livet är hårt. Tragiska händelser gör livet ännu hårdare och Josey Wales förvandlas till en ökänd på rymmen. Och allt han vill är att leva sitt liv i lugn och ro. Mer som en märklig livsresa än kallhamrad western. Wales träffar på de lustigaste typer, samtidigt som han hela tiden måste vara på sin vakt. En av de riktigt bra westernfilmer som kom på 70-talet. Sevärd. Clint stabilt bra.

 

 

 

The Long Riders (1980)

Actionregissören Walter Hill´s bidrag till genren. En allvarligare take på legenden om Jesse James. Här får vi möta både fruar och kusiner och mer bröder och pysslingar och sysslingar. Temat vill vara att Familjen är starkast. Detta gick ju ändå åt skogen när det gäller James och hans rånarkompisar. Mycket lugna och fina partier i rullen med nästan magisk musik av Ry Cooder. Sen sparar ju förstås inte Hill på krutet när det bränner till. Typiskt 80-talsvåld. The Western Style.

 

 

 

Unforgiven (1992)

Clint Eastwood gör upp med sin ”egen” genre.
Mycket sevärt drama om att bli gammal och det här med syndernas förlåtelse. Eastwood själv som gammal slitet badass som blivit snäll på äldre dar. Men kan man tvätta bort all synd man begått? På vägen mot svaret får han sällskap av Morgan Freeman som är i samma situation. Det är bistert, regnigt, moral och en för jävlig Gene Hackman som småpåve-sheriff. Lysande spelat. Rullen Snodde Oscarn för Bästa Film det här året. Lätt att se varför.

 

 


Sådärja. Åtta rullar Du inte bör missa om du vill uppleva riktigt bra westernfilmer. Mer förslag och andra riktiga guldklimpar hittar du som sagt i Flmrs Western-Tema på annat ställe i den här bloggen! Missa inte.

west_film_landing


SÅ, vad har nu resten av Filmspanargänget att rapportera om dagens ämne!?
Alltid lika kul att se vilken mix vi har av uppgiften! Ta del av allt via länkarna nedan!

 

Tema Western: The Wild Bunch (1969)

Har av många kallats regissören Sam Peckinpah´s stora film i karriären. En våldsam, färgstark och intensiv uppgörelse med western som försvinnande tidsepok. Ett sorts postludium över en tid som varit och aldrig mer kommer igen.

Framför allt kanske ihågkommen av den stora massan på grund av sitt stilistiska våld, den genomgående negativa känslan i manus som påminner om en ödesmättad nedåtgående spiral och att det var just Peckinpah som stod bakom kameran. Den karismatiske regissören var lite gossen ruda i Hollywood vid den här tidpunkten. Talangfull och visuellt genialisk visst, men också med en diger historia fylld av spritmissbruk, droger och allmänna galenskaper. Mer än en gång hade Peckinpah kickats från inspelningar för sitt uppträdande. Bla lär gamle Charlton Heston vid ett tidigare tillfälle i regissörens karriär ha hotat att köra en sabel genom kroppen på Peckinpah om denne inte försvann från platsen…

Ett av Peckinpah´s främsta kännetecken som historieberättare var att han gärna skildrade män, för det handlade alltid om bistra män, i olika stadier av svårmodigheter i livet. Män som sett sina bästa dagar och ständigt kände tiden jaga ifatt dem på ett eller annat sätt. I dagens betraktelse hjälpte han också till att utveckla manuset i den riktningen, även om grundhistorien kommer från annat håll. Det gjordes dock så pass bra att det ledde till en Oscarsnominering minsann (plus en till för bästa musik), dock utan vinst på något håll.

på väg mot våldsamheter

Peckinpah´s epilog över The Old West börjar med en vansinnesshootout i den lilla staden San Rafael i södra Texas, på gränsen till Mexico. Det är år 1913 och westerneran som vi känner den är på väg att dö ut. Något som ledaren för dagens ärrade rånarliga, Bishop (William Holden), möjligen också inser. Tillsammans med sina kumpaner där bla gamla skådisveteraner som Ernest Borgnine, Warren Oates, Ben Johnson och Bo Hopkins planerar han dock att göra en sista stöt genom att råna banken i den lilla staden. Vad gänget dock inte räknat med är att ett bakhåll väntar på dem i form av inhyrda prisjägare som har order att utplåna de laglösa en gång för alla. Bakom denna dramatiska order ligger traktens järnvägsbolag som lägligt nog tagit hjälp av gängets förre medlem Thornton (Robert Ryan), vilken har en beef med Bishop, för att spåra upp dem och förråda dem.

Stor kalabalik och med efterföljande eldstrider, där hela staden dras in i våldsamheterna och varken kvinnor, äldre eller barn går säkra. Blodet skvätter, stuntmän faller till höger och vänster, hästar går omkull på de mest våldsamma sätt så man undrar om djurskyddsmyndigheterna verkligen varit på plats och det är rena galenskaperna bara efter ett par minuters speltid av filmen. Bishop och hans närmaste kamrater slipper undan, flyr in i Mexico och konstaterar uppgivet att inget är som förr. Nya tider väntar och där finns sannerligen ingen plats för hederliga gamla rånarbanditer. I Mexico stundar en revolution och som en sista chans till lite rikedom hoppar gänget på ett udda samarbete med den slemme revolutionsgeneralen Mapache och lovar att råna en amerikansk vapentransport mot skälig ersättning, vapen som Mapache tänker använda i sin kamp. Dessvärre har gamle kumpanen Thornton tagit med sig ett gäng prisjägare och tagit upp jakten på gänget vilket kommer att försvåra det nya uppdraget avsevärt.

Det är således 145 minuters bister och hård westerndramatik som utspelas. Ett sorts ledsamt konstaterande att tiden har runnit ifrån våra ”hjältar”. Ingen ro och ingen chans till botgöring. De är helt enkelt en kvarleva som måste utplånas. Peckinpah låter inte på något sätt positiva vibbar smyga sig in i storyn, ser istället till att blåslampan ständigt är i baken på Bishop och co. Bishop själv andas en sorts uppgivenhet över hela sin tillvaro, men tänker samtidigt inte ge sig frivilligt, varken till Thornton´s uppbåd eller den skumme Mapache som naturligtvis inte går att lita på för fem öre. Samtliga skådisar går in för sina roller och levererar enligt the old school vilket också förstärker känslan att detta är män som inte längre har någon plats i tillvaron.

Skivan jag tittar på är en restaurerad version som släpptes 1994, här på Blu Ray, där man också lagt tillbaka de scener som klipptes bort vid premiären. Vilket alltså innebär att det jag nu ser är regissörens egna vision om hur filmen skulle se ut. Det är naturligtvis våldsamt, men också bra mycket mer djup i storyn när betydelsefulla flashbacks åter fått plats i handlingen. Peckinpah håller bra fart igenom speltiden, blandar snygga traditionella westernlandskap med moderna detaljer, och lyckas till och med väva in en bil i handlingen!

cowboyaction med nymodigheter

 Slutet kommer i förväntad våldsam form, vilket egentligen inte torde vara någon överraskning med tanke på den stämning som råder i manuset. Om historien startade brutalt våldsamt så är det inget mot finalen, som är om möjligt ännu mer blodig och explosiv. Samtidigt med ett sorts mytiskt hjälteskimmer över huvudpersonerna när det står klart att läget är oerhört kärvt (precis samma känslor som också förmedlades i den populära Butch Cassidy och the Sundance Kid  från samma år). Anmärkningsvärt från filmens final är att många av de mest intensiva och snyggaste scenerna improviserades fram av Peckinpah själv tillsammans med skådespelarna när kamerorna börjat rulla. Slutet tog 12 dagar att filma, över 10 000 skott avlossades och bodycounten var hela 119 st! Totalt över hela produktionen användes mer än 90 000 skott vilket enligt rykten lär ha varit mer än vad som användes i hela den verkliga mexikanska revolutionen…

The Wild Bunch, eller Det vilda gänget som den rätt löjliga svenska titeln blev, har under senare år fått den uppskattning den ändå förtjänar. Anmärkningsvärt och utstickande vid premiären i september 1969 kanske, men som film en snygg kombo av ödesmättad framtidsdystopi och en sista glimt av en försvinnande epok. Det är våldsamt, men man kan inte komma ifrån att Peckinpah hade ett speciellt öga för hur just våld på film skulle se ut för att vara snyggt och engagerande. Våldet i sig är otroligt tidstypiskt och visst hittar du brutalare scener i dagens filmer. Av väldigt många ansedd som en hård klassiker i genren, och vem är väl jag att gå emot detta påstående..även om den inte är astonishing.

Sommarklubben: Skyskrapan brinner! (1974)

Katastroffilmernas mothership?
Visst, det hade väl för tusan kommit katastroffilmer innan, men fan vete om de hade samma intensitet och dramatik som dagens sommarklubbalster kan uppvisa…
En av de stora fördelarna med historien om den brinnande skyskrapan är att det nästan aldrig blir stiltje i filmen. Det händer liksom något hela tiden, på någon front.

Det är en mastig film, med ett manus som bakades ihop av två olika romaner. Dåtidens effektmakare verkar ha fått en sorts lidnersk knäpp och lyckas helt enormt bra med att visualisera producent- och regissörstankar på bästa sätt.

Lägg till detta en enorm stjärnensemble av dåtidens superskådisar, som alla verkade vilja vara med och ha sin lilla stund i eldsvådornas sken. De största av dem alla är naturligtvis Paul Newman som skrapans bekymrade arkitekt och Steve McQueen som den luttrade brandchefen. Bakom dem hittas också gamla sköningar som William Holden, en pinnsmal svinig Richard Chamberlain, gamle danskungen Fred Astaire och minsann O.J. Simpson i en tillvaro när livet tycktes vara lite enklare för honom. Även Faye Dunaway lyckas tränga sig in i sällskapet, men fungerar i ärlighetens namn mer som kuttersmycke åt Newmans trygge och handlingskraftige figur.

Och trodde ni på en tillfällighet att Newmans och McQueens namn står sida vid sida i förtexterna? Icke då! Bitter divakonkurrens låg bakom det…eller vad sägs om den här lilla bonusgodingen; båda herrarna har exakt lika mycket dialog genom hela filmen, noga uträknat och kontrollerat! Visst måste man bara älska det gamla 70-talet…?

Skyskrapan brinner är en helaftonsfilm med drama och stilfulla effekter för sin tid. Även om det handlar om en otäck händelse är det njutbart ned till minsta filmruta. Troligen den bästa superduperkatastroffilm jag avnjutit med jämna mellanrum genom åren. Katastroflarm i sommarnatten.