Etikettarkiv: Sam Peckinpah

Jul 21 2017

#sommarklubben: Convoy (1978)

Lite truckeraction på sommarkvällskvisten!? Javisst, varför inte!

En av de där ganska lättviktiga, men underhållande, rullarna från det murriga 70-talet. Lätt ändå att förstå varför rätt många sprang på bio när det begav sig för att kolla in spektaklet. Filmens manus utgår faktiskt från en sång! ”Convoy” av en viss C. W. McCall, som förvandlats till ett långtradaräventyr. I förarsätet en slimmad Kris Kristofferson som den gänglige truckern Rubber Duck. Hans ”motståndare” på the highways är polisen ”Dirty” Lyle Wallace (Ernest Borgnine). Det som börjar med att polis-Lyle bötfäller the Duck för hastighetsöverträdelser, går via ett rejält (väg)krogslagsmål till en sorts förföljardrama där the Duck satsar allt på att ta sig till delstatsgränsen mellan Arizona och New Mexico i sin lastbil innan Lyle med kollegor hinner ifatt. Längs vägen får också the Duck sällskap av en hoper andra långtradare som vill göra livet surt för polismakten.

Tja, så värst mycket till story är det kanske inte. Men utförandet är gott och humöret i topp. Egentligen är det bara en ny variant på den frejdiga Nu Blåser Vi Snuten från -77, fast här försöker man sig också på att peta in visst drama och politik i det hela. Går sådär. Just det segmentet, i mitten av rullen, är klart segast.
Man får de sedvanliga stuntsen med kraschande polisbilar och väldiga trucks som tar kurvor i 120 knyck med gnisslande däck. Bakom kameran huserade Sam Peckinpah, och då får man också sin beskärda del av slowmotion-våld. Givetvis. Speciellt i slagsmålsscenerna öser han på med denna rätt uttjatade effekt.
”Som vanligt” skedde den mesta dramatiken bakom kulisserna när det gäller Peckinpah. Här var han gravt nedgången i kokainmissbruk och galet humör och ”försvann” från inspelningen titt som tätt. Filmen drog över budget, producenterna slet hår i förtvivlan och såg efter detta till att Peckinpah blev portad i Hollywood på bra många år. Det sägs också att James Coburn (!) hoppade in och regisserade merparten av rullen när det krisade som mest. Hippt!

Kristofferson känns genomhygglig, Borgnine gör en typisk sur-polis, Ali McGraw har den sämsta rollen som kvinnan som liftar med the Duck. Hon har noll utstrålning. Gnäll-Paulie från Rocky-filmerna spelar en av the Ducks långtradarkompisar. Han får gnälla lite här också.

En typisk hejsan-hoppsan-rulle med lite skön lökig 70-talsnostalgi från de skinande avgasrören. Och den amerikanska highwaykänslan är ju alltid rätt smutt att ta del av.

Vägdamm i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

Apr 15 2015

Filmspanarna: Western!

 

Wohoo!
Filmspanartemat denna månad är Western.
Ett av mina STORA favoritämnen.
Kul-kuli-kul!

wildw3Och tänk vad mycket det finns att skriva om westernfilm. En av de allra äldsta genrerna inom filmkonsten. Faktiskt så pass gammal att de första filmerna började dyka upp på filmduk innan ens epoken ”The Wild West” var slut i början på 1900-talet! För hur gammal är just Vilda Västern…egentligen?

För er eventuellt helt novisa på området kanske det låter lite förvånande att epoken bara har cirkus sådär 45-50 år att skryta med. What! The Wild West!?! Bara så ”få år!?!”

Men så är det. Som vanligt i världshistorien är allt lite flytande, men man vill ändå göra gällande att det vi kallar för The Wild West var åren direkt efter det amerikanska inbördeskrigets slut, 1865, till kanske tiotalet år inpå 1900-talet. Inte så herrans många decades att vifta på egentligen om vi ska vara ärliga alltså. Å andra sidan hände det desto mer med det unga landet USA under den tiden. Den stora pionjärandan västerut som resulterade i nya städer, en järnväg över kontinenten och de lite mer sorgliga indiankrigen över olika delar av kontinenten.

images333

Klart att kulturarvet matades med historier och händelser som skulle ge upphov till nya berättelser, omskrivningar av legender och rena rama hittepå. När filmkonsten så såg dagens ljus var det kanske naturligt på något sätt att berätta de där mustiga historierna, som förut förut bara beskrivits i textform, i visuella skapelser med dramatisk musik till. Tänk vilken upplevelse det måste varit i början på 1900-talet att gå till en kinematograf och faktiskt få se levande bilder på allt det där om hemska indianer, skurkaktiga cowboys och hjältesheriffer, man bara fått berättat för sig!
Om än uppdiktade och påhittade historier. Westernfilmen! Här för att stanna!

Och nog växte sig denna genre stark genom åren!
Som mäktigast runt 40-50-60-talet cowboy1då kanske 4 av 10 filmer i Hollywood sägs varit en western. Skådespelare som Gary Cooper, John Wayne, Jimmy Stewart, Alan Ladd….westernsnubbar allihop! Sheriff(stjärnan) dalade drastiskt mot slutet av 60-talet, nya vindar blåste genom Hollywood och bort med det romantiskt naiva westerntemat. Men kanske vi ändå får tacka Europa som plötsligt hjälpte till att väcka liv i westernfilmen igen!? De italienska spaghetti-westernrullarna, de spanska kärva krutfyllda äventyren från steniga landskap. Till slut tillräckligt för att Hollywood skulle våga satsa lite igen.

Westernfilmen i Hollywood dog aldrig ut riktigt, men tappade både mark och kraft innan skådisar som Clintan, Bronson, Steve McQueen, Yul Brynner, Paul Newman…för att nämna ett fåtal…satsade på att ta på Stetsonhatten igen. Till slut vågade till och med de rikare suitsen och deras bolag i Drömfabriken satsa dollars på dammiga prärier och öppna landskap igen. I modern tid brukar 90-talet framhållas som en liten revival-tid för westernfilmen.

827117919

Här skulle man kunna anföra en hel uppsats i ämnet, vilket jag NATURLIGTVIS icke ska göra, däremot tänker jag helt oblygt passa på att än en gång promota mitt lilla Tema om Western jag hade hösten 2012. Där kan du läsa mer om genren…och dessutom ta del av de godbitar jag plockat ut från de gyllene western-åren i Hollywood.
Här kan du ta del av det temat!

Som en liten…sneakpeak kanske…tänker jag dock avsluta med att lista några rullar ”ur samlingen” från några av årtiondena som jag tycker är värda att kikas på lite extra. Såklart kan du läsa mer om dem i ovan nämnda Westerntema, följ bara länkarna i titlarna!

Western hos mig är och förblir en nostalgisk gammal genre jag ständigt återvänder till. Ett på många sätt fascinerande tidsdokument över en nation i stor förändring. Här finns både svårmod, spänning, drama, action och för all del galen komik.
”Visst…”, kanske du muttrar…”show me…”

Naturligtvis; kika på bara på de här godbitarna:

 

Fort Apache (1948)

Tidigt samarbete mellan John Wayne och Henry Fonda.
En snyggt förklädd drapa om Custers sista strid, även om det inte alls handlar om honom. Kudos till filmen för att den vågade sig på att ta upp hanteringen av de amerikanska urinvånarna. Fonda spelar ett riktigt rötägg till officer och Wayne (förstås) hellyllegubben. Snygga präriebilder ihopmekade av legendariske regissören John Ford.

High Noon (1952)

Känd i Sverige som Sheriffen. Det svartvitta fotot gör sig mycket classy här i berättelsen om sheriffen Kane (Gary Cooper) som måste försvara sin stad mot annalkande bus. Egentligen en snygg känga till Hollywood som under den här tiden jagade kommunister helt hysterisk. Behöver jag tillägga att superrepublikanen John Wayne hatade filmen…?

 

 

 

The Searchers (1956)

En av de där riktigt ”stora” westernrullarna från 50-talet. Klassisk. Dramatisk. Humoristisk. Anses vara en av John Waynes största stunder som skådis. Som indianhataren Ethan är han på jakt efter sin brorsdotter som kidnappats av illvilliga Comancher. Tillsammans med sidekicken Marty röjer han runt i åratal på prärien. Inspelad till stor del vid Monument Valley, alla westernfilmers Shang-ri-la. Naturligtvis stod John Ford bakom kameran. En av Waynes egna favoriter av alla rullar han gjorde.

 

 

 

Rio Bravo (1959)

Så kom den till slut. John Waynes´s egen version av Sheriffen. Här skulle han visa var skåpet ska stå. Hur en sheriff SKA bete sig. Inga veka typer här inte. Det blev naturligtvis underhållande här också. Främst tack vare en alkad Dean Martin som sidekick. Och lite kärlek från en ung Angie Dickinson. Ytterligare en klassisk Hollywood-western. Men Sheriffen är den seriösare och lite bättre av de två. (Vilket också Wayne faktiskt medgav på ålderns höst…han var dessutom avis på Gary Cooper som fick rollen..!)

 

 

 

The Wild Bunch (1969)

Hopp 10 år framåt i tiden. Ökände regissören Sam Peckinpah´s version av en western. Minst sagt våldsam, utspelas på tidigt 1900-tal då eran är på väg att försvinna. I centrum den rutinerade bankrånaren Bishop (William Holden) som börjar inse att hans tid också är förbi. Han passar inte in i den ”nya världen” som är på väg att formas. Kan Mexiko fungera som fristad? Svårt när de lokala myndigheterna sänder ut alla de har för att klippa Bishop och hans gäng. Bister film som möjligen vill visa på epok som håller på att gå i graven. Bra fart på skjutandet förstås. Men det är ju en Peckinpah…

 

 

The Outlaw Josey Wales (1976)

Westernfilmens första renodlade ”roadmovie”?
Clint Eastwood regisserar sig själv som bonde i Missouri. Det är åren efter inbördeskriget och livet är hårt. Tragiska händelser gör livet ännu hårdare och Josey Wales förvandlas till en ökänd på rymmen. Och allt han vill är att leva sitt liv i lugn och ro. Mer som en märklig livsresa än kallhamrad western. Wales träffar på de lustigaste typer, samtidigt som han hela tiden måste vara på sin vakt. En av de riktigt bra westernfilmer som kom på 70-talet. Sevärd. Clint stabilt bra.

 

 

 

The Long Riders (1980)

Actionregissören Walter Hill´s bidrag till genren. En allvarligare take på legenden om Jesse James. Här får vi möta både fruar och kusiner och mer bröder och pysslingar och sysslingar. Temat vill vara att Familjen är starkast. Detta gick ju ändå åt skogen när det gäller James och hans rånarkompisar. Mycket lugna och fina partier i rullen med nästan magisk musik av Ry Cooder. Sen sparar ju förstås inte Hill på krutet när det bränner till. Typiskt 80-talsvåld. The Western Style.

 

 

 

Unforgiven (1992)

Clint Eastwood gör upp med sin ”egen” genre.
Mycket sevärt drama om att bli gammal och det här med syndernas förlåtelse. Eastwood själv som gammal slitet badass som blivit snäll på äldre dar. Men kan man tvätta bort all synd man begått? På vägen mot svaret får han sällskap av Morgan Freeman som är i samma situation. Det är bistert, regnigt, moral och en för jävlig Gene Hackman som småpåve-sheriff. Lysande spelat. Rullen Snodde Oscarn för Bästa Film det här året. Lätt att se varför.

 

 

Sådärja. Åtta rullar Du inte bör missa om du vill uppleva riktigt bra westernfilmer. Mer förslag och andra riktiga guldklimpar hittar du som sagt i Flmrs Western-Tema på annat ställe i den här bloggen! Missa inte.

west_film_landing

SÅ, vad har nu resten av Filmspanargänget att rapportera om dagens ämne!?
Alltid lika kul att se vilken mix vi har av uppgiften! Ta del av allt via länkarna nedan!

 

Okt 5 2012

Tema Western: The Long Riders (1980)

Det kanske mest anmärkningsvärda med dagens bidrag i höstens tema är att filmens olika brödrakonstellationer faktiskt spelades av riktiga bröder, och att filmen begåvades med ett oerhört njutningsfullt soundtrack signerat den icke helt okände Ry Cooder.

Här har vi alltså ännu en historia om Jesse James och hans berömda outlawgäng som härjade i trakterna av Missouri runt 1870. Inbördeskriget var till ända, nationen slickade sina infekterade sår och rätt många i just Missouri och intilliggande stater gillade inte alls att unionen avgått segrande ur konflikten. För många var det svåra tider, och som så vanligt när detta tillstånd råder är det lätt att ta till laglöshet och brott. Vilket ju James, hans bror Frank och tre bröder Younger gjorde och som strax ledde till ryktbarhet och efterlysningar.

Jesse James-ligan har ju oftast talats om i termer att de var en sorts Robin Hood-rånare som sällan utsatte ”vanligt” folk för sina rån och istället siktade in sig på rika köpmän, banker och välfyllda tåg och diligenser som rullade genom trakten oftast med bolagspengar och löner. Naturligtvis ett påstående man får ta med en nypa salt då säkerligen även de mindre förmögna råkade ut för dessa brott, och vems pengar var det egentligen ligan kom över när banker tömdes under stor dramatik…?

bröder, kusiner, rebeller med smak för samma mode..

Nåväl, här är det en möjligen modern lightvariant av demonregissören Sam Peckinpah som håller i taktpinnen, Walter Hill. Också han känd ju för att visualisera våldet på sitt alldeles speciella och anmärkningsvärda sätt. I ett mustigt försök att skildra Jesse James och co, deras bakgrund..och framför allt deras fall, tar han hjälp av skådespelande bröder i form av James Keach som Jesse och Stacy Keach som Frank James. Flankerar som bröderna Younger gör David Carradine, Keith Carradine och Robert Carradine medans kusinerna Miller som också ingick i ligan spelas av Dennis och Randy Quaid. Och det är faktiskt inte nog där för i rollerna som de misslyckade och opålitliga bröderna Ford (av vilken Robert ju blev Jesse´s baneman) hittas ytterligare ett brödrapar i form av Christopher Guest och Nicholas Guest! Rena släkttillställningen alltså, och ibland är det sannerligen lite lurigt att hålla reda på vem som är vem när alla är så jäkla lika.

Hill och hans manusförfattare har i dagens historia varit ute efter att skildra ligan som egentligen rätt goda och rättvisa tjyvar. De värnar om de svaga och i trakten de kommer ifrån sluts leden tätt när myndigheterna i form av de berömda Pinkertondetektiverna börjar tar upp jakten på de efterlysta. Hill varvar spänstiga tågrån med frejdiga tillställningar där dans och munterhet frodas. I andra scener målas ett grönskande Missouri upp med finfint foto och sällsam njutbar musik där brödraskarorna mest ägnar sig åt lite leisuretime som folk mest (det märkliga i sammanhanget är ju också att någon större risk för att myndigheterna ska raida in i myspyset inte verkar finnas…de är ju trots allt wanted by the law…).

Liksom sin föregångare Peckinpah matar Hill på mest utstuderade pangpangscener av den mer grafiska varianten vid ett par tillfällen, vid andra är det mer ”vanlig” action som gäller. Problemet med dagens film, och just den här skildringen av Jesse James, är att den blir ganska ytlig och hackad i sin framställning. Manuset tar vilda och lite väl långa hopp i tidsramarna då och då, vilket gör att åtminstone jag stör mig lite på det. Vips har det liksom gått ett antal månader i handlingen bara från ett klipp till ett annat. Fokus ligger på ligan och dess medlemmar, James´ övriga familj med släktingar, fru och barn skymtar mest bara förbi. Andra bifigurer släntrar in och ut ur handlingen men fastnar inte nämnvärt i minnet.

bankrån med bekymmer

Ingen riktig western utan en rejäl shootoutscen och naturligtvis har Hill sparat en sådan till slutet, baserad på den händelse i Minnesota när ligan skulle ge sig på att råna staden Northfields bank med efterföljande våldsamheter som resultat. Som sagt, filmvåldet är snyggt iscensatt men helheten blir något ytlig. Skådisarna gör vad de ska och visst finns den genuina westernkänslan där vid ett par tillfällen. Hill och hans manusplitare (där faktiskt bröderna Keach ingick) har uppenbarligen haft som mål att försöka skildra Jesse James lite mer som människan än banditen. Med blandat resultat kan jag då tycka, och just detta fungerar nog som bäst i de stillsamma scenerna med landsbygden och den stämningsfulla musiken som backdrop.

Svensk premiär 6 november 1980 med titeln De Laglösa och innan dess hade faktiskt filmen tävlat (förgäves) i Cannes som ett av bidragen till Guldpalmen för bästa film! Lite oväntat kanske med tanke på sin genre.
Och originaltiteln då? Tja, det är helt enkelt ett gammalt uttryck på någon som var laglös i the old west när det begav sig…

The Long Riders håvar in sina plus på fint foto med bra detaljer i handlingen vad gäller kläder, sättet att prata och föra sig och…naturligtvis Ry Cooders musik (spotifya genast!). Actionsekvenserna är smutt koreograferade och väjer inte för lite hederligt filmvåld the squibs style anno 80-talet. Ett helt ok försök att skildra en av de mer kända individerna från den här tidsepoken. Ingen klassiker i kategorin men underhållande för stunden.

Okt 3 2012

Tema Western: The Wild Bunch (1969)

Har av många kallats regissören Sam Peckinpah´s stora film i karriären. En våldsam, färgstark och intensiv uppgörelse med western som försvinnande tidsepok. Ett sorts postludium över en tid som varit och aldrig mer kommer igen.

Framför allt kanske ihågkommen av den stora massan på grund av sitt stilistiska våld, den genomgående negativa känslan i manus som påminner om en ödesmättad nedåtgående spiral och att det var just Peckinpah som stod bakom kameran. Den karismatiske regissören var lite gossen ruda i Hollywood vid den här tidpunkten. Talangfull och visuellt genialisk visst, men också med en diger historia fylld av spritmissbruk, droger och allmänna galenskaper. Mer än en gång hade Peckinpah kickats från inspelningar för sitt uppträdande. Bla lär gamle Charlton Heston vid ett tidigare tillfälle i regissörens karriär ha hotat att köra en sabel genom kroppen på Peckinpah om denne inte försvann från platsen…

Ett av Peckinpah´s främsta kännetecken som historieberättare var att han gärna skildrade män, för det handlade alltid om bistra män, i olika stadier av svårmodigheter i livet. Män som sett sina bästa dagar och ständigt kände tiden jaga ifatt dem på ett eller annat sätt. I dagens betraktelse hjälpte han också till att utveckla manuset i den riktningen, även om grundhistorien kommer från annat håll. Det gjordes dock så pass bra att det ledde till en Oscarsnominering minsann (plus en till för bästa musik), dock utan vinst på något håll.

på väg mot våldsamheter

Peckinpah´s epilog över The Old West börjar med en vansinnesshootout i den lilla staden San Rafael i södra Texas, på gränsen till Mexico. Det är år 1913 och westerneran som vi känner den är på väg att dö ut. Något som ledaren för dagens ärrade rånarliga, Bishop (William Holden), möjligen också inser. Tillsammans med sina kumpaner där bla gamla skådisveteraner som Ernest Borgnine, Warren Oates, Ben Johnson och Bo Hopkins planerar han dock att göra en sista stöt genom att råna banken i den lilla staden. Vad gänget dock inte räknat med är att ett bakhåll väntar på dem i form av inhyrda prisjägare som har order att utplåna de laglösa en gång för alla. Bakom denna dramatiska order ligger traktens järnvägsbolag som lägligt nog tagit hjälp av gängets förre medlem Thornton (Robert Ryan), vilken har en beef med Bishop, för att spåra upp dem och förråda dem.

Stor kalabalik och med efterföljande eldstrider, där hela staden dras in i våldsamheterna och varken kvinnor, äldre eller barn går säkra. Blodet skvätter, stuntmän faller till höger och vänster, hästar går omkull på de mest våldsamma sätt så man undrar om djurskyddsmyndigheterna verkligen varit på plats och det är rena galenskaperna bara efter ett par minuters speltid av filmen. Bishop och hans närmaste kamrater slipper undan, flyr in i Mexico och konstaterar uppgivet att inget är som förr. Nya tider väntar och där finns sannerligen ingen plats för hederliga gamla rånarbanditer. I Mexico stundar en revolution och som en sista chans till lite rikedom hoppar gänget på ett udda samarbete med den slemme revolutionsgeneralen Mapache och lovar att råna en amerikansk vapentransport mot skälig ersättning, vapen som Mapache tänker använda i sin kamp. Dessvärre har gamle kumpanen Thornton tagit med sig ett gäng prisjägare och tagit upp jakten på gänget vilket kommer att försvåra det nya uppdraget avsevärt.

Det är således 145 minuters bister och hård westerndramatik som utspelas. Ett sorts ledsamt konstaterande att tiden har runnit ifrån våra ”hjältar”. Ingen ro och ingen chans till botgöring. De är helt enkelt en kvarleva som måste utplånas. Peckinpah låter inte på något sätt positiva vibbar smyga sig in i storyn, ser istället till att blåslampan ständigt är i baken på Bishop och co. Bishop själv andas en sorts uppgivenhet över hela sin tillvaro, men tänker samtidigt inte ge sig frivilligt, varken till Thornton´s uppbåd eller den skumme Mapache som naturligtvis inte går att lita på för fem öre. Samtliga skådisar går in för sina roller och levererar enligt the old school vilket också förstärker känslan att detta är män som inte längre har någon plats i tillvaron.

Skivan jag tittar på är en restaurerad version som släpptes 1994, här på Blu Ray, där man också lagt tillbaka de scener som klipptes bort vid premiären. Vilket alltså innebär att det jag nu ser är regissörens egna vision om hur filmen skulle se ut. Det är naturligtvis våldsamt, men också bra mycket mer djup i storyn när betydelsefulla flashbacks åter fått plats i handlingen. Peckinpah håller bra fart igenom speltiden, blandar snygga traditionella westernlandskap med moderna detaljer, och lyckas till och med väva in en bil i handlingen!

cowboyaction med nymodigheter

 Slutet kommer i förväntad våldsam form, vilket egentligen inte torde vara någon överraskning med tanke på den stämning som råder i manuset. Om historien startade brutalt våldsamt så är det inget mot finalen, som är om möjligt ännu mer blodig och explosiv. Samtidigt med ett sorts mytiskt hjälteskimmer över huvudpersonerna när det står klart att läget är oerhört kärvt (precis samma känslor som också förmedlades i den populära Butch Cassidy och the Sundance Kid  från samma år). Anmärkningsvärt från filmens final är att många av de mest intensiva och snyggaste scenerna improviserades fram av Peckinpah själv tillsammans med skådespelarna när kamerorna börjat rulla. Slutet tog 12 dagar att filma, över 10 000 skott avlossades och bodycounten var hela 119 st! Totalt över hela produktionen användes mer än 90 000 skott vilket enligt rykten lär ha varit mer än vad som användes i hela den verkliga mexikanska revolutionen…

The Wild Bunch, eller Det vilda gänget som den rätt löjliga svenska titeln blev, har under senare år fått den uppskattning den ändå förtjänar. Anmärkningsvärt och utstickande vid premiären i september 1969 kanske, men som film en snygg kombo av ödesmättad framtidsdystopi och en sista glimt av en försvinnande epok. Det är våldsamt, men man kan inte komma ifrån att Peckinpah hade ett speciellt öga för hur just våld på film skulle se ut för att vara snyggt och engagerande. Våldet i sig är otroligt tidstypiskt och visst hittar du brutalare scener i dagens filmer. Av väldigt många ansedd som en hård klassiker i genren, och vem är väl jag att gå emot detta påstående..även om den inte är astonishing.