Det kanske mest anmärkningsvärda med dagens bidrag i höstens tema är att filmens olika brödrakonstellationer faktiskt spelades av riktiga bröder, och att filmen begåvades med ett oerhört njutningsfullt soundtrack signerat den icke helt okände Ry Cooder.

Här har vi alltså ännu en historia om Jesse James och hans berömda outlawgäng som härjade i trakterna av Missouri runt 1870. Inbördeskriget var till ända, nationen slickade sina infekterade sår och rätt många i just Missouri och intilliggande stater gillade inte alls att unionen avgått segrande ur konflikten. För många var det svåra tider, och som så vanligt när detta tillstånd råder är det lätt att ta till laglöshet och brott. Vilket ju James, hans bror Frank och tre bröder Younger gjorde och som strax ledde till ryktbarhet och efterlysningar.

Jesse James-ligan har ju oftast talats om i termer att de var en sorts Robin Hood-rånare som sällan utsatte ”vanligt” folk för sina rån och istället siktade in sig på rika köpmän, banker och välfyllda tåg och diligenser som rullade genom trakten oftast med bolagspengar och löner. Naturligtvis ett påstående man får ta med en nypa salt då säkerligen även de mindre förmögna råkade ut för dessa brott, och vems pengar var det egentligen ligan kom över när banker tömdes under stor dramatik…?

bröder, kusiner, rebeller med smak för samma mode..

Nåväl, här är det en möjligen modern lightvariant av demonregissören Sam Peckinpah som håller i taktpinnen, Walter Hill. Också han känd ju för att visualisera våldet på sitt alldeles speciella och anmärkningsvärda sätt. I ett mustigt försök att skildra Jesse James och co, deras bakgrund..och framför allt deras fall, tar han hjälp av skådespelande bröder i form av James Keach som Jesse och Stacy Keach som Frank James. Flankerar som bröderna Younger gör David Carradine, Keith Carradine och Robert Carradine medans kusinerna Miller som också ingick i ligan spelas av Dennis och Randy Quaid. Och det är faktiskt inte nog där för i rollerna som de misslyckade och opålitliga bröderna Ford (av vilken Robert ju blev Jesse´s baneman) hittas ytterligare ett brödrapar i form av Christopher Guest och Nicholas Guest! Rena släkttillställningen alltså, och ibland är det sannerligen lite lurigt att hålla reda på vem som är vem när alla är så jäkla lika.

Hill och hans manusförfattare har i dagens historia varit ute efter att skildra ligan som egentligen rätt goda och rättvisa tjyvar. De värnar om de svaga och i trakten de kommer ifrån sluts leden tätt när myndigheterna i form av de berömda Pinkertondetektiverna börjar tar upp jakten på de efterlysta. Hill varvar spänstiga tågrån med frejdiga tillställningar där dans och munterhet frodas. I andra scener målas ett grönskande Missouri upp med finfint foto och sällsam njutbar musik där brödraskarorna mest ägnar sig åt lite leisuretime som folk mest (det märkliga i sammanhanget är ju också att någon större risk för att myndigheterna ska raida in i myspyset inte verkar finnas…de är ju trots allt wanted by the law…).

Liksom sin föregångare Peckinpah matar Hill på mest utstuderade pangpangscener av den mer grafiska varianten vid ett par tillfällen, vid andra är det mer ”vanlig” action som gäller. Problemet med dagens film, och just den här skildringen av Jesse James, är att den blir ganska ytlig och hackad i sin framställning. Manuset tar vilda och lite väl långa hopp i tidsramarna då och då, vilket gör att åtminstone jag stör mig lite på det. Vips har det liksom gått ett antal månader i handlingen bara från ett klipp till ett annat. Fokus ligger på ligan och dess medlemmar, James´ övriga familj med släktingar, fru och barn skymtar mest bara förbi. Andra bifigurer släntrar in och ut ur handlingen men fastnar inte nämnvärt i minnet.

bankrån med bekymmer

Ingen riktig western utan en rejäl shootoutscen och naturligtvis har Hill sparat en sådan till slutet, baserad på den händelse i Minnesota när ligan skulle ge sig på att råna staden Northfields bank med efterföljande våldsamheter som resultat. Som sagt, filmvåldet är snyggt iscensatt men helheten blir något ytlig. Skådisarna gör vad de ska och visst finns den genuina westernkänslan där vid ett par tillfällen. Hill och hans manusplitare (där faktiskt bröderna Keach ingick) har uppenbarligen haft som mål att försöka skildra Jesse James lite mer som människan än banditen. Med blandat resultat kan jag då tycka, och just detta fungerar nog som bäst i de stillsamma scenerna med landsbygden och den stämningsfulla musiken som backdrop.

Svensk premiär 6 november 1980 med titeln De Laglösa och innan dess hade faktiskt filmen tävlat (förgäves) i Cannes som ett av bidragen till Guldpalmen för bästa film! Lite oväntat kanske med tanke på sin genre.
Och originaltiteln då? Tja, det är helt enkelt ett gammalt uttryck på någon som var laglös i the old west när det begav sig…

The Long Riders håvar in sina plus på fint foto med bra detaljer i handlingen vad gäller kläder, sättet att prata och föra sig och…naturligtvis Ry Cooders musik (spotifya genast!). Actionsekvenserna är smutt koreograferade och väjer inte för lite hederligt filmvåld the squibs style anno 80-talet. Ett helt ok försök att skildra en av de mer kända individerna från den här tidsepoken. Ingen klassiker i kategorin men underhållande för stunden.