Wind River (2017)

Sicario och Hell or High Water, stenhårda samhällsbetraktelser med brutalt thrillervåld. Lite av upphovsmannen Taylor Sheridans signum kanske?
Här kommer tredje delen i hans American Frontier-trilogi, och nu tar han dessutom hand om regipinnen själv.

I ett vintrigt och ödsligt Wyoming hittas en ung kvinna, en native american, mördad, våldtagen och skändad. Eftersom det inträffat i ett av de många indianreservat som finns i landet, faller lotten på FBI att utreda fallet. Unga agenten Jane (Elizabeth Olsen) skickas ut i vintermoset och får viltvårdaren/rangern/spåraren Cory (Jeremy Renner) som sidekick. Jag antar att det går att se på den här rullen på två olika sätt. Antigen väljer man att ta den för den thriller/mordhistoria den stundtals faktiskt är…eller också ser man den som ännu ett inlägg av Sheridan om tillståndet i dagens USA. Även om manuset är hittepå, har Sheridan belyst ett problem som är högst påtagligt i verkligheten. Slår man lite i rullorna finns det varje år dussintals med mord- och våldsfall mot unga kvinnor i reservaten som sällan eller aldrig klaras upp. Och aldrig får den uppmärksamhet de borde.

Jane från FBI upptäcker ganska snart att det är svårt att bedriva en utredning när det nästan inte finns något att gå på och den lokala misstron mot myndigheter är så utbredd. Den tillfällige partnern, och dagens tyste hjälte (but of course), Cory blir den som sakta lotsar Jane in i mörkret bland de vita vidderna. Och självklart är också Cory försedd med en backstory som gör att han här ser tillfälle till försoning och förlikning.

Så, en solid rulle igen från Sheridan. Okej, kanske inte lika omvälvande som sina två föregångare i den fristående trilogin. Men samma mörker och hopplöshet. Man känner oro i kroppen ju längre man tittar. Och detta menat på ett bra sätt alltså. Det sociala dramat mixas med tung thriller, och när våldet dyker upp sker det ofta hårt och brutalt. Alla som är bekanta med Sheridans tidigare alster kommer ju såklart att känna igen sig. Renner och Olsen är klockrena i sina roller. Bra sampel också, även det tysta och dialoglösa. Även om fokus möjligen ligger lite mer på Cory och hans bagage, gör Olsen det jäkligt bra…som ”inkastad” kvinna i ett mordfall..på en ogästvänlig plats där medömkan och samarbete inte hör till vardagen direkt. Samma ödesmättade ton som i de andra två rullarna, samma uppgivenhet som anas runt hörnet. Det som möjligen gör att dagens rulle ändå placerar sig som nummer tre i rangordningen (iaf hos mig), är det faktum att den lägger mycket tid på att återge den långsamma hopplösheten..för att sedan lite väl snabbt ta sig till finalen och klimax. Men, kanske den känslan kommer att ändras vid en återtitt. Så bra är den ändå.

Betygstrean blir blytung. Återigen en synnerligen engagerande rulle från en jäkligt intressant manusförfattare!

 

I SoF-poddens #123 kastar vi lite mer snöbollskärlek över rullen. Lyssna gärna här vetja.

Annonser

Arrival (2016)

arrival-2016-posterJädrans film att dröja sig kvar i minnet!

Trots att det är flera dagar, en hel vecka, sedan jag upplevde den vägrar den lämna sinnet. Bara det i sig tyder väl på en märklig upplevelse…eller va? Jag skriver också ”upplever” det som sker här, för det är precis vad jag gör. Och säkert alla de andra i biosalongen. Vi sitter där och bara glor, nästan förstummat, försöker processa vad det är som dagens kvinna Louise (Amy Adams) ställs inför. Liksom resten av världen, då 12 mystiska främmande rymdfarkoster plötsligt bestämmer sig för att stanna till på jorden. På olika platser. I filmens fall i Montana.

Vad vill de? Köra en utrensning a la Independence Day, eller bara ringa hem eftersom de åkt vilse? Militären bryr sina hjärnor, tagna kontakter fungerar icke. Två kulturer som har problem med att mötas, att ens börja prata med varandra. Haven´t we heard that before..?

Louise är ett språkess, lingvist, top notch i gebitet och arméhöjdaren Forest Whitaker ger henne ett offer she can´t refuse. ”Häng med till fältet i Montana och sätt oss i förståelig kontakt med the aliens ASAP” är den stående ordern. Med också på resan vetenskapen i form av en rätt trevlig och nedtonad Jeremy Renner som ”expert”.

Ok, det som börjar simpelt (om uttrycket tillåts) förvandlas ganska snart till något helt annat när jag sitter där i biomörkret. Dagens regissör Denis Villeneuve (japp han igen!) öser på med sin patenterade visuella stil, sitt slow-cooking-berättande och den fantastiska musiken. Skrev jag musiken?? LJUDMATTAN menar jag ju! ”Som vanligt” är det islänningen Jóhann Jóhannsson som tillhandahåller åt Villeneuve, och jädrar i min låda vad bra det blir! Igen! Det känns banne mig alltid som att firma Villeneuve och Jóhannsson gör musiken till en del av handlingen! Varenda gång de jobbat ihop.

arrival_pic

varför så bedrövad?

Amy A briljerar förstås i dagens upplevelse. Jag gillar ju henne. En tjej i min bok. Oavsett om hon dansar och sjunger i Central Park eller står och ser glåmig ut på en äng i Montana. Idag får hon verkligen skådespela, lämna ut sig själv. Har hon någonsin känts så ”naken” förut? Kanske inte. Mötet med besökarna i den konstiga farkosten kommer att förändra henne för alltid, så långt kan jag sträcka mig till att skriva. I  övrigt bör filmen helt enkelt upplevas med så små förutsättningar som möjligt.

Klart är dock att den som väntar sig ett bang-för-bucksen-äventyr med suspekta utomjordiska besökare i kikarsiktet…har hamnat helt fel. Här sker explosionerna i våra tankebanor i hjärnan. Kanske lite som i mästerverket Contact från -97. Jag tänker också direkt att det här är årets Interstellar. Ok, kanske når den inte ända upp i DEN klassen ändå. Nolan-eposet fick mig att fånga polletten direkt och falla handlöst. Dagens upplevelse kräver bearbetning, och det finns några loopar jag inte riktigt kan ta till mig…ännu. Men att det är en av årets starkaste rullar är ristat i den finaste av stenar!

Mindbending i hjärnan!
Plus det visuella som liksom drar in dig i känslor.
Hua!

 

 

 

Captain America: Civil War (2016)

Cap-posterHoppsan!
Skulle på The Cap-rulle men hamnade i en Avengers-film! Jamen lite så är känslan när jag nu goffar i mig del 3 i sagan om den rättrådige hjälten med skölden. Och här gäller det att hålla ögonen öppna, superhjälte-laguppställningen skojar du inte bort idag! Gamla rävar plus ett par nya ansikten! Ibland i så full fart att man knappt hinner se vad som händer!

Först de nya; Spider Man och Black Panther! Tjohoo, vad kul skrattar mitt barnsliga sinne. Speciellt den svarta pantern (Chadwick Boseman) ser ascool ut i sin svarta dräkt (klorna i handskarna!!!)! Och den tjattrande spindelgossen gör inte heller bort sig. Marvel tar hand om sin hemvändande hjälte på bästa sätt, och krattar vägen för kommande standalone-rullar. Fint så.

Annars är det bistra tider i hjältarnas vardag, myndigheterna vill begränsa ”de förädlades” möjligheter att bestämma var och hur och när de ingriper runt vårt klot. Alldeles för många civila förluster under våra hjältars rumble i de tidigare rullarna kräver dessa åtgäder. Allt enligt den nya utrikesministern Ross (William Hurt). Javisst, det är ju just han! Hulkens fiende. Iron Man-Tony (Robban Downey Jr) tycker det är en bra idé, men The Cap (Chris Evans) tokvägrar att skriva på ett fördrag som tar bort hjältarnas suveränitet. Och se där, en intern konflikt är faktum. Nu gäller det för de andra figurerna att välja sida, för eller emot?

Lite politik och moraliska frågor igen alltså. Vi såg det senast i Batman vs Superman, och här aktualiseras ämnet än en gång. Ny trend i Hollywood? Ifrågasätt dina hjältar?
Regibröderna Russo, Joe och Anthony, spelar på en säker spelplan. De har full koll på flowet och intrigerna. Och håll med om att det plötsligt känns konstigt att se Iron Man puckla på The Cap! Kompisarna! Eller Hawkeye-Clint Barton (Jeremy Renner) brottas ned av Black Widow (Scarlett Johansson). Nämen, va…liksom.

Men lugn, det finns andra bad guys i dagens rulle också. Förstås. Återigen, liksom i förra rullen, spelar (den rätt träige) Winter Soldiern Bucky Barnes (Sebastian Stan) något av en nyckelroll i dramat som utspelas. Ska de nån gång få ordning på röran med Bucky?!

Den som väntar på fräsig action av bästa CGI-märke behöver förstås icke förgås av längtan, 2 timmar och 27 minuter spills ut över bioduken och det är ett evigt pangande och tjoffande och splashande och smattrande och dånande! Bang för bucksen! No worries! Och som vanligt numera håller fighterna på liiite för länge.
Generalstoryn är superhjältekonflikten, gott så. Den något krystade subploten känns rejält blek i sammanhanget. Som att man inte bryr sig direkt.

Cap-pic

förstafemman på isen. eller är det andrafemman?

Oneliners slungas vid väl valda tillfällen, främst av Tony Stark, Falcon (Anthony Mackie), den nye spindelklättraren (Tom Holland) OCH min lilla (!) favvis som dyker upp igen…Ant-Man (Paul Rudd)!! Tjohoo! Kul!
Jaha, vilka har vi mer då? Jomen, det är ju lite War Machine (Don Cheadle), lite Vision (Paul Bettany), lite Scarlet Witch (Elisabeth Olsen). Alla måste de förr eller senare bestämma sig för vilket lag de vill spela i. Och varför.

En av årets stora filmer förstås. Den slår på trumman och kommer undan med det mesta. Stabil och budgetstinn. Det finns ett par små flaws (speltiden, utdragna fighter, blek subplot) som gör att The Winter Soldier-rullen fortfarande är den bästa filmen om The Cap. Kanske den bästa i hela Marvel-sagan om jag ska vara ärlig.

Dagens rulle är dock ingen besvikelse. Man får vad man väntat sig. Marvel-franchisen rullar på.
Och nu vill jag se mer Black Panther!
Ge mig! Direkt!

 

#34_logoI SoF-poddens avsnitt 34 lägger jag och Fiffi ut texten ännu mer om Marvelhjältarna och deras interna problem.

Mission: Impossible – Rogue Nation (2015)

M:I_2015Det är nya tider nu.
Det fanns en tid (känns avlägset) när till exempel en Bond-film var det tuffaste du kunde se på bio, vad gäller effekter, fräsiga tekniska mojänger och hisnande stunts. Filmer som stod ut lite extra sådär.

Idag i riket Sverige, och i övriga världen, är tokaction och vansinnestempo och mastodontiska scener vardagsmat på film. CGI-datorer jobbar så kretsarna brinner i drömfabriken och manusförfattare tävlar med varandra om vem som kan utsätta en films hjälte för de värsta prövningarna. Helt normalt liksom…anno 2015.

Vad kan man då tycka om dagens blockbusterkaramell? Ett av bidragen till sommaren 2015`s Big Six….(Vilka är de andra..? Fundera på det en stund…)
Tja, det roligaste är nästan att ta del av alla de åsikter runt jordbollen som är missnöjda med att filmen ”inte levererar något nytt och kör på i gamla beprövade spår”. Ehhh, ursäkta?
Det är ju liksom det som är meningen. Jag går till bion, betalar alldeles för dyra pengar (och undviker naturligtvis 3D-helvetet) för att få se en Tom Cruise i toppform hänga på ett plan, fiffla in sig på hemliga ställen, ta på sig latexmask och lura brallan av badass och vara allmänt övermänsklig. Givetvis med en backdrop av snygga miljöer och märkliga konstruktioner. För tusan, allt handlar ju om det!

Årets M:I-rulle är inget undantag. Filmens manus får plats på en kladdig servett från lokala glasshaket i stan (Halvars. Pröva nästa gång du somrar förbi Norrköping!). Ethan Hunt och hans gäng jagar The Syndicate, värsta flåbusarna alive om man ska tro den härdade toppagenten från IMF, en organisation som dessutom nu håller på att synas i sömmarna och läggas på is av myndigheterna. Vilket naturligtvis inte hindrar en handlingens man av Cruise´s kaliber och snart har han även dragit med sig trotjänaren Benji (Simon Pegg) och motvillige hjälparen Brandt (Jeremy Renner) på äventyret.

Hopp, lek och spel…typ…på programmet. Den avancerade versionen där det mesta är lite mer högljutt än normalt. Att sedan Ving Rhames och Alec Baldwin är skohornade in i handlingen stör inte alls. Liksom att normal logik och logistik är satt ur spel. Skit i det.
Regissören Christopher McQuarrie (Jack Reacher) fattar grejen. Vad som förväntas.

Tompa blev lite skraj av den svenska tuffheten

Nytt den här gången; Sverige hoppar in i handlingen! Tjohoo!
Suveränt cool sparringpartner i form av dubbelagenten Ilsa Faust (Rebecca Ferguson). Hon äger! Och fajtas som värsta esset!
Vi räknar också in Jens Hultén! Lebemannen med de sköna kommentarerna och den coola blicken! Eller är det karaktären ”Seth Rydell” från Johan Falk-världen som hälsar på som pistolman och benknäckare i tjänst hos skurken!? Ibland blir jag lite osäker. Fast på ett bra sätt. Mera Sverige i Hollywood! Härliga tider!

Det smäller, skjuts och slåss och hallabalooas överlag nästan hela tiden. Det är snyggt visuellt och det är tempo. Du kan tycka vad du vill om Tom Cruise, men mannen har icke gjort en dålig film på evigheter. Han är en pålitlig kassako. Basta.
Dagens kapitel i IMF-sagan är minst lika bra som sin föregångare och du KAN bara inte förvänta dig att det ska finnas ett uns allvar i storysar som denna.

Detta är perfekt saltade sommarpopcorn!

Avengers: Age of Ultron (2015)

0001_avengers2_posterVi är överens om en sak i bilen hem.
Hulken är den råaste, tuffaste och mest badassiga superhjälten av dem alla.
Han låter de andra stå för tänket, strategin och finliret. Den gröne besten har bara två upggifter; att vara så förbannad man bara kan bli…och ta hand om buset!

I övrigt är det ”Hello again” till de superhjältar vi nu lärt känna i 10+ filmer från Marvels märkliga värld.
Och det börjar utan krusiduller. Direkt. Pang på bara. Effektmaskinen från Hollywood spottar ur sig de krämigaste och färggladaste CGI-galenskaperna som krävs. Så pass att skådisar och vissa delar av storyn liksom helt hamnar i skymundan då och då. Men vad fan, det är ju förväntad full fart från herr Joss Whedon som vet var han har sina hjältar. Och visst, det finns en jädrans cool scen några minuter in i filmen då kameran i ett svep ”hoppar” från hjälte till hjälte för att sedan under någon sekund ”frysa till” och fånga in dem alla på språng! Sådana små scener gillar jag verkligen, som en liten extra välsmakande karamell i den stora gottepåsen.

Annars är det inga större nymodigheter som bjuds. Vi vet ju liksom vad som väntar. Frågan är bara i vilken form det kommer. Nu är det vår vän Tony Stark som efter inledningen inte kan hålla fingrar borta från syltburken, vilket resulterar i att dagens motståndare gör entré på spelplanen; Ultron.
En riktigt svintaskig mördarrobot som dessutom klädsamt nog försetts med James Spaders röst. Nice.

Rätt mycket att styra upp för våra hjältar med andra ord.
Och idag får vi nytillskott i skaran också, Scarlet Witch och Quicksilver…där Elisabeth Olsen funkar kanoners som Scarlet och Aaron Taylor-Johnson mest ser ut som en östtysk dopad idrottsman. Här kommer dom som syskonpar med en märklig backstory, för egentligen är dom ju barn till allas vår gamle bäver Magneto…eller!? Jaja, man ska väl inte fundera för mycket när man glor på sådana här filmer.

Whedon fördelar screentiden rättvist mellan skådisarna och alla får chansen att skina lite i glansen. De försöker sig till och med på att ”varva ned” lite och vara som människor mest…vilket funkar sådär. När storyn för en stund ska lägga over-the-top-känslan åt sidan och bli en ”vanlig” film går plötsligt tempot ned. Turligt nog växlar Whedon och gänget upp igen lagom till den bombastiska finalen som självklart innehåller ALLT som en sådan här rulle ska innehålla!

Rullen är dock på tok för lång, det är min känsla direkt när eftertexterna börjar rulla. Den hade gott kunnat trimmas ned till tvåtimmars-strecket istället för de mastiga 2.20 som spektaklet klockas in på nu.

AOU17

inte bara superhjältar…dessutom spekulerande snillen!

Var hela Avengers-konceptet väljer att ta vägen nu, efter detta äventyr, ska bli mycket intressant att se. Slutet lovar dock gott, och vem som än tar över regipinnen efter Joss Whedon har en rätt rolig väg att börja vandra på. Här torde finnas gott om olika riktningar att ta. Först dock såklart en drös olika stand-alone-filmer som ska matas ut till oss under de kommande åren. Här finns med andra ord fler godsaker att se fram emot.

På nåt sätt känner man sig som kompis nu med Scarlett Johansson, Robert Downey Jr., Chris Hemsworth, Mark Ruffalo, Chris Evans och Jeremy Renner. Kompisgänget som drar in och ställer till med lite festligheter. Värda att hänga med när tillfälle bjuds.

Första rullen om gänget var lite bättre tycker jag.
DET kan å andra sidan bero på nyhetens behag. Vem vet? Här vet jag EXAKT vad jag kommer få, och det är liksom bara att checka av listan. Om du som jag gillar hjältarna från Marvel blir du naturligtvis inte besviken på något sätt. Det är en också en sorts trygghet.

Som en av de där goda karamellerna man plockat åt sig innan filmen för att man vet att man kommer tycka om den.

Men visst behöver Hulken en ny och fräsch egen film nu snart!?

Har du missat vad tex Scarlet Fiffi tyckte om hjältegänget läser du det här.

Dessutom har nu också Hawkeye Jojje, Black Sofia och Iron Henke inkommit med sina tyckanden!

Hansel & Gretel: Witch Hunters (2013)

Som vanligt dras jag till nedskrivna och utskällda filmer.
Som ett nyfiket barn vilket inte kan hålla sig borta från elden. Eller som en höjdrädd som ändå inte kan låta bli att gå nära kanten. Jag vet inte vad det beror på. Kanske känslan att man ändå bör utsätta sig för träskmarkerna för att kunna uppskatta pärlorna till fullo…?

Idag slås jag mest av förvåning att Jeremy Renner tackat ja till den här rullen. För en kille som verkligen kommit upp sig i smöret med Mission Impossible, Bourne-serien och lite sidekickande i Avengers, måste det här vara att ta ett steg tillbaka. Eller är det en tjänst åt någon? Eller…är han bara sugen på att larva runt i en lagom hjärndöd story för att få bränna av lite coola vapen och inhösta en lagom fet check? Betald semester?
Kanske är det sista alternativet det troligaste…

Norsken Tommy Wirkola spottade ju ur sig den lite lustiga Död Snö för ett antal år sedan, uppenbarligen tillräckligt bra för att producenter ”overe there” skulle få upp ögonen och låta honom basa för lagom klämmigt övningsobjekt där risken för fail inte gör så mycket (så mycket fail rent ekonomiskt har det nu faktiskt inte blivit då dagens rulle worldwide spelat in i slängar 225 miljoner dollars på en budget på 50!).

Här återvänds det till sagotider och legenden om Hans och Greta får sig en ordentlig genomkörare. I vuxen ålder har syskonen blivit häxdräpare av rang, och de anlitas nu av byar till höger och vänster i ett sorts 1800-tals Tyskland (där alla snackar engelska) för att hitta försvunna barn och avpollettera groteskt sminkade häxor medelst tuffa vapen.

Renner är skinnklädd Hans (Hansel) och Gemma Arterton är Greta (eller Gretel) i liknande outfit och de ser mer ut att höra hemma i The Road Warrior. Nu har ovanligt många barn försvunnit, en märklig häxhögtid tycks infalla inom kort och the chief-witch-in-charge Famke ”I only did it for the money” Janssen utmanar syskonen.

Det är såklart dumt, dummare och stendumt. Effekter och greenscreen. Skådisar som omöjligt kan ta detta på allvar, men som antagligen tänkte på det nyfyllda bankkontot när de skulle haspla ur sig replikerna och på så sätt ändå kunde hålla sig för skratt. Oj, nämnde jag att Peter Stormare dyker upp också? Som om det skulle spela någon roll…
Kort sagt, det är inte en bra film.

syskon med häx-issues..

Lider jag då? Inte speciellt måste jag ändå erkänna (what!?!).
Märkligt nog har jag en viss kärlek för filmer som är så dåliga att de nästan blir lite underhållande. Som till exempel Van Helsing. Är detta möjligen en film i Helsing-klass? Mig veterligen finns det bara tre personer jag vet som fulgillar Van Helsing: moi, filmitch och min brorsa. Fast…den är nog rätt mycket bättre än den här när jag tänker på det..

Hansel & Gretel: Witch Hunters. Skratta åt den. Finn visst nöje i uselheten och glöm den i samma sekund den är slut. Jag har sett lika dåliga filmer som tar sig på alldeles för stort allvar. Det gör inte den här känns det som. Usel? Tja, fast på ett ganska roande sätt. Skiter du i den har du naturligtvis ägnat 88 minuter av ditt liv åt något vettigare.
Det blir såklart underkänt. Fast med ett leende…

The Bourne Legacy (2012)

När Bourne-franschisen så skulle ta ännu ett kliv var det möjligen svårare än man trott att förbise det faktum att Matt Damon inte var speciellt sugen på att ännu en gång återupprepa sin rollkaraktär.

Ändå såg kanske regissören/manusförfattaren Tony Gilroy potentialen med ännu en djupdykning ned bland skumma CIA-understödda hemliga organisationer och diverse ljusskygga aktiviteter vars agenter självklart alltid agerar med landets säkerhet som mål för ögonen. Moraliskt rätt eller ej. Och lösningen på att komma runt problemet med Jason Bournes frånfälle, utan att låta något nytt ansikte ta över rollen, är naturligtvis att skapa en ny karaktär i samma universum som Bourne. Där händelser från just Bourne´s förehavanden spiller över på dagens utvalde, Aaron Cross. Det är också kanske det som är filmens stora utmaning, hur infoga originalintrigen och ändå få fart på en ny figur…?

En snabb recap; Jason Bournes freebasande i sin ”sista” rulle har fått alla ljusskygga myndighetspersoner på tårna, och plötsligt får alla för sig att varenda smutsig liten agentorganisation (vi snackar ”Blackbriar”, Treadstone” och andra vitsiga benämningar) ska skrotas, utplånas, förintas innan alltför stora avslöjanden kan leda till skandaler big time. Således bort med varenda supersoldat, forskare och tjomme som varit inblandad på något sätt…och här snackar vi sparken medelst avrättning!

Genom list och en jäkla massa tur undgår agenten Aaron Cross (Jeremy Renner) att bli just tagen av daga och bestämmer sig för att gräva vidare vad det egentligen är som pågår (vilket också lär oss att denna films händelser torde utspela sig parallellt med The Bourne Ultimatum). Dessutom är han i starkt behov av en dos supermediciner för att hålla sin trimmade kropp i vigör, eller åtminstone ett alternativ. Något som uppenbarligen den oskyldiga forskaren Marta (Rachel Weisz) tycks kunna tillhandahålla från det superduperhemliga labbet. Ända tills hon också blir ett hot mot badassen i kostym.. Varför då inte slå sina påsar ihop med den flyktande Cross i jakten på sanningen…?

lika tuff och envis som sin föregångare

Ger man dagens rulle sina behövande minutrar kommer man till slut in i historien på ett helt okej sätt. I början är det galet mycket växelklippning mellan bistra figurer som muttrar lite allt möjligt på sedvanligt byråkratlingo. Inte lätt för regissör Gilroy att på ett naturligt sätt få igång alla förutsättningar, men till slut tycker jag nog ändå att han lyckas mala in Bourne-världen i Cross´s tillvaro och vi fattar att den gode Jason egentligen bara är toppen på ett isberg. Mycket för badassen att försöka skyla över med andra ord.

Vilket de gör så gott de kan. Jakten på Cross och Marta tas snabbt upp, intensifieras i ett par rafflande underhållningsvåldsscener, via ett par lagom uppseendeväckande avslöjanden, innan storyn mynnar ut i en final som tydligt krattar  upp möjligheten för en ev. uppföljare (och slutar inte filmen lite…plötsligt?). Renner sköter sig rätt exemplarisk med pumpad kropp och Weisz har jag jag alltid haft ett gott öga till. I övrigt skymtar sådana ess som Edward Norton, Scott Glenn, Albert Finney och Stacy Keach till. Av Matt Damon ser man som sagt intet (om inte ett foto av denne räknas in), ändå finns hans ande på något sätt svävande över hela anrättningen..så i den bemärkelsen har väl Gilroy lyckats får man anta.

The Bourne Legacy satsar på att vara en standalone-film i Bourne-världen med originalhistorien som en sorts språngbräda, men visst blir förståelsen för historien så mycket lättare om man skådat de övriga i serien. En pratig inledning övergår vartefter i ett par ordentliga actioninslag och överlag tycker jag nog att Gilroy och co spottar ur sig ett rätt tryggt och bra hantverk. Om figuren Cross blir lika populär som den finurlige Jason återstår dock att se.

 

The Avengers (2012)

Världen behöver sina hittepåsuperhjältar. Fenomenet vi kan samlas runt, de som gör det omöjliga möjligt, de som i slutändan alltid vet att skilja det rätta från det feliga. Vägarna dit kan vara mer än snåriga, men vi kan alltid lita på att de kommer ur det hela på ett eller annat sätt.

Filmvärlden behöver också sina superhjältar, inte minst visar  Hollywoods sprängfulla kassakistor på detta faktum. Och frågan är om man inte kört med det mest smarta tillvägagångssättet någonsin vad gäller att producera fram superhjältefilmer. Från fyra helt egna standalone-filmer, fast med djup förankring i vad som komma skall, har nu alltså Marvels superduperkamrater samlats i en och samma film. I en riktig fyrverkeripjäs och urladdning signerad Joss Whedon.

Ni vet ju redan vid det laget på året vad allt handlar om. Låt mig därför istället bara nämna några små saker som gör att jag tycker om den här filmen; att se dagens visuella galenskaper är som att bli tonåring igen och läsa sina gamla seriemagasin (ja..jag är så gammal att jag skriver just seriemagasin!), det finns en sekvens i filmen som slår allt annat med hästlängder…när de fyra hjältarna står tillsammans på gatan mitt stridslarmet och liksom förbereder sig för den sista urladdningen. Just den scenen säger kanske allt om vad det här handlar om.

Whedon är så pass smart att han inte försöker sig på att införa några nya grepp i myterna, istället omfamnar han idén om att det är fyra rätt kiviga egon som nu måste samlas för ett samarbete. Det tjafsas och tråkas och bits ifrån, men alla har naturligtvis det goda hjärtat längst in. Alla får också sin beskärda del i rampljuset, mycket snyggt balanserat av Whedon och som också gör att det blir ett härligt flyt i filmen när den hoppar från hjälte till hjälte. Till och med de lite mer jordnära Scarlett Johansson och Jeremy Renner får här chansen att briljera ihop med dagens lätt annorlunda laguppställning på hjältesidan.

så ska en lagbild se ut!

För motståndet står alltså den sluge Loke med långväga invasionskompisar. Helt i linje med serietidningstänket där allt är möjligt och man aldrig ska stanna upp och fundera på vare sig logik eller andra petitesser. I ärlighetens namn kanske dagens storyupplägg inte känns sådär jätteupphetsande i manuspärmen, mer som en snygg ursäkt för att regissör Joss ska få komma fram till den punkt där han kan släppa loss megamayhem på gatorna och pumpa in så mycket grann visuell action så det räcker både till en och två omtittningar. För action blir det, cgi och greenscreens och en sjujävla massa miljoners nedplöjda i projektet. Skyskrapor raseras, asfalten flyger all världens väg, broar blir historia och det är fan och hans moster. Helt i Transformers-style med andra ord…MEN…där just de tilltagen till slut blev rejält påfrestande och rent långtråkiga i Cirkus Bay…blir Whedons final bara underhållande, störtkul, uppfriskande och njutbar i all sin fånighet.

Samling runt pumpen för alla skådisarna och det känns faktiskt som de haft jädrans kul vid inspelningen också. Klarast av dem alla lyser såklart Robert Downey Jr som står lite över alla andra. Evans, Hemsworth och Mark Ruffalo bidrar med sidekickandet precis som det anstår en vältrimmad ensemble..och extraplus ska också delas ut för att man väljer att kalla in Gwyneth Paltrow och Stellan Skarsgård i sina små men inte obetydliga roller. Tom Hiddleston får nu utveckla sin skurkfigur lite mer än i Thor, tar chansen och blir som person en rätt ok första utmaning för det här hjältegänget. Den som istället möjligen hamnar utanför är Samuel L Jackson´s Nick Fury som mest känns inknöad per konstruerad ansträngning för att man just ska ha karaktären Fury med. När han väl samlat ihop sina gubbs blir de ju mer som ett självspelande piano. Nå, han får säkert mer av filmrutorna i kommande äventyr. Slutligen har de också äntligen fått ordning på den store, gröne, arge killen. Nu ser han riktig serietidningsvänlig ut han också! Muntert!

The Avengers är såklart genomtrevligt sällskap till chipsen och dippen. Nördkäckt och actionvänligt med apsnygga effekter i varenda filmruta. Inget mästerverk men toppklass i sin genre med ett störtenkelt upplägg och inga konstiga sidospår. Inget djuplodande, mer en färgsprakande bagatell att gilla för stunden. Lättsmält och klädd i en snajdig kostym som passar perfekt för den här versionen av Roliga Timmen. Den sista stjärnan åker med bara för att filmen får mig på gott humör!

Mission: Impossible – Ghost Protocol (2011)

Ok, ska inte ödsla onödig tid på att dra massa haranger om M:I-konceptet.
Ni känner ju naturligtvis vid det här laget till vad som gäller.

Vad man kan reflektera över är att cirkusen verkar tagit en alldeles speciell väg sedan den första filmen. Från att ha varit teknisk thriller med actionbitar, känns det som att fokuset nu nästan till 100 procent ligger på hejdlös action och svindlande scenlösningar. Mer som en äventyrsfilm med extra allt. Storyn får ofta bara tjäna som en ursäkt för att placera Tom Cruise i de mest knipande situationer. Naturligtvis har hans figur utvecklats till rena rama supermänniskan, och det mesta i Ethan Hunt´s värld är galenskaper med fartig stil.

Här måste han naturligtvis rädda världen igen, och i dagens del tillåts också hans medskådisar Jeremy Renner, Paula Patton och smårolige Simon Pegg få vara med och vitsa till det alternativt kicka röv lite mer än vanligt tycker jag nog.

Jag gillar vägen ”serien” har tagit. Det är okomplicerad actionbalett på hög (!) nivå, gjord med tunga miljoner och fläckfritt utförande. Storymässigt är filmen lika osannolik som den värsta Bond-rulle men det är ju också lite meningen. Cruise vet precis hur leverera, och man får tycka vad man vill om honom som fucked-up-skådis med bländvitt leende, men han gör sig utmärkt i den här rollen.

sjukt snygg underhållning!

Ingen kommer dock att kunna matcha Philip Seymour Hoffman från förra filmen när det gäller skurkerierna. Det enda på dagens minuskonto jag vill påföra är att Michael Nyqvist´s bad guy är alldeles för blek för att göra något intryck. Vad kan hans samlade speltid vara på…10-15 minuter på hela filmen? Lite blekt tycker jag nog för en huvudmotståndare som egentligen ju ska vara alldeles sådär överfördjävlig. Och alldeles för upphaussat i Sverige (som vanligt) när det gäller skriverierna i pressen om hans insats.

Men förbannat fräsigt är det. Och underhållande på det där löjligt simpla sättet. Och ibland räcker det ju så. Liksom. Bara.

Mission:Impossible – Ghost Protocol gör precis vad den ska. Med guldkant. Mycket yta och noll djup. Å andra sidan är det en faslig snygg yta och som stilren Hollywoodprodukt är den alldeles utsökt. Disney-regissören Brad Bird har fattat hela grejen. Skit i storyn och njut av ögongodiset som bjuds. Mycket underhållande kassako som tål att ses igen. En fullblodsprodukt från Hollywood som höjer humöret rejält.
Joråsåatt!

The Town (2010)

Ben Affleck i registolen igen. Och liksom i den utmärkta Gone Baby Gone  återvänder vi till arbetarkvarteren i Boston, denna uppväxtort för Affleck som han gärna visar upp en mer realistisk sida av. Vilket han gör rätt bra när han skildrar det slitna, de mindre lyckligt lottade, de som inte tog sig dit de ville i livet. I centrum för handlingen står Doug (Affleck själv), uppväxt i stadsdelen Charlestown (enligt prologen mest känd för att föra ”bankrånaryrket” i arv inom familjerna) och i vuxen ålder ledare för ett litet gäng som sysselsätter sig med just bankrån och att slå till mot värdetransporter. Under ett rån tar Dougs barndomsvän, den något instabile James (Jeremy Renner i helt annorlunda roll mot The Hurt Locker) en kvinna som gisslan, vilken kort efter släpps men lämnar Doug och de andra i bryderi om hur mycket kvinnan egentligen hann att uppfatta om gänget. Än oroligare blir de när det visar sig att kvinnan, Claire (Rebecca Hall), också kommer från samma stadsdel som de själva.

Doug manar till lugn och ägnar sig istället åt att förfölja kvinnan på avstånd för att se vad hon pysslar med. Slumpen gör att de börjar prata och Doug får plötsligt problem när han känner sig attraherad av Claire och för första gången på länge ser en väg ut ur miljön han växt upp i. Samtidigt sätter FBI in alla resurser för att en gång för alla stoppa rånen i Bosten och via den hårdföre och nitiske agenten Frawley (Jon Hamm) dras snaran plötsligt åt kring Doug och co som finns med på listan över misstänkta. Detta samtidigt som den lokale maffiabossen vill att Doug samlar sitt gäng för ännu en stöt, den här gången av det större slaget.

Affleck lyckas faktiskt hålla ordning på alla de olika elementen och personligheterna i filmen, han går på djupet med lojalitet, skuld och rannsakan. Hans Doug börjar visa tecken på ånger, speciellt när hans förhållande med Claire fördjupas. Hur talar man om för sin dejt att man är bankrånare…och dessutom tagit just kvinnan i fråga som gisslan för ett ögonblick…!?
Filmen andas tydliga och ganska öppna paralleller med den vassa Heat, och det ska i det här fallet vara menat som beröm till Afflecks skapelse. Trots vissa tillrättaläggningar är det avskalat, lite skitigt och på intet sätt romantiserande om att vara fel sida om stängslet när ordningsmakten börjar gräva sig närmare och närmare i den sunkiga stadsmiljön.

Ett vasst manus, några mindre detaljer att anmärka på kanske, men inget som förstör helthetsintrycket. Tvärtom. Det är ett drama med inslag av tyngre actionskrammel och rånsekvenserna tål mycket väl att jämföras med ovan nämnda Heat. Skådespeleriet är toppklass med namn som Jeremy Renner, Chris Cooper, Rebecca Hall, Jon Hamm och Pete Postlethwaite i rollistan för att backa upp den gode Affleck själv i rollen som Doug. Jag vet inte, möjligen skulle Affleck ha givit huvudrollen till någon annan och ägnat sig helt åt regin, men nu valde han det här alternativet och resultatet blir trots allt med beröm godkänt. Kanske med ett litet minus för den ändå rätt konstruerade kärlekshistorien mellan Claire och Doug.

The Town är en bra film, spännande och stundtals oviss samtidigt som den känns ödesmättad. Ingen som kommer från ”fel” stadsdel har någonsin kommit ur skiten…eller? Tempot är bra och fokuset på filmens huvudpersoner avtar aldrig. Snyggt foto över Boston och bra klippt ger mersmak. Dessutom rejält bra drag i actionscenerna och det känns mer än någonsin som Affleck växt in i regissörskostymen på ett alldeles förträffligt bra sätt. Inte samma intensiva drama som Gone Baby Gone, men lätt en film att komma ihåg när 2010 ska summeras.

The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford (2007)

Makalöst bra titel på en väldigt bra film. Under drygt två och en halv timme följer vi alltså händelserna som resulterade i att den från början helt okände Robert Ford gjorde sig ett namn 1882 när han sköt ned den desto mer kände Jesse James i dennes hem i St. Joseph Missouri.
Som western är den mera drama, om uttrycket tillåts. Fokus ligger hela tiden på Robert Ford, mästerligt spelad av en lysande Casey Affleck som till en början ser upp till den lynnige och oberäknelige Jesse James. Allt efter tiden går märker Ford att han inte alls får den respekt han tycker sig förtjäna, och till slut dras han in i planerna att medverka till den ökände banditens gripande när myndigheterna en gång för alla känner sig tvingade att göra något. Detta efter många år där James åtnjutit en sorts frihet på landsbygden under de lokala myndigheternas överinseende.

Regissören, Nya Zeeländaren Andrew Dominik, tar god tid på sig fram till den slutliga finalen. Det egna manuset bygger på en roman och behandlar nästan på ett varsamt sätt James, Ford och alla de andra i de båda männens närhet. Av själva rånandet och olagligheterna syns inte mycket, istället ligger filmens fokus på vad som händer mellan de inblandade. Den som letar efter en rejäl pang-pangstory i westernmiljö får leta vidare. Istället satsar Dominik på vackra bilder, nakna landskap och karga slätter. De handgemäng och eldstrider som förekommer är så långt ifrån westernmyten man kan komma. Istället känns det som att det nog var så här det gick till, klumpiga slagsmål, illa avfyrade revolvrar som sällan träffade det de skulle.
Jesse James själv gestaltas av Brad Pitt och han gör det verkligen bra. Hans James blir en mystisk och oklar figur, i ena sekunden ömhjärtad familjefar och i nästa sjukligt misstänksam mot alla i sin omgivning. Pitt försvinner då och då ur handlingen, men hans karaktär känns ständigt närvarande i de andras dialoger och fruktan för vad han kan ta sig till med dem ifall de sviker honom. Casey Affleck och Pitt fungerar bra ihop och man kan verkligen känna hur Fords upprymda besatthet i början av filmen gradvis förvandlas till ett sorts tyst hat gentemot James.

The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford är lång och stillsam, grundlig i sitt berättande och framkallar en sorts spännnade vemodighet längs resan mot den ökända upplösningen. Tätt skådespel av de båda huvudkaraktärerna men också fina insatser av birollerna i form av Sam Rockwell, Jeremy Renner och Garret Dillahunt. Det är en lågmäld film med otroligt mycket känslor på spel och i bild. Tillsammans med det vackra och naturtrogna fotot blir det här en film som verkligen griper tag i mig.
En film att fundera på långt efter att eftertexterna rullat förbi.

Betyget: 4/5

The Hurt Locker (2008)

Omtalad, omskriven, hyllad och prisad men också aningen….tråkig. 
Visuellt begåvade regissören Kathryn Bigelows (Strange Days) historia följer en grupp bombdesarmare under tjänstgöring i kaoset som råder i Irak. Knivskarpa situationer som tycks uppstå helt ur ingenting.
Ett nästan vanvettigt jobb där det handlar om att överleva till det är dags att stämpla ut och åka hem till tryhggheten igen. När en ny desarmerare, Will James, tar över befälet av den lilla bombgruppen efter en dödsolycka håller allt på att gå åt skogen. James verkar vara totalt orädd alternativt drivs av en dödslängtan som ständigt utsätter de andra medlemmarna i gruppen, Sanborn (Anthony Mackie) och Eldridge (Brian Geraghty), för stora risker.

Bigelow berättar rakt och effektivt, ingen onödig bakgrundsmusik eller backstory för att få oss i stämning. Vissa scener är otroligt intensiva och spänningen går att skära i med kniv. Den torra och skoningslösa miljön skildras på ett näst intill perfekt sätt, där faran verkligen kan lura bakom varje hörn i de sönderbomade kvarteren. Mitt i all dramatik också visuellt snygga scener, framför allt av detonerande bomber i mjuk slow motion. Det är detaljrikt och det är ärligt, utan något förskönande. Bigelow tar inte parti för någon sida, de amerikanska soldaterna utmålas inte som kaxiga inkräktare och den inhemska befolkningen framställs inte på något sätt som desperata krigare med USA-hat. Men, det blir också lite tråkigt i längden. Tyvärr. Jeremy Renner som James gör vad han ska med sin rollfigur, men det känns ändå som man inte kommer honom så där nära som hade varit önskvärt. Endast i filmens sista skälvande minuter låter han oss ana sitt inre och vad som möjligen kan driva honom.

The Hurt Locker imponerar med detaljer och snygga visuella scener, men med ett manus som blir aningens upprepande ju länge historen rullar på. På det hela taget dock en bra film, men inte det mästerverk som det talats om efter filmens framgångar vid Oscarsgalan 2009.

Betyget: 3/5