Warcraft: The Beginning (2016)

warcraft-movie-2016-posterJahopp. Jag gjorde precis det jag sa att jag icke skulle göra.
Lägga tid på denna rulle. Så är det när man är filmdåre. Ena dagen håller man på principer, andra smyger man där under radarn lite.
Precis som det är i verkliga livet för mänskligheten med andra ord.

Låt oss först fastslå; jag är inte på något sätt involverad i den mäktiga spelvärld denna film tar avstamp från. Har aldrig varit, och kommer aldrig att vara, intresserad av den märkliga hajp som spelet renderat runt jordbollen under rätt många år nu. Men okej, skit i det…en film måste väl kunna bedömas som just en film. Eller hur? I fantasygenren.

Så, vad är det då jag ser? Jo, en sorts fattigmans-Sagan om Ringen. Kungariken, trollkarlar, flygande ting, jävligt skinande rustningar, dalgångar med Askunge-slott (ni vet ett sånt som finns på Disney World) i parti och minut. Plus horder av gigantiska cgi-typer som går under det uttjatade namnet Orcher. Nu på rövarstråt för att invadera människornas (?) värld genom en skum portal. Det finns en badassorch såklart. Men också schyssta bestar som tvivlar på sin ledare. But of course. Och så finns en assnygg hybrid av människa (?) och orch som ser ut som Paula Patton. But of course.

Konflikter, räv-och rackarspel, magi (alltid denna nu rätt tröttsamma dramatiska magi), högtravande repliker och så cgi-tunga actionsekvenser. Det gamla fina receptet.
Och säg vilken modern rulle idag som inte har dessa ingredienser? Kanske är min motvilja just här så stark eftersom filmen är så erbarmligt….TRÅKIG!
Får ingen feeling för en endaste person eller varelse som struttar runt här. Jag liksom skiter i om de faller för ett svärdshugg eller dukar under i en trollkarlsförbannelse. So what? Hur nu den alltigenom sympatiske Dominic Cooper kunnat hamna i detta är en gåta. Och Ruth Negga vid hans sida. Nej, se dem istället ihop i den lysande tv-serien Preacher! Heja!

warcraft_pic

skäggmurvelhjälte och snyggare variant av grönt troll

Filmen har för det mesta lovordats av hungriga fans av WoW-rörelsen runt planeten (finns säkert undantag). För oss andra..eller för mig iaf…blir det bara en sammelsurium av staplade effekter, en TOTALT oengagerande story, tröttsamma klyschor och ett jäkla ridande på vågskvalp som just LOTR och kanske GoT har lämnat efter sig.
Sa jag att jag var trött på fantasy?

Ändå, det kanske mest uppseendeväckande; att det är Duncan ”Moon” Jones som har regisserat!
WTF liksom!?

The Do-Over (2016)

do_overStreamingjätten Netflixs deal med Adam Sandler fortsätter. Nu i form av ett thrilleräventyr med ”komiska” inslag.

Det handlar om losers. I form av hunsade banksnubben Charlie (David Spade) vars vardag är sämre än sämst. In på banan med gamle skolkompisen Max (Sandler), som har en plan. Vilken inbegriper att de två stollarna ”försvinner” och återuppstår under nya identiteter. Livet väntar med nya upplevelser! Eller?

Synd bara att Max valde fel identiteter att sno. Snart har de två kumpanerna ett koppel bad guys i hasorna. Varför? Undrar både dom och jag. Och varför verkar dessutom inte Max spela med helt öppna kort?

Alla som känner till sin Sandler vet ungefär vad som väntar här. Den nästan absurda komiken ihop med en actionbetonad thrillerbetonad story…som i och för sig har sina förtjänster. Dessutom varvar inte Sandler upp FÖR mycket i den flåshurtiga humorn. Alltid nåt för de Sandler-skeptiska. Vad filmen dock förlorar stort på är nivån på humorn. Rätt roliga skämt varvas tyvärr alltför ofta med rejält grova och meningslösa klavertramp. Som att ingen kunde säga stopp på inspelningen och verkligen ifrågasätta om nivån på skämten verkligen behövde vara SÅ låga. Faktiskt till och med så de känns bra långt under Sandlers ”normala” standard.
Synd. Jag tror nämligen att rullen hade funkat lika bra, eller kanske bättre, utan dessa plumpa inslag.

doover_pic

”Netflix-rulle!?? jag trodde det var Grown Ups 3!!”

Annars gör Sandler precis vad han kan till vardags, om än liite mer återhållsam då. Han funkar som vanligt riktigt bra ihop med David Spade, det är ju inte första gången de två kamperar ihop framför kameran. Paula Patton och Kathryn Hahn förtjänar också att nämnas, även om det är ganska klyschiga roller de har att tampas med.

Storyn är på sina ställen, och de är ganska många, rejält långsökt…och nånstans är det väl också tänkt att ett visst allvar och mörker ska finnas inbakat. Funkar sådär när det ställs mot plumphumorn. Lite synd då det känns som att det kunde ha blivit lite bättre än vad som visas upp nu.

Duger dock för stunden. På nåder.
Om man gillar Sandler alltså.

 

2 Guns (2013)

Skulle nog lika gärna ha kunnat heta 2 Snubbar Löser ett Omständigt Mysterium. En typisk dimridåstory med klyschiga berättargrepp och våldsamma actioninslag.
No more, no less. Men å andra sidan, hade man väntat sig nåt annat?

Ibland tycks Marky Mark Wahlberg välja sina roller med omsorg. Ibland kanske för de lättförtjänta stålarna på lönechecken. Om Wahlberg är en kvalificerad skådis eller ej tvistas det ju om nästan jämt, och i de flesta läger. Hos Flmr står dock denne spjuver i ganska god gunst, och jag hävdar att Wahlis ändå har ett trivsamt sätt i sin stil. Inte så att han inte sportar den rätt uppsluppna looken även här, men dagens manus och flow tillhör kanske det lite svårare. Det onödigt svårare skulle man väl till och med kunna påstå .

In i detta stundtals krångligt författade stycke glider också Denzel Washington in på något sorts bananskal. Också han en tjomme jag verkligen gillar lite sådär bara. Han om någon kan ju också skryta med att ha figurerat i ett par rejäla tunga grejer under sin karriär. Så pass mycket att han borde kunna välja och vraka i anbuden hemma på köksbordet. Kanske lite märkligt då att han väljer denna film.
Eller tyckte han kanske att det var dags att skoja sig igenom en betald insats?
Eller bara träffa Wahlberg och ha lite kul? Hur dessa kamrater verkligen tänkte inför den här filmen lär vi ju aldrig få veta, däremot kan man som vanligt få kosta på sig att raljera lite över resultatet.

En ovanligt svår film när det gäller att hålla ihop en röd tråd. Eller..lite rörigt…ointressant?
Annars börjar det lovande med de två tjommarna Bobby (Denzel) och Stig (Marky) käbblandes med varandra sådär lagom lojt att man tror att manusförfattaren maratontittat på Tarantinos alla caféscener. Man fattar direkt att de är på gång med nåt fuffens, men inte riktigt vad. Dialogen sitter rätt skönt i början, snärtigt och lite lagom självgoda skådisar med glimten i ögat. Och så brakar det igång. För att direkt hoppa tillbaka i tiden lite. Ok, inget fel med det. Det handlar givetvis om knarkskurkar och andra drogtyper på fel sida lagen. Denzel är såklart undercoversnubbe från den goda sidan. Nu är Marky det OCKSÅ, men inte från SAMMA  goda sida. Ok?
Och igen av dem vet om den andres hemliga agenda. Typ.
Ingen spoiler, står till och med på omslaget. Så det så.

Våra heroes går från undercover till efterlysta till wanted dead, ungefär.
Vad historien är rätt glassig på är att skapa en och annan underhållande scen, lite lagom trivsamma klyschiga miljöer och ett ganska ok birollsgalleri med lirare som Edward James Olmos, James Marsden, Bill Paxton och gamlingen Fred Ward. Och så in med Paula Patton för the looks.
Bakom kameran styr islänningen Baltasar Kormákur som lät Wahlberg leka smugglare i Contraband häromåret. Islänningen har såklart inga problem med att lyda producenterna med stålarna och gör som manus och deadlines bestämmer. Ett hantverk från A till C via B utan större gnissel. Och utan större själ.

Denz som vanligt i fräsig skjorta

Det smäller och brakar på rätt sätt och det är inget fel på det visuella. Både Denzel och Marky har en rätt skön stil och verkar trivas lite sådär smålagom med att jönsa runt i största allmänhet. Som helhet känns dock filmen lite onödigt svår i sitt berättande. Ingen rulle direkt där du sitter och undrar hur det ska sluta.
Kallas kanske också brist på engagemang.

2 Guns fyrar av en sorts buddyhistoria som verkligen vill vara snårig och lurig in i det sista. Den dynamiska duon Denzel och Marky kör en lagom ytlig allians, litar på sin rutin som skådisar och bär upp sina puffror enligt mallen…som tar en och annan senväg in till finalen.
Nonsensunderhållning för stunden.

Enhanced by Zemanta

Mission: Impossible – Ghost Protocol (2011)

Ok, ska inte ödsla onödig tid på att dra massa haranger om M:I-konceptet.
Ni känner ju naturligtvis vid det här laget till vad som gäller.

Vad man kan reflektera över är att cirkusen verkar tagit en alldeles speciell väg sedan den första filmen. Från att ha varit teknisk thriller med actionbitar, känns det som att fokuset nu nästan till 100 procent ligger på hejdlös action och svindlande scenlösningar. Mer som en äventyrsfilm med extra allt. Storyn får ofta bara tjäna som en ursäkt för att placera Tom Cruise i de mest knipande situationer. Naturligtvis har hans figur utvecklats till rena rama supermänniskan, och det mesta i Ethan Hunt´s värld är galenskaper med fartig stil.

Här måste han naturligtvis rädda världen igen, och i dagens del tillåts också hans medskådisar Jeremy Renner, Paula Patton och smårolige Simon Pegg få vara med och vitsa till det alternativt kicka röv lite mer än vanligt tycker jag nog.

Jag gillar vägen ”serien” har tagit. Det är okomplicerad actionbalett på hög (!) nivå, gjord med tunga miljoner och fläckfritt utförande. Storymässigt är filmen lika osannolik som den värsta Bond-rulle men det är ju också lite meningen. Cruise vet precis hur leverera, och man får tycka vad man vill om honom som fucked-up-skådis med bländvitt leende, men han gör sig utmärkt i den här rollen.

sjukt snygg underhållning!

Ingen kommer dock att kunna matcha Philip Seymour Hoffman från förra filmen när det gäller skurkerierna. Det enda på dagens minuskonto jag vill påföra är att Michael Nyqvist´s bad guy är alldeles för blek för att göra något intryck. Vad kan hans samlade speltid vara på…10-15 minuter på hela filmen? Lite blekt tycker jag nog för en huvudmotståndare som egentligen ju ska vara alldeles sådär överfördjävlig. Och alldeles för upphaussat i Sverige (som vanligt) när det gäller skriverierna i pressen om hans insats.

Men förbannat fräsigt är det. Och underhållande på det där löjligt simpla sättet. Och ibland räcker det ju så. Liksom. Bara.

Mission:Impossible – Ghost Protocol gör precis vad den ska. Med guldkant. Mycket yta och noll djup. Å andra sidan är det en faslig snygg yta och som stilren Hollywoodprodukt är den alldeles utsökt. Disney-regissören Brad Bird har fattat hela grejen. Skit i storyn och njut av ögongodiset som bjuds. Mycket underhållande kassako som tål att ses igen. En fullblodsprodukt från Hollywood som höjer humöret rejält.
Joråsåatt!