Etikettarkiv: Adam Sandler

Jun 24 2019

Murder Mystery (2019)

Nytt bränsle för alla som spyr på Adam Sandler. För oss andra kommer här ännu en synnerligen lättviktig sommarunderhållning. Här teamas Sandler återigen upp med Jennifer Aniston, de hade ju en rätt trevlig kemi i Just Go With It 2011. Och visst håller det här också. I samma lättviktiga fack. Sandler är New York-polisen Nick som lovat sin fru Audrey en Europa-semester hur länge som helst. Till slut går det inte att ducka längre, nu är paret på väg till Spanien för buss-semester! Ojojoj. Ödet griper in, på planet blir Audrey bekant med snorrike engelsmannen Cavendish (Luke Evans) som vips har bjudit med paret ombord på lyxig motorseglare i Medelhavet. Nick accepterar motvilligt (det är ju ändå gratis). Strax hamnar paret i skottlinjen när ett mord (på det klassiska mörkret-slocknar-i-salongen-sättet!) begås på båten, mitt bland alla rikingar och kändisar som också finns där (Snygg-Gemma Arterton är snajdig som bortskämd filmstjärna). Vem är den skyldige? Och varför tror alla plötsligt att det är Nick och Audrey som har fuffens för sig??

Jamen detta var såklart trivsamt. Du vet vad du får med en pigg Sandler och en inspirerad Aniston. Manuset må vara tunt som ett bakpapper, men det köper jag utan problem om det finns en go känsla i rullen. Vilket det gör. Snubbelhumor varvas med lagom lökig dialog. Den utger sig inte för att vara nåt mer än lite sommarunderhållning för stunden. Förutom båtscener får vi också vykort över Monaco och Lake Como. En klassisk dumjönsig who-did-it-story med andra ord. Och Aniston får köra Ferrrari som värsta Magnum! Sandler kör patenterade oneliners som funkar smutt på snobbarna. Ytterligare en rulle som ingår i Sandlers Netflix-deal med streamingjätten. Den här gången en somrig piggelin. No more, no less.

Jun 5 2018

The Week Of (2018)

Alla hatar Adam Sandler.
Nej fel, inte alla. Inte jag. Den gapige gamängen har ”nåt” som går hem i stugan hos mig. Visst har snubben stått för ett par rejäla bottennapp, men överlag bjuder han allt som oftast upp till trivsamheter. Bla ligger han ju bakom en av sommarårstidens skönaste rullar; Grown Ups från 2010! Mumma. Den har liksom dagens alster gemensamma nämnare i Familjekärlek och Vänskap. Trots att ni belackare nu vägrar inse det. But that´s the fact. Här spelar Sandler den ganska fattige medelklassliraren Kenny vars dotter ska gifta sig med sonen till glidaren, stjärnkirurgen och asrika lyxfrassen Kirby (Chris Rock). Kenny envisas med att han ska stå för alla arrangemang, vistelse och fix inför bröllopet. Det blir den klassiska komedisträckan; missförstånd, slapstick, grova skämt och allmän gapighet från Sandler. Diverse pinsamma situationer ska tryckas in under nästan två timmar, vilket såklart är lite för långt här. Visst hade filmen inte blivit sämre om den kortats med en halvtimme. Sandler och Rock känner ju varandra bra, vilket märks i samspelet. Ett lövtunnt manus som inte bjuder på några nya grejer whatsoever, men ändå träffar lite smårätt i sina bästa stunder. Trivsamheten är rätt go mitt i all kaos och skrik. Allt nedplitat av Sandler själv, tillsammans med polaren och regissören Robert Smigel.

Det här är ju ännu en av Sandlers Netflix-produktioner, och liksom de andra har den förstås blivit utskälld till höger och vänster. Sådant är tydligen hans öde, den gode Sandler. Under tramsytan är det här dock en ganska snäll film om familjekärlek och att acceptera varandra. Fint värre. Toppat med lite smaklösheter som går att roas av. Kanske måste man vara Sandler-gillare för att förstå den tredje stjärnan. En hans mer ”familjigare” rullar, de som jag gillar bäst. Filmen i sig är en ok tvåa. Underhållning för stunden.

Jan 15 2018

The Meyerowitz Stories (New and Selected) (2017)

Är regissören och manustjommen Noah Baumbach vår tids Woody Allen?
Allens arvtagare vad gäller tragikomiska skildringar av dysfunktionella familjer, gärna med New York som bakgrund i bilderna? Tillåt mig lansera den teorin.

Här ytterligare således en rejält mustig historia där gamle Dustin Hoffman är konstnärspatriarken Harold som gärna vill vara större än han är, eller varit. Han kan inte förstå varför omvärlden inte vill ge honom det erkännande han förtjänar. Matthew (Ben Stiller) och Danny (Adam Sandler) är de två vuxna sönerna som under knappt två timmar tvingas göra upp med sin familjehistoria när hela barnaskaran, vi lägger till en bräcklig och försynt syster Janet (Elizabeth Marvel) också, strålar samman i New York. Dessutom finns Harolds nya fru, den flummigt virriga Marueen (Emma Thompson) med på ett hörn.

Laddat för rejäl ångest och självrannsakan och förebråelser och allmänt dramatiskt utspel när alla går i klinch med alla. Hoffman är förstås som fisken i vattnet här, som att han aldrig spelat annat än försmådda gamla självutnämnda genier. Stiller, som varit i Baumbach-land förut och visat stabilitet, ger ännu ett exempel på att han inte bara fungerar i renodlade komedier. Dessutom får alla som har för vana att muttra över gamängen Sandler ta och bita sig i tungan en extra gång. Återigen visar Sandler att han har ett liv bortom flåshurtigheten och slapsticken. Allvarsamheter med en smula ledsamheter. Inga problem för lustigkurren Sandler. Kort sagt, alla inblandade visar vad de går för. Liksom unga Grace van Patten som får vara dotter till Sandlers  figur.

”Som vanligt” hostar Baumbach upp en otvungen dialog med mörka sidor, förebråelser och konflikter och ett manus där du inte riktigt kan vara säker på vilken väg det ska ta. Allt givetvis lite lagom snyggt inklätt i humorns tecken. Men inte hela tiden, tacksamt nog. Ibland lämnar storyn det kufiska och ”akwarda” för att bli sorgesamt och melankoliskt. Det är svårt att hålla sig helt opåverkad av dessa lagom trasiga själars (speciellt sönerna) försök till uppgörelse med en pappa som kanske inte var där när han som mest behövdes. Hur förhåller man sig till en pappa som man avskyr för sin egoism…samtidigt som man någonstans älskar honom för att han är just..din pappa..? Och hur bryter man ”fadersarvet” för att själv inte hamna i samma sits med sina egna barn?

Finstämt trots dramatiken och de hårda orden. Baumbach levererar igen. Mycket bra detta!

 

Jul 15 2017

#sommarklubben: Blended (2014)

Tredje gången Adam Sandler teamas ihop med Drew Barrymore.
Här är han en änkling med tre döttrar, hon frånskild med två söner. När filmer börjar befinner sig Sandler och Barrymore på en katastrofal blind date. Kan det bli värre? Ja det kan det. Snart hamnar alla  (såklart) på samma semesterresort i Afrika (!)
In med slapstickhumor och spirande romans.

Javisst, det är som vanligt lökig humor, prutt-humor, skäms-humor och påklistrad romans. Men hey, det funkar ju. Folk och fä kan säga och tycka vad de vill om Sandler och Barrymore som skådisar…men de har banne mig en jäkligt skön kemi tillsammans. Som att de verkligen har roligt när de lirar in sina filmer ihop. Det går liksom inte att vara på dåligt humör i sällskap med de här två. (Ja ni hatare av dessa skådisar kommer självklart att protestera..men det visste vi ju redan)

Förvänta er inget nytt under (Afrika)solen. Skopa dessutom in ett gäng mer eller mindre kufiska karaktärer i birollerna och vi har oss en enkel men underhållande stund. Det börjar på sedvanligt pinigt sätt, men slutar alltid med solsken i blick.
Precis som sig bör i rullar av den här digniteten.

Skämten och humorn må vara lite sommarfisiga, men under allt vilar givetvis ett gott hjärta. Och en annan är ju lite sucker på sånt.
En god liten sommarpralin helt enkelt.

En andra chans i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

Mar 7 2017

50 First Dates (2004)

50first dates_posterMen kolla. En Adam Sandler- romcom som slunkit mig förbi. Det var som tusan.

Återigen spelar han en glidare, en spjuver med en uppsjö oneliners ständigt i beredskap. Idag är han veterinären Henry på ett marineland på Hawaii! Skönt värre i solen! Mumsiga dagar och ständigt chansen att förföra de kvinnliga turisterna med charm och tillfällig kärlek. Tills den dagen han träffar på Lucy (Drew Barrymore) på ett litet lokalt fik. Gnistan tänds och de båda charmar brallorna av varandra.

Problemet är bara att Lucy lider av sviterna av en trafikolycka och har inget korttidsminne. Vilket innebär att hon inte kommer ihåg att hon träffat Henry nästa dag. Hoppsan! Stor komisk förvirring hos Henry innan han får allt klart för sig. Hur vinner man nu någons hjärta som hela tiden inte kan komma ihåg gårdagens kärleksförklaringar…? Som att gå på världens längsta dejt?

Jaja, ni får väl sucka och stöna lite om ni vill.
Ibland ÄR det ändå rätt skönt att klämma en riktigt ytlig och tramsjönsig rulle, utan att behöva bry sig alltför mycket om ploten eller en djupare mening. Rullen vill bara underhålla för stunden, och som sådan känns den riktigt smutt.
Det hjälper förstås att kemin mellan Sandler och Barrymore känns både otvungen och lättsamt härlig. Som att de haft rejält roligt vid inspelningen. Sandler- hatare göre sig förstås inget besvär här, övriga kan nog hitta charmiga ögonblick lite här och där.

50-first-dates-2004__387911_

Henry går all-in med kärleksförklaring…för 47:e gången

Sandler tar hjälp av regimannen Peter Segal som tycks komma från samma komedistall som Sandler och hans posse, de har ju bla jobbat ihop även i Anger Management. Och..av bara farten trycks Rob Schneider in som knasig sidekick till Henry. Jaja, honom får man liksom bara städa av.

Sköna Hawaii-miljöer, lite tramskomedi, charmig romantik mellan Barrymore och Sandler. Ytligheten är på topp men vad gör väl det då och då?
Ett skratt är ett skratt är ett skratt.

Trivsamt detta.

Jul 12 2016

The Do-Over (2016)

do_overStreamingjätten Netflixs deal med Adam Sandler fortsätter. Nu i form av ett thrilleräventyr med ”komiska” inslag.

Det handlar om losers. I form av hunsade banksnubben Charlie (David Spade) vars vardag är sämre än sämst. In på banan med gamle skolkompisen Max (Sandler), som har en plan. Vilken inbegriper att de två stollarna ”försvinner” och återuppstår under nya identiteter. Livet väntar med nya upplevelser! Eller?

Synd bara att Max valde fel identiteter att sno. Snart har de två kumpanerna ett koppel bad guys i hasorna. Varför? Undrar både dom och jag. Och varför verkar dessutom inte Max spela med helt öppna kort?

Alla som känner till sin Sandler vet ungefär vad som väntar här. Den nästan absurda komiken ihop med en actionbetonad thrillerbetonad story…som i och för sig har sina förtjänster. Dessutom varvar inte Sandler upp FÖR mycket i den flåshurtiga humorn. Alltid nåt för de Sandler-skeptiska. Vad filmen dock förlorar stort på är nivån på humorn. Rätt roliga skämt varvas tyvärr alltför ofta med rejält grova och meningslösa klavertramp. Som att ingen kunde säga stopp på inspelningen och verkligen ifrågasätta om nivån på skämten verkligen behövde vara SÅ låga. Faktiskt till och med så de känns bra långt under Sandlers ”normala” standard.
Synd. Jag tror nämligen att rullen hade funkat lika bra, eller kanske bättre, utan dessa plumpa inslag.

doover_pic

”Netflix-rulle!?? jag trodde det var Grown Ups 3!!”

Annars gör Sandler precis vad han kan till vardags, om än liite mer återhållsam då. Han funkar som vanligt riktigt bra ihop med David Spade, det är ju inte första gången de två kamperar ihop framför kameran. Paula Patton och Kathryn Hahn förtjänar också att nämnas, även om det är ganska klyschiga roller de har att tampas med.

Storyn är på sina ställen, och de är ganska många, rejält långsökt…och nånstans är det väl också tänkt att ett visst allvar och mörker ska finnas inbakat. Funkar sådär när det ställs mot plumphumorn. Lite synd då det känns som att det kunde ha blivit lite bättre än vad som visas upp nu.

Duger dock för stunden. På nåder.
Om man gillar Sandler alltså.

 

Dec 30 2015

Pixels (2015)

pixels_pacman_0Alla älskar att bara hata Adam Sandler.
Hej oförtjänt tycker jag, då mannen ändå varit med i ett antal rullar med fin mysfaktor. Liksom han gjort ett par rejäla sunkrullar, det ska man icke glömma.

Men att han skulle liknas vid spetälska i filmvärlden känns lite taskigt.
Eller också är det bara jag som gillar snubbens humor. När han får till det.
Idag teamar han upp med regissören Chris Columbus. Kan nåt gå fel då? Columbus, en rutinerad räv som givit oss alster som Ensam Hemma, Harry Potter, Mrs Doubtfire. För att nämna några. Ingen kaninskit där direkt.

Och, det går faktiskt, FAKTISKT, inte fel här heller. Förutsatt att man är lite på ”det” humöret alltså.
Sandler gör en..Sandler-gubbe, vitsig, finurlig och gammal champion i tv-spel på 80-talet. Nu en vanlig svennebanan som jobbar som kabel-tv-installatör. Bäste kompisen Cooper blev USA:s president och ser ut som Kevin James! Hoppsan! Ytterligare en anledning för belackarna att såga filmen. Lägg till detta Peter Dinklage som kaxig…tja…småväxt man, Sean Bean som bister britt och Michelle Monaghan som militärsnyggo.

En laguppställning som ger sig i kast med den kalasknasiga storyn om att jorden invaderas av främmande makt medelst gamla arkad-tv-spelsfigurer…med Donkey Kong och Pac Man som superbadass!!! What!??! Varför?? Det finns såklart en lagom knäpp förklaring till det också….ack det gamla 80-talet kommer tillbaka och biter oss i baken på det mest oväntade sätt…haha!
Låter det knasigt!? Det ÄR knasigt!! Superknasigt!

Pixels-2

förklara detta..den som kan.

Men, Columbus får ordning på kaoset och ur detta spinner en rätt trivsam och småkul historia fram. Med snygga effekter. Mest kul för oss som var unga på 80-talet? Tja, kanske. Alla referenser i skämten. Alla liknelser som får nostalgivibbar att flyga genom luften. Skämten är SÅKLART låga och lättköpta…men kom igen….VAR passar det bättre om inte i en sån här film om…TV-SPELSFIGURER ON RAMPAGE!

Den som letar mening och djup i filmtittande…letar självklart vidare.
Vi andra fnissar lite lagom förtjust åt tönterierna som pågår..och kom igen..Sandler är ändå rätt lugn idag!

Trevlig tramsstund på riktig knasbollestory!
Ibland behövs sånt också.

 

Nov 20 2014

Jiddra inte med Zohan (2008)

Zohan_posterDet behövs ingen raketforskning för att konstatera att man givetvis måste gilla vår crazyman Adam Sandler här för att ha den minsta behållning av filmen.
Ett snabbt överslag i minnet ger att han banne mig är bild nästan hela tiden!
Nästan.

Och som vanligt vet vi nästan direkt vad som väntar i humorväg. Frågan är bara, vilken typ av nivå ligger det på?

Jag håller absolut inte Sandlers verksamhet i komedifacket som ständigt trögflytande sörja. Jag vet att många har problem med hans filmer och nivån de lägger sig på. Själv uppskattar jag rullar som Happy Gilmore, Just Go With It, och Grown Ups 1 och 2. Lite sköna och lagom puttriga. Nånstans känns det ju förstås som Sandler och ständige regikumpanen Dennis Dugan liksom mutat in det här området med pruttlustig humor och over-the-top-skämt. Och det är såklart inte alltid det smakar mumma i munnen….som till exempel en välavvägd pilsner en fredagskväll i soffan gör.

Idag får vi Zohan, Israels absolut bäste terroristbekämpare. Det finns inget den gode Zohan (Sandler) inte klarar. Han är helt enkelt en ikon på stranden hos det ständigt partajande israeliska folket. Vad ingen vet är att Zohan i hemlighet vill flytta till New York och bli frisör!
Vad göra? Jo, fejka sin egen död såklart och dra till staden som aldrig sover.

Ganska snart hanterar Zohan saxarna lika bra som han hanterar damerna han klipper. Givetvis ALLTID med ett Happy Ending i städskrubben. DVD-omslaget skriker ut att det här minsann är the uncut version och det märks kan jag säga. Som att Sandler och Dugan gått all in när det gäller att samla alla sex-kiss-prutt-äckel-skämt på ett och samma ställe. Egentligen handlar inte rullen om nånting annat än hur jäkla bra Zohan är på allt han tar sig för.
Vi får den obligatoriska romansen mellan Zohan och frisörsalongens ägare, vi får dåren Rob Schneider som palestinsk taxichaffis i New York som plötsligt känner igen Zohan! Aj då. Vi får också de obligatoriska fördomsfulla skämten om Israel och Palestina. Vi får John Turturro som den mystiske terroristen Phantom med märklig agenda. Ja, det hela är en sorts mischmasch av lite allt möjligt.

zohan

charmören Zohan sportar paketet

Ibland riktigt roligt i vissa scener, ibland bara gäspningar och risk för att man zonar ut. Det här alltså the uncut version, och jag är sannerligen ingen förespråkare av moral och regler, men i det här fallet hade filmen naturligtvis tjänat på att trimmas ned ordentligt i manuset istället för att utökas. Det blir alldeles för långdraget och transportsträckeaktigt.
Vi VET ju att det kommer att sluta med happy ending (nej inte sådana just då) på slutet.

Ytterst ojämn tramsrulle från skojaren Sandler. Skämten om de olika kulturerna är lite småroliga och varvas nån gång med RIKTIGT skojiga minuter då Sandler är i sitt esse.
Däremellan är det otroligt mycket transportsträcka.
Oerhört lättglömt.

Nov 12 2013

Grown Ups 2 (2013)

Ok, jag tänker inte säga emot följande:

Filmen är betydligt svagare än den första.
Riktigt kass manusmässigt.
Filmen svämmar nästan över av kiss-å-bajs-skämt, sexistiska plattityder och lättköpta effekter.
Filmen bjuder icke på någon som helst utmaning för den som tittar.
Ja, det ska väl möjligen vara för vissa att orka med att just titta klart på spektaklet då kanske i så fall.

Men.
Men goda filmkamrater; jag hade rätt roligt när jag såg det här.
Sådär trevligt hö-hö-ha-ha-tramsroligt.
Jaja..ni får väl kalla mig vad ni vill dårå.

Skådar man de idiottunna manuslapparna slås man naturligtvis av hur erbarmligt simpelt det hela är uppbyggt. Förvånande kanske hur de kunde få ihop det till en film.
Skyll på Adam Sandler och regissören Dennis Dugan.
De får väl bespottas och sparkas på.
Jag tänker inte göra det.
Jag gillar Sandler, hans polare Chris Rock, Kevin James och David Spade.

I det här fallet skiter jag också i att familjevärderingarna blir klyschiga, plastiga, tillgjorda.
Att de tålmodiga fruarna Salma Hayek, Maya Rudolph och Maria Bello inte får vettigare saker att bita i storymässigt.
Jag bryr mig inte om att storyn är framvärk med en sorts flåshurtig ansträngning om att den framgångsrike Lenny (Sandler) nu flyttat tillbaka till sin barndomsstad och slackar sig igenom dagarna med sina gamla polare.

Skrattade jag?
Japp.
Skäms jag för det?
Näpp!
Blev jag på gott humör av filmen?
Japp!

”japp, jag lovar…vi kommer få så mycket skit för den här uppföljaren…!”

Grown Ups 2 är simpla skämt, nonsensmanus och grovt yxad humor.
Ändå känns det mesta mysigt och småputtrigt.
Alla som avskyr Sandler, avskyr honom troligen än mer efter det här.
Alla som gillar Sandler…tja…fortsätter att gilla honom helt enkelt. Som jag.
En helt ok Roliga Timmen.
Johorå.

Okt 11 2011

Zookeeper (2011)

En av alla dessa filmer det går tretton på dussinet av som ska visa att man minsann duger precis som man är.

Och som vanligt gäller det att hitta en infallsvinkel, en story där huvudpersonen helst ska vara ett socialt pucko men en klippare inom just sitt gebit. I dagens fall heter han, för det är återigen en han, Griffin och gestaltas som på beställning av Kevin James. James ser ju ytligt inte direkt ut som en kvinnornas man, vilket naturligtvis är great för filmens nödtorftiga historia.

Som djurskötaren Griffin har han superkoll på sitt zoo,  men fungerar dock sämre runt det täcka könet. Dessutom kan han inte glömma sitt gamla ex som brutalt dumpade honom för ett antal år sedan då han inte visade några större ambitioner att ta sig uppåt i yrkeskarriären. Han är helt enkelt en snubbe som är rätt nöjd att få ta hand om sina kära djurvänner.

Nu uppstår dock en möjlighet att vinna tillbaka exets (Leslie Bibb) hjärta om Griffin kan spotta upp sig, bli lite tuffare och framför allt kanske till och med acceptera att komma och jobba som hänsynslös försäljare på sin brors exklusiva bilfirma. Men vem ska lära honom hur man blir en glidare och världsvan lirare? Jo djuren såklart!

Fantasifullt nog kan ju alla djur prata men har en tyst överenskommelse om att aldrig visa det för oss människor. Zooinvånarna ser sig dock nu nödgade att bryta dessa löften när de ser på Griffin och hans stupiditet. Stor chock först förstås för vår djurskötarhjälte, men motvilligt lyssnar han in de goda ”råden” från de fyrfotade vännerna. Råd som dessvärre oftast inte går att applicera i människovärlden.

Det är naturligtvis häri filmens humor ligger. Att Griffin gör galna saker innan han till slut börjar tänka själv. Vi ser lättköpta skämt som syns en halvmil innan de kommer, manuset följer slaviskt de uppställda kontrollpunkterna och erbjuder absolut inget nytt under solen.
Tvärtom kommer alla som har svårt för Adam Sandler-skolan att få problem här. För visst är det Sandlers bolag som både producerat och verkar ha dragit upp riktlinjerna för hur historien ska rulla på.

Desto roligare för mig som tittare när djuren börjar prata, då rösterna bakom de olika djuren tillhör icke helt okända Cher, Maya Rudolph, Jon Favreau, Judd Apatow, Adam Sandler själv, Sylvester Stallone (!) och självaste Nick Nolte som surmulen gammal gorilla. Djurens dialoger och kommentarer är faktiskt roligast i hela filmen och osar Sandler-humor. Inget problem för mig dock som ju gillar den grabben. Kevin James själv spelar (som vanligt) den klumpige, snälle goe gubbe han alltid gör. Givetvis är det ytliga exet inget att tråna efter när det finns en godhjärtad kvinna (Rosario Dawson) på betydligt närmare håll i zoopersonalen. Ni fattar ju säkert hur det kommer att gå. Det är en oerhört snäll film som drar sig för att utmana på minsta lilla sätt.

Zookeeper är fantasilöst förutsägbar, men ändå lite halvskoj glimtvis. Snygga sömlösa tekniklösningar mellan Kevin James och de välvilliga djuren och lagom tillrättalagd moral om att tro på sig själv med tillhörande sliskighet. Visst utrymme för att dra på smilbanden finns instoppat lite här och där även om det i slutänden är en standardprodukt enligt bekvämlighetsmallen. När man sett den har man glömt den.

”How long have you been able to talk?”
”Let’s see, today’s Tuesday so… always.”

Aug 29 2011

Just Go with It (2011)

Adam Sandler igen. Den här gången på förförarstråt, och som framgångsrike plastkirurgen Danny har han dessutom kommit på bästa knepet att charma kvinnorna; att låtsas vara olyckligt gift och vansinnigt hjälplös. Ett knep som uppenbarligen renderat många sköna stunder för denne ytlige spjuver genom åren.

Annat ljud i skällan blir det dock när han träffar snygga Palmer (Brooklyn Decker), blir blixtförälskad och lovar att han är på gång att skilja sig från sin hemska ”fru”. Kruxet är dock bara att Palmer är nyfiken på denna fru och envisas med att vilja träffa henne. Vilket gör att Danny nu, om han vill hångla vidare med Palmer, måste hitta en kvinna som kan spela rollen av en bitchig och iskall kvinna för att verkligen visa hur olycklig Danny är. Och varför då inte hans trogna och alldagliga sköterska på mottagningen, Katherine (Jennifer Aniston)! Som perfekt nog dessutom är ensamstående mamma. Ett par förhandlingar senare drar förväxlingscirkusen igång i full fart när Katherine med lust och kanske lite överentusiasm går in för sin nya roll som också bl.a. innebär att presentera sina barn som Dannys!

Naturligtvis är det dumt så det förslår, det som kallas manus här. Det är öppna dörrar på skämtnivån, och synnerligen lågt i många lägen.
MEN. Just det, det finns faktiskt ett men, det är satans underhållande. Och det är löjligt fnissframkallande att sitta och se hela ensemblen via ett par helt ologiska och osannolika turer hamna på Hawaii, där historien tar ännu en galen vändning när det gäller händelseutvecklingen. (Lustigt att många romcoms ska till att hamna på Hawaii av alla ställen…som om det vore überplatsen att vara på när romantiken ska flöda som bäst…man förväntar sig nästan att någon ska springa på Sarah Marshall också…)

Som sagt, förutsägbart värre. Ingen vid sina sinnens fulla bruk kan missa att räkna ut hur det ska sluta, men vägen dit är onekligen skämmigt underhållande. Jag gillar grabben Sandler mer för varje år som går och här trivs han uppenbarligen som fisken i vattnet med sin humor  och personlighet. Speciellt i scenerna ihop med som-vanligt-snygga-Jennifer Aniston, och det märks att de två enligt vad jag läst mig till är superkompisar sedan länge privat. Det finns en skön kemi mellan dem som passar perfekt i dagens lättsmälta objekt. Inte blir det sämre av att Nicole Kidman dyker upp i en suveränt skön bitch-roll som snapig gammal studiekamrat till Anistons Katherine. Kidman visar att hon minsann också behärskar dumlöjlig humor till max.

Just Go With It är enkel romantisk förväxlingshumor med billiga skämt inlindat i skön sammet. Sandler och hans husregissör Dennis Dugan har koll på hur de ska sy ihop ett på papperet löjligt larvigt manus till en upplevelse som inte någon borde kunna uppröras speciellt mycket av. Det är förföriska Hawaii-scenerier, standardutveckling på historien och behagligt soundtrack i kombination till halvvågad humor som mer än en gång får mig att skratta och trivas med sällskapet. Rätt mycket må-bra-vibbar här alltså.

”I’m just happy to hear that his thing-a-ding can still ring-a-ding.”

Aug 9 2011

Ytterligare 3 snabba från sommaren!

Stake Land (2010)

I ett framtida USA har det mesta gått snett. Civilisationen har gått under och förvandlats till något som mest ser ut att höra hemma i den überdystra Vägen. Som om detta inte vore nog härjar något som bäst beskrivs som en blandning av vampyrer och zombies. Mycket obehagliga typer som man gör bäst i att undvika. Unge grabben Martin tas omhand av den karge och fåordige ”vampyrdräparen” Mister och historien följer de två på vägen mot det som en gång var Kanada, och nu kallas Nya Eden, där enligt uppgifter lugn och rå råder.

Likheterna med Vägen är slående, men här öses det på med betydligt mer action och våldsamheter. De två huvudpersonerna får inte bara fullt upp med att hålla sig undan vampyrzombies, utan måste också hantera galna religiösa sekter som vuxit upp i det laglösa samhället. Den yttre ramen för filmen är framtidsaction, men efterhand lyckas också historien faktiskt innehålla lite djup i form av samspelet mellan Martin (Connor Paolo) och den kärve men godhjärtade Mister (Nick Damici).

Det är grått och dystert med ett foto som mer än väl fångar känslostämningen i filmen. Intressant manus som gör filmen bättre än vad man kan tro från början. Bakom alla klyschor och standardiserade actionsekvenser döljer sig godkänd underhållning i all sin enkelhet. Möjligen litet snopet och rumphugget slut. Betydligt bättre och mer underhållande än tex Priest.
Och Kelly McGillis såg man ju inte igår precis!

Grown Ups (2010)

Allmänt utskälld nästan överallt i olika medier, men banne mig om den inte fångade mitt hjärta lite!

Det är tramsigt, prutthumor och enkla genvägar när Adam Sandler samlar sina komedipolare runt sig i denna lättviktiga komedi om att familjen ändå är det viktigaste när det kommer till kritan. Det gamla gänget, nu vuxna män med egna familjer, samlas under en sommarweekend för att hylla sin gamle basketcoach från skolan som gått bort. I ett stort hus samsas de alla och det är naturligtvis upplagt för olika komiska konfrontationer av allehanda slag.  

Här vill det till att man på något sätt gillar Sandler, Chris Rock, Kevin James, David Spade och Rob Schneider. Den sistnämnde har jag personligen rätt svårt för, men i det här sammanhanget har han på något lustigt sätt sin naturliga plats. Det är gnabb med fruar och barn, billiga visuella skämt som dock går hem i denna banala historia. Sandler, som hjälpt till med manus, och regissören Dennis Dugan får mig faktiskt att trivas med vad jag ser och eftersmaken är rätt god. Familjemysfaktorn är hög och det märks på att många under-bältet-skämt är rätt hårt åtstramade. Oerhört lättviktig  men också skönt hjärnbefriad sommarunderhållning. Ta den för vad det är så blir det bra så.

Förhandlaren (1998)

Håller för omtitt även fast åren rullat på. Gisslanförhandlaren Danny Roman (Samuel L. Jackson) anklagas för ett mord han inte begått och försöker lösa situationen på det enda sätt han kan, genom att själv ta gisslan i självaste polishuset! In på banan med Chicagos andre framgångsrike gisslanförhandlare Chris Sabian ( Kevin Spacey) som får lite att bita i när Roman tar till alla knep han kan i det intensiva katt- och råttaspelet.

Trots möjligen viss enkelspårig uppbyggnad av historien i vissa lägen är det spännade och välgjort. Regissören F. Gary Gray vet hur man handskas med tunga thrillerhistorier som har Hollywoodmiljoner i ryggen, och han serverar en rejält underhållande historia. Manuset är lagom slingrigt och lyckas hålla på sig in i det längsta innan the bad guy avslöjas. Gott om små villospår som effektivt broderas ut på det namnrika birollsgalleriet vilket omfattar namn som David Morse (som vanligt lysande), John Spencer, J.T. Walsh, Siobhan Fallon och Paul Giamatti. Visuellt snyggt gjord med Chicagos downtown som lekplats. En typisk Hollywoodthriller. I det här fallet positivt menat.