Är regissören och manustjommen Noah Baumbach vår tids Woody Allen?
Allens arvtagare vad gäller tragikomiska skildringar av dysfunktionella familjer, gärna med New York som bakgrund i bilderna? Tillåt mig lansera den teorin.

Här ytterligare således en rejält mustig historia där gamle Dustin Hoffman är konstnärspatriarken Harold som gärna vill vara större än han är, eller varit. Han kan inte förstå varför omvärlden inte vill ge honom det erkännande han förtjänar. Matthew (Ben Stiller) och Danny (Adam Sandler) är de två vuxna sönerna som under knappt två timmar tvingas göra upp med sin familjehistoria när hela barnaskaran, vi lägger till en bräcklig och försynt syster Janet (Elizabeth Marvel) också, strålar samman i New York. Dessutom finns Harolds nya fru, den flummigt virriga Marueen (Emma Thompson) med på ett hörn.

Laddat för rejäl ångest och självrannsakan och förebråelser och allmänt dramatiskt utspel när alla går i klinch med alla. Hoffman är förstås som fisken i vattnet här, som att han aldrig spelat annat än försmådda gamla självutnämnda genier. Stiller, som varit i Baumbach-land förut och visat stabilitet, ger ännu ett exempel på att han inte bara fungerar i renodlade komedier. Dessutom får alla som har för vana att muttra över gamängen Sandler ta och bita sig i tungan en extra gång. Återigen visar Sandler att han har ett liv bortom flåshurtigheten och slapsticken. Allvarsamheter med en smula ledsamheter. Inga problem för lustigkurren Sandler. Kort sagt, alla inblandade visar vad de går för. Liksom unga Grace van Patten som får vara dotter till Sandlers  figur.

”Som vanligt” hostar Baumbach upp en otvungen dialog med mörka sidor, förebråelser och konflikter och ett manus där du inte riktigt kan vara säker på vilken väg det ska ta. Allt givetvis lite lagom snyggt inklätt i humorns tecken. Men inte hela tiden, tacksamt nog. Ibland lämnar storyn det kufiska och ”akwarda” för att bli sorgesamt och melankoliskt. Det är svårt att hålla sig helt opåverkad av dessa lagom trasiga själars (speciellt sönerna) försök till uppgörelse med en pappa som kanske inte var där när han som mest behövdes. Hur förhåller man sig till en pappa som man avskyr för sin egoism…samtidigt som man någonstans älskar honom för att han är just..din pappa..? Och hur bryter man ”fadersarvet” för att själv inte hamna i samma sits med sina egna barn?

Finstämt trots dramatiken och de hårda orden. Baumbach levererar igen. Mycket bra detta!