The Meyerowitz Stories (New and Selected) (2017)

Är regissören och manustjommen Noah Baumbach vår tids Woody Allen?
Allens arvtagare vad gäller tragikomiska skildringar av dysfunktionella familjer, gärna med New York som bakgrund i bilderna? Tillåt mig lansera den teorin.

Här ytterligare således en rejält mustig historia där gamle Dustin Hoffman är konstnärspatriarken Harold som gärna vill vara större än han är, eller varit. Han kan inte förstå varför omvärlden inte vill ge honom det erkännande han förtjänar. Matthew (Ben Stiller) och Danny (Adam Sandler) är de två vuxna sönerna som under knappt två timmar tvingas göra upp med sin familjehistoria när hela barnaskaran, vi lägger till en bräcklig och försynt syster Janet (Elizabeth Marvel) också, strålar samman i New York. Dessutom finns Harolds nya fru, den flummigt virriga Marueen (Emma Thompson) med på ett hörn.

Laddat för rejäl ångest och självrannsakan och förebråelser och allmänt dramatiskt utspel när alla går i klinch med alla. Hoffman är förstås som fisken i vattnet här, som att han aldrig spelat annat än försmådda gamla självutnämnda genier. Stiller, som varit i Baumbach-land förut och visat stabilitet, ger ännu ett exempel på att han inte bara fungerar i renodlade komedier. Dessutom får alla som har för vana att muttra över gamängen Sandler ta och bita sig i tungan en extra gång. Återigen visar Sandler att han har ett liv bortom flåshurtigheten och slapsticken. Allvarsamheter med en smula ledsamheter. Inga problem för lustigkurren Sandler. Kort sagt, alla inblandade visar vad de går för. Liksom unga Grace van Patten som får vara dotter till Sandlers  figur.

”Som vanligt” hostar Baumbach upp en otvungen dialog med mörka sidor, förebråelser och konflikter och ett manus där du inte riktigt kan vara säker på vilken väg det ska ta. Allt givetvis lite lagom snyggt inklätt i humorns tecken. Men inte hela tiden, tacksamt nog. Ibland lämnar storyn det kufiska och ”akwarda” för att bli sorgesamt och melankoliskt. Det är svårt att hålla sig helt opåverkad av dessa lagom trasiga själars (speciellt sönerna) försök till uppgörelse med en pappa som kanske inte var där när han som mest behövdes. Hur förhåller man sig till en pappa som man avskyr för sin egoism…samtidigt som man någonstans älskar honom för att han är just..din pappa..? Och hur bryter man ”fadersarvet” för att själv inte hamna i samma sits med sina egna barn?

Finstämt trots dramatiken och de hårda orden. Baumbach levererar igen. Mycket bra detta!

 

While We’re Young (2014)

En ny rulle från filuren Noah Baumbach kan man inte missa.
Både Francis Ha och The Squid and the Whale har sina stora små ögonblick i min Baumbach-värld (okej Frances… svajade lite..) och regissören har en sorts blick för detaljer och ett personligt berättande som jag tycker om.

Idag om gifta paret Josh och Cornelia i New York, 40+ och barnlösa. Josh (Ben Stiller) jobbar som dokumentärfilmare men har hållit på med ett projekt i 8 år snart, och verkar inte komma till avslut. Cornelia (Naomi Watts) lider lite i tysthet av att paret aldrig lyckats få barn, och även om de ”kommit överens” om att vara lyckliga med sitt liv ihop som det ser ut…är det något som saknas. Dessutom verkar passionen mellan dem gå på sparlåga.

Låter detta som en komedi? Hm, kanske inte.
MEN, när de plötsligt träffar på det en-generation-yngre paret Jamie (Adam Driver) och Darby (Amanda Seyfried) är det som att nåt vaknar i dem! ”Ungdomarna” har en skön livsstil som både Josh och Cornelia lockas av…otvunget, spontant, lite galet och lite spännande! Både vad gäller klädstil och sättet att förhålla sig till tillvaron i stort! Vad är väl alla tråkiga parmiddagar med medelålders vänner (som dessutom ofta har barn som det hela tiden ska pratas om)..när de kan hänga med de nya kompisarna på det ena upptåget efter det andra!? Josh kan heller inte förneka att han tjusas av att Jamie ser upp till honom som dokumentärfilmare…och Cornelia lockas av tanken att Darby verkar så…frigjord och enkel och livsglad. Och behöver man barn egentligen…?

Länge är den här dramakomedin uppe och nosar på en sprakig fyra!
Första delen av rullen är som en smutt Woody-Allensk-betraktelse över att bli medelålders och försöka göra precis allt för att stoppa tiden. Ben Stiller är perfekt i rollen som den melankoliske Josh, vilken tjusas av att försöka lura tiden och sin egen lite tråkiga stil. Han är banne mig som gjord för roller som dessa. Baumbach satsar hårt på detaljer i vardagen, och konstraster i livsstilarna. Vilket blir jäkligt underhållande, speciellt om man lägger till ett fyndigt manus med vass dialog.

40+:arna inser att de måste försöka hejda åldrandet!

Likt de flesta andra dramkomedier går dock rullen ned i varv efter ett tag, och då storyn tar en lite mörkare väg är det som att det blir lite…tråkigare. Är det så att när Baumbach fokar på de uppenbara generationsskillnaderna….och på vårt medelålders pars nästan desperatroliga försök att byta livsstil….är det som mest underhållande? Att gräset egentligen inte är grönare på andra sidan vet väl de flesta och tid för insikt kommer även här.

Baumbach drar dock på med sköna stadsmiljöer och en stabil rollista förutom stabile Stiller. Watts är behaglig, Adam Driver så knasintensiv som tycks ha blivit hans trademark…och Seyfried visar återigen att hon kan hoppa mellan genrer och fungera alldeles perfekt oavsett vilket mood hon ska gestalta.

Jag tyckte om filmen. Mest för den finurliga konstrastskildringen av generationer som i regissörens eget manus blir riktigt underhållande då och då. Att den sedan tappar lite i både fart och handling får man ta på kontot.

Stabilt underhållande.

The Secret Life of Walter Mitty (2013)

Walter Mitty´s (Ben Stiller) specialitet är att drömma sig bort lite sådär. Mest hela tiden. Zona ut ibland och sätta sig själv i rollen som våghalsad hjälte, den smarte filuren med de dräpande kommentarerna, den som får den undersköna kvinnan i en våg av dramatiska repliker. Kort sagt, han kanske är lite som vi alla är till mans…och kvinns?

I verkliga livet har ju nu inte Walter så mycket att hurra åt kanske. Bor ensam, jobbar med hantering av fotografier på det ansedda  Life Magazine..och försöker förtvivlat få till det socialt genom en kontaktsajt. Kruxet är att Walter har ett så otroligt händelselöst liv att det till och med är stora problem att fylla i rutorna om saker man gjort i livet. Dessutom smygkär i  Cheryl (Kristen Wiig) på jobbet.

Snart blir det dock ändring på torpet! Life Magazine ska läggas ned och bli ett nätmagasin. Det sista paradnumrets omslag ska prydas av mästerfotografen och globetrottern Sean O´Connell´s (Sean Penn) bästa bild någonsin som han skickat till Walter för sedvanlig behandling. Grejen är bara att plötsligt tycks negativet vara borta. Kanske inte ens med i det paket fotografen skickat. Goda råd dyra, och plötsligt befinner sig Walter på något av sitt livs största utmaning då han försöker spåra upp den äventyrlige fotografen på plats på Grönland! Och därifrån…tja..därifrån går det som det brukar i de flesta rullar av den här kalibern.

Jag gillar Ben Stiller. Även i de mest tramsiga av rullar han varit med i. Nånstans utstrålar han ofta bilden av en vanlig svennebanan som liksom bara råkar befinna sig på fel ställe. Här har Stiller dessutom tagit hand om regipinnen själv. Tydligen inte helt självklart då rullen varit i produktionsomlopp under bra många år med både Ron Howard och Steven Spielberg som påtänkta bossar på bygget. Det är också som ni säkert redan känner till en rätt rejält friserad nyinspelning av den gamla Danny Kaye-filmen Här Kommer En Annan från 1947.

Den nya rullen är naturligtvis snyggt tillverkad, försedd med viss underfundig humor och mjukt ihopvävda specialeffekter som stundtals ger en och annan adrenalinhöjande sekvens. Det kan dock inte dölja faktumet att det i grund och botten är ännu en av de här fånga-dagen-och-gör-något-av-ditt-liv-rullarna
Och ärligt; jag kan bli lite trött på just dem.
Även om Stillers film har ett rätt ok flow över sig, känner jag att det är svårt att ta till sig den här rullen. Den spretar oerhört mycket. För mycket för att det ska kännas helgjutet. Problemet är också att det inte engagerar fullt ut. Stillers figur hoppar hit och dit, men det spelar liksom ingen roll. Jag känner inte med honom till hundra procent. Som jag gjorde med tex Tom Hanks i Forrest Gump.

mammabakat fikabröd med på jobbet…bilden av en loser?

Jämförelser med ovan nämnda Hanks-rulle har ju dessutom gjorts i vissa läger runt vår jordboll, och det känns ganska ofattbart om ni frågar mig. Walter Mitty är inte i närheten av Gumps charm och brokiga manus.

Det här blir istället en stunds oförarglig skröna om en tjomme som till slut får chansen till lite hejsanhoppsan i vardagen. De logiska luckorna gör man bäst i bara strunta i. Stiller hanterar sin rulle som sig bör efter budgeten. Kristen Wiig är naturligtvis med för lite, Sean Penn gör en kaffekvarts-roll som väderbiten fotograf och kanske behagliga Shirley MacLaine inte kunde motstå när Stiller bad henne ställa upp som Walters mamma i ett par scener.

The Secret Life of Walter Mitty blir lite blaha blaha till slut. Rejäl mellanmjök. Förväntad utgång efter sedvanliga vedermödor. De godhjärtade belönas furstligt i manuset och de elaka får skämmas en stund. En snällisskröna med lite lustiga inslag, men ingen story som har något att berätta. Den kör sitt lilla race och sen är det bra med det.Viss underhållning för stunden, men sen har man glömt den.

Sommarklubben: Den där Mary (1998)

När regissörsduon Bobby och Peter Farrelly insåg att deras senaste rulle, Kingpin, inte alls hade nått upp till den förväntade inkomst och framgång man trott innan…var de övertygade om att den här kommande rullen skulle bli den sista i deras karriär.

Just därför beslutade de sig för att vräka på med så mycket galenskaper och hysteriska under-bältet-skämt de bara kunde komma på för att göra den till den svartaste komedi man kan tänka sig. All in liksom bara sådär.
Och tur var väl det! För aldrig har man väl haft sådär spontankul åt en rulle på bio!
Och vid omtittar i soffan! Kanske är dagens film en riktigt klassiker i det vulgära komedifacket?

En sån där rulle man kan referera till och alla vet direkt vad som menas? Farrelly-bröderna har ju i stadig takt fortsatt på banan med rejält utmanande humor, men frågan är om inte den här rullen kan räknas till den finare ädelstenen i samlingen?

Ben Stiller är här yngre är vad han är nu, men kör likväl den patenterade stil som har kommit att bli hans signum. Den genomhygglige killen som måste råka ut för det mesta innan det lyckliga slutet. Cameron Diaz är sådär genombehaglig och söt att man fattar att alla blir betuttade i henne. Roligast hos mig är dock Matt Dillon som gör en perfekt karikatyr av en slajmig casanovatyp med tillhörande tangorabatt och colgatesmil. Mycket underhållande.

Storyn är mest bara vild och galen, men fylld av skönt provocerande detaljer och humor som åker upp och ned mellan högt och lågt. Mary (Diaz) är föremålet för de flesta mäns intresse och den vilda dragkampen om hennes gunst i ett soligt Florida blir bara värre och värre. Också det att regissörerna inte drar sig för att vara politiskt inkorrekta och utmanar våra fördomar, moral och de oskrivna lagarna gör just den här filmen härligt frisk underhållning. Även vid regelbundna omtittar.

Den där Mary bjuder upp till en munter dans med riktigt utmanande inslag.
En märklig romcom som inte liknar något annat. Kanske lite vanligare idag som humor betraktat, men fortfarande lika oemotståndligt fräck och framför allt tidlöst rolig!
Till och med mycket rolig.
Den största humorn kanske ändå är att på mitt dvd-omslag står att filmen är lämplig från 7 år! Huh!??

full starfull starfull starfull star

Little Fockers (2010)

Vissa filmserier är värda att hålla vid liv. Andra inte.
Det här är inte en sådan.

Det var ändå något visst första gången (Meet the Parents) Ben Stiller skulle möta svärfar Robert DeNiro. Den stenhårde pensionären från CIA mot den mjuke manliga sjuksköterskan. Upplagt för både komik och lite klyschor att sätta på skam. Och lite lagom politiskt inkorrekt humor.

10 år senare, via en ganska tam uppföljare (Meet the Fockers), är det dags att skriva ett nytt kapitel igen, förhoppningsvis det sista.
Nu är det barn med i bilden, och trodde man möjligen att komedin nu skulle foka in mer på hur det är att vara småbarnsförälder blir man gruvligt besviken. Kidsen blir bara en ytlig ursäkt i manuset för att istället veva samma gamla trams, DeNiros buttre svärfar Jack börjar se sig om efter en lämplig efterträdare som familjens patriark. Gubben blir ju inte yngre direkt. Ska Greg (Stiller) verkligen kunna axla den tunga manteln? Helst inte i Jacks ögon. Och veke Greg har ju som sig bör uppenbarligen enorma problem med att stå upp för sin sak.

Det är samma skämt som släpas runt en gång till. Hur mycket man är Greg och hur mycket älskar han egentligen sin familj? Kan han litas på? Släng också in lite sexskämt om åldern och Viagra och att Stiller charmas en ung snygg försäljerska (Jessica Alba), en onaturligt misstänksam Jack, en tröttsam Owen Wilson som upprepar sin playboyroll som den påfrestande Kevin. DeNiro har uppenbarligen varit med och producerat denna tunna soppa, vilket är ett mysterium.
Ben Stiller känns ovanligt trött och håglös här, som om han anat vilken nivå filmen kommer att hamna på.

”Nu vill jag faktiskt inte göra någon mer film med dig…!”

Efter halva filmen fattar jag allvarligt talat inte varför den här filmen har gjorts.
Det finns liksom inget skäl till det, den är varken speciellt rolig eller engagerande för fem öre. Finalen kommer abrupt, men ändå inte en sekund för tidigt. Att Dustin Hoffman och Barbara Streisand återigen lockats in med ett par ynka minutrar som Gregs märkliga föräldrar hjälper inte heller rullen speciellt mycket.

Little Fockers är ingen bra film. Ett vattnigt försök att krama lite cash ur en från början underhållande idé. Märkligt svagt kort från min annars pålitlige kompis Ben Stiller. Ingen tycks ha haft något större intresse här, och resultatet blir ju därefter. Se originalfilmen en gång till istället. Jorå.

Sjukunderhållning x3

Inte Down and out in Bevery Hills, men väl i sjuksängen under ett par dagar.
Kan vara gött ibland, kan vara mest bara besvärligt ibland.
I mitt fall en sorts kombo av båda två. Någonstans mot slutet av det där speciella mans-lidandet kunde man ändå uppbåda tillräckligt mycket kraft för att underhålla sig själv med ett koppel filmer. Idag tar vi således ett par snabbkollar på alster som tittats igenom under den ofrivilliga ledigheten..

The Raid (2011)

Rekommenderad från både höger och vänster när snacket om Dredd gick som bäst.
Naturligtvis var jag tvungen att jaga fatt på den enligt nyfikenhetens alla gällande lagar. Och visst, här ser man direkt slående likheter, men ändå kanske inte samma story. Trots allt.

Ett höghus, ett badass som ska tas omhand av lagens långa arm. Mellan står dock ett antal våningar och horder, HORDER, av lojala kickassande, galna, hysteriska, fanatiska och brutalt viga medhjälpare som sannerligen inte tänker släppa en endaste polisman över tröskeln. För som sagt, det är en polisstyrka som har anlänt. Här ska tas i med hårdhandskarna en gång för alla. Uppenbarligen har flera krafter försökt förut men misslyckats. Superskurken sitter högt uppe i sin lya, förvissad om att dagens försök ska bli ännu en triumf för den kriminella sidan.

Här börjar det i hysteriskt tempo, matchas fint med viss spänning och råösig action från första bildruta, nästan iaf. Ett tag sitter man liksom bara och njuter av det graciösa underhållningsvåldet vars balett jag skådar. Lite som att tanken går ”hur fasen gjorde de det där…?” Det är glasklart renare och snabbare man-to-man-action än vad Dredd erbjöd, våldet känns närmare och det är en vansinnigt snygg uppvisning i nästan dansant martial-arts-närstrider. Poliserna lider förluster, men som vanligt finns det en liten snygg tvist inbakad samt en rättrådig hjälte.

Att en indonesisk (!) acctionstänkare skulle vara så underhållande kunde jag nog inte förutse. Låt vara att det är en britt som regisserat och författat hela kalaset. Storyn är så simpel så det nästan blir löjligt, men tack vare det ösiga tempot och de helt galna striderna som orkestreras upp ur allehanda vinklar, blir det sannerligen en underhållande stund.

Möjligen att den största förtjusningen klingar av fram mot finalen, kanske lite för mycket (utdraget…?) av det goda?
Dock, underhållning av fint märke så länge det varar!

Madagascar 3 (2012)

Kan en tredje del av en putslustig CGI-animerad skapelse verkligen ha något att komma med? Är inte allt uttömt nu i ämnet?
Kan man tycka och tro.

Desto roligare då att bli skönt överraskad när storyn faktiskt lyckas med att underhålla och roa på ett sådant där synnerligen förtjusande sätt. In på banan igen med vännerna från New York. Nu längtas det hem från Afrika, och varför inte ta vägen över Europa? Sagt och gjort, som dukat för att hitta på galenskaper naturligtvis. Och stöta på en rätt ruffig och sjaskig cirkus fylld med godhjärtade djuriska artfränder. Det handlar naturligtvis om vänskap, tillit och att duga precis som man är. Där fick väl producenterna som vanligt in sin lilla moralkaka dårå.

Men fram dit är det faktiskt beprövad men knäppt kul humor. Bäst är som vanligt pingvinerna och aporna. Fattas bara annat. Lejonet Alex med sitt gäng får också den här gången försöka hålla undan från den kvinnliga supersnuten DuBois (med en helskön Frances McDormand i röstväg) som uppenbarligen tagit det som sin livsuppgift att fånga gänget på rymmen. I övrigt är det som vanligt, Ben Stiller, David Schwimmer, Chris Rock och Jada Pinkett Smith förgyller röstskådespelet. Bryan Cranston, Martin Short och Jessica Chastain (som cirkusdjur) får vara de nya röstinslagen i dagens berättelse ihop med McDormand.

Har man sett de andra delarna vet man vad som väntar. Ändå känns det mesta fräscht, friskt och riktigt engagerande! Den där humorn som ligger och lite flirtar med oss vuxna som skådar rullen. Sådana här filmer blir jag aldrig för gammal för.
Att jag kunde bli så underhållen här trodde jag faktiskt inte på förhand.

Hot Fuzz (2007)

Vissa återtittar blir bara sådär härligt upplyftande.
Som här.

Nog för att jag alltid haft ett gott öga till detta äventyr signerat Edgar Wright med vännerna Simon Pegg och Nick Frost. Men att det var så underhållande hade jag faktiskt glömt bort lite. Eller är det möjligen så att man den här gången kunde ägna sig lite mer åt detaljerna, när det inte var så avgörande att följa med  storyn…?

Vansinnigt roligt blir det iaf med supersnuten från London, Nick Angel (Pegg) som omplaceras till den sömniga hålan Sandford när han är FÖR effektiv för Londonstatistiken. Kulturkrocken är fullständig när Angel inte riktigt kan anpassa sig till det minst sagt annorlunda klimatet i en liten engelsk by av bästa märke.
Men är det så lugnt egentligen? Vad är det som försiggår under ytan? Angel anar ugglor i mossen och börjar nysta.

Sprängfylld med snygga klyschor och passningar leker sig duon Pegg och Frost genom den här historien. Det är tokrolig humor på högsta nivå vill jag hävda. I alla fall när det gäller engelsk humor. Åh så bra de är på det, de där öborna. Wright tycks släppa loss varenda liten parodi på snutfilmer, kriminalare, schablontyngda hjältar och hejsan hoppsan.

Lägg till detta en finfint birollsgalleri med gamle Bond-Timothy Dalton i spetsen i en roll som han gör med den där härliga glimten i ögat. Storyn blir i all sin banala form riktigt sjutusan till rolig och underhållande, och det är som sagt detaljerna, minspelet och den tokroliga dialogen om högt och lågt som blir den stora behållningen.
En mycket rolig film.
Tål att ses med jämna mellanrum när kravet på brittisk actionkomedi kräver sin film…

The Watch (2012)

Ömsom ris och ros. Kanske mest ris om man ska vara ärlig.
Det är väl det allmänna omdömet om denna film, i alla fall om man ägnar en liten stund åt att surfa runt i nätvärlden på jakt efter tyckande om detta alster som bla ser Ben Stiller i en av de stora rollerna.

Som den motvalls jag nu ibland är sitter jag dock efter avklarad filmisk upplevelse och påstår helt frankt att här kan man visst hitta sin beskärda del av flabbupplevelse och lagom underhållande fånigheter. Stiller gör den skitirriterande präktighetskvartersinvånaren Evan som gillar att ha konroll på saker. Minst sagt. Här får han för sig att bilda kvarterspatrull för att hålla koll på grannskapet när mystiska saker börjar hända, saker som möjligen inbegriper lite skumma aliens på besök…!

Jaja, jag vet. Låter ju hur töntigt som helst, men Stiller tar hjälp av både Vince Vaughn och Jonah Hill som kufiska grannpolare och i min stundtals enkla underhållningsvärld räcker det gott om man är på det humöret. Stiller är påfrestande men kul, Vaughn spelar en…typisk Vince Vaughn-roll och kommer undan med det hur lätt som helst. Det är något med den snubben jag gillar ska erkännas. En sorts snygghet i hans flåshurtiga humor. Den ende som möjligen spelar över lite för mycket är kanske Hill, men det går väl det också…i det här sällskapet och i det här sammanhanget.

som The Warriors…eller.. inte.

Tramshumor, lite lagom vågad under-bältet-humor och rätt ok effekter. Mannen bakom verket, Akiwa Schaffer, är hämtad från SNL-världen och det färgar naturligtvis av sig i utförandet och historien…som likväl skulle kunnat ha sprungit ur just en lång SNL-sketch. Att Seth Rogen dessutom varit inblandad i manuskrivandet känns heller inte speciellt konstigt i sammanhanget.

The Watch lägger inte ned tid på några större konstigheter. Ansträngd historia förses med lagom mängd plump komik, pinsamma putslustigheter och sedvanlig knastvist i slutet. Inget för den med kvalitétskrav som nummer ett på sin tittarlista. För mig då som har tex Dodgeball som referens vad gäller trivsamma underhållande tönterier är detta naturligtvis dock lagom mumma att avnjuta med hjärnan perfekt frånkopplad.

Sommarklubben: Dodgeball (2004)

Kan du ducka för en skiftnyckel kan du ducka för en boll!
Slackern Peter (Vince Vaughn) driver Average Joe´s Gym och namnet säger ju allt. Den perfekta samlingsplatsen för losers, kufar och allehanda märkligt folk. Tvärs över gatan ligger trendiga Globo Gym med där ägaren White Goodman (Ben Stiller) gör allt för att komma över Peters lokaler och expandera sitt galna fitness-imperium.

När en stor summa pengar måste fram för att Peters trivsamma(?) ställe inte ska konka ges möjligheten att ställa upp den Stora Dodgeball-Turneringen! Snabbt ihop med ett gäng missanpassade och träningen i full gång. White kontrar snabbt med sitt Globo-team för att se till att Average Joe´s minsann blir krossade i smutsen å det gruvligaste.

Jaha ja, sällan har väl stenhårda bollar i plytet, magen, genitalierna på stackars förvirrade människor sett så kul ut på film. I en sorts bröderna Farrelly-anda tuffar den simpla men ack så underhållande historien på. Vince Vaughn och Ben Stiller har en härlig duell att utkämpa både verbalt och fysiskt mest hela tiden där Vaughn utstrålar gemytlighet och trivselnisse alltmedan Stiller går loss i sin roll som slimmad, översexuell och hysteriskt självgod komplett med tajta trikåer och snygg porrmusche…vilket gör honom helt oemotståndlig skön att beskåda. Övriga som stilar till sig är bla nördiga Justin Long, störde Alan Tudyk och söta Christine Taylor (vars make i verkligheten, just Stiller, inte är sen att dra en stenhård boll i hennes ansikte vid väl valt tillfälle!)

Dodgeball är störtenkel, ganska larvig men också tokrolig på sina ställen. En sorts snedseglad moralisk historia om att man är bra som man är…och kan man sedan också vräka lite hårda bollar på ömma ställen blir det extra roligt till töntigheterna om man är lagd åt just DET hållet. Vilket jag är!
Skratt i sommarkvällen!

The Heartbreak Kid (2007)

Ben Stiller igen.
Som losersnubbe igen.
Nu är han sportbutiksägaren Eddie som också han (surprise) tycks ha otur med det täcka könet. Enligt hans pappa i filmen, lämpligt nog hans riktiga pappa Jerry Stiller, har Eddie fått ligga alldeles för lite i livet och behöver sig ett rejält skjut för att komma på fötter.

Eller kan den söta och spralliga Lila (Malin Åkerman) möjligen vara svaret på livets gåtor? Efter traditionella musiksatta romantiska klipp är det giftermål och smekmånad i Cabo San Lucas som gäller. Varför nu alla par i amerikansk film envisas med att åka dit…?

Väl framme i Cabo har Eddie med visst fog börjat misstänka att Lila har en annan sida också, en som inte är lika charmerande. Uttrycket ”devil in disguise” har väl aldrig passat så bra som här. Och inte blir det bättre av att stackars Eddie mitt i den begynnande ångesten springer på Miranda (Michelle Monaghan) som är sådär äckligt genomtrevlig och enkel och på alla sätt bedårande. Snacka om att Eddie sitter i rävsaxen.

Vi har alltså återigen Ben S i prekärt läge. Kanske hans specialitet i det här facket. Kanske också en sorts förbannelse. Kan karln egentligen spela något annat än stackars Eddie-figurer, lidandes igenom ett filmmanus för att i slutänden ändå vara den som får kyssa den rätta? Dagens golgatavandring har vi sett förut, ett antal gånger, men som av ett ödets ironi funkar det just tack vare att det är Stiller som står för drivet och minspelet. Man får inte lika mycket feeling för honom här som i tex …och så kom Polly, men ingen kan spela Average Joe som han gör och faktiskt komma undan med det.

en man och hans she-devil

Bröderna Peter och Bobby Farrelly tycks ha dragit ned en aning på nivån vad gäller opassande politiskt inkorrekta humorinslag. Mina två favvo-Farrellyalster kommer alltid att vara Den där Mary och Mina jag och Irene, då de tilläts (eller tog sig friheten) att fläska på med diverse plumpheter som emellanåt var hysteriskt roliga.

Kanske bröderna har blivit äldre och lite mer kontemplerande för här ligger trots allt huvudspåret på romantiken och mer traditionell förväxlingshumor. De gånger regibröderna låter fräckheten sväva ut en aning är det tack vare just Malin Åkerman som hinner visa sig upp sig i alla möjliga osedliga positioner. Just Åkermans sätt att bjuda på sig själv även i mindre smickrande sekvenser gör att hon känns perfekt i rollen. Michelle Monaghans uppgift blir den mer traditionella, återhållsamma och svala.

The Heartbreak Kid gör precis vad den ska när huvudpersonen heter Ben Stiller. Manuset bjuder naturligtvis inte på några större överraskningar, även om vägarna tas via ett par mindre twistar och stickspår, och som trevligt tidsfördriv fyller filmen sin uppgift mer än väl. Inte så att jag vrålgarvar dock.

…och så kom Polly (2004)

Och nu, lite lattjolajban med Ben Stiller.
Lite plockeliplock i återtittsäcken och upp med en film som jag kommer ihåg att jag gillade rätt bra vid premiärtittandet.
Och, känslan var inte helt fel. Snarare i underkant.

Kommer på mig själv med att sitta och gapflabba, ja verkligen flabba, åt vissa scener. Kanske beror det på Stillers trivsamhet, kanske på att Jennifer Aniston är så himla söt och rolig på samma gång, kanske på Philip Seymour Hoffman´s underbara sätt att skrika ”raaaiinmaker..” då han ska sätta bollen när de spelar lite streetbasket (och missar stenhårt varje gång!), kanske på Hank Azaria som stekhet dykinstruktör med twistad fransk-engelska… eller också kanske det beror på att det helt enkelt är en ganska förutsägbar trivsamhet som förvisso inte överraskar på något sätt men som tar ett par finfina svängar förbi solskenskvarteret innan mållinjen och får mig att småvissla förnöjt och liksom smådansa ut i köket för att fylla på kaffekoppen när filmen är slut.

Försiktige Reuben (Stiller) har precis gift sig och blir lämnad på självaste smekmånaden av den ytliga nyblivna mrs Reuben (Debra Messing), ett öde som naturligtvis sänker den bäste och som garanterat skulle kunna vara en helt fel öppning på en komedi i ungefär 8 fall av 10. Väl tillbaka i verkligheten och efter lite självlidande träffar han av en slump på en klasskamrat från förr, Polly (Aniston) som är allt Reuben inte är…spontan, slarvig och virrig. Men naturligtvis alldeles underbart levnadsglad…och hur ska nu en mycket försiktig man kunna få en tjej som har som vana att glömma sina nycklar lite varstans…?

Som sagt, inga revolutionerande överraskningar men Stiller och Aniston bjuder upp till en trivsam dans som innehåller både fniss, lite skämmighet, prutthumor, just dans i ordets bemärkelse och rent gapflabb. Släng också in den jovialiske Seymour Hoffman som Reubens minst sagt burduse och självupptagne bästis Sandy (men givetvis med hjärtat på rätta stället) och ekvationen är löst. Tonen i filmen är mer rumsren än utmanande men det funkar det också.

Stiller gör en obehaglig upptäckt

Jag vet att många retar sig på Stiller och hans förmåga att sällan spela något annat än en loserkaraktär som alltid lyckas med bedriften med att vinna flickans hjärta på slutet, men det är något med Stiller och hans sätt. Något som gör att man känner sig hemma i hans sällskap, som en trevlig kompis man bara vill väl.
Jag gillart, och jag gillar honom.

…och så kom Polly är proffsig feelgood med finfin eftersmak och sötma. Ett par tunna och inte så viktiga sidohistorier ramar in Stillers och Anistons lilla flört och gör det här till en av de absolut bättre i genren. Blir man inte på gott humör här får man ingen glass i sommar.
Just det!

Tower Heist (2011)

Rätt länge är det här en underhållande heist-film med alla traditionella tillbehör i manuset, underdogsen, de taskiga oddsen, de ”omöjliga” förutsättningarna och de sedvanliga besvärligheterna i form av polismakt och en kaxig bad guy.

Spelplatsen är en svinlyxig bostadsskyskrapa på Manhattan (”The Tower” fyndigt nog…) där vanliga Svenssons icke göra sig besvär. Driften av bygget är stilrent och disciplinerat värre, allt under överinseende av Josh (Ben Stiller) som kan allt om ”sina” hyresgäster. Mest svansar han för superrikingen Arthur Shaw (Alan Alda) som bor i the penthouse med egen pool på taket och är sådär allmänt drygjovialisk som bara rika typer-soon-to-be-badguy kan vara. För lurig är han minsann, och det visar sig snart att han bla inte bara lurat Wall Street utan försnillat skyskrapepersonalens pensioner också. Josh får spelet och lyckas bli avskedad omedelbums.

Shaw hamnar i polisiärt förvar och förhör, och under tiden tisslas det om att karln möjligen kan ha gömt kontanta medel i sin takvåning, och vore det inte lysande om Josh, förorättad som han är, kunde ge igen på Shaw genom att sno dennes pengar och ge de andra upprättelse..?

Ok, åter till vad jag skrev i början. Rätt länge är det alltså ganska trevligt underhållande. Josh gör nödvändiga rekryteringar bland forna arbetskamrater och ex-hyresgäster för att kunna ge sig in på brottets bana. Allra mest behöver han den minst sagt skumme grannen från sina egna kvarter, Slide (Eddie Murphy), vars kunskaper om inbrottets ädla konst sägs vara av högt renommé.
Jaha ja, Ben Stiller gör en typisk Stiller-film, den högst gemytlige hjälten av folkets börd och Eddie Murphy tar fram sin gamla patenterade svada och kör med sina oneliners. Nu är det ju allmänt känt att Murphy inte haft någon rejäl hit i inkomstligan på länge, och troligen ökar inte chanserna efter det här heller…

planerandets smutsiga konst...

…för märkligt nog är det som att filmen får motorstop efter drygt halva speltiden. Regissören, rätt utskällde Brett Ratner, får liksom inte fart på styrkorna ända vägen in i mål. Storyn finns visserligen där, men tar ett par ordentligt svaga turer, trots försök till några små twister, och upplösningen känns direkt vattnig och liksom bara ihopknycklad för att ett slut ska kunna presenteras…och vissa karaktärer bara liksom tycks försvinna ur fokus.

Fram till detta anmärkningsvärda motorstopp är det dock alltså lite lagom trevligt, och förutom Alan Alda, Stiller och Murphy hjälper bla Matthew Broderick, Casey Affleck, Judd Hirsch till att underhålla. Även Téa Leoni får för en gångs skull chansen att briljera lite med komiken som FBI-agent.

Tower Heist har en bra början, bra förutsättningar för en snygg utveckling, men stannar nästan helt av mot slutet, som om både inspiration och manus glömdes kvar någonstans. Gillar man inte Stiller och Murphy kan man få svårt här. Resultatet blir varken bra eller dåligt.

Tropic Thunder (2008)

Veckans fredagsalster är just en sådan film som är oerhört tacksam att se om.
Inte så mycket för själva storyn och upplevelsen. Mer för utförandet och detaljerna, som annars kan vara lätta att missa i det tokroliga fyrverkeri som erbjuds.

Och visst är det så att man bör gilla Ben Stiller och dennes stil eftersom det här i högsta grad är en skapelse från hans värld. Man må tycka att Stiller i mångt och mycket kan ha fastnat i det typiska facket inom amerikanska komedin, och hans filmer ofta tar samma väg genom sina manus…och inget undantag görs väl här…men nog blir det rätt roligt längs vägen tycker jag dårå.

Stiller och co har just i dagens betraktelse till synes ett skarpt öga för ren flabbhumor i kombo med både roliga och stilenliga homages till filmer från den här genren. Den ytterst otroliga ramhistorien går ut på att ett gäng filmstjärnor förtvivlat försöker få ihop en krigsfilm av bästa märke på plats i Vietnam. Det går ju sådär, och i ett desperat försök att tillföra realism får den orutinerade ”regissören” Steve Coogan tips på att bussa ut stjärnorna i djungeln och låta dem agera och ta sig på egen hand genom vildmarken alltmedan de filmas av dolda kameror ”gerillastyle” som det så snyggt heter.

Problemet är bara att i närheten lurar ett rövarband i form av knarksmugglare som tror att filmstridisarna plötsligt är äkta vara.
Upplagt för både förvecklingar och action alltså. Stiller som också står för regin låter galenskaperna avlösa varandra med varierande skratthetsgrad.

get some thunder!

Det bästa med filmen är utan tvekan den sköna ironi som görs över Hollywood, filmstjärnor och filmindustrin i största allmänhet. Storyn är möjligen rätt simpel och tar inte ut svängarna på några nya äventyr, lägger istället krutet på detaljerna och utförandet.

Stiller själv kör sin patenterade filmfigur och flankeras i första hand av Robert Downey Jr. och Jack Black. Black gör en flåshurtig parodi på nästan sig själv medan Downey Jr. troligen står för filmens absoluta behållning i rollen som ”Kirk Lazarus”, skådisen som till och med byter hudfärg för att nå den ultimata realismen. Mycket roligt och mycket träffsäkert. I övriga roller gör både Nick Nolte, Danny McBride och Matthew McConaughey helt ok ifrån sig. Och  naturligtvis Tom Cruise. Hur kan man inte gilla dennes sköna och giftiga superkänga mot allt vad Hollywoodproducenter heter..?

Tropic Thunder är stabil komedi. Välgjort och synnerligen träffande mot fenomenet filmindustri (och filmtrailers!) som sådan. Ingen superstory men tillsammans med skådisarna ovan och rätt mycket sköna detaljer att gotta sig åt, liksom en hel hoper blinkningar till filmer, blir det underhållande i all sin fånighet.

Megamind (2010)

Dreamworks Animation trollar igen med pengar och talang i sina databurkar.

Resultatet denna gång är historien om den blåhudade mästerkriminalhjärnan Megamind, som från den första dag han anländer till jorden i en flyktkapsel från sin egen planet (ett snyggt lustmord på Superman-legenden) leds in på brottets bana. Synd bara att den genompräktige Metro Man också hamnat i samma stad vid samma tidpunkt.

De två blir ärkefiender genom åren ända tills Megamind nu en gång för alla lyckas bli av med Metro Man. Plötsligt ligger vägen öppen för vår skurkvän att dominera tillvaron som han vill, men banne mig om det inte plötsligt börjar bli lite tråkigt utan en motståndare…och hur ska han göra med den kvinnliga reportern Roxanne som han är smygkär i…? Megaminds lösning på det första problemet är att skapa en ny hjälte som ska bli hans nya motståndare att utkämpa värdiga bataljer mot, men allt går dessvärre inte riktigt som han tänkt och plötsligt står han inför det ovanliga faktum att han måste….rädda sin stad!

Ytterligare en otroligt snygg animerad produkt att titta på med detaljer och miljöer i perfekt utförande, och som vanligt är jag ju lite svag för den nya tidens animationstekniker. Lägg därtill en rätt skön humor med stundtals dragning åt det vuxna hållet. Bakom kameran har man också bemödat sig med att satsa på kvalité i röstinsatserna vad gäller originalcasten (vägrar som vanligt att skåda filmer som dessa med svenska röster). Will Ferrell, Brad Pitt, Tina Fey och till och med Ben Stiller förhöjer stämningen.

Megamind är rätt harmlös och kul med en story som inte ska analyseras för mycket. En blandning av Superman-goes-bad, Cyrano-de-Bergerac och lite allmänna blinkningar åt diverse superhjältefilmer. Kanske inget att slå på stortrumman för, men å andra sidan animerad underhållning som vågar vara lite omoralisk då och då (utan att korsa gränsen gubevars), även om slutet naturligtvis är det förväntade. Men vägen dit är genomgående rolig.

”All men must choose between two paths. Good is the path of honour, friends and family. Evil… well, it’s just cooler.”

Madagaskar 2 (2008)

I avdelningen uppföljare är det denna gång Madagaskar-gänget med lejonet Alex i spetsen som tar plats.
När historien nu tar fart igen känner våra vänner att det börjar bli dags att styra kosan hem till New York. Som vanligt handlar det om den fåfänge Alex (Ben Stillers röst), den snabbpratande zebran Marty (Chris Rock), den gladlynta flodhästen Gloria (Jada Pinkett Smith) och slutligen den hypokondriske giraffen Melman (David Schwimmer).
Tack vare de obetalbara optimisterna pingvinerna med ledaren Skepparn i spetsen har nu ett gammalt flygplansvrak ställts i ordning till våra hjältar, och en flygresa hem till lugnet i djurparken väntar.
Eller inte.
Naturligtvis dröjer det inte länge förrän planet kraschlandar mitt i Afrika, närmare bestämt nästan exakt på den plats där lejonet Alex en gång i tiden växte upp innan han blev infångad och förpassad till djurparkslejon.
Här går nu startskottet för den historia som rullas upp med Afrikas landskap som fond.
Madagaskar 2 gör jobbet, ingen tvekan om det. Här finns gott om roliga utfall och rena galenskaper som får dig att brista ut i stora varggrin.
Men, det blir lite så med framgångsrika animerade filmer, att nyhetens behag ebbar ut efter ett tag. Kanske man tom ska tänka sig för både en och två gånger innan man gör uppföljare.

Madgaskar-gänget får under en och en halv timme vara med om allehanda tokigheter till äventyr, råna turister, rädda vattenhålet från uttorkning och försöka undgå att bli offer till en mullrande vuklkan! Ett rätt snärtigt tempo döljer snyggt att manuset inte är lika friskt som i den första filmen. En del rätt självklara upprepningar återanvänds och små stänk av sliskig familjemoral letar sig in då och då.
Det utmärkande positiva med den första filmen var just att den var ganska befriad från djupsinnigheter som tex Disney kan trolla fram i parti och minut.
Dreamworks Animation verkar inte alls känna samma förpliktelser att mata tittarna med sådant, utan kan tillåta sig att sväva ut i rena nonsensheter och galenskaper.
Madagaskar 2 närmar sig alltså dock den gränsen en aning när man låter Alex hitta sin familj, och hux flux handlar  det mycket om moral och värderingar.

Får väl kanske ändå anses som okej i och med att barnen är målgruppen nr 1 för filmen.Slapstickvåld finns med lite då och då men är så oskyldigt utfört så att ingen torde reagera på det i onödan.
Fortfarande är det pingvinerna som stjäl showen i varenda filmruta de är med, och snart är det väl ändå dags att ge dem en helt egen långfilm!
De är hur sköna som helst och jag skrattar varje gång de iscensätter någon av sina makalösa ideér.
Ett par nya figurer introduceras också, jämsides med den fortfarande helt galne Kung Julian som naturligtvis har följt med på resan..
Väljer man att se filmen med svenska röster får man dras med Björn Kjellman, Michael Nyqvist och Regina Lund, och de gör väl vad de ska även om originalrösterna alltid känns bättre och mer levande.
Madagskar 2 når kanske inte riktigt upp till sin föregångare, men det är tillräckligt med galenskaper och skratt för att det ändå måste anses vara en okej film att titta på när andan och barnasinnet faller på.
Kidsen har naturligtvis ingen anledning att tvivla på underhållningsvärdet.
Rykten talar om en del 3, men det vore nog synd i så fall.

Betyget: 2/5

Natt på museet 2 (2009)

Dags för ännu en uppföljare.
Och att spinna vidare på en historia som utspelar sig mestadels nattetid på ett museum där de olika utställningsföremålen får liv måste ju vara en ren önskedröm för ett gäng driftiga manusförfattare!

Den första filmen om, den inte helt i livet framgångsrike, Larry Daley (i Ben Stillers skepnad) hade sina stora och små poänger i all sin överdrivenhet.
Bara idén att låta den fumlige nattvakten försöka hålla koll på allsköns vaxdockor som vaknat till liv inbjuder till en fantasitripp utan dess like.
Natt på museet var rejält rolig och hade begåvats med en lagom dos av både barn- och vuxenhumor.
Stiller är möjligen inte den första man ser framför sig när ordet karaktär ska sättas framför ordet skådespelare, men i filmer av denna kategori har han en naturlig plats. Dessutom har jag alltid gillat Stiller och hans humor.

När hans figur Larry nu återvänder igen i uppföljaren behövs ingen tid spillas på att introducera oss tittare för hur det fungerar med de ostyriga museiföremålen.
Vi kastas rakt in i storyn som den här gången tar en utflykt till ett helt annat museum, The Smithsonian i Washington, dit flera av Larrys ”skyddslingar” har flyttats för arkivering.
Larry, som nu avancerat från nördig museivakt till eh…nördig egenföretagare känner förstås ett sting av sorg över detta vid ett litet besök på museet strax innan nedpackning i trälådor förestår.

Ett telefonsamtal senare i manuset är dock Larry på väg i full fart till Washington för att undsätta sina kompisar som är i knipa.
Här växlar nu filmen upp i maxläge och manusförfattarna verkar ha levererat enligt devisen ”så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt”!
Där den första filmens manus möjligen kunde innehålla något spår av ett mönster i berättandet, flippar Natt på Museet 2 helt ut i en orgie av effekter, humor och våldsamt tempo. Som att sitta i en berg-och-dalbana och hela tiden matas med den ena kurvan värre än den andra.

Men varför ändra på ett vinnande koncept? Filmen återanvänder nästan sin första handling, och gör det oförskämt snyggt. Ut med de flesta av de gamla figurerna (även om Owen Wilsons sköna cowboy är med igen och får lite större spelrum samt Robin Williams korta återkomst som Roosevelt x2) och in med ett par nya karaktärer.
Således får vi stifta bekantskap med en fåfäng general Custer, en sur Al Capone, Ivan den förskräcklige med taskig dialekt och en lättretad Napoleon.
Bäst i gänget som gör allt för att sabotera för vår hjälte Larry är dock Hank Azaria som den läspande (!) skurkfaraon Kamunrah, vilken gör allt för att komma över den magiska tavlan som får dem alla att vakna till liv.
Som Larrys sidekick i denna karuselltur tar den kvinnliga flygaren Amelia Eearhart plats i skådespelerskan Amy Adams fartiga gestalt.

Natt på Museet 2 bjuder inte på några som helst överraskningar eller nyheter, men levererar en snyggt blandad godispåse som inte torde göra någon med fantasin i behåll besviken.
Ett lövtunnt manus vägs upp av skojfriskhet där den vuxna humorn fått ännu lite mer plats, och ett galleri av snygga effekter staplade på varandra. Skådespelarna gör vad de ska med extraplus för Azaria och Adams.

Glöm all eventuell logik och mönster.
Det här är en nöjestur utan ambition att ha något budskap. Vi tittar ju trots allt på museidockor som blir levande…

Och visst är den lilla irriterande apan med igen, i dubbel upplaga!

Betyget: 2/5