Etikettarkiv: Nick Frost

Nov 22 2013

The World’s End (2013)

Som ett brev på posten kommer britternas svar på galenskaperna i This Is the End.
Eller typ…i alla fall.

Japp, det är Edgar Wright, Simon Pegg och Nick Frost igen. Bara det faktiskt en anledning till att se filmen. I mina ögon alltså. Shaun of the Dead är mästerlig, Hot Fuzz är grymt rolig…och dagens rulle är…underhållande flabbig.
För det mesta.

Losern Gary (Pegg) vill samla sina fem barndomskompisar i ett 20-årsjubileum, återvända till den lilla hålan de växte upp i och fullfölja det galna mission de aldrig lyckades slutföra i ungdomens år; att trycka i sig en pint öl på var och en av de 12 (!) pubar som finns i den lilla staden…där den storslagna finalen på rundan ska stå på puben ”The World´s End”.
En rejäl utmaning med andra ord! Den perfekta helgaktiviteten. Ehh..

Motsträviga kompisar har blivit äldre, mer cyniska, bekymrade, desillusionerade och med en och annan mörk hemlighet..trots sina vuxna och till synes ordnade liv.
Varför de låter sig övertalas av den hopplöse Gary är väl en mindre gåta. Men snart så är de i alla fall på väg mot denna märkliga aktivitet i brist på bättre ursäkter.

Förutom Pegg och Frost bjussas det upp till engelsk humordans med snygg hjälp av bla Martin Freeman, Eddie Marsan, Paddy Considine och Rosamund Pike. Trevligt skådisfolk hela bunten. Är man snabb hinner man glo en liten stund på Pierce Brosnan också. Första tredjedelen av storyn känns dessutom rejält kul, med den speciella humor som tycks genomsyra det mesta Pegg och Wright skriver ihop. Lika fartig i dialogen som Hot Fuzz i sina bästa stunder. Just det energiska utbytandet av dialoger ihop med en och annan oväntad fysisk händelse är nog det jag gillar bäst med det här gänget.

På plats i den lilla gudsförgätna hålan Newton Haven (hur den kan innehålla 12 pubar är ju ett mindre mysterium) upptäcker det motvilliga partajargänget efter en stund att allt inte är som det ska. Uppför sig inte invånarna lite VÄL konstigt? Och varför tycks vissa inte alls känna igen dem från förr?

Regissör Wright satsar på en märklig mix av engelsk humor, actionvåld a la Hollywood och ren slapstick när det behövs. Just kombon kanske är så lustig att den går hem bara för det. Som om det inte vore nog försöker sig manuset också faktiskt på lite socialrealism med visst mått av tragik. Under den galna ytan anas ett stort mörker hos de här nu vuxna männen. Kanske en förlorad ungdom? Eller ett konstaterande att livet inte riktigt tog den riktning de drömde om?

Okej, skit i det nu då.
Huvudvikten ligger ändå på att underhålla på ett knasigt sätt. Wright är så pass rutinerad att han vet hur att dra i trådarna för att skapa mer eller mindre komiska situationer med viss skämsighet. Pegg är naturligtvis lysande som den flummande Gary, medan Frost ändå tycks hålla igen lite. I alla fall i början.

Knappt två timmar med det här gänget betyder lite småkul mest hela tiden. Ibland för avbrott av rejäla gapflabb. Just dagens helvrickade story är ju bara det värt ett leende såklart. Fan vad jag gillar rapp engelsk dialog med lagom utspridda dialekter på sanslös slang då och då.

Pegg i svart hår. största chocken av alla?

Filmens största aber är istället att storyn tappar fart lite mer för varje sekund ju längre finalen den tar sig. Där Seth Rogen öste på med galenskaper i This Is… och vägrade stanna upp för en sekund, ett tilltag som märkligt nog funkade, vill den här rullen samla sig till ett avslut med lite mer ironi och inte samma gapighet.
Alla dar i veckan ett klokt beslut i en film…men just här lite snopet och ganska tomt som slut. Kanske till och med lite krystat..?

The World´s End är ändå finemangstrevlig som brittisk crazykomedi, en film som man kan förvänta sig av de inblandade ovan. Dock inte i samma klass som Shaun och Hot Fuzz. Jäkligt rolig fram till upploppet. Kan ju knappast påstå att jag hade tråkigt i de här lirarnas sällskap. Men den här gången ”vann” de burdusa kusinerna från USA i kategorin ”domedagskomedi!”
Om vi nu ska jämföra dårå.

Mar 1 2013

Sjukunderhållning x3

Inte Down and out in Bevery Hills, men väl i sjuksängen under ett par dagar.
Kan vara gött ibland, kan vara mest bara besvärligt ibland.
I mitt fall en sorts kombo av båda två. Någonstans mot slutet av det där speciella mans-lidandet kunde man ändå uppbåda tillräckligt mycket kraft för att underhålla sig själv med ett koppel filmer. Idag tar vi således ett par snabbkollar på alster som tittats igenom under den ofrivilliga ledigheten..

The Raid (2011)

Rekommenderad från både höger och vänster när snacket om Dredd gick som bäst.
Naturligtvis var jag tvungen att jaga fatt på den enligt nyfikenhetens alla gällande lagar. Och visst, här ser man direkt slående likheter, men ändå kanske inte samma story. Trots allt.

Ett höghus, ett badass som ska tas omhand av lagens långa arm. Mellan står dock ett antal våningar och horder, HORDER, av lojala kickassande, galna, hysteriska, fanatiska och brutalt viga medhjälpare som sannerligen inte tänker släppa en endaste polisman över tröskeln. För som sagt, det är en polisstyrka som har anlänt. Här ska tas i med hårdhandskarna en gång för alla. Uppenbarligen har flera krafter försökt förut men misslyckats. Superskurken sitter högt uppe i sin lya, förvissad om att dagens försök ska bli ännu en triumf för den kriminella sidan.

Här börjar det i hysteriskt tempo, matchas fint med viss spänning och råösig action från första bildruta, nästan iaf. Ett tag sitter man liksom bara och njuter av det graciösa underhållningsvåldet vars balett jag skådar. Lite som att tanken går ”hur fasen gjorde de det där…?” Det är glasklart renare och snabbare man-to-man-action än vad Dredd erbjöd, våldet känns närmare och det är en vansinnigt snygg uppvisning i nästan dansant martial-arts-närstrider. Poliserna lider förluster, men som vanligt finns det en liten snygg tvist inbakad samt en rättrådig hjälte.

Att en indonesisk (!) acctionstänkare skulle vara så underhållande kunde jag nog inte förutse. Låt vara att det är en britt som regisserat och författat hela kalaset. Storyn är så simpel så det nästan blir löjligt, men tack vare det ösiga tempot och de helt galna striderna som orkestreras upp ur allehanda vinklar, blir det sannerligen en underhållande stund.

Möjligen att den största förtjusningen klingar av fram mot finalen, kanske lite för mycket (utdraget…?) av det goda?
Dock, underhållning av fint märke så länge det varar!

Madagascar 3 (2012)

Kan en tredje del av en putslustig CGI-animerad skapelse verkligen ha något att komma med? Är inte allt uttömt nu i ämnet?
Kan man tycka och tro.

Desto roligare då att bli skönt överraskad när storyn faktiskt lyckas med att underhålla och roa på ett sådant där synnerligen förtjusande sätt. In på banan igen med vännerna från New York. Nu längtas det hem från Afrika, och varför inte ta vägen över Europa? Sagt och gjort, som dukat för att hitta på galenskaper naturligtvis. Och stöta på en rätt ruffig och sjaskig cirkus fylld med godhjärtade djuriska artfränder. Det handlar naturligtvis om vänskap, tillit och att duga precis som man är. Där fick väl producenterna som vanligt in sin lilla moralkaka dårå.

Men fram dit är det faktiskt beprövad men knäppt kul humor. Bäst är som vanligt pingvinerna och aporna. Fattas bara annat. Lejonet Alex med sitt gäng får också den här gången försöka hålla undan från den kvinnliga supersnuten DuBois (med en helskön Frances McDormand i röstväg) som uppenbarligen tagit det som sin livsuppgift att fånga gänget på rymmen. I övrigt är det som vanligt, Ben Stiller, David Schwimmer, Chris Rock och Jada Pinkett Smith förgyller röstskådespelet. Bryan Cranston, Martin Short och Jessica Chastain (som cirkusdjur) får vara de nya röstinslagen i dagens berättelse ihop med McDormand.

Har man sett de andra delarna vet man vad som väntar. Ändå känns det mesta fräscht, friskt och riktigt engagerande! Den där humorn som ligger och lite flirtar med oss vuxna som skådar rullen. Sådana här filmer blir jag aldrig för gammal för.
Att jag kunde bli så underhållen här trodde jag faktiskt inte på förhand.

Hot Fuzz (2007)

Vissa återtittar blir bara sådär härligt upplyftande.
Som här.

Nog för att jag alltid haft ett gott öga till detta äventyr signerat Edgar Wright med vännerna Simon Pegg och Nick Frost. Men att det var så underhållande hade jag faktiskt glömt bort lite. Eller är det möjligen så att man den här gången kunde ägna sig lite mer åt detaljerna, när det inte var så avgörande att följa med  storyn…?

Vansinnigt roligt blir det iaf med supersnuten från London, Nick Angel (Pegg) som omplaceras till den sömniga hålan Sandford när han är FÖR effektiv för Londonstatistiken. Kulturkrocken är fullständig när Angel inte riktigt kan anpassa sig till det minst sagt annorlunda klimatet i en liten engelsk by av bästa märke.
Men är det så lugnt egentligen? Vad är det som försiggår under ytan? Angel anar ugglor i mossen och börjar nysta.

Sprängfylld med snygga klyschor och passningar leker sig duon Pegg och Frost genom den här historien. Det är tokrolig humor på högsta nivå vill jag hävda. I alla fall när det gäller engelsk humor. Åh så bra de är på det, de där öborna. Wright tycks släppa loss varenda liten parodi på snutfilmer, kriminalare, schablontyngda hjältar och hejsan hoppsan.

Lägg till detta en finfint birollsgalleri med gamle Bond-Timothy Dalton i spetsen i en roll som han gör med den där härliga glimten i ögat. Storyn blir i all sin banala form riktigt sjutusan till rolig och underhållande, och det är som sagt detaljerna, minspelet och den tokroliga dialogen om högt och lågt som blir den stora behållningen.
En mycket rolig film.
Tål att ses med jämna mellanrum när kravet på brittisk actionkomedi kräver sin film…

Okt 17 2012

Snow White and the Huntsman (2012)

Sagan om Snövit, den vuxna versionen.
Ja alltså inte DEN vuxna versionen. Här snackar vi en upphottad fantasyspäckad popcornsmodell anno Hollywood 2000+. Som att man kört igång en mixer och slängt i allt från det gamla Disneyoriginalet, lite Sagan om ringen, en aning King Arthur för att sedan krydda med ett stänk av gamla Willow.

Snövit föds som enda dotter in i Kung Magnus stolta kungarike Tabor, där dock tjuv- och rackarspel väntar då hans drottning dör och kungen raskt faller för den vackra Ravenna (Charlize Theron) vilken han räddar från en mystisk ondskefull  armé bestående av glassoldater (det är ju en saga som sagt..). Giftermål väntar, men Ravenna är naturligtvis en särdeles illvillig häxa som snabbt tar livet av kungen, låser in sin styvdotter Snövit i ett torn och tar makten i riket som sakta börjar förfalla och förtvina. Som en extra krydda suger hon också då och då ut livskraften ur unga kvinnor för att kunna hålla sig själv ung och fräsch, vilket spegeln på väggen tvingas bekräfta titt som tätt. En intrig i god hederlig sagostyle alltså, med tillhörande modernt visuellt stuk.

Ett antal år senare har Snövit växt till sig och är misstänkt lik  Kristen Stewart, får nog av sitt ugglande i tornet och flyr. Häxdrottningen blir skogstokig då hon inser att Snövit är det stora hotet mot hennes fortsatta ungdom och styre av riket, sänder ut trupper och en specialinhyrd jägare (passande nog titulerad som the huntsman) mot Den Mörka Skogen där Snövit lär finnas. Den buttre jägaren (Chris Hemsworth) byter inte helt otippat sida när han ser hur snygg och rättrådig Snövit är, de lurar drottningens lakejer och drar mot säkrare områden där det ingår att träffa på ett par icke helt obekanta dvärgar, en enhörning, älvor och lite annat löst folk (som sagt…det är ju en saga). Och tja, det är väl liksom hela historien. Naturligtvis upplagt för paybacktime mot snygg- och styggdrottningen med det mörka hjärtat och hennes diktatorsfasoner. Klädsam hjälp kommer också till Snövit via barndomsvännen William, hans far och dennes egna trupper som uppenbarligen suttit och häckat i ett eget slott i alla dessa år (man kan ju undra varför de inte själva kommit på idén att sätta ett spektakulärt upprorståg i rörelse tidigare…men visst ja…då hade det ju inte blivit någon film!).

Den som nu kan sin Snövit och letar efter de klassiska detaljerna behöver inte bli besviken. Intryckt i alla de övriga, mer moderna visuella upplevelserna, hittas både förgiftade äpplen, sjungande skojiga dvärgar och en klassisk återuppväcka-kyss. Vad annat hade ni väl väntat er? Regissören Rupert Sanders har helt klart en sorts vision om hur han vill att en modern tolkning av den gamla sagan ska se ut med proppad med nya dollartekniska trix.

damsel in distress…och kille med tillhygge!

Och sen rullar det liksom på. Det är äventyr, fartiga actionsekvenser, snygga effekter som får stila den stund som krävs, dramatisk dialog med viss skitnödighet. Och så lite jönsig humor mitt i allt. Som ytlig actionupplevelse duger filmen gott, problemet är mer att den känns lite seg och trist framför allt i mittenpartiet innan det drar ihop sig till showdown i slottet en gång för alla. Manuset är naturligtvis byggt i traditionell stil och lämnar icke på något sätt något litet utrymme för något nytt hittepå. Här ska det onda bedrivas på traditionellt sätt, men såklart efter att det goda fått lida lite.

Kristen Stewart må vibrera ut otäcka Twilight-impulser men visar faktiskt lite mer go här och plötsligt känns hon lite mer uthärdlig som hjältinna. Chris Hemsworth kör en….Chris Hemsworth…vare sig han är en skogshuggare eller Thor med tillhörande attiraljer, han finns där helt enkelt och gör vad han ska. Mest sevärd i sällskapet är naturligtvis Charlize Theron som också verkar ha lite småkul med sin tolkning som evil witch. Hon kör hela registret med galen blick, hatiska förolämpningar, supertajta outfits med tillhörande push up och lider i slutänden naturligtvis nederlagets alla kval helt enligt Hollywoodreceptet. Visst gurgel i filmvärlden också då herr regissör valde att inte använda sig av riktiga dvärgar utan istället castade berömdheter som Bob Hoskins, Ray Winstone, Ian McShane och Nick Frost som med teknikens hjälp blev småväxta lustigkurrar. Bara det i sig ju lite….lustigt.

Snow White and the Huntsman är en snyggt förpackad version av den gamla sagan. Ytlig som de flesta omtag på gamla legender dock, det gäller att inte skrapa för djupt under ytan. Då inser man att som vanligt är det de gamla originalen som har sin charm kvar. Men som underhållning för stunden duger detta då tråkhetsfaktorn i mitten på filmen trycks tillbaka av lite hederlig effektaction i början och slutet. Lättglömt i takt med att eftertexterna börjar rulla.

Jan 10 2012

Attack the Block (2011)

Ibland verkar ju koncepten och historierna så pass udda så att de inte borde funka liksom.
Speciellt ju mer modern filmhistorien verkar bli. Mixade genrer och mer utrymme för undergroundfilmer som når ut till fler konsumenter än någonsin.

Filmsnubben Joe Cornish (som uppenbarligen hänger i kretsen runt Nick Frost/Simon Pegg och dessutom varit med och skrivit på nya Tintin) levererar här ett stycke historia som vid första anblicken kan tyckas heltokig och rätt mycket over-the-top. Brittisk komedi av det råa och sträva slaget med ytlig lättsam Hollywoodtouch. Ja varför inte..?

Ett nedgånget bostadsområde i södra London drabbas plötsligt av en sorts invasion av något som måste vara aliens…väl? Först en konstig och anskrämligt ful figur som strax följs av en hel hoper svartpälsade/vasstandade illasinnade figurer. I centrum för händelsernas utveckling återfinns det lokala tonårsgänget, tuffa med stenhård jargong, men egentligen bara ett gäng vilsna grabbar som alla andra. Naturligtvis verkar det bara vara de som inser vad som håller på att hända och beslutar sig för att försvara kvarteret med alla till buds stående medel. Både våldsamma och en del mer tokroliga.

vi som spöar aliens!

För roligt blir det lite hela tiden sådär. Runt gänget vävs en samling bifigurer in i historien på det ena mer galna sättet än andra. Det är en sjuksköterska, en lokal flummare, en droglangare och en wannabe-gangster. För att inte tala om de två smågrabbarna som minsann tänker visa att de är lika stentuffa som de är grova i mun.

Plötsligt kommer jag på mig själv med att tänka på den gamla 80-talspärlan Critters, och det här är nästan är som att se en uppdaterad (nåja) version av den stilen. Cornish blandar friskt och visst kan man också ana en liten samhällsåskådning över de brittiska miljonbostadsprogrammen mitt i all grannlåt om man är på det humöret, samtidigt som han öser på med tramshumor och rätt larvigt underhållande action.

Cornish sejfar också och slänger in just Nick Frost i tacksam biroll och kammar hem några extra skratt bara på det. Förutom det sköts dock taktpinnen av de unga gänget som med skön attityd och träffsäker ironi ser till att freda sin turf mot de minst sagt udda angriparna.

Attack the Block är komedi och lättviktig action mixad till en oväntat underhållande helhet. Bra unga skådisar med glimten i ögat och ett manus man liksom bara kan luta sig tillbaka och underhållas av för stunden istället för att syna närmare. Fartigt, lite lagom effekt-blodigt och mest bara kul.
Ja.. det är väl det man kan säga om det hela.

Jun 20 2011

Paul (2011)

Tänk att det ibland kan bli så trevligt, när det lika gärna kunde ha blivit så fel. Men i händerna på rätt personer och med rätt stukning på historien kan även penibelt trams hitta sina höjdpunkter och framför allt förhöja trivselfaktorn.

Paul är just en sådan film. Naturligtvis är det genialiskt att låta två av Englands moderna trivseltomtar, Simon Pegg och Nick Frost, inte bara tota ihop storyn utan dessutom låta dem ta hand om huvudrollerna också. För vilka är egentligen bättre lämpade än att med en humoristisk vinkel ta ett kik på serietidnings/film/sci-fi-mässor-nörderiet och ufofenomenet som är en minst så viktig del av populärkulturen i det moderna USA…, än just två engelsmän som har SIN speciella humor att referera till..?

Graeme (Pegg) och Clive (Frost) är på USA-semester. Efter besök på en stor sci-fi-serietidningsmässa tänker de avsluta sin vistelse med en liten roadtrip i sydvästra USA,  förbi bla Area 51 och diverse andra ”sevärdheter” inom Ufo-kulturen. Som vanligt i upplägg av den här sorten blir inget som tänkt, och höjden av märkligheter når sin kulmen när de två nördarna plötsligt träffar på Paul, en livs levande alien på flykt!

Det roliga med den här filmen är att Paul möjligen ser ut som den klassiska bilden av en rymdgubbe, men beter sig som vilken svenne som helst. Han drar en cigg,  lägger av en brakare, är självgod och blandar dåliga skämt med taskiga kommentarer. Graeme och Clive har naturligtvis uppenbara problem med att först hantera vad de ser, men av bara farten blir de nu inblandade i att hjälpa Paul med flykten samtidigt som män i mörka kostymer och omärkta bilar närmar sig…

Pegg och Frost kör på med sin patenterade duo-humor modell engelsk, och utmanas samtidigt röstmässigt av ingen mindre än Seth Rogen som den fåfänge, kaxige men ändå godhjärtade ”kusinen” till allas vår E.T. Det snaskas på med roadmovie-konceptet och våra vänner hinner träffa på både en och annan underlig kuf på resan mot Pauls flyktdestination. Det är gott humör, överlag bra fart på historien som naturligtvis varvas med komedins allestädes närvarande förbannelse; temposänkningen, som dock faktiskt inte stör jättemycket här. Seth Rogen får gott om utrymme att sprida sina humorgracer och han gör det med en rätt inlevelse vilket får den skickligt cgi-animerade Paul att bli högst levande i gester och dialog, en förutsättning för detta torde dock vara att man är ett fan av Rogens speciella stil. Ett friskt och fräscht handlag med effekter i combo med ömsom låg och hög humor där både Pegg och Frost också tillåts stila med just den humor som gjort dem till goa gubbar.

Paul är en småputtrig stund med en tokrolig historia. Inget himlastormande verk men Pegg och Frost har hittat en lagom nivå på tokigheterna och gör heller inga anspråk på att storyn ska vara något annat än lite frejdig underhållning just för stunden. Gott om blinkningar till andra filmer, en och annan liten twist (naturligtvis) och ett par sköna cameo-roller borgar för ett bra betyg och en pålitlig lättsmält sommarunderhållning.

”How come I can understand you? Are you using some neural language router?”
”Actually I’m speaking English you fucking idiot…”