Baby Driver (2017)

Edgar Wrights intensiva skapelse är inget annat än ett rejält glädjepiller!
En slick och kaskadig historia som hämtad rakt ur den populärkulturella tuggummivärlden. Samt den första (?) rulle jag upplevt där banne mig musiken används som en organisk del i det som sker i bild! Skottsalvor i takt med de musikaliska takterna! Jo, man tackar.

Baby (Ansel Elgort), ung och oskuldsfull till utseendet. är dock en jävel på att köra bil på ett sånt sätt att han får jobba heltid hos den märklige Doc (Kevin Spacey), vilken har som sysselsättning att sätta ihop olika crews för att utföra rån mot banker, postkontor och liknande. Baby har en skuld till Doc och han jobbar av den lite i taget. Egenheten med Babey är att han lider av tinnitus och har ständigt en iPod fylld med skön soulig/jazzig/poppig musik i öronen, även när han kör rally på gatorna! Kanske han jobbar bättre. Kanske det bara blir en häftigare effekt i filmen. Skit samma. Läckert är vad det är.

Edgar ”Shaun of the Dead” Wright pytsar på med asläckra biljakter, shootouts, ösig och lökig dialog…plus en spirande romans mellan Baby och söta Debora (Lily James) på det lokala kaffehaket. Kanske är det till och med så att Baby och Debora kan dra vidare mot nya äventyr när skulden till Doc är kvittad? Wright fyller på med allt han kan komma på i sin egen lilla mapp om hur populärkulturen ska återges. Musik, bilar, filmvåld, romantik. En mustig idé av regissören/manusmannen som kör hem applåder från mitt håll. Ytligt och otroligt snygg. Ett koncept som inte mallas in i vad som helst. Jag tänker att inte mycket CGI har använts här, bilåkeriet utförs av top notch-stuntfolk enligt order från regissören. Downtown Atlanta är spelplatsen och jag känner flyktiga vibbar av gamla mästerverket Heat när det kommer till filmens upplösning. Förutom Elgort och Spacey får vi också Jamie Foxx och Jon Hamm som märkliga rånartyper.
Ett riktigt piggelinpiller detta! Musiken går utanpå allt annat och har kanske den riktiga huvudrollen!? Vi får till och med lite snyggt koreograferad dans!

Troligen en film att antingen älska eller avsky.
Jag håller på Edgar!

Annonser

Sightseers (2012)

Husvagnssemester i Yorkshire.
Kan det vara nåt så här på höstkvisten?
I sällskap med en märklig man och lika märklig kvinna, och snart ett antal händelser som…eh…skaver lite.

Inåtvända Tina (Alice Lowe) bor med sin mamma i det arbetarklassiga England. En mamma som är rätt bra på att vara…konstig. Tur för Tina att hon precis blivit med pojkvän i den skäggprydde och jovialiske Chris (Steve Oram).
Nu vill Chris helt enkelt ta med Tina ut på en liten husvagnssemester (med Volvo och allt) för att visa henne sådana heta attraktioner som ett spårvagnsmuseum, några droppande grottor, ett pennmuseum samt en och annan småmurrig campingplats. Att komma iväg från vardagen lite. Samt att han vill ”hitta sig själv”. Heh!

Brittisk blytung svart humor med twist när den är som bäst!
Fullproppad med vass dialog, galet rolig repliker, komiska situationer och ett mörker som gör sig speciellt bra i dessa märkliga personers tillvaro. Kanske är detta en sorts sjabbig kusin till gamla NBK (och vet ni inte vad jag menar nu..så får ni googla DEN bokstavskombon)!
För mitt i den akwarda humorn ligger som sagt en mindre trevlig del inbakad. Som får Chris att plötsligt visa upp en oanad sida…och som också börjar påverka Tina. Att åka på husvagnssemester är uppenbarligen lite som att dyka ned i det mänskliga psyket…och det är inte alltid man tycker om vad som poppar upp till ytan.

glädjen när man bor på camping mitt i hösten

Alice Lowe och Steve Oram gör det förstås jättebra. Att de själva totat ihop filmens manus hjälper kanske till. Bakom kameran hittas en Ben Wheatley, men framgången med filmens ton kanske man till syvende och sist hittar i producentstolen där en viss Edgar Wright (Shaun of the Dead, Hot Fuzz)  sitter. Wright, Lowe och Oram har dessutom erfarenhet av tidigare samarbeten, och det märks. Speciellt Lowe är nästan ”mysigt” underhållande och går från hunsad dotter till flickvän med….oanade talanger. Oram är egentligen bara…konstig. Vilket passar rollen kanoners.

Det vilar konstant en sorts ödesmättad känsla över filmen, delikat kryddad med brittisk svart humor av bästa märke.
En liten pärla till film.
Trots mörkret.

Flmr vs Filmåret 2010!

Tack vare ett sommarlisteinlägg från Jojjenito, och som lite uppvärmning inför den kommande listan om det nostalgiska filmåret 1998….kommer här en svassig lista på 2010!
Vad finns det att säga om detta fina VM-år?

Tja, ett rätt bra filmår (aren´t  they all!?), på min lista i form av ett par oväntat bra komedier. Den ena med mycket hjärna, den andra med mycket visuell fantasi.
Vi har några obligatoriska dramer med hög standard. En gammal filmskapare kom tillbaka med en synnerligen obehaglig men spännande rulle. Ett besök i westernland blev mycket bra. Sydamerika slog sig åter in på listan. En älskad filmserie tackade för sig detta år med en finfint sista kapitel.
Jamen precis som vanligt alltså.
Ett schysst filmår.

Nu rullar vi listan!
Glöm inte kommentera!

***********************

10. Easy A

Hög, HÖG, kvalité på den här komedin som visar vad som händer när rykten kommer i schwung. Filmen som kanske fick upp mina ögon ordentligt för Emma Stone som skådis. Hon är mycket bra här. Liksom manuset, vilket vågar ta steget och blanda allvarliga frågor med lättsammare stämning.

 9. Scott Pilgrim vs. the World

Kanske filmårets största överraskning hos undertecknad. Signerad Edgar Wright. Är det hans mest udda film hittills!? Galet manus med UNDERBART visuellt flow! Michael Cera sådär töntbra i huvudrollen! En rulle det inte går att tycka illa om, hur tunn storyn än är. Jag ler fortfarande brett när jag tänker på rullen.

8. Unthinkable

Rulle som nästan försvann lite i mängden. Jag höll på att missa den. Ett sorts obehagligt kammarspel om rätten och nödvändigheten att ta till vilka medel som helst för att förhöra terrorister. I centrum FBI-agenten Carrie -Ann Moss som måste brottas med sin egen moral när terrorist ska tvingas avslöjas VAR ett attentat ska ske på amerikansk mark. Tätt drama med synnerligen otrevlig smak i munnen. Bitvis otroligt spännande dock. Samt en hängiven Samuel L Jackson! Vilken också kan vara obehagligt ibland.

7. Tropa de Elite 2

Att brassarna skulle kunna vaska fram en uppföljare som var minst lika bra som sin föregångare! Trodde man ju inte! Samma take på korruptionen och den hopplösa kampen mot droggängen i favelorna. Nu med det lilla tillägget att bovarna även kan hittas i de högre leden inom samhället. Lämnar bister syn på det moderna samhället. BRA rulle!

6. The Ghost Writer

Gamle räven Polanski flipprar lite med fingrarna och visar att han kan än! Tar en ganska ordinär thrillerhistoria och förvandlar den till en obehaglig rulle om hemligheter, svek och lögner. MYCKET BRA rollista där Ewan McGregor och Pierce Brosnan står för stabila insatser. Glöm dock inte Tom Wilkinson och Olivia Williams! Bra känsla för amerikansk östkustmiljö. Trots att filmen är inspelad i Tyskland!

5. True Grit

Coen-brorsorna visar att det går att göra värdiga och berättigade nyinspelningar! Jag vill påstå att Jeff Bridges överglänser John Wayne i originalet! Å andra sidan är det inte rätt att jämföra rullar från olika tidsåldrar. Här ligger fokuset mer på  unga Hailee Steinfeld, vilket gör storyn både bättre och mer dramalik. Å så lite spänning mot slutet! Western! Ahhhh….!

4. The King´s Speech

Älskar brittrullar som tar fasta på stadiga dialoger och murriga personporträtt! Gärna historiska grejer! Passar som smutt! Härligt drama som faktiskt gjorde skäl för hajpen. Samspelet mellan Colin Firth och Geoffrey Rush känns nästan magisk ibland! Och så denna feelgood mitt i alla besvärligheter! Lysande!

3.Toy Story 3

Kanske måste man ha hängt med Woody och Buzz från början för att till fullo förstå storheten i den här världen? Det har jag. Och jag är fortfarande sådär larvigt flabbergasted av filmmakarnas sätt att tillverka filmer med fascinerande teknik i kombo med historier som talar till både barn och vuxna. Toy Story-serien är lätt en av Disney största snilleblixtar någonsin. Det här sista kapitlet är dessutom underbart känslosamt och inte minst VÄRDIGT som berättelse när det gäller att sätta punkt för en era. Som vanligt dessutom asrolig och sprängfylld med vuxenhumor i parti och minut.

2. Black Swan

Darren Aronofsky målar upp en djävulskt fastnaglande rulle. Man liksom sitter och vrider på sig i vånda, men vill inte…KAN INTE…sluta titta! Vart ska det sluta!? Vem är vad och..vad är vad..?!! Natalie Portmans bästa stund i rampljuset?
Manuset är lysande. LYSANDE säger jag! Gränsen mellan fantasi och verklighet har sällan behandlats så bra på film!

1. Blue Valentine

Filmen som gav mest magvärk under hela 2010. Vemodig. Jobbig. Tragisk. Hopplös. Men också kärleksfull. Knäpp kombo men det räckte ända till guldplaceringen! En film det gör ont att se. Ryan Gosling och Michelle Williams kvitterar ut årets toppbetyg i skådisklassen!

övrigt: 

Honorable mentions: Kick Ass (frejdigheten), Shutter Island (stämningen), The Reef (skräcken i vattnet) Green Zone (Matt Damon och Paul Greengrass), Grown Ups (semesterkänslan!), Inception (snyggheten), The Town (oväntat bra Ben Affleck!), Red ( Willis, Malkovich och Mirren)

KatastrofenThe Twilight Saga: Eclipse (skräp, skräp, SKRÄP!!!)

2010!!

*********

Vad tycker övriga kamrater om detta år då? Finns det crossovers och gemensamma nämnare?
Kolla här!

 

Scott Pilgrim vs. the World (2010)

Tjoff och Smack!!!
Vad var det som hände?! Som en galen virvelvind som bara liksom slog till och sedan lika fort försvann!

Edgar Wright på speed. Eller nåt. Den brittiske filmsnubben med säkra titlar som Shaun of the Dead och Hot Fuzz, har läst in sig på serieförlaga och gör sin egen version på film. Och här gäller det att glo om du inte ska missa en sekund. Wright öser, verkligen ÖSER, på med ett tempo som nästan kan fälla även den mest ihärdige.

Toronto-bon Scott Pilgrim (Michael Cera) är en sorts slacker med minst sagt udda kompiskrets. Hans spelar i ett sunkigt hobbyband, delar källarlya med gayige Wallace (Kieran Culkin) och verkar mest göra…ingenting. När han träffar den märkliga och lockande Ramona Flowers (Mary Elisabeth Winstead) med rött hår…och blått hår…och grönt hår OCH självsäker stil… drabbas han av den stora passionen. Här gäller det att charma medans järnet är varmt. Så att säga. Extra lurigt kanske då att han redan dejtar kinesiska yrvädret Knives Chau (Ellen Wong)…men inget som inte går att hantera. Eller?

OCH, för att vinna Ramonas hjärta och slutliga intresse måste Scott bokstavligen SLÅ sig fram genom Ramonas sju ELAKA ex (!!!) som har en förmåga att dyka upp i tid och otid. Som ni hör ett helt vansinnigt upplägg som tycks pendla mellan fantasy och verklighet. Uppbyggt som ett klassiskt tv-spel där Scott måste möta sina motståndare öga mot öga med allt vad DET innebär av spektakulära fighter.

Min impulsiva spontana känsla efter några minuter; herrejösses..VAD är det här..EGENTLIGEN!?
Min känsla den efterföljande speltiden av filmen: herrejösses…vad jag ÄLSKAR det! Att beskriva rullen är egentligen ganska omöjligt…och onödigt. Full med fantasifulla vinklingar, knäppa serietidningseffekter…och någonstans även en insprängd visdom att man alltid vara sig själv och tro på det man gör.
Tror jag iaf att det handlar om.

Ibland vet jag inte riktigt, upptagen som jag är med att ta in alla crazy effekter och grejer som händer. Wright har för ett ögonblick struntat i den där lite smarta brittiska humorn med underfundighet, och drar på med visuell grannlåt av sällan skådat slag. Men vänta, det ÄR å andra sidan rätt underfundigt här också när man tänker på det. Bara presenterat på ett annat sätt. Och visst går att det att hitta små säkra kopplingar till gamla tjusiga klassiker som Some kind of Wonderful, The Breakfast Club och Pretty in Pink? Om man bara vill alltså.

helt naturligt för en tjej att ha i väskan i den här rullen

Huvudrollen Cera är sådär charmigt naiv och lite jönsig, man liksom tycker om honom direkt. Ramona är mystisk, märklig och sportar en skön stil. Runt dem finns snällisarna och dummisarna. Ibland tror man att Wright gör lite narr av klyschorna, stilen och de sociala fenomenen i vårt upplysta samhälle. Ibland känns det som han bara vill lattja runt med en berättarform som är helt GALEN. Och testa lite nya gränser.
Jag har inte läst någon serieförlaga, men det känns heller inte som om det spelar någon större roll för att kunna ta till sig helheten. Just de snabba klippen, de många oväntade infallen i bildspråket och det vassa tempot i dialogerna är riktiga godsaker. De flesta fräcka storys har sina dalar då det slackar lite. Den här också. Dock inget som på nåt sätt förstör helhetsintrycket när minutrarna ska summeras.

Scott Pilgrim vs the World är fenomenalt underhållande tokig. Rolig och hejdlöst crazy. Ett bildspråk som närmast påminner om tja….just en serieförlaga! Egentligen är det skit samma vad filmen handlar om. Man sugs in i den tack vare den hysteriska formen. Dock kanske en rulle man antingen älskar eller avskyr, så pass utanför boxen befinner den sig.
Själv skrattar jag än!

The World’s End (2013)

Som ett brev på posten kommer britternas svar på galenskaperna i This Is the End.
Eller typ…i alla fall.

Japp, det är Edgar Wright, Simon Pegg och Nick Frost igen. Bara det faktiskt en anledning till att se filmen. I mina ögon alltså. Shaun of the Dead är mästerlig, Hot Fuzz är grymt rolig…och dagens rulle är…underhållande flabbig.
För det mesta.

Losern Gary (Pegg) vill samla sina fem barndomskompisar i ett 20-årsjubileum, återvända till den lilla hålan de växte upp i och fullfölja det galna mission de aldrig lyckades slutföra i ungdomens år; att trycka i sig en pint öl på var och en av de 12 (!) pubar som finns i den lilla staden…där den storslagna finalen på rundan ska stå på puben ”The World´s End”.
En rejäl utmaning med andra ord! Den perfekta helgaktiviteten. Ehh..

Motsträviga kompisar har blivit äldre, mer cyniska, bekymrade, desillusionerade och med en och annan mörk hemlighet..trots sina vuxna och till synes ordnade liv.
Varför de låter sig övertalas av den hopplöse Gary är väl en mindre gåta. Men snart så är de i alla fall på väg mot denna märkliga aktivitet i brist på bättre ursäkter.

Förutom Pegg och Frost bjussas det upp till engelsk humordans med snygg hjälp av bla Martin Freeman, Eddie Marsan, Paddy Considine och Rosamund Pike. Trevligt skådisfolk hela bunten. Är man snabb hinner man glo en liten stund på Pierce Brosnan också. Första tredjedelen av storyn känns dessutom rejält kul, med den speciella humor som tycks genomsyra det mesta Pegg och Wright skriver ihop. Lika fartig i dialogen som Hot Fuzz i sina bästa stunder. Just det energiska utbytandet av dialoger ihop med en och annan oväntad fysisk händelse är nog det jag gillar bäst med det här gänget.

På plats i den lilla gudsförgätna hålan Newton Haven (hur den kan innehålla 12 pubar är ju ett mindre mysterium) upptäcker det motvilliga partajargänget efter en stund att allt inte är som det ska. Uppför sig inte invånarna lite VÄL konstigt? Och varför tycks vissa inte alls känna igen dem från förr?

Regissör Wright satsar på en märklig mix av engelsk humor, actionvåld a la Hollywood och ren slapstick när det behövs. Just kombon kanske är så lustig att den går hem bara för det. Som om det inte vore nog försöker sig manuset också faktiskt på lite socialrealism med visst mått av tragik. Under den galna ytan anas ett stort mörker hos de här nu vuxna männen. Kanske en förlorad ungdom? Eller ett konstaterande att livet inte riktigt tog den riktning de drömde om?

Okej, skit i det nu då.
Huvudvikten ligger ändå på att underhålla på ett knasigt sätt. Wright är så pass rutinerad att han vet hur att dra i trådarna för att skapa mer eller mindre komiska situationer med viss skämsighet. Pegg är naturligtvis lysande som den flummande Gary, medan Frost ändå tycks hålla igen lite. I alla fall i början.

Knappt två timmar med det här gänget betyder lite småkul mest hela tiden. Ibland för avbrott av rejäla gapflabb. Just dagens helvrickade story är ju bara det värt ett leende såklart. Fan vad jag gillar rapp engelsk dialog med lagom utspridda dialekter på sanslös slang då och då.

Pegg i svart hår. största chocken av alla?

Filmens största aber är istället att storyn tappar fart lite mer för varje sekund ju längre finalen den tar sig. Där Seth Rogen öste på med galenskaper i This Is… och vägrade stanna upp för en sekund, ett tilltag som märkligt nog funkade, vill den här rullen samla sig till ett avslut med lite mer ironi och inte samma gapighet.
Alla dar i veckan ett klokt beslut i en film…men just här lite snopet och ganska tomt som slut. Kanske till och med lite krystat..?

The World´s End är ändå finemangstrevlig som brittisk crazykomedi, en film som man kan förvänta sig av de inblandade ovan. Dock inte i samma klass som Shaun och Hot Fuzz. Jäkligt rolig fram till upploppet. Kan ju knappast påstå att jag hade tråkigt i de här lirarnas sällskap. Men den här gången ”vann” de burdusa kusinerna från USA i kategorin ”domedagskomedi!”
Om vi nu ska jämföra dårå.

Sjukunderhållning x3

Inte Down and out in Bevery Hills, men väl i sjuksängen under ett par dagar.
Kan vara gött ibland, kan vara mest bara besvärligt ibland.
I mitt fall en sorts kombo av båda två. Någonstans mot slutet av det där speciella mans-lidandet kunde man ändå uppbåda tillräckligt mycket kraft för att underhålla sig själv med ett koppel filmer. Idag tar vi således ett par snabbkollar på alster som tittats igenom under den ofrivilliga ledigheten..

The Raid (2011)

Rekommenderad från både höger och vänster när snacket om Dredd gick som bäst.
Naturligtvis var jag tvungen att jaga fatt på den enligt nyfikenhetens alla gällande lagar. Och visst, här ser man direkt slående likheter, men ändå kanske inte samma story. Trots allt.

Ett höghus, ett badass som ska tas omhand av lagens långa arm. Mellan står dock ett antal våningar och horder, HORDER, av lojala kickassande, galna, hysteriska, fanatiska och brutalt viga medhjälpare som sannerligen inte tänker släppa en endaste polisman över tröskeln. För som sagt, det är en polisstyrka som har anlänt. Här ska tas i med hårdhandskarna en gång för alla. Uppenbarligen har flera krafter försökt förut men misslyckats. Superskurken sitter högt uppe i sin lya, förvissad om att dagens försök ska bli ännu en triumf för den kriminella sidan.

Här börjar det i hysteriskt tempo, matchas fint med viss spänning och råösig action från första bildruta, nästan iaf. Ett tag sitter man liksom bara och njuter av det graciösa underhållningsvåldet vars balett jag skådar. Lite som att tanken går ”hur fasen gjorde de det där…?” Det är glasklart renare och snabbare man-to-man-action än vad Dredd erbjöd, våldet känns närmare och det är en vansinnigt snygg uppvisning i nästan dansant martial-arts-närstrider. Poliserna lider förluster, men som vanligt finns det en liten snygg tvist inbakad samt en rättrådig hjälte.

Att en indonesisk (!) acctionstänkare skulle vara så underhållande kunde jag nog inte förutse. Låt vara att det är en britt som regisserat och författat hela kalaset. Storyn är så simpel så det nästan blir löjligt, men tack vare det ösiga tempot och de helt galna striderna som orkestreras upp ur allehanda vinklar, blir det sannerligen en underhållande stund.

Möjligen att den största förtjusningen klingar av fram mot finalen, kanske lite för mycket (utdraget…?) av det goda?
Dock, underhållning av fint märke så länge det varar!

Madagascar 3 (2012)

Kan en tredje del av en putslustig CGI-animerad skapelse verkligen ha något att komma med? Är inte allt uttömt nu i ämnet?
Kan man tycka och tro.

Desto roligare då att bli skönt överraskad när storyn faktiskt lyckas med att underhålla och roa på ett sådant där synnerligen förtjusande sätt. In på banan igen med vännerna från New York. Nu längtas det hem från Afrika, och varför inte ta vägen över Europa? Sagt och gjort, som dukat för att hitta på galenskaper naturligtvis. Och stöta på en rätt ruffig och sjaskig cirkus fylld med godhjärtade djuriska artfränder. Det handlar naturligtvis om vänskap, tillit och att duga precis som man är. Där fick väl producenterna som vanligt in sin lilla moralkaka dårå.

Men fram dit är det faktiskt beprövad men knäppt kul humor. Bäst är som vanligt pingvinerna och aporna. Fattas bara annat. Lejonet Alex med sitt gäng får också den här gången försöka hålla undan från den kvinnliga supersnuten DuBois (med en helskön Frances McDormand i röstväg) som uppenbarligen tagit det som sin livsuppgift att fånga gänget på rymmen. I övrigt är det som vanligt, Ben Stiller, David Schwimmer, Chris Rock och Jada Pinkett Smith förgyller röstskådespelet. Bryan Cranston, Martin Short och Jessica Chastain (som cirkusdjur) får vara de nya röstinslagen i dagens berättelse ihop med McDormand.

Har man sett de andra delarna vet man vad som väntar. Ändå känns det mesta fräscht, friskt och riktigt engagerande! Den där humorn som ligger och lite flirtar med oss vuxna som skådar rullen. Sådana här filmer blir jag aldrig för gammal för.
Att jag kunde bli så underhållen här trodde jag faktiskt inte på förhand.

Hot Fuzz (2007)

Vissa återtittar blir bara sådär härligt upplyftande.
Som här.

Nog för att jag alltid haft ett gott öga till detta äventyr signerat Edgar Wright med vännerna Simon Pegg och Nick Frost. Men att det var så underhållande hade jag faktiskt glömt bort lite. Eller är det möjligen så att man den här gången kunde ägna sig lite mer åt detaljerna, när det inte var så avgörande att följa med  storyn…?

Vansinnigt roligt blir det iaf med supersnuten från London, Nick Angel (Pegg) som omplaceras till den sömniga hålan Sandford när han är FÖR effektiv för Londonstatistiken. Kulturkrocken är fullständig när Angel inte riktigt kan anpassa sig till det minst sagt annorlunda klimatet i en liten engelsk by av bästa märke.
Men är det så lugnt egentligen? Vad är det som försiggår under ytan? Angel anar ugglor i mossen och börjar nysta.

Sprängfylld med snygga klyschor och passningar leker sig duon Pegg och Frost genom den här historien. Det är tokrolig humor på högsta nivå vill jag hävda. I alla fall när det gäller engelsk humor. Åh så bra de är på det, de där öborna. Wright tycks släppa loss varenda liten parodi på snutfilmer, kriminalare, schablontyngda hjältar och hejsan hoppsan.

Lägg till detta en finfint birollsgalleri med gamle Bond-Timothy Dalton i spetsen i en roll som han gör med den där härliga glimten i ögat. Storyn blir i all sin banala form riktigt sjutusan till rolig och underhållande, och det är som sagt detaljerna, minspelet och den tokroliga dialogen om högt och lågt som blir den stora behållningen.
En mycket rolig film.
Tål att ses med jämna mellanrum när kravet på brittisk actionkomedi kräver sin film…