Sommarklubben: Disturbia (2007)

disturbiaRullen som kom precis i skarven då Shia LaBeouf snart skulle bli superkändis med Transformers.
Och kanske innan han lade sig till med divamanér.

Här är han hormonstinne Kale som har problem med att anpassa sig efter att pappan omkommit i en trafikolycka. Bråk och handgemäng i skolan leder till att Kale får husarrest med fotboja över sommaren och vips försvann alla planer på beach, bärs och brudar. Istället får han se fram mot oändligt många timmar inom hemmets väggar, till mammans (Carrie-Anne Moss) hårt prövade tålamod.

Vad gör man då? Jo i sann Hitchcock-anda kan man ju alltid smygspana på grannarna i villakvarteret…och kanske speciellt på nyinflyttade grannens unga dotter Ashley (Sarah Roemer).
Här har vi en riktig sommarrulle. Fjäderlätt och bagatellartad, men underhållande medans den rullar. För grejer börjar hända när Kale får för sig att hans andra granne, den tystlåtne Mr Turner (David Morse) kanske..kanske inte….har nåt att göra med unga kvinnors försvinnanden i bygden. Kale och Ashley blir med ens amatördeckare, och sådant kan ju som bekant ställa till det. Dessutom har ju Kale den räliga elektroniska bojan som begränsar hans rörelsefrihet

Lite tonårsstakeout, lite romans, lite spänning, lite flabbhumor.
Inget nytt under förortssolen. Mer en sorts behaglig blandning av Hitch´s Fönstret mot Gården och Tom Hanks-rullen The Burbs. Trots det lite tramsiga anslaget till en början tar sig spänningen vartefter.
Trots att man egentligen redan vet allt från början.

Tjuvkik i sommarnatten.

 

Flmr vs Filmåret 2010!

Tack vare ett sommarlisteinlägg från Jojjenito, och som lite uppvärmning inför den kommande listan om det nostalgiska filmåret 1998….kommer här en svassig lista på 2010!
Vad finns det att säga om detta fina VM-år?

Tja, ett rätt bra filmår (aren´t  they all!?), på min lista i form av ett par oväntat bra komedier. Den ena med mycket hjärna, den andra med mycket visuell fantasi.
Vi har några obligatoriska dramer med hög standard. En gammal filmskapare kom tillbaka med en synnerligen obehaglig men spännande rulle. Ett besök i westernland blev mycket bra. Sydamerika slog sig åter in på listan. En älskad filmserie tackade för sig detta år med en finfint sista kapitel.
Jamen precis som vanligt alltså.
Ett schysst filmår.

Nu rullar vi listan!
Glöm inte kommentera!

***********************

10. Easy A

Hög, HÖG, kvalité på den här komedin som visar vad som händer när rykten kommer i schwung. Filmen som kanske fick upp mina ögon ordentligt för Emma Stone som skådis. Hon är mycket bra här. Liksom manuset, vilket vågar ta steget och blanda allvarliga frågor med lättsammare stämning.

 9. Scott Pilgrim vs. the World

Kanske filmårets största överraskning hos undertecknad. Signerad Edgar Wright. Är det hans mest udda film hittills!? Galet manus med UNDERBART visuellt flow! Michael Cera sådär töntbra i huvudrollen! En rulle det inte går att tycka illa om, hur tunn storyn än är. Jag ler fortfarande brett när jag tänker på rullen.

8. Unthinkable

Rulle som nästan försvann lite i mängden. Jag höll på att missa den. Ett sorts obehagligt kammarspel om rätten och nödvändigheten att ta till vilka medel som helst för att förhöra terrorister. I centrum FBI-agenten Carrie -Ann Moss som måste brottas med sin egen moral när terrorist ska tvingas avslöjas VAR ett attentat ska ske på amerikansk mark. Tätt drama med synnerligen otrevlig smak i munnen. Bitvis otroligt spännande dock. Samt en hängiven Samuel L Jackson! Vilken också kan vara obehagligt ibland.

7. Tropa de Elite 2

Att brassarna skulle kunna vaska fram en uppföljare som var minst lika bra som sin föregångare! Trodde man ju inte! Samma take på korruptionen och den hopplösa kampen mot droggängen i favelorna. Nu med det lilla tillägget att bovarna även kan hittas i de högre leden inom samhället. Lämnar bister syn på det moderna samhället. BRA rulle!

6. The Ghost Writer

Gamle räven Polanski flipprar lite med fingrarna och visar att han kan än! Tar en ganska ordinär thrillerhistoria och förvandlar den till en obehaglig rulle om hemligheter, svek och lögner. MYCKET BRA rollista där Ewan McGregor och Pierce Brosnan står för stabila insatser. Glöm dock inte Tom Wilkinson och Olivia Williams! Bra känsla för amerikansk östkustmiljö. Trots att filmen är inspelad i Tyskland!

5. True Grit

Coen-brorsorna visar att det går att göra värdiga och berättigade nyinspelningar! Jag vill påstå att Jeff Bridges överglänser John Wayne i originalet! Å andra sidan är det inte rätt att jämföra rullar från olika tidsåldrar. Här ligger fokuset mer på  unga Hailee Steinfeld, vilket gör storyn både bättre och mer dramalik. Å så lite spänning mot slutet! Western! Ahhhh….!

4. The King´s Speech

Älskar brittrullar som tar fasta på stadiga dialoger och murriga personporträtt! Gärna historiska grejer! Passar som smutt! Härligt drama som faktiskt gjorde skäl för hajpen. Samspelet mellan Colin Firth och Geoffrey Rush känns nästan magisk ibland! Och så denna feelgood mitt i alla besvärligheter! Lysande!

3.Toy Story 3

Kanske måste man ha hängt med Woody och Buzz från början för att till fullo förstå storheten i den här världen? Det har jag. Och jag är fortfarande sådär larvigt flabbergasted av filmmakarnas sätt att tillverka filmer med fascinerande teknik i kombo med historier som talar till både barn och vuxna. Toy Story-serien är lätt en av Disney största snilleblixtar någonsin. Det här sista kapitlet är dessutom underbart känslosamt och inte minst VÄRDIGT som berättelse när det gäller att sätta punkt för en era. Som vanligt dessutom asrolig och sprängfylld med vuxenhumor i parti och minut.

2. Black Swan

Darren Aronofsky målar upp en djävulskt fastnaglande rulle. Man liksom sitter och vrider på sig i vånda, men vill inte…KAN INTE…sluta titta! Vart ska det sluta!? Vem är vad och..vad är vad..?!! Natalie Portmans bästa stund i rampljuset?
Manuset är lysande. LYSANDE säger jag! Gränsen mellan fantasi och verklighet har sällan behandlats så bra på film!

1. Blue Valentine

Filmen som gav mest magvärk under hela 2010. Vemodig. Jobbig. Tragisk. Hopplös. Men också kärleksfull. Knäpp kombo men det räckte ända till guldplaceringen! En film det gör ont att se. Ryan Gosling och Michelle Williams kvitterar ut årets toppbetyg i skådisklassen!

övrigt: 

Honorable mentions: Kick Ass (frejdigheten), Shutter Island (stämningen), The Reef (skräcken i vattnet) Green Zone (Matt Damon och Paul Greengrass), Grown Ups (semesterkänslan!), Inception (snyggheten), The Town (oväntat bra Ben Affleck!), Red ( Willis, Malkovich och Mirren)

KatastrofenThe Twilight Saga: Eclipse (skräp, skräp, SKRÄP!!!)

2010!!

*********

Vad tycker övriga kamrater om detta år då? Finns det crossovers och gemensamma nämnare?
Kolla här!

 

Unthinkable (2010)

Och så ännu en film med ett gammalt klassiskt tema. Hur långt är du beredd att gå för att få din vilja fram? Och hur långt är du beredd att gå för att få reda på något? Två ständigt tacksamma frågor som behandlas i detta… tja kammarspel…kanske är rätta ordet. (Och som vanligt tjatar jag om att jag gillar sådant…täta dialogdrivna historier som utspelas på liten yta.)

 Terroristen Younger (Michael Sheen) med oklar agenda spelar in en video där han avslöjar att tre atombomber är gömda på tre orter i USA. Ganska snart grips den efterspanade förvånansvärt lätt, och nu gäller det att få honom att tala om vart bomberna finns innan det är försent.

 In på banan med förhörsspecialisten ”H”, Samuel L. Jacksonöverspelad av just… Samuel L. Jackson. H är inte som andra förhörsledare, snarare en som får ordet bad cop i uttrycket good cop/bad cop att framstå som något positivt. H drar fram tortyrinstrumenten redan från början och gör klart för fången att värre timmar är att vänta. Som möjlig good cop får FBI-agenten Helen (Carrie-Ann Moss) fungera. Hennes från början något oklara roll är att fungera som en sorts koordineringsperson i detta mörklagda förhörsprojekt som försiggår bakom stängda dörrar på en ytterst hemlig plats. Helen är också den som hoppas att Younger förr eller senare ska prata med henne och avslöja sina planer fullt ut.

 Första timmen i den här historien är suveränt spännande med ett rappt tempo. Helen och hennes kollegor kastas mer eller mindre in i den förestående operationen, hårda ord utbyts mellan de olika säkerhetstjänsterna och vi anar att specialisten H inte är guds bästa barn och bär på lite mörkt bagage. Den ende som verkar lugn i sammanhanget är terroristen Younger, utlämnande spelat av Sheen, som visar att han är tränad i att tåla det mesta. H gör sitt yttersta vad gäller att plåga fången, Helen försöker stoppa honom, men order från högre ort utgår om att sanningen måste fram till vilket pris som helst.

 Det moraliska dilemmat stöts och blöts fram och tillbaka. Även Helen påverkas ju längre tiden går och frustrationen över att inte information om de gömda bomberna kommer fram sätter sig i hennes psyke.

 Manuset är en tät historia om än lite vanskligt. Med ett sådan brännbart ämne är det lätt att gå bort sig och hamna i den djupaste delen av moralträsket, kryddat med lite patriotism vilket kan förvandla det hela till en plastig smet. Regissören Gregor Jordan lyckas dock hålla sig borta från de flesta klyschorna…till en början. Sedan börjar det svikta lite och gamla beprövade knep måste tas fram. Som bäst är filmen en snygg frågeställning om gränser, utan att själv ta ställning. Som sämst spelar den på simpla strängar med klassiska mönster.

 Carrie-Ann Moss gör vad hon ska, känns möjligen aningens malplacerad i känslospelet, men håller sin Helen rätt strikt till en viss gräns dock. Sam Jackson är just bara…Jackson, på gott och ont, med sedvanligt hög röst och gapig gåpåig stil. Som vanligt blir han näst intill en karikatyr på sig själv, och det känns som han borde ta sig en lite titt på vilka roller han egentligen väljer. Bästa agerandet står Michael Sheen för, den ende som egentligen känns trovärdig i dramat. Han har den vilda blicken, den fasta övertygelsen och man får känslan av att här är en man som inte har någon vek punkt.

 Unthinkable är en tät historia som bygger upp en gedigen spänning, i vissa lägen olidligt spännande med ett par helt oväntade turer, för att mot slutet plötsligt tappa ordentligt med fart. Storyn hackar till och antar en mer traditionell stil. Lite synd att uppkäftigheten i filmen ersätts av en mer känslospelande attityd. Olustigt underhållande dock.

”Every man, no matter how strong he is, lies to himself about something. I will find your lie. I will break you”