Borg (2017)

Fast egentligen borde filmen banne mig ha originaltiteln, Borg McEnroe, över HELA världen. Ja, jag tittar på dig Sverige. Ännu ett billigt marknadsföringstrix för att casha in extra på publiken här hemma?

Dagens rulle dyker rakt ned i ämnet jag verkligen levde och andades med….då när ”det begav sig”. Sommaren 1980 var jag 15 år och spelade tennis mest hela tiden. När jag inte låg framför tv:n, vars två enda statstelevisonskanaler sände oavbrutet från Wimbledon (det kändes så iaf). Björn Borg var The King. På toppen av sin storhet. Fanns det nån som kunde slå karln? Vi tvivlade. Men i finalen dök han ju så upp, snubben som kanske ändå skulle kunna dräpa Kungen. John McEnroe. Illbattingen från Queens i New York. Hur skulle det gå?

Och hur skulle det gå med tittningen här? En svensk rulle gubevars! En boats till på köpet. Om en händelse som vääldigt många har en koppling till. Oron är dock helt obefogad. Filmen är snygg som tusan! Danske (!) regissören Janus Metz vet hur man skapar snygg dramaturgi av sport. Sverrir Gudnason är sjukt porträttlik Borg (och för övrigt Tom Hiddleston i Thor oxå). Borg säger inte mycket i rullen, men hans blick får säga desto mer. Effektfullt! Filmens två bästa pärlor är å ena sidan själva sportscenerna, tennismatcherna. Galet snyggt gjorda! Som att vara på centrecourten och ta del av dramatiken! Klippningen är fenomenal. Den andra pärlan stavas Shia LaBeouf. som hyrts in för att gestalta McEnroe. Kan vara en av LaBeoufs allra bästa insatser ever. Ärligt talat stjäl han varenda scen han dyker upp i. Och framförallt lyckas filmen på ett fint sätt visa hur bastarden McEnroe till slut vann den brittiska tennispublikens hjärta i det konservativa Wimbledon. Att LaBeouf inte fick en Guldbagge för bästa biroll är en smärre skandal, istället fick gamle Stellan Skarsgård det fula priset för sin roll som Lennart Bergelin i samma film. Ofattbart om ni frågar mig. Stellan cashar bara in sin lönecheck och går inte ett enda steg utanför sin comfortzone. Fegt filmjuryn. Och kanske borde Tuva Novotny fått liiite mer att jobba med i rollen som Borgs lojala käresta Mariana Simionescu? Nu blir hon mest bara ett sorts bihang

Så, filmen lyckas faktiskt få mig att sitta  med full uppmärksamhet, och jag känner att jag tar den till mig. Eller är det minnena och nostalgin som spelar ett spratt?
Hursomhelst, en mycket bra film som lyckas fånga allt det som fanns att tycka om från den här sommaren. Och så är rullen jäkligt läcker med alla sina tidsmarkörer.
Minnena pushar upp den sista stjärnan.

 

Annonser

Sommarklubben: Disturbia (2007)

disturbiaRullen som kom precis i skarven då Shia LaBeouf snart skulle bli superkändis med Transformers.
Och kanske innan han lade sig till med divamanér.

Här är han hormonstinne Kale som har problem med att anpassa sig efter att pappan omkommit i en trafikolycka. Bråk och handgemäng i skolan leder till att Kale får husarrest med fotboja över sommaren och vips försvann alla planer på beach, bärs och brudar. Istället får han se fram mot oändligt många timmar inom hemmets väggar, till mammans (Carrie-Anne Moss) hårt prövade tålamod.

Vad gör man då? Jo i sann Hitchcock-anda kan man ju alltid smygspana på grannarna i villakvarteret…och kanske speciellt på nyinflyttade grannens unga dotter Ashley (Sarah Roemer).
Här har vi en riktig sommarrulle. Fjäderlätt och bagatellartad, men underhållande medans den rullar. För grejer börjar hända när Kale får för sig att hans andra granne, den tystlåtne Mr Turner (David Morse) kanske..kanske inte….har nåt att göra med unga kvinnors försvinnanden i bygden. Kale och Ashley blir med ens amatördeckare, och sådant kan ju som bekant ställa till det. Dessutom har ju Kale den räliga elektroniska bojan som begränsar hans rörelsefrihet

Lite tonårsstakeout, lite romans, lite spänning, lite flabbhumor.
Inget nytt under förortssolen. Mer en sorts behaglig blandning av Hitch´s Fönstret mot Gården och Tom Hanks-rullen The Burbs. Trots det lite tramsiga anslaget till en början tar sig spänningen vartefter.
Trots att man egentligen redan vet allt från början.

Tjuvkik i sommarnatten.

 

Fury (2014)

0001_fury_posterStändigt detta WWII.
Tröttnar vi aldrig på historierna? Tänk efter en stund; vad är det egentligen som gör att just andra världskriget tycks vara en aldrig sinande brunn att ösa ur? Alla dessa kabelkanaler på tv av varierande grad som varje vecka öser ut dokumentärer om märkliga, mystiska och stora händelser under kriget. Ta Spielberg som drog igång en sorts revival av Guds nåde, Saving Private Ryan och inte minst Band of Brothers. Och visst, jag drog i mig denna dos liksom många andra. Inte tal om annat.

Men det känns ibland som ett ganska lustig fenomen, att världskriget kan locka på så många olika sätt…nu 70 år efter att det slutade.

Idag blir det således ett besök vid de fronterna igen.
I en stridsvagn. Det såg man inte igår. Har vi överhuvudtaget något på stridsvagnar och krigsfilm? Kanske Patton en gång i tiden? Kellys Hjältar sportade ett par stridsvagnar också (också där en duell med den fruktade Tiger-vagnen som tyskarna körde runt i).
Annars har det nog varit lite tunt på den fronten (!)?
Fokus mer på den vanlige ”stridisen”, mannen i gyttjan…?

Regissören/manusnissen David Ayer är annars en sån där snubbe som tycks kunna dra ihop storys på ett tätt och intensivt sätt om vår nutid. Han skrev den utmärkta Training Day, skrev och regisserade den ännu mera utmärkta End of Watch häromåret…och var förstås ansvarig för överspelet och galenskaperna i Sabotage..men den gillade jag lite för att den var just så over-the-top.

Frågan är om Ayer har tagit med sig intensiteten och sina galna persongallerier över till Tyskland mitt under det brinnande slutet av kriget? Besättningen på Sherman-stridvagnen ”Fury” är en samling snubbar man kanske inte direkt förknippar med the all american heroes? Jag tvivlar på att en enda av de här gossarna skulle få platsa i en Spielberg-rulle om kriget. Moralen tycks skjuten i sank för dessa krigshärjade typer. Jon Bernthal är en osympatisk dåre som skiter i allt och alla. Även regler. Knäppskallen Shia LaBeouf gömmer sig bakom bibliska grubblerier och haranger, men känns instabil…på ett obehagligt sätt. Michael Peña kör stridsvagnen och känns allmänt knasig. De krigsskadade själarna leds av den karismatiske ”wardaddy”, Brad Pitt…högst i rang men ofta lika trasig i sin syn på hela tillvaron. In i detta kastas den obligatoriske rookien Logan Lerman, och det blir såklart genom hans ögon vi får följa med på resan genom ett sönderskjutet nazi-Tyskland.

Ayer tar inga risker, han målar upp det förväntade. Galenskapen och skitigheten i att vara i fält i okänt land och med desperata fiender som ligger på lur där man minst anar. Tanken som slår mig när jag tittar är att det är en skitigare, mer gritty och morallös version av händelser i tex Band of Brothers. Där Spielberg väldigt gärna ville vara mån om att den amerikanske soldaten ändå var en ”moralisk väktare” utsänd för att rena mot ondskan…vill inte Ayer påskina oss detta i första taget. Här finns gott om allierade soldater med tveksam moral och unken människosyn? Är det ok att begå brott mot mänskligheten bara för att man är en allierad soldat? Se där, något att tänka på.

hjältar…eller badasses..?

Utöver detta är dock Fury såklart en snygg uppvisning i krigsaction, intensiva stridsscener….och känslan av att vara instängd i en plåtburk har aldrig känts tydligare! Mycket bra spelat av alla inblandade skådisar, Brad Pitt gör som vanligt en ny fenomenal insats. Han ingår sedan länge nu i min bromance-bok….och detta porträtt av den krigströtte Wardaddy stärker bara hans aktier där.

Bra början, engagerande utveckling, om man köper det ibland övertydliga som Ayer vill måla upp. Men hans vision hittar fram till mig. Slutet och finalen är både spännande och snygg hantering av känslor, fruktan och desperation. Öser man dessutom på med hinkvis av kulspruteaction, går man hem med snyggt betyg i min bok.
Och ja, WWII har fortfarande en märkligt lockande känsla över sig…även hos mig.

The Company You Keep (2012)

Tänk att det faktiskt fanns en tid då ”pratiga” dramer/thrillers var lite top notch ändå.
Innan filmtekniken utvecklades och glittrande dollars plöjdes ned i effekter för att dölja sviktande manus och ihåliga storys.

Ta t.ex. Alla presidentens män, Tre dagar för Condor, Brubaker.
Solida 70-ish-verk med högt underhållningsvärde. Och kolla här..alla hade Robban Redford i en av rollerna!
Kanske är det rentav lite logiskt dårå att det är just han som står bakom både regi och the lead i dagens rulle.

Jim Grant (Redford) är småstadsadvokat, änkling med dotter och verkar leva det rätt lugna livet. När plötsligt en till synes vanlig hemmafru i grannskapet (Susan Sarandon) visar sig vara en FBI-efterspanad brottsling från det murriga 70-talet, och med kopplingar till ett hemligt nätverk som idag klassas som terrorverksamhet av myndigheterna…ja då skits det såklart i det blå skåpet. Det är skuggor av orostider, gamla synder, hemliga pakter och möjliga mord som sakta sipprar upp mot ytan. Och mitt i allt vår gubbe Redford som kanske inte är så vanlig som han vill ge sken av (men jisses vad gammal och sliten han börjar se ut!).

Det krävs en ung karriärhungrig journalist på en småstadsblaska för att få igång karusellen.
Murveln Ben Shepard (Shia LaBeouf) börjar ana att det som från början bara skulle bli en mindre artikel om en märklig hemmafru…kanske döljer något helt annat.

I en rulle stort sett befriad från både action och effekter är det rätt trevligt att se skådisar faktiskt göra det de är bäst på; agera. Redford är ju ingen direkt gröngöling bakom kameran heller, och vet mer än väl hur att brodera ut historien. Såklart behöver man inte vara någon Einstein för att klura ut hur det nog hänger ihop vartefter, men Redford håller i det längsta på de avgörande detaljerna och får mig att envist sitta kvar för att få veta hur ALLT hänger ihop.

Ofint nog snor han här alltså åt sig huvudrollen själv, men ser till att få bra backup från LaBeouf (inte lika påfrestande här som i andra rullar) och framför allt en diger lista av rutinerade rävar som kommer in och tar ett par minuter framför kameran. Eller vad sägs om de här; Chris Cooper, nämnda Sarandon, Nick Nolte, Richard Jenkins, Julie Christie, Sam Elliott, Brendan Gleeson OCH så min minifavvo..Stanley Tucci!

murveln får den obligatoriska svadan från ilskna chefen

Manuset är egentligen inte svårt alls. Istället dialogtätt och med sedvanliga ämnen om skuld, ansvar och arvet från en annan tid. Den som letar actionstunder och fräsiga konspirationsgrytor blir troligen besviken. Redford satsar krutet på vad som sägs och hur det sägs framför kameran.
Som att han velat gå tillbaka i tiden lite och frammana vibbar från förr kanske.

The Company You Keep bygger på sina skådisar. Att de förvaltar ett manus som sätter dialogen och utförandet av alla inblandade i förarsätet. Själv tycker jag filmen lyckas alldeles förträffligt med det. Överraskande bra och underhållande in i mål.
Okej, mer drama än thriller kanske.

Lawless (2012)

Jobb-Kick-Off, markservice och andra åtaganden har hållit mig borta från filmbloggandets ädla konst nästan hela veckan känns det som. Nu får jag iaf avsluta arbetsveckan med betyget på ett skådat alster..så i viss mån någon ordning har återställts.

John Hillcoat som regissör igen, och återigen teamar han upp sig med  Nick Cave som står för både musik och manus här. Ska Cave hitta en ny karriär?
Efter australisk outbackwestern och postapokalyptiska svårigheter vänder sig nu Hillcoat mot förbudstiden i USA.  I Franklin County i Virginia håller de tre bröderna Bondurant på med lönande affärer. Hembränt är drycken på modet och dollars rasar in till de tre, där äldste Forrest (Tom Hardy) är den som håller koll på både ekonomi och strategi.

Bistrare tider runt hörnet dock när totaldåren Charlie Rakes (Guy Pearce) lämpligt nog utrustad med en polisbricka dyker upp från Chicago för att rensa i de olagliga spritträsken på landsbygden, och inte heller drar sig för att tjäna en hacka på det hela. Snart är det Bondurants familjeaffärer mott Rakes våldsamheter som är den stora snackisen i countyt. Under tiden har också yngsta broder Bondurant, Jack (Shia LaBeouf) freestylat lite och på eget bevåg ingått ett sorts partnerskap med den ökände gangstern Floyd Banner (Gary Oldman) i grannstaden om spritleveranser av större mått. Allt för att växa i storebror Forrest ögon.

Jaha, lägg till detta en sval kvinna med tycke för Forrest tysta stil, servitrisen Maggie (Jessica Chastain), detaljrik scenografi, skön Nick Cave-musik och svinsnygga bilder över ett Virginias landskap fångat under depressionstiden..och vi har oss en stabil film som håller stilen rätt snyggt hela vägen. Jag kan också köpa Fiffi´s Tom Hardy-crush då denne faktiskt går från klarhet till klarhet i sitt yrkesutövande. Här är han ytterst välcastad. LaBeouf som lillebrodern är möjligen den största motorn i filmen, som ser till att handlingen förs framåt…med icke helt positiva resultat alla gånger. Tyvärr sitter man dock mest och irriterar sig på hans karaktär som plötsligt inte verkar veta vad smartness i det här tuffa gamet betyder. Den tredje brodern, Howard (Jason Clarke) är den som gör minst intryck när man ser filmen. Som kanske också har den otacksammaste rollen av bröderna, fyllbulten och musklerna. En sorts utfyllnadsfigur.

Hardy i finfin hemmakofta styr upp problem

Våldet i filmen kommer stötvis och ibland oväntat. Men ofta tungt och rejält grafiskt. Som om Hillcoat bemödat sig om att ha koreograferat varenda liten våldsdetalj till det yttersta. Guy Pearce´s galenpanna Rakes blir också en sorts obehaglig symbol för detta, och i vissa lägen faktiskt något av en karikatyr på sig själv. Gary Oldman då? Tja, han gör ett så kallat gästinhopp på ett par (säkerligen välbetalda) minutrar och kör en….Gary Oldman.

Lawless känns som en stabil och stilsäker film ända ut till utformningen av den minsta detalj på de gamla bilarna som används. Dialogen och storyn känns något kärv och återhållen, men det kan också vara helt medvetet av Hillcoat för stämningens skull. Däremot sitter inte alls karaktärernas öden kvar i mitt minne lika länge som de gjorde i regissörens förra film Vägen. Sevärd dock för mixen av detaljer, musik och foto i kombo med stabila skådisar.
En bra filmstund helt enkelt.

Battleship (2012)

Det skulle onekligen ha varit rätt kul att  få vara med i det rum i det ögonblick när någon tjomme plötsligt fick för sig att lansera idén om att göra film på det gamla spelet sänka skepp. Hur tänkte man här liksom?

Någonstans i någon sekund måste det ha varit rätt tyst innan förslaget ens hade hittat fäste hos potentiella producenter. Men se, det gjorde det trots allt. Spelföretaget Hasbro ställde sig säkerligen upp med ett jubel och lovade stöd i alla former, och vips så har vi alltså en film. Hur låter man då en handling utspelas som ska bygga på en spelidé? Tja, man tar naturligtvis själva spelets tanke och använder som en liten (pytte) grund för att vräka på med större bombastiska smällkarameller. Således, i sann Independence Day-anda, in på banan med dessa evigt tjuriga aliens som väl mellan raderna får klä skott för skräcken från kommunister/kineser/nordkoreaner eller nåt.

En maffig förtrupp av utomjordingar landar i Stilla Havet, nästan precis i samma sekund som västvärldens alla (nästan iaf) flottor ska hålla superduperövningar i området. Mycket lägligt. De objudna gästerna visar snabbt upp tekniska manicker och en sorts flygande fordon som illerkvickt låter mig dra slutsatsen att de på vägen mot jorden uppenbarligen stannat till och snott ett par av de räliga Transformersrobotarnas hemmabyggen.

För det är ju så det är. Igen. Krut, kulor och rök.
Eller i modern tappning; CGI, explosioner och en jefla bombastisk matta av galen klippteknik, dunkande musik och en patriotism som du kan spy av. Vid rodret står regissören Peter Berg, en lirare jag gillar ordenligt. Hans Hancock hade sina stunder, The Kingdom hade ett par korn av styrka och visst kommer någon ihåg hans mörka komedi i Vegas-bagatellen Very Bad Things…? Berg verkar ha fattat grejen med popcornunderhållning, kanske mer än Bay i sin Transformers-soppa. Varför gillar jag då det här mer än tex den sista delen av Transformers? De är ju för fan lika i sitt utförande!! Jovisst, i mångt och mycket, men där Bay lät maskinerna ta över från och med halva filmen vilket gjorde att Shia LaBeouf och co försvann helt i sina roller….väljer Berg att istället proppa sina skådespelare med kitschig patriotism, lite jävlaranamma och sedvanlig tönthumor som utfyllnad mitt i den kulörta actionfesten. En liten, må vara, skillnad men ändå tydlig när jag ser filmen explodera förbi. Maskinerna manglar, men det är den stolta flottans raska gossar och kvinnor som ändå håller i dirigentpinnen. Även när det ser som mörkast ut. No goddamn machine can control the navy!

it´s hammertime!!

Här mönstrar då tex Alexander Skarsgård, Taylor Kitsch, Rihanna (herregud..Rihanna…) och Liam Neeson på och står för motståndet. Som vanligt i filmer av den här sorten flimrar typ 300 000 birollsinnehavare förbi och det är naturligtvis omöjligt att hålla ordning på dem. Skit samma, det är väl heller aldrig meningen. Kitsch ska på traditionellt manér gå från odåga till hjälte och är filmens fokalkille numero uno med väntande kärleksintresse i hemmahamn. Men vad i herrans namn vill då badassen från rymden? Jo märkligt nog använda en sändarstation på Hawaii för att ringa hem efter backup! (vilket gör att man i sitt stilla sinne undrar varför de liksom inte kom med hela armadan direkt..)

Det är naturligtvis helt galet förutsägbart och sprängfyllt med action så synnerven får lida ordentligt. Filmens manus är inget att orda om, fienden måste slås tillbaka och till slut får man också vända sig till gamla beprövade stridskrafter för att visa var skåpet ska stå. Idiotisk men också stundtals rätt popcornskul att glo på. Liksom TF3 är filmen dock alldeles för lång och har en final som aldrig verkar ta slut och när den väl gör det är det som att man liksom vill sitta och pusta lite. Yta, yta, yta och sjuhelvetes fånig patriotism. Den som skrattar mest torde vara gamle Neeson som än en gång kan casha in lite betald semester och säkert förundras över att någon vill betala honom så mycket för så få minuter  och att han ska stå och pladdra lite klyschor.

Battleship är en sjukt snygg orgie i specialeffekter och filmtrolleri med ett kalkonmanus. Det går dock inte att hata filmen då den gör precis vad som förväntas, och till skillnad mot TF3 har en sorts röjig skojardistans mitt i all eländig jänkarpatriotism. Vill man ha action får man fanimej valuta för sina cravings här. Idiotisk film, men mer underhållande än usel. Och nog tusan sänks det skepp!

tema Bay: Transformers 3: Dark of the Moon (2011)

När jag första gången hörde talas om att Transformers skulle förvandlas till en påkostad Hollywoodfilm var det inte liksom kärlek vid första tanken. Snarare ”hur i h-e har de tänkt sig det!?” och ”Det är väl leksaker för småkids!?”
Desto roligare då när det visade sig att Michael Bay´s rulle faktiskt istället levererade en stilfull, fantasifull, skönt tekniskt och framför allt vital underhållande historia! Som dessutom var rolig på ett roligt sätt! Det är banne mig inte vanligt.

Stenen i rullning och givetvis krattades manegen för en uppföljare, där det mesta skulle vara större, starkare och framför allt (det är ju trots allt en Bay-film) låta högre än förut. Uppföljaren var i det här fallet naturligtvis inte alls lika bra som sin föregångare, men ett visst mått av underhållning kunde ändå vaskas fram om man var på det humöret. Maskinerna stod  naturligtvis i centrum även här, men fortfarande kunde Shia LaBeouf och co göra sina röster hörda. På minussidan i den filmen kunde noteras att finalen kändes alltför utdragen och lång, och nu kunde det väl iaf inte historien tas vidare direkt i Transformersvärlden?

Kunde man tro ja.

snart ett ex-hus

Givetvis talar pengar sitt klara språk, och det var bara en tidsfråga innan denna tredje del skulle dundra in över oss. Bay, i denna filmserie, uppbackad av självaste Spielberg och DreamWorks hade uppenbarligen planen klar. Gränserna var sedan länge flyttade och nu jävlar i hans låda skulle vi storkna som åskådare. En gång för alla. Push it beyond the limit. Låt Drömfabriken öppna möjliga ventiler som finns, ge galningen Bay uppenbarligen fria händer med ett ytligt ihopknåpat manus och se till att sommaren 2011 blir en robotsommar utan dess like. Bay fick kontroll över 195 miljoner dollar att spendera och täpp liksom bara till truten på alla som har mage att överhuvudtaget ifrågasätta filmseriens fortsatta varande eller icke.

Tillräckligt mycket stålar fick också skådisarna (visst ja sådana ska det kanske finnas ett par av också…om det ska vara nödvändigt) att komma tillbaka. LaBeouf drog på sig filmkostymen igen, liksom John Turturro och Kevin Dunn. Lite mer oklart hur Frances McDormand och John Malkovich kunde halka in detta spektakel, men så blev det. Att alla ynglingars våta dröm Megan Fox fick kicken under omskrivna former vet ni redan så det behöver vi inte gå in på. Däremot skulle det vara intressant att veta hur man tänkte när stolpskottet Rosie Huntington-Whiteley anställdes som Sam´s nya flickvän. Så fort människan visar sig i bild går otroligt mycket energi åt att reta sig på hennes förehavanden och brist på talang.

återigen; "vad utsätter han oss för!?"

Handlingen då? Tja, det bästa man kan säga om filmen är att inledningen med den fantasifulla förklaringen till varför NASA överhuvudtaget ville komma till månen är det avgjort bästa i hela rullen. Och då har filmen knappt börjat! Någonstans har alla fått tokspel alternativt hybris och glömt bort precis allt som gjorde den första filmen till skämmigt energisk och lite halvmysig underhållning; att det finns en sorts själ i filmen, liten eller ej men ändock. Att den skapar en sorts egen identitet. Denna mastodontdel ägnar sig istället åt att bara ösa på, fullständigt peppra mig som åskådare med teknik, cgi-hysteri, galna scenlösningar och fan vet allt.

Ok, det går naturligtvis inte att gnälla på Bay´s osvikliga förmåga att skapa stenhård effektaction, klippa ihop det med ett ursinnigt tempo. Men fan vad tomt det blir. Tomt, själlöst och tråkigt.
Ja, du läste rätt. Tråååkigt, booring.
Våra vänner skådisarna kommer helt bort i den filmiska cirkusen, vem gjorde vad när? Äh, skitsamma jag orkar inte bry mig.
Och varför är den och den med och vad gör han egentligen för något? Äh, skit samma jag orkar inte bry mig.

mastodont, maskin, manglare

Dagens manus är utan tvekan det avgjort mest crappiga i hela serien, och i andra halvan av filmen känns det på något sätt som att bottenproppen går ur och till och med Bay börjar tappa kontrollen på det som sker. Finalen är så jävla utdragen så att jag inte tror det är sant. Men det är det ju, och plötsligt börjar jag, möjligen i ren desperation, tänka på annat, som att komma ihåg att köpa mjölk, boka tvätt-tid och inte missa Sportnytt på tv…

Biokomplexbesökarna världen över vallfärdade dock mot bättre vetande till filmdukarna och till dags dato har Bay´s monsterproduktion håvat in smått galna 1,123,746,996 dollar sett till hela världen. Läs igen; drygt en miljard. På ett uselt manus med vansinniga effekter. Men å andra sidan vem hade väntat något annat?

Transformers 3: Dark of the Moon är bombastisk så det är löjligt. Effekterna har visserligen världsklass och tempot är på nivån att ingen lär somna för att det går för sakta. Däremot utfärdar jag en grinig varning om att man ändå kan råka ut för detta eftersom att filmen är så förbannat tråkig, själlös och alldeles för lång och är därmed något som jag inte kan låta bli att reta mig på. Känslan av beställningsvara är irriterande påtaglig. Och hinner du se skillnad på vilka plåtskrällen som är vilka i den hysteriska klippningen är du bara att gratulera.
Men hördu Bay, nu får det vara bra va? Snälla?

I och med denna bombastiska final är det också slut på den lilla miniodyssén i Bay´s digra filmotek. Naturligtvis har vi inte sett det sista av denne inkomstpålitlige filmmakare, och mer lär följa…om inte annat höras.

Eagle Eye (2008)

Ur återtittsarkivet (snyggt ord det där) gräver jag fram denna stänkare från 2008. En film som klart klassar in i kategorin ”högljudda, ytliga, adrenalinstinna teknikthrillers där det gäller att som åskådare inte tänka för mycket på vad det är man egentligen tittar på”. Och här osar det high-tech värre.

Jerry (Shia LaBeouf) har plötsligt för mycket pengar på sitt konoutdrag, hemma i hans lägenhet väntar levererade kartonger från okänd adressat innehållandes vapen, förfalskade pass av varierande grad och allmänt skumma saker som en hederlig medborgare inte alls borde vara i besittning av, och det dröjer inte ens en nanonsekund innan dörren slås in och Jerry grips medelst hårda tag. Men vem tillhör rösten som bara sekunder innan varnat just Jerry i telefon om ett förestående gripande…!? FBI-agenten Morgan (Billy Bob Thornton) har lite problem att svälja Jerrys förklaringar, och värre blir det när plötsligt Jerry fritas på spektakulärt sätt via guidning av samma röst i som förut i telefon och som beordrar Jerry att lyda om han inte vill dö…

Samma öde om dödsfall (för hennes son) om inte åtlydnad följs drabbar också Rachel (Michelle Monaghan), som får order av mystiska rösten att undsätta Jerry i hans flykt undan polisen. Paret lyckas krångla sig ur den ena svårigheten efter den andra, och får hela tiden order av den okända telefonrösten att bege sig till nya ställen och utföra nya uppdrag av varierande sort. Varken Jerry eller Rachel fattar speciellt mycket till en början, men inser sakta att de förmodligen är brickor i ett mycket större konspiration som satts i rörelse. Även agenterna Morgan och Perez (Rosario Dawson) börjar gräva djupare i vad som verkar vara en osannolik historia vars källa står att finna inom försvaret och dess hemliga operationer.

Dagens regissör, den uppenbarligen bildspråks-energiske D.J. Caruso , fläskar på med riktigt tempofyllda och fräsiga actionscener, eller rättare sagt, han låter lugna scener hela tiden mynna ut i en rasande tempohöjning som inte direkt låter mig som tittare hämta andan. I sin iver att hela tiden hålla den ganska osannolika historien igång, känns det möjligen vid ett fåtal tillfällen som om Caruso slår knut på sig själv, bla med en synnerligen svårtittad biljakt där klipparna måste ha varit tokhöga på substanser av något slag. Mycket action, mycket detaljer…men alldeles för stirrigt klippt och det hela mynnar ut i att hela biljakten bara bokstavligen snurrar förbi i 110 knyck. Lite störande, om ni frågar mig.

I övrigt är det dock en rask och rätt sprittande thrillerhistoria enligt konceptet ”den vanlige medborgaren som hamnar i trubbel” LaBeouf gör vad han ska även här, och hittills har denne yngling inte gjort mig besviken i någon av de produktioner han förekommit i. Michelle Monagahan kämpar på som heroisk sidekick, men förblir ändå lite blek invid La Beouf. Thornton och Dawson gör sina agenter precis som agenter ska gestaltas i sådana här ytliga technothrillers, envisa och framför allt hederliga.

Eagle Eye är underhållande för stunden och som vanligt gäller att man inte får läsa in för mycket i det man ser. Manuset är synnerligen fantasifullt, utförandet snyggt och bakom en av producentrollerna hittar man självaste Steven Spielberg som uppenbarligen också sett något i den här storyn värt att satsa på. Dessutom, historier som omfattar skumraskheter inom statsförvaltning i allmänhet och det amerikanska försvaret i synnerhet, och som kan få ödesdigra konsekvenser för självaste presidenten…hur kan en sådan story misslyckas om den vävs in i tillräckligt mycket ögongodis…?

Indiana Jones och kristalldödskallens rike (2008)

I avdelningen återtittningar kändes det som att det nu var dags att kolla in Indys senaste äventyr i vad som måste vara en av filmhistoriens mest berömda franschiser ( ihop med Star Wars-sagan). Det är ju minst sagt ingen överdrift att påstå att filmvärlden, som höll andan av förväntan inför premiären, var rätt kallsinnig i sina omdömen efteråt. Och visst, även jag kände något som närmast torde kunna kallas för avslagenhet och ett antiklimax. Varför kan man undra? Hade det verkligen förflutit alltför många år sedan Indys senaste eskapader? Eller handlade det helt enkelt om ett alldeles för svagt manus? Borde man ha ansträngt sig mer? Eller helt enkelt låtit bli att fingra i syltburken än en gång?

Ett par år senare känns storyn fortfarande som den svagaste i samlingen. Även om filmen tagit sig ordentligt från det första intrycket så är det en blekare kopia av de hurtfriska vändningarna i de tidigare manusen. Men troligtvis är det så enkelt att tiden sprungit ifrån Indiana Jones och hans filmvärld. Filmutvecklingen har gått stadigt framåt, liksom cgi-effekterna. Jones-filmerna stod ju för ett koncept, att blanda myter och historia med ren stuntaction och lätt komik. Indy-eran hade sin peak i det gamla hederliga 80-talet då historierna var rätt ensamma i sin genre. Nu drunknar Jones i utbudet av allehanda andra specialeffekts-historier, och vi lyfter knappast på ögonbrynet för de mest hisnande filmtricks som visas upp. Som filmkonsumenter har vi månne blivit mer krävande och blasé.

Trots detta ska man nu trots allt kanske inte döma ut detta sista (?) äventyr helt. Ser man bortom filmens stora problem med att vara lika vass som de andra vad gäller tempot och kanske manuset, så ser jag ändå en film som låtit Indy åldras även i manuset. Det är nytt årtionde, Jones har hunnit vara med om en del och blivit kärvare samtidigt som världen ser annorlunda ut. Bort med nazister och in med ryssar, det är ju trots allt det kalla krigets dagar som står för dörren. I en bakomfilm säger också George Lucas att han ville närma sig femtiotalets filmanda, med den amerikanska skräcken för kommunism, ofta i skepnad av aliens. Därav möjligen då det kanske inte helt lyckade beslutet att blanda in utomjordingar i en Indiana Jones-sfär. För visst är det så, att är det något som suger i den här filmen så är det slutet som känns direkt apdåligt. Eller är vi så bortskämda med att Indiana Jones självklart måste jaga efter historiska och religiösa reliker av lite mer…handfast virke? Fan vet.

Steven Spielberg gör dock sitt bästa för att bjuda på en stunds actionupplevelser, och lyckas väl ändock ganska bra kan jag tycka. Harrison Ford har blivit en ålderman och visst märks det också i filmen. Tur dock att han har Shia LaBeouf som kan fungera som hans  raska sidekick, och gör det rätt bra dessutom. Dock kunde vi besparats Karen Allen som den återvändande Marion. Fords och Allens fungerande kärleksgnabb från originalfilmen fungerar inte alls här och blir istället lätt irriterande. Inte heller pålitliga Cate Blanchett når upp till vanligt klass utan känns lite hållen i tyglarna av det haltande manuset.

Indiana Jones och kristalldödskallens rike är ändock en Indy-film och i brist på omedelbart tilltalande manus får man förlita sig på att fillmamakarna gör sitt bästa för att återskapa känslan från de tidigare filmerna. De lyckas inte fullt ut vill jag påstå, men tillräckligt mycket för att jag vid den här omtitten ska erkänna att jag blev mer underhållen än vid premiären. Möjligen har det också att göra med att man får se filmen som ett slags återförenande av det gamla gänget där manuset kanske ska vara mindre viktigt än vad som förmedlas i detalj.
Som Indy-film den sämsta av de fyra, och känns som ett beställningsjobb för en publik som kanske redan lämnat figuren bakom sig. Som äventyrsfilm med beprövade effekter är den stabil och tar jag den på rätt sätt blir jag underhållen och har inte på något sätt tråkigt denna andra titt. Men kanske ska Indiana Jones ändå få gå i pension för gott nu..?

Wall Street: Money Never Sleeps (2010)

Jaha ni. När eftertexterna så sakteliga börjar rulla till David Byrnes musikaliska slingor och förföriska bilder över ett soligt New York sakta flyter förbi, sitter jag som en stolligt frågetecken i soffan.
Min första tanke är; varför?
Den andra är: herregud så blekt, så….intetsägande.

Här ytterligare ett praktexempel på att vissa ideér borde ha fått stanna på skrivbordet, kaffebordet eller middagsbordet. Vet inte riktigt vad Oliver Stone fått för sig här…att kunna upprepa samma hype med en film om börsklippare så pass många år senare måste ju verkligen vara den ädla formen av självplågeri. Speciellt om man inte har någon som helst ny infallsvinkel att komma med. Jag ska villigt erkänna att då 1987 när den första filmen dök upp, så var det en medryckande skröna och ett härligt överdrivet lustspel om aktier, fonder och den traditionella bilden av en vattenkammad brat i finansvärlden. Och Gordon Gekko var så härligt hänsynslös att det liksom inte gick att låta bli att tycka om honom. Men varje figur (och tidsålder) har sin tid.

Här är Gekko tillbaka många år senare, utslussad från fängsligt förvar och ägnar sig numera åt att skriva böcker och hålla föredrag. Han träffar en ung pigg börsnisse, Jake (Shia LaBeouf), och får tillfälle att lära ut lite gammal visdom och tricks från förr. Jake har dessutom ett par egna agendor och råkar dessutom dejta Gekkos försummade dotter. Smutt och bekvämt. Alldeles för bekvämt. Manuset tar så enkla och genant tråkiga genvägar så det går bara inte att hålla gäspningarna borta.
Stone upprepar sig till förbannelse och har inget, absolut inget, att tillföra i den här miljön. Synd också att kasta bort alltid sevärde Josh Brolins talanger på sådan här skräpmat. Han ska föreställa den ”nye” Gekko i den här versionen, men försvinner i ett moln av ointresse. Sidostoryn om Jakes förhållande med Gekkos dotter blir bara skitnödigt påklistrad, och slutet är rent av irriterande dumt.

Det hjälper inte ens att Stone desperat slänger in Charlie Sheen i en tvåminuters cameo, respektlöst använder Susan Sarandon och Frank Langella i alldeles för små roller eller vildsint låter kamerasvepningar rulla över New Yorks skyskrapor i solglitter.

Wall Street: Money Never Sleeps är fruktansvärt ointressant som historia. Den tid när hetsiga bilder på gapande börsklippare möjligen kunde tillföra någon sorts charm är för länge sedan förbi. Jag känner inget, noll, nada för den här filmen. Michael Douglas borde verkligen ha tagit sig en extra funderare på sin medverkan här, och istället låtit minnet av en galet girig Gekko från 80-talet bestå. Om nu inte pengarna sover så finns det stor risk att den som tittar på den här filmen gör det istället.

Transformers 2: Revenge of the Fallen (2009)

Det smäller, exploderar och allt inramas av en ljudkuliss som bäst hör hemma i en stor biosalong med tillhörande toppklass på ljudutrustningen.
Kort sagt, regissören Michael Bay är tillbaka igen.

Det var väl minst sagt ingen större nyhet att Transformers från 2007 också skulle hamna i uppföljarträsket.
Jag tillhörde en av de många som från början var skeptisk när nyheten kablades ut att Bay höll på med en ny modern filmatisering av storyn runt de enorma robotorna som lever sitt eget liv i skepnader av allehanda fordon.
Men, trots att tonvikten låg på explosioner och snitsiga specialeffekter, kändes just Transformers fräsch och fartig och med lite distans till sig själv.

Kanske berodde det på Shia LaBeouf som på något sätt verkade passa alldeles perfekt i rollen som Sam, en lagom dos komik och rännande runt i olika actionstinna scener. Kanske berodde det (troligen) på de makalösa visuella effekterna som spelades upp framför oss, och att Bay på något lustigt sätt lyckades göra de väldiga robotarna väldigt mänskliga under all plåt och elektronik.
När nu storyn återvänder i uppföljaren är det dags för Sam att ta sig till college för att bli en bildad man, mamma Witwicky vill förstås att sonen ska stanna kvar hemma men pappa Witwicky (Kevin Dunn) har redan i huvudet gjort om sonens rum till en hemmabiogaf(!)
Gietvis dröjer det inte länge förrän sakernas tillstånd börjar ändras, och innan vi vet ordet av har Sam återigen dragits in i kampen mellan de goda Autobots och de onda Deceptions.
Den här gången handlar det om sökandet efter en energikälla som går tillbaka så långt som till 17.000 år f.kr.
Puh!

Plats på scen igen för allehanda volter i den fantastiska visuella världen som specialeffekter kan trolla fram.
Det synnerligen konstruerade och ansträngda manuset tar våra hjältar från den ena hållpunkten till den andra, där diverse effekter och händelser sätter dem på hårda prov.
Megan Fox återvänder givetvis som Sams flickvän Mikaela och får i den här filmen anledning att för ett ögonblick tvivla på hans kärlek, innan sanningen givetvis uppdagas och leder till att hon står bakom sin man till hundra procent.

Michael Bay är en man som leverar det han sagt.
Ge honom ett antal miljoner dollar och han förvaltar dem på bästa sätt.
Kungen av popcorn-filmer sparar inte på krutet här och verkar helt enkelt ha bestämt sig för att toppa föregångaren vad gäller effekter per filmruta.
Det blir dock också filmens stora minus. Där föregångaren på många ställen kändes väldigt lekfull och angenämt rolig, blir den här filmen rätt ansträngd i sin iver att framkalla samma känsla.
Det går liksom inte. Nyhetens behag är ju borta. Istället gäller det att dölja bristerna i manuset med så mycket effekter och visuella konster som möjligt.

Skådespelarna gör precis vad de ska och trots ytligheten så går det inte helt att bortse från att Shia LaBeouf är en skådis som växer för varje år som går. Han tillhör helt klart den nya pigga generationen som kommer att rädda Hollywood när Stallone, Ford, Willis och de andra går i pension. Megan Fox gör exakt det hon är inhyrd för, att se toksnygg ut och framhäva sin kropp i alla möjliga vinklar.
I persongalleriet bakom de unga är det extra kul att John Turturro är tillbaka som den helt galne men sköne agenten Seymor Simmons. Turturro spelar över så det står härliga till, men det gör inget i en film av den här kalibern.
Ett antal av den förra filmens figurer flimrar förbi här också, men finns egentligen bara med för formalitetens skull.
Och de riktiga huvudpersonerna då?
Robotarna.
Jo då, de verkar piggare än någonsin. Nästan alla från förra filmen återvänder, och vi introduceras för ett par nya modeller som ställer till allsköns bravader. Optimus Prime leder fortfarande de goda maskinerna och gamle ärkefienden Megatron dyker naturligtvis också upp igen (som om någon hade trott något annat).

Trots filmens ihålighet går det inte att komma ifrån att det är sagolik snyggt gjort. Detaljrikedomen i robotarnas framfart är total. Förutom mästarklassen på effekterna så bjussar Bay i vanlig ordning på ytterst snygga bilder fotade i motljus med en fantastisk färgsammansättning.
Det är godis för ögat och gör sig mer än väl i denna svulstiga produktion.
Bay lovar sina producenter valuta för de investerade pengarna och det finns inget att klaga på vad gäller infriandet av det löftet.
Transformers 2: Revenge of the fallen är snygg yta packad med effekter och lättköpt humor.

Och grejen är att det funkar alldeles utmärkt om man bara vet vad det är man ger sig in i att titta på.

Betyget: 2/5