Borg (2017)

Fast egentligen borde filmen banne mig ha originaltiteln, Borg McEnroe, över HELA världen. Ja, jag tittar på dig Sverige. Ännu ett billigt marknadsföringstrix för att casha in extra på publiken här hemma?

Dagens rulle dyker rakt ned i ämnet jag verkligen levde och andades med….då när ”det begav sig”. Sommaren 1980 var jag 15 år och spelade tennis mest hela tiden. När jag inte låg framför tv:n, vars två enda statstelevisonskanaler sände oavbrutet från Wimbledon (det kändes så iaf). Björn Borg var The King. På toppen av sin storhet. Fanns det nån som kunde slå karln? Vi tvivlade. Men i finalen dök han ju så upp, snubben som kanske ändå skulle kunna dräpa Kungen. John McEnroe. Illbattingen från Queens i New York. Hur skulle det gå?

Och hur skulle det gå med tittningen här? En svensk rulle gubevars! En boats till på köpet. Om en händelse som vääldigt många har en koppling till. Oron är dock helt obefogad. Filmen är snygg som tusan! Danske (!) regissören Janus Metz vet hur man skapar snygg dramaturgi av sport. Sverrir Gudnason är sjukt porträttlik Borg (och för övrigt Tom Hiddleston i Thor oxå). Borg säger inte mycket i rullen, men hans blick får säga desto mer. Effektfullt! Filmens två bästa pärlor är å ena sidan själva sportscenerna, tennismatcherna. Galet snyggt gjorda! Som att vara på centrecourten och ta del av dramatiken! Klippningen är fenomenal. Den andra pärlan stavas Shia LaBeouf. som hyrts in för att gestalta McEnroe. Kan vara en av LaBeoufs allra bästa insatser ever. Ärligt talat stjäl han varenda scen han dyker upp i. Och framförallt lyckas filmen på ett fint sätt visa hur bastarden McEnroe till slut vann den brittiska tennispublikens hjärta i det konservativa Wimbledon. Att LaBeouf inte fick en Guldbagge för bästa biroll är en smärre skandal, istället fick gamle Stellan Skarsgård det fula priset för sin roll som Lennart Bergelin i samma film. Ofattbart om ni frågar mig. Stellan cashar bara in sin lönecheck och går inte ett enda steg utanför sin comfortzone. Fegt filmjuryn. Och kanske borde Tuva Novotny fått liiite mer att jobba med i rollen som Borgs lojala käresta Mariana Simionescu? Nu blir hon mest bara ett sorts bihang

Så, filmen lyckas faktiskt få mig att sitta  med full uppmärksamhet, och jag känner att jag tar den till mig. Eller är det minnena och nostalgin som spelar ett spratt?
Hursomhelst, en mycket bra film som lyckas fånga allt det som fanns att tycka om från den här sommaren. Och så är rullen jäkligt läcker med alla sina tidsmarkörer.
Minnena pushar upp den sista stjärnan.

 

Annonser

Mördaren ljuger inte ensam (2013)

Se här ja.
Nu blev det svenskt igen! Jag är den förste att erkänna att det möjligen är för lite svensk representation här på filmbloggen.

Å andra sidan finns det ganska goda orsaker till just det, då svenska alster märkligt nog alltid har en förmåga att bli antingen alldeles för pretto/onaturligt styltade eller helt enkelt för kassa. Norge och Danmark tycks ju sedan länge ha sprungit om oss vad gäller uppfinningsrikedom och förmågan att få till alster som verkligen engagerar och underhåller. Detta är naturligtvis min högst personliga åsikt, men jag tror också att vi ändå är en ansenlig skara som deppar över just detta faktum.

Eftersom hoppet ändå sägs vara det sista som överger en, slutar iaf inte jag att…hoppas. Just när det kommer till svenska deckare som ska visualiseras tycks jag märkligt nog ha en lätt bisarr dragning (om du inte kommer viftande med Beck-skiten…då drar jag som en avlöning!).

Här ännu en sorts filmserie som ska sjösättas. De tycks ju komma i flock genom åren. Man lägger krutet på film nummer ett, vilken ofta rullar på bio, innan uppföljarna släpps direkt till hemmasoffornas marknad. Inte ofta kan man också ganska markant ana en rejäl nedgång i både budget och manus i efterföljarna.

Nu är det Maria Lang´s gamla böcker som ska återberättas i den filmiska formen. Först ut är den här somriga historien som tar avstamp på självaste midsommarafton någon gång i början på 50-talet. Till synes pigga och käcka (ordet!) Puck (Tuva Novotny) tackar ja till en inbjudan från sin handledare Rutger (Gustaf Hammarsten) på universitet att fira midsommar på en ö tillsammans med ett par kollegor och vänner. Kanske också det faktum att en handsome Linus Wahlgren ämnar dyka upp med charmigt leende spelar viss roll i vår hjältinnas beslut.

Historien följer naturligtvis de förväntade mysteriedeckarnas väl beprövade formel. Det sjungs, det dricks och fyllnas till, det pratas med lagom gammelsvensk inlevelse….och det röks hysteriskt! Alla de klassiska tänkbara karaktärerna finns med och möjligen får man en liten Cluedo-vibb bara sådär längs vägen. Givetvis har alla något att dölja och ingen verkar kunna varken sitta (eller ligga still) i fem minuter. Sommarnatt och jazziga toner, och snart även uppdykandet av ett lik. Som vanligt i hittepåhistorier av det här slaget verkar ingen bli speciellt upprörd över att döing förstört festen. Bara det i sig lite underhållande.

In på banan med Langs litteräre hjälte, krimmaren Christer Wijk (Ola Rapace), vilken mest ägnar sig åt sagda kedjerökning och att ”förhöra” sällskapet på stående fot med en pilsner i handen. Och är det inte lite lustfyllda blickar som kastas mot den rejäla Puck också? Till charmören Ejes (Wahlgren) förtret.

-”jorå serru, här tror jag det ligger en hund begraven..haru en pilsner eller cigg förresten..?”

Nå, vem är det nu som ljuger lite mer dårå? Tja, se det är inte lätt att veta då alla personer är rejält hala som ålar, och strax är det såklart upplagt för nya våldsamheter (oerhört tv-vänliga) på den isolerade ön. Historien som sådan är en bläng och en svälj, men mysfaktorn med tidstypiska detaljer och stämning gör att det blir ganska kul ändå att kika på. Alla inblandade spelar lagom över och hasplar ur sig teatraliska haranger som hör en svunnen tid till. Novotny håller lugnet och the looks, Linus Wahlgren charmar helt ok och Rapace´s snut i sommarkostym ser ut som en rejäl bratpackare från dåtidens Stureplan. Kanske är det min vurm för sådana här klassiska deckarhistorier på begränsad yta, kanske är det skönheten i detaljerna…men det här känns både lättkonsumerat och småtrevligt.

Som för att understryka min kommentar ovan om Danmark som pålitligt filmland har dansk regissör anlitats för dagens rulle, Birger Larsen med massor av tv-rutin ser till att den ganska taffliga storyn tar sig från A till C via B utan att köra i diket för mycket.

Mördaren ljuger inte ensam
har uppenbara slängar av den svenska förbannelsen med onaturliga repliker, överspel och konstiga ologiska grepp i manuset. Jag kan inte påstå att filmen är bra eller spännande, mer trivsam och med en detaljrik stil som inte alls känns irriterande på något sätt. Bara man inte förväntar sig några dramatiska djupsinnigheter.
Visuellt snyggare än innehållsmässigt intressant.

full starfull star

Bröllopsfotografen (2009)

En svensk film i Flmrs dvd-spelare gubevars! Men vad är det man säger; när fan blir gammal blir han präst, eller något…
De må vara hur det vill med just det, men det finns två stora anledningar till att just den här filmen hamnat spelaren. Den ena heter Ulf Malmros, som är just en sådan där osvensk filmskapare som det finns alldeles för lite av i det här Svensk-Filmindustri-formade filmlandet. Malmros har jag faktiskt gillat ända sedan hans ovanliga alster började dyka upp i televisionsmediet, och sedan har han liksom bara rullat vidare med sin speciella stil. Den bästa sommaren och Smala Sussie är ju mindre klassiker i mitt hus. Den andra anledningen stavas Kjell Bergqvist, denne säregne, stolte, pondusfyllde och nu nästan folkkäre skådis. Ingen kan som han leverera repliker med oanade dräpande punchlines utan att det på något sätt skulle kännas konstigt. Firma Bergqvist och Malmros har ju dessutom nästan blivit en liten instution a la Scorcese/De Niro. Och sånt gillar man ju.

Här berättar Malmros, delvis själbiografiskt, om unge lantisen Robin (Björn Starrin i en charmig roll) från Molkom vars intresse för fotografering tar honom till Stockholm och vidare in i överklassens sandlåda. Med viss hjälp av den misslyckade och desillusionerade skådespelaren Jonny Björk (Bergqvist). Robin bländas av ”di rike” och deras sätt att förhålla sig till livet och vardagen, han träffar den vackra och mystiska Astrid (Tuva Novotny) och plötsligt verkar det vara raka spåret in i eliten för den framgångstörstande ynglingen.
Men säg det komiska drama som inte innehåller även motgångar, svek och val som kan vara av betydelse för det fortsatta livet.

Här tycker jag Malmros lyckas absolut bäst i filmens första del, som handlar om vardagen i Molkom, Robins första trevande bekantskaper med Stockholm, Astrid och hans något udda partnerskap med Jonny. Det är lysande vardagskomik,och allt förstärks naturligtvis av den sköna värmlandsdialekten, Robins familjs något ovanliga sätt att se på livet, Robins egen naiva oskuldsfullhet och totala avsaknad av de outtalade reglerna och normerna som enligt filmen finns hos överklassen. Jag förundras ihop med Robin, känner med den stackars Jonny och hånler gott åt Johannes Brost rikemansfasoner. Alla fördomar och schabloner avhandlas med mer eller mindre gott humör. Men så börjar filmen, liksom de flesta i den här genren, att tappa lite fart. Tomgången är påtaglig och plötsligt känns det där fräscha och vitala ganska långt bort. Ungefär som ett projekt man tycker är roligast i början, att tänka ut och starta upp men inte orka genomföra. Slutet kommer så snabbt och snopet så att det känns som om manusidéerna helt enkelt tog slut. Lite synd eftersom det känns som om en värdigare avslutning av historien hade varit på sin plats.

Bröllopsfotografen inbjuder till en del fnissande och rena skratt. Då och då en trivselfaktor som jag upplever som bristvara i svensk film. Historien leker frejdigt med  kontrasterna mellan Svensson-livet och Djursholmsstilen. Skådespelandet är tryggt levererat med Bergqvist, Starrin, Novotny och Brost som de bärande pelarna. Underhållande till stor del, men också påtagligt orkeslös och svagare i slutet, då också historien tycks engagera avsevärt mycket mindre än i början.