Borg (2017)

Fast egentligen borde filmen banne mig ha originaltiteln, Borg McEnroe, över HELA världen. Ja, jag tittar på dig Sverige. Ännu ett billigt marknadsföringstrix för att casha in extra på publiken här hemma?

Dagens rulle dyker rakt ned i ämnet jag verkligen levde och andades med….då när ”det begav sig”. Sommaren 1980 var jag 15 år och spelade tennis mest hela tiden. När jag inte låg framför tv:n, vars två enda statstelevisonskanaler sände oavbrutet från Wimbledon (det kändes så iaf). Björn Borg var The King. På toppen av sin storhet. Fanns det nån som kunde slå karln? Vi tvivlade. Men i finalen dök han ju så upp, snubben som kanske ändå skulle kunna dräpa Kungen. John McEnroe. Illbattingen från Queens i New York. Hur skulle det gå?

Och hur skulle det gå med tittningen här? En svensk rulle gubevars! En boats till på köpet. Om en händelse som vääldigt många har en koppling till. Oron är dock helt obefogad. Filmen är snygg som tusan! Danske (!) regissören Janus Metz vet hur man skapar snygg dramaturgi av sport. Sverrir Gudnason är sjukt porträttlik Borg (och för övrigt Tom Hiddleston i Thor oxå). Borg säger inte mycket i rullen, men hans blick får säga desto mer. Effektfullt! Filmens två bästa pärlor är å ena sidan själva sportscenerna, tennismatcherna. Galet snyggt gjorda! Som att vara på centrecourten och ta del av dramatiken! Klippningen är fenomenal. Den andra pärlan stavas Shia LaBeouf. som hyrts in för att gestalta McEnroe. Kan vara en av LaBeoufs allra bästa insatser ever. Ärligt talat stjäl han varenda scen han dyker upp i. Och framförallt lyckas filmen på ett fint sätt visa hur bastarden McEnroe till slut vann den brittiska tennispublikens hjärta i det konservativa Wimbledon. Att LaBeouf inte fick en Guldbagge för bästa biroll är en smärre skandal, istället fick gamle Stellan Skarsgård det fula priset för sin roll som Lennart Bergelin i samma film. Ofattbart om ni frågar mig. Stellan cashar bara in sin lönecheck och går inte ett enda steg utanför sin comfortzone. Fegt filmjuryn. Och kanske borde Tuva Novotny fått liiite mer att jobba med i rollen som Borgs lojala käresta Mariana Simionescu? Nu blir hon mest bara ett sorts bihang

Så, filmen lyckas faktiskt få mig att sitta  med full uppmärksamhet, och jag känner att jag tar den till mig. Eller är det minnena och nostalgin som spelar ett spratt?
Hursomhelst, en mycket bra film som lyckas fånga allt det som fanns att tycka om från den här sommaren. Och så är rullen jäkligt läcker med alla sina tidsmarkörer.
Minnena pushar upp den sista stjärnan.

 

Annonser

Sommarklubben: Jakten på Röd Oktober (1990)

röd_oktoberSommar! Varför inte lite ubåtsjakt i smällkalla Atlanten!?

Denna gamla goding kommer jag ihåg som en rejält underhållande rackare. Bra många år sedan jag såg den hemma i soffan nu, förutom på bio förstås, och kanske därför kändes en återtitt högst befogad. Plus det där med ubåtar som smyger på varandra då.
Sånt är ju aldrig fel.

Och…GOSH..den var bra mycket bättre än jag mindes den!
Ibland nöter uppenbarligen INTE tiden ned en rulle. Här är det rappt tempo, klurig story, och framför allt  en snygg ensemblefilm! Die Hard-regissören John McTiernan tryckte in dåtidens större skådisar i ganska små biroller. I frontlinjen hittas förstås Alec Baldwin (är han därmed original-Jack Ryan?), Sean Connery, en iskall Scott Glenn och en trofast Sam Neill. Stellan Skarsgårds ryske ubåtskapten är värsta dåren och spelar över så det sjunger i ubåtsmetallen!

En mycket snygg och smart manus på Tom Clancys roman (efter detta kommer jag ihåg att alla skulle springa och köpa Clancy-romaner), men filmens ABSOLUTA största förtjänst…upptäcker jag såhär 25 år senare…är klippningen av rullen!
Helt makalöst bra! Vilket gör att originalbetyget måste jackas upp ett snäpp!
Se själv och känn efter!

Crazy Ivan i sommarnatten!

Thor: The Dark World (2013)

Hammertime igen!
Fräsigare filmposter den här gången, men samma stuk på ytligheterna. Nu är det Svartalver (hallå LOTR!) på rymmen. Mystisk energikälla jagas av badassen för ändamålet att knäcka hela universum as we know it (som vanligt alltså), och bara Thor är den som kan save the day.  Loki (Tom Hiddleston) är med igen med sina dräpande repliker (tack för det!), liksom Natalie Portman med tjejkompis. Och Stellan Skarsgård! Anthony Hopkins styr och ställer i ett Asgård som hotas i parti och minut.

Marvel Studios smider vidare på sitt recept och fortsätter att låta sina hjältar rädda världen i standalone-äventyr. Thor (Chris Hemsworth) tar sig an alv-problemet i ett London som CGI-demoleras lite lagom snyggt i finalen.

Första rullen hade sin charm och fräsiga effekter. Här är det samma drag på effekterna, men det känns som att nye regissören Alan Taylor (Game of Thrones) inte har samma tramssköna schwung i berättarstilen som Kenneth Branagh hade, och det nya äventyret tycks ta sig lite för mycket på allvar. Godkänt som popcorn för stunden, men inget som mättar direkt. Dock passar Hemsworth OERHÖRT bra som blond skämtare med superkrafter.
Vad säger Iron Man?

King Arthur (2004)

Återkommande besökare på den här bloggen känner troligtvis vid det här laget till att jag är en riktig sucker på framför allt två stora områden; Westerns och filmer om Rymden. Nu är det också dags att avslöja en annan kategori jag är lite svag för…berättelser om riddarmyter och dess legender. Och kanske den mest kända av dem alla är just den om Kung Arthur.

Klart man läste om den i skolan, klart man fördjupade sig i den under sena tonåren, klart man suttit på nätet och surfslukat det mesta man kan hitta om Arthursagan och alla dess händelser. På film har naturligtvis historien mer än en gång visualiserats, och då kanske en av de bästa filmerna är John Boorman´s Excalibur från det tidiga 80-talet. Då lite provokativt våldsam, flummig, lagom erotisk och framför allt gåtfull. Precis som hela myten.

Dagens alster är en produkt av att Hollywoods praktproducent numero uno, Jerry Bruckheimer, tagit sig an historien och öppnat dollarplånkan på sedvanligt manér. Därför blir man ju inte så väldigt förvånad över att hitta bombastisk musik, snygga motljusbilder, överdådiga actionscener från slagfältet och en rejält sirlad touch på anrättningen. Det är med andra ord helt i linje med standardproducerad popcornsaction från firma Jerry.

Men det som sticker ut lite i dagens anrättning är faktiskt att man valt att närma sig myten på ett annorlunda sätt. Här spinner man vidare på att Arthur egentligen var romare och hans riddare kring det runda bordet var högst kompetenta beridna krigare från östra europa som en gång i tiden tvångsrekryterats in i den romerska krigsmaskinen. Utvald manustomte har här fått frihet att gå igång ordentligt i fantasin och på drygt två timmar hinner han därför också väva in både deltagande av Merlin och Guinevere (Keira Knightley), låt vara i en rätt annorlunda tappning.

Arthur (Clive Owen) och hans muntra män, där bla Mads Mikkelsen, Ioan Gruffudd och Ray Winstone utmärker sig lite extra, är stationerade vid den omtalade Hadrianus Mur i det väldigt forntida England. Romarriket är på väg att tappa sitt grepp om den kända världen, och kejsaren har givit order om att den brittiska ön ska lämnas. Ett sista uppdrag återstår för Arthur och gänget, vilket är att bege sig in bakom muren, upp mot norr och eskortera en viktig romarfamilj tillbaka till säkerheten. Problem väntar också runt hörnet då Saxarna (under ledning av en halvinspirerad Stellan Skarsgård) slår sig fram genom landet på invasionstråt.

Mannen, Myten, Medborgaren

Och ja, det är Bruckheimer och Hollywood med rent ytligt uppsåt i tankarna. Lite lagom tvångskonstruerat drama som till syvende och sista ska leda fram till maffiga actionscener från ett slagfält som fylls med svärdssvingande galningar, eldkastande katapulter och beridna riddare i full mundering. Laguppställningen med Owen i täten gör precis vad som förväntas, manuset hittar inte på några nya vägar vad gäller berättartekniken. Man har skådat det  förr skulle man kunna säga.

Bakom kameran basar Antoine Fuqua och han gör det faktiskt så bra och stabilt att jag lite förvånande har utbyte av filmen även denna andra gång jag ser den.

King Arthur är hittepågodis i snyggt utförande. Dramatiskt, ytligt och bombastiskt som det anstår ett verk från Bruckheimers verkstad. Regissör Fuqua har uppenbarligen lyssnat ordentligt på chefens order. Och jag som då gillar riddare och hela köret tycker det är rejält skoj med denna udda tvist på den gamla Arthursagan. Inte världsbra, men…bra…och enkelt underhållande till sista rutan.

The Avengers (2012)

Världen behöver sina hittepåsuperhjältar. Fenomenet vi kan samlas runt, de som gör det omöjliga möjligt, de som i slutändan alltid vet att skilja det rätta från det feliga. Vägarna dit kan vara mer än snåriga, men vi kan alltid lita på att de kommer ur det hela på ett eller annat sätt.

Filmvärlden behöver också sina superhjältar, inte minst visar  Hollywoods sprängfulla kassakistor på detta faktum. Och frågan är om man inte kört med det mest smarta tillvägagångssättet någonsin vad gäller att producera fram superhjältefilmer. Från fyra helt egna standalone-filmer, fast med djup förankring i vad som komma skall, har nu alltså Marvels superduperkamrater samlats i en och samma film. I en riktig fyrverkeripjäs och urladdning signerad Joss Whedon.

Ni vet ju redan vid det laget på året vad allt handlar om. Låt mig därför istället bara nämna några små saker som gör att jag tycker om den här filmen; att se dagens visuella galenskaper är som att bli tonåring igen och läsa sina gamla seriemagasin (ja..jag är så gammal att jag skriver just seriemagasin!), det finns en sekvens i filmen som slår allt annat med hästlängder…när de fyra hjältarna står tillsammans på gatan mitt stridslarmet och liksom förbereder sig för den sista urladdningen. Just den scenen säger kanske allt om vad det här handlar om.

Whedon är så pass smart att han inte försöker sig på att införa några nya grepp i myterna, istället omfamnar han idén om att det är fyra rätt kiviga egon som nu måste samlas för ett samarbete. Det tjafsas och tråkas och bits ifrån, men alla har naturligtvis det goda hjärtat längst in. Alla får också sin beskärda del i rampljuset, mycket snyggt balanserat av Whedon och som också gör att det blir ett härligt flyt i filmen när den hoppar från hjälte till hjälte. Till och med de lite mer jordnära Scarlett Johansson och Jeremy Renner får här chansen att briljera ihop med dagens lätt annorlunda laguppställning på hjältesidan.

så ska en lagbild se ut!

För motståndet står alltså den sluge Loke med långväga invasionskompisar. Helt i linje med serietidningstänket där allt är möjligt och man aldrig ska stanna upp och fundera på vare sig logik eller andra petitesser. I ärlighetens namn kanske dagens storyupplägg inte känns sådär jätteupphetsande i manuspärmen, mer som en snygg ursäkt för att regissör Joss ska få komma fram till den punkt där han kan släppa loss megamayhem på gatorna och pumpa in så mycket grann visuell action så det räcker både till en och två omtittningar. För action blir det, cgi och greenscreens och en sjujävla massa miljoners nedplöjda i projektet. Skyskrapor raseras, asfalten flyger all världens väg, broar blir historia och det är fan och hans moster. Helt i Transformers-style med andra ord…MEN…där just de tilltagen till slut blev rejält påfrestande och rent långtråkiga i Cirkus Bay…blir Whedons final bara underhållande, störtkul, uppfriskande och njutbar i all sin fånighet.

Samling runt pumpen för alla skådisarna och det känns faktiskt som de haft jädrans kul vid inspelningen också. Klarast av dem alla lyser såklart Robert Downey Jr som står lite över alla andra. Evans, Hemsworth och Mark Ruffalo bidrar med sidekickandet precis som det anstår en vältrimmad ensemble..och extraplus ska också delas ut för att man väljer att kalla in Gwyneth Paltrow och Stellan Skarsgård i sina små men inte obetydliga roller. Tom Hiddleston får nu utveckla sin skurkfigur lite mer än i Thor, tar chansen och blir som person en rätt ok första utmaning för det här hjältegänget. Den som istället möjligen hamnar utanför är Samuel L Jackson´s Nick Fury som mest känns inknöad per konstruerad ansträngning för att man just ska ha karaktären Fury med. När han väl samlat ihop sina gubbs blir de ju mer som ett självspelande piano. Nå, han får säkert mer av filmrutorna i kommande äventyr. Slutligen har de också äntligen fått ordning på den store, gröne, arge killen. Nu ser han riktig serietidningsvänlig ut han också! Muntert!

The Avengers är såklart genomtrevligt sällskap till chipsen och dippen. Nördkäckt och actionvänligt med apsnygga effekter i varenda filmruta. Inget mästerverk men toppklass i sin genre med ett störtenkelt upplägg och inga konstiga sidospår. Inget djuplodande, mer en färgsprakande bagatell att gilla för stunden. Lättsmält och klädd i en snajdig kostym som passar perfekt för den här versionen av Roliga Timmen. Den sista stjärnan åker med bara för att filmen får mig på gott humör!

Deep Blue Sea (1999)

För en tid sedan drog jag ju lite surt till med att det inte kan göras hajfilmer sedan herr Spielberg var i farten i början på 70-talet. Och, det gäller i högsta grad fortfarande när det handlar om utförande och story….en snabb återtitt senare konstaterar jag dock att jag uppenbarligen glömt att det finns vissa helt okej substitut när det gäller skräck från vattnet levererad av dessa stackars beryktade hajar i världshaven.

Och här kommer nu då ett egentligen helt galet men ack så underhållande substitut. Som vanligt ligger ädla och nobla motiv bakom människans forskningsförsök på våra medvarelser. Här är det forskar-Susan som till varje pris vill hitta botmedlet mot Alzheimer och försöker sig på att utvinna behövligt ämne från hajars hjärnor. Och bara för att resultatet ska bli lite bättre kan man ju också se till att manipulera hajarnas gener och få hjärnan att bli större under resans gång. Bad idea naturligtvis. Hajtrixeriet görs från avancerad undervattensbas till havs där en samling birollsfigurer alla har sin lilla uppgift att sköta…i väntan på att de (naturligtvis) blir hajmat i olika stadier i manuset.

Den som bestämt på bygget den här gången är ju Renny Harlin, finnen med de tunga filmerna från förr på sin meritlista. Fasen vad jag saknar honom nu i modern tid. Die Hard 2, Cliffhanger…och min favvo The Long Kiss Goodnight, alla suveräna stänkare som tål att ses nästan hur många gånger som helst. Harlin såg ensam till att ett helt filmbolag stjälpte med megafiaskaot Cutthroat Island och möjligen är det där han brände av alla sina skepp (nu tillhör ju jag den uppenbarligen lilla skara som anser att just den rullen inte alls är så dålig som filmhistorien vill påskina). När man nu kollar hans CV framgår det tyvärr att han harvar runt i B-filmsträsket rätt rejält, drar säkert in stålars till matbordet men fasen vad synd på en sådan nordisk talang.

Nåväl, vid den här tidpunkten var han ändå ett rätt starkt kort att räkna med och vem om inte han är väl lämplig att ta hand om detta äventyr som blandar både vattenskräck, cgi-taffligheter, vitsiga oneliners och gammal hederlig springa-i-korridorer-action….!

så stora. och arga.

Det dröjer naturligtvis inte länge förrän det mesta går åt skogen på forskningsbasen och de framavlade bestarna till hajar börjar vända sig mot sina övervakare på de mest fantasifulla sätt.
Så klart låter ju detta som rena rama B-stuket till historia när man läser intrigen så här rakt upp och ned, men i Harlins händer sker det saker. Finnen vet hur hantera historier som dessa, har suverän koll på filmens tempo och ett osvikligt öga för snygga actionscener. Snyggt fotat och genomfört enligt Hollywoods standarmall för trygg och intetsägande filmaction. Harlin bjuder på precis det som förväntas och lämnar överraskningarna därhän.

Det filmen i första hand brister i är cgi-effekterna som med dagens mått är rent löjeväckande i vissa scener. Det Harlin förlorar just där tar han dock igen på det snärtiga tempot och skådisarnas torra och rätt distanserade agerande, märkligt nog helt passande här. The hero of the hour är Thomas Jane som den listige Carter, vilken vet hur man bäst handskas med galet smarta hajar. Övriga som sluter upp bakom honom är bla Saffron Burrows som den rätt osympatiska forskarbruttan Susan, Stellan Skarsgård som surmulet muttrande snille, LL Cool J som filmens obligatoriska lustigkurre och  Samuel L Jackson som valde helt fel dag att inspektera forskningsbasen i egenskap av riking och den som tillhandahållit stålar och bekostat hela anläggningen.

Deep Blue Sea är ett säkert kort om man vill unna sig en stunds hjärndöd men snygg action. Manuset är precis lagom ytligt och tunt för att Harlin ska kunna koncentrera sig på actiondelen och drivet. Fantasifullt värre och det gäller att sluta tänka logisk redan när förtexten rullar. Inte lika bra som den finske vikingens tidigare alster kanske, men kombon ilskna hajar på ett begränsat område är tillräckligt kul för att underhålla för stunden.

Thor (2011)

Det känns som att det mest anmärkningsvärda här är att det är Kenneth Branagh som suttit i registolen. Och att han fått till det riktigt smutt!

Kanske i en sorts homage till sin framgångsrika dramabakgrund  tycks Branagh ha  utgått från en löjligt tunn story, vävt in lite snygg Shakespearedramatisk touch i replikföring och händelseutveckling för att sedan matcha det med finmald cgi-action.
Och vet ni, jag gillart!

Thor (eller Tor som vi svedalabor hellre säger) håller till Asgård där han förbereder sig att ta över kungakronan efter lika ökände Oden (Anthony Hopkins), främst genom att vara allmänt kaxig och dumdryg mest hela tiden. Den arroganta stoltheten verkar inte ha några gränser, trots brorsan Lokes (Tom Hiddleston) försiktiga förmaningar.

Stolthet går ju oftast hand i hand med dumhet, så även här och vips har Thor genom sin krigiska inställning dragit på sig både skumma grannriket Jotunheims och pappa Odens vrede. Så till den grad att Thor helt enkelt kastas ut från Asgård och ned på jorden, bokstavligen nästan rakt i famnen på unga (snygga givetvis) forskaren/astronomen Jane (Natalie Portman) mitt ute i New Mexico-öknen! Naturligtvis är detta rätt plats att börja lära sig ödmjukhet, vänlighet och insikt på. För att sedan också, i sällskap med sin trogna hammare Mjölner ta tag i de skumraskheter och omständigheter som ledde till åskgudens förvisning. (Givetvis finns det förrädare i de egna leden men det vet ni ju redan…!)

Vad ingen visste var att Rutger H hade snott rollen som Oden…

Trots mycket glänsande yta och avsaknaden av något större djup är det förbaskat svårt att värja sig mot den här historien, som i sina bästa stunder skulle kunna kallas för …munter? Thor, i skepnad av Chris Hemsworth (den killen har en framtid för sig i Hollywood helt klart) har en sorts naiv charm och trivselfaktor som smittar av sig på de andra. Natalie Portman kände möjligen att det var skönt att byta svårmodet från Black Swan och hoppa över till detta tjohej-tjohoppäventyr och det gjorde hon alldeles rätt i. Till och med vår egen Stellan G dyker upp som klurig sidekick till Portman och verkar trivas även han. Anthony Hopkins är i sin Oden-roll misstänkt lik Rutger Hauer, men det går bra ändå och pompöse Hopkins får väl valuta för sin stil här där den passar i sammanhanget.

Branagh, långt från Wallander och skånska slätten här, gör en snygg kostym av ett ganska billigt material, och kanske är det just den osannolika kombinationen av Shakespearskt tungmod, grekiskt hybrisdrama, asatron och lite effektiv Hollywoodaction som är nyckeln..? Effekterna är felfria, om än ganska standardmässiga, scenografin färggrann, humorn känns lagom påklistrad och storyn föredömligt rak när handlingen åker fram och tillbaka mellan det som sker på jorden och ränksmiderierna i Asgård.

Thor är ännu ett bidrag från Marvel-familjen och lyckas underhålla mig på bred front. Rätt raka puckar och en snygg lovande föraning om fortsättning för denne hårding till hjälte, i sällskap med de övriga Marvelhjältarna. Känslan från första Iron Man infinner sig snabbt…trivsamt underhållande.

”Who are you?”
”You’ll know soon enough..”

Ronin (1998)

I omtagssäcken hittar vi denna gång en film som känns lite som ett alster av den gamla skolan.

Ett antal personer introduceras, ett mål ska uppnås och den egentliga frågan är bara hur många som ska gå åt längs vägen och vilka som lirar med en egen agenda. Fyll på med action av den hårdare sorten och en dos med snabba, intensiva, biljakter och formeln känns klar. Fast under ytan finns det den här gången ett lager till, och det är till filmens fördel helt klart. Manusgurun David Mamet, känd för att hjälpa upp haltande historier, kopplades tidigt in för att putsa på manuset när Ronin skulle bli film.

Resultatet är en lurig och rätt hård historia om en samling tuffa killar som samlas i Paris för ett uppdrag, att stjäla en åtråvärd väska från ett annat rävigt gäng innan denna väska säljs vidare till ett ytterligare intresserat ljusskyggt sällskap. Men vem kan egentligen lita på vem?  

Det hela utvecklas till ett av de mer raffinerade sätten att använda sig av det icke helt okända begreppet ”McGuffin” jag skådat på länge. Väskans innehåll är i sig oviktigt, vad som är det drivande är turerna kring denna jakt.

Laguppställningen är rutinerat bra, Robert DeNiro, Jean Reno, Stellan Skarsgård, Sean Bean, Natascha McElhone och Jonathan Pryce. Alla med sin speciella förmåga och uppgift. Manuset kommer med flera dolda agendor och vändningar. Mitt i alla twister glömmer gamle veteranregissören John Frankenheimer dock inte bort att använda sig av actionelementet på ett snyggt sätt, och plötsligt känns närvaron av Heat påtaglig i vissa scener.

Karaktärerna känns kärva och på helspänn. De enda som verkar finna varandra är DeNiro´s ex-CIA specialist och den franske räven Jean Reno som också hinner med att på ett någorlunda äkta vis utbyta livserfarenheter och tankar.

Biljakterna är jäkligt snyggt tillverkade och sker huvudsakligen på Paris gator, och är visst uppseendeväckande när jakten bla går genom de tunnlar som blev Prinsessan Diana´s öde. På det hela taget visas Paris upp som något helt annat än den stad vi känner från broschyrerna.

Möjligen är det här en film som är lite för lång i sin iver att täcka in det mesta och få ut det bästa möjliga ur det slingrande manuset, men rent spänningsmässigt håller den hela vägen och som tittare belönas man också med ytterligare en liten plotvändning när det drar ihop sig till den sedvanliga ihopknytningen av säcken. Det roliga är egentligen att man kan lämna en del oförklarat och lite höljt i dunkel och ändå få det så pass uträtat att det passerar utan större anmärkning.

Ronin är smart, väldigt lurig under den till synes klara ytan och helt klart underhållande. De intensiva actionsekvenserna vägs jämt mot den luttrade dialogen och de många turerna i storyn, skådisarna levererar i denna rätt avancerade form av heist-film och slutprodukten känns stabil. En bra film.

”Either you’re part of the problem or you’re part of the solution or you’re just part of the landscape”

Änglar & Demoner (2009)

Att vara filmuppföljare till en bitvis ifrågasatt filmatisering av en från början kontroversiell roman är naturligtvis inte lätt.

Bara att ta beslutet att än en gång visualisera den gode professorn Robert Langdons äventyr bland gamla symboler och ljusskygga, hemliga, sällskap är en utmaning.
Trots långt ifrån översvallande reaktioner på det första äventyret, Da Vinci-koden, levererar regissören Ron Howard än en gång lite spekulativ konspirationsteori inlindat i fart, färger och gammal hederlig mysterielösning.

Änglar & Demoner får här fungera som en uppföljare till det första äventyret (i romanvärlden är det ju dock tvärtom). Vatikanen behöver Langdons hjälp när fyra av de främsta favorittippade kardinalerna att ta över den nyss avlidne populäre påvens lustiga mössa blir kidnappade. Dessutom tickar en gömd bomb, innehållandes det högst obskyra och livsfarliga ämnet antimateria, oundvikligen ned mot sprängningsögonblicket.

Jag är övertygad om att de flesta av er redan känner till grundstoryn, och frågan är väl bara egentligen om regissör Howard den här gången lyckats fullt ut med överföringen till filmens värld. Själv köper jag de två timmarna utan några djupare betänkligheter.
Givetvis måste man vara fullt medveten om att några smärre justeringar alltid behövs i originalmanuset för att passa in storyn på ett smidigt sätt. På sättet det görs här, lite snyggt ansträngt och överdrivet och utan några större avvikelser i sömmarna, fungerar det helt ok.
Den här storyn, liksom boken, är ju lite fartigare, lite rivigare.

Tom Hanks som programenligt återvänder som Langdon får den här gången finna sig i att flänga runt i ett upplyst Rom i släptåg med sin nya sidekick, den vackra Vittoria Vetra (Ayelet Zurer).
Och visst är det tillrättalagt, inte speciellt överraskande och ganska tillverkat enligt formulär 1A.
Men vad tusan gör väl det?
Egentligen.
Som tittare vet man precis vad man får och i vilken ordning, det måste ändå anses som två välinvesterade timmar om du är ute efter lite tillbakalutad popcorns-mysterielösar-actionfartig-historia. Vi pratar inget större djup här, utan bara lite simpel lördagsunderhållning till chipsen.

Och att blanda in gamla myter, symboler och hemliga sällskap är alltid gångbart och nöjsamt.
Inte minst i en miljö som Vatikanen med sin digra och ofta inte helt rumsrena bakgrund. På skådespelarfronten inget direkt nytt att rapportera. Tom Hanks cashar in sin lönecheck utan att glänsa. Lite träig, lite besserwisseraktig. Det handlar ju trots allt om en professor till yrket (även om man då och då kan få för sig att det är en modern Indiana Jones man glor på.)
Ayelet Zurer som Vittoria är den som får fungera som bollplank till Hanks när han går runt och tänker högt. Om denna Zurer vet jag intet, och hon gör heller ingen insats utöver det vanliga som kvinnliga sidekicks-hjältinnor ska göra; se snygga ut och leda vår hjälte i rätt riktning.

I övrigt figurerar Ewan McGregor, den pålitlige Armin Mueller-Stahl och självaste Stellan Skarsgård förbi i habila och nödvändiga roller.
Speciellt Skarsgård får stå för den obligatoriska tjurigheten och pessimismen. Rätt roande faktiskt. Alla, både de som läst boken eller ej, vet säkerligen vid det här laget att Langdon alltid klarar skivan, vad han än ger sig in på. När finalen väl sprätter in i den krattade manegen vet vi ju redan hur allt kommer att sluta.
Den högst förväntade vägen dit är dock fylld med, om inte överraskningar, så i alla fall snygga bilder över Rom i kvällningen och snärtiga actionscener blandat med lite upptempo vid väl valda delar i filmen.

Måhända är det orealistiskt och överdrivet, men det är förbaskat underhållande på vägen till finalen.

Betyget: 3/5