The Bank Job (2008)

En rejäl Heist-film med en mer eller mindre otrolig story är ju aldrig fel i filmsammanhang. Speciellt inte om den, som i det här fallet, kommer med engelsk touch.

Småbrottslingen Terry (Jason Statham) och hans kumpaner i livet drömmer alla om att göra det stora klippet för att sedan kunna dra sig tillbaka och njuta livets sötma. Det är London och det är början av 70-talet. När fotomodellande gamla flamman Martine (Saffron Burrows) en kväll erbjuder Terry och co att tillsammans med henne dra igång planerna på ett listigt inbrott i en av Londons otaliga banker, där speciellt ett helt rum med lockande bankfack väntar, smyger sig habegäret in hos dem alla. Kuppen verkar dessutom idiotsäker (om man nu undantar risken att åka fast dårå) då innehållet i bankfack ju oftast brukar vara av sådant art att innehavaren inte gärna springer till polisen i första taget…

Föga anar dock Terry att Martine å sin sida har en dold agenda som följs på avstånd av hennes ”uppdragsgivare” och kommer att påverka hela utgången av historien. Dagens alster lyckas såväl med bedriften av vara både småspännande och lite komiskt underhållande på samma gång. Enligt uppgift vävs verkliga händelser i samband med ett bankinbrott i London in här, ett brott som uppenbarligen länge varit omgärdat av rykten om vad som egentligen hände. Här utger sig manusförfattarna för att de sitter inne med den ”verkliga” historien. Håhå jaja…

Regigubben för dagen, Roger Donaldson, är dock så pass rutinerad att han kan styra förbi blindskären som skulle kunna uppstå, och generera en historia som mycket väl skulle kunna vara möjlig. Spänningen och viss intensitet saknas som sagt inte, och dramatiken lever högt på ett färgstarkt birollsgalleri och ett detaljrikt yttre där 70-talsvibbarna ligger lagom behagligt över hela produktionen. Vissa sidospår avhandlas också och vävs faktiskt in i berättelsen på ett finurligt sätt.

skinnpaj, polisonger och planerande

Jason Statham gör en riktig ”Stathamare” vilket innebär att vi kan lita på honom som filmens stora stjärna. Grejen med vår vän Jason är att det känns som att han ofta får personifiera stabiliteten och tryggheten i en rollbesättning. Om man inte blir klok på vissa andra figurer kan man alltid lita på den gode Statham. Han överraskar möjligen sällan, men man vet vad man får. Både på gott och ont.

The Bank Job uppfyller sin beskärda del av begreppet Heist-film, men det är egentligen efterspelet som är det intressanta. Det och det visuella sättet filmen är tillverkad på. Underhållande och lite småspännande, med en intrig som inte alls känns så ansträngd så att den inte skulle kunna ha inträffat i levande livet.

Deep Blue Sea (1999)

För en tid sedan drog jag ju lite surt till med att det inte kan göras hajfilmer sedan herr Spielberg var i farten i början på 70-talet. Och, det gäller i högsta grad fortfarande när det handlar om utförande och story….en snabb återtitt senare konstaterar jag dock att jag uppenbarligen glömt att det finns vissa helt okej substitut när det gäller skräck från vattnet levererad av dessa stackars beryktade hajar i världshaven.

Och här kommer nu då ett egentligen helt galet men ack så underhållande substitut. Som vanligt ligger ädla och nobla motiv bakom människans forskningsförsök på våra medvarelser. Här är det forskar-Susan som till varje pris vill hitta botmedlet mot Alzheimer och försöker sig på att utvinna behövligt ämne från hajars hjärnor. Och bara för att resultatet ska bli lite bättre kan man ju också se till att manipulera hajarnas gener och få hjärnan att bli större under resans gång. Bad idea naturligtvis. Hajtrixeriet görs från avancerad undervattensbas till havs där en samling birollsfigurer alla har sin lilla uppgift att sköta…i väntan på att de (naturligtvis) blir hajmat i olika stadier i manuset.

Den som bestämt på bygget den här gången är ju Renny Harlin, finnen med de tunga filmerna från förr på sin meritlista. Fasen vad jag saknar honom nu i modern tid. Die Hard 2, Cliffhanger…och min favvo The Long Kiss Goodnight, alla suveräna stänkare som tål att ses nästan hur många gånger som helst. Harlin såg ensam till att ett helt filmbolag stjälpte med megafiaskaot Cutthroat Island och möjligen är det där han brände av alla sina skepp (nu tillhör ju jag den uppenbarligen lilla skara som anser att just den rullen inte alls är så dålig som filmhistorien vill påskina). När man nu kollar hans CV framgår det tyvärr att han harvar runt i B-filmsträsket rätt rejält, drar säkert in stålars till matbordet men fasen vad synd på en sådan nordisk talang.

Nåväl, vid den här tidpunkten var han ändå ett rätt starkt kort att räkna med och vem om inte han är väl lämplig att ta hand om detta äventyr som blandar både vattenskräck, cgi-taffligheter, vitsiga oneliners och gammal hederlig springa-i-korridorer-action….!

så stora. och arga.

Det dröjer naturligtvis inte länge förrän det mesta går åt skogen på forskningsbasen och de framavlade bestarna till hajar börjar vända sig mot sina övervakare på de mest fantasifulla sätt.
Så klart låter ju detta som rena rama B-stuket till historia när man läser intrigen så här rakt upp och ned, men i Harlins händer sker det saker. Finnen vet hur hantera historier som dessa, har suverän koll på filmens tempo och ett osvikligt öga för snygga actionscener. Snyggt fotat och genomfört enligt Hollywoods standarmall för trygg och intetsägande filmaction. Harlin bjuder på precis det som förväntas och lämnar överraskningarna därhän.

Det filmen i första hand brister i är cgi-effekterna som med dagens mått är rent löjeväckande i vissa scener. Det Harlin förlorar just där tar han dock igen på det snärtiga tempot och skådisarnas torra och rätt distanserade agerande, märkligt nog helt passande här. The hero of the hour är Thomas Jane som den listige Carter, vilken vet hur man bäst handskas med galet smarta hajar. Övriga som sluter upp bakom honom är bla Saffron Burrows som den rätt osympatiska forskarbruttan Susan, Stellan Skarsgård som surmulet muttrande snille, LL Cool J som filmens obligatoriska lustigkurre och  Samuel L Jackson som valde helt fel dag att inspektera forskningsbasen i egenskap av riking och den som tillhandahållit stålar och bekostat hela anläggningen.

Deep Blue Sea är ett säkert kort om man vill unna sig en stunds hjärndöd men snygg action. Manuset är precis lagom ytligt och tunt för att Harlin ska kunna koncentrera sig på actiondelen och drivet. Fantasifullt värre och det gäller att sluta tänka logisk redan när förtexten rullar. Inte lika bra som den finske vikingens tidigare alster kanske, men kombon ilskna hajar på ett begränsat område är tillräckligt kul för att underhålla för stunden.