Etikettarkiv: Jason Statham

Aug 12 2019

Fast & Furious: Hobbs & Shaw (2019)

Filmvärlden behöver sina feta sommarblockbusters! Sina crowdpleasers. De där rullarna som liksom bara existerar för att underhålla i sommarkänslan. Årets utsedda rulle i den kategorin kommer alltså här. En spinoff från FF-världen. Hobbs och Shaw. The Rock och Statham. Det räcker ju så. Man är hemma. Men det är klart, kasta in Idris Elba som over-the-top-skurk så blir det ju ännu mer sommarkrejssy. Och Vanessa Kirby som stentuff actiontjej! Javisst, det behövs ju nästan ingen handling. Den lilla som finns berättar om ett virus (hahaha) som måste hittas till varje pris. Skurkliga vill ha det. Hobbs och Shaw tvingas jobba ihop och vill ha det. Vanessa Kirby har det. Alla vill ha Vanessa Kirby. Över den smörpapperstunna storyn staplas galna actionscener. Du vet ju hur det brukar gå till. Ingen nyhet.

Galna stunts, lökiga oneliners, noll trovärdighet men underhållande så in i bomben! Logiska luckor som du ramlar ned handlöst i…men skit i det! När en film levereras med sådana enorma glimtar i glittrande ögon…kan man se mellan fingrarna hur lätt som helst. Dwayne Johnson och Jason Statham trivs bra ihop, även om deras rollfigurer ska avsky varandra. Det är ju också liksom premissen med filmen. Förolämpningar och action! Action-utan-slut som bloggkollegan Henke brukar skriva. Kanske är filmen aningens för lång, men jag förlåter. Mannen bakom verket, David Leitch, är gammal stuntman. Han har superkoll på öset.
Sådärja. Då var sommarens biovinnare utsedd. Här finns bara magvarma fånflin till eftertexterna.

Jul 2 2019

#sommarklubben: The Italian Job (2003)

Heistrullar är alltid välkomna grejer. Kanske också speciellt på sommarn. Vet inte varför. Bara en känsla. Här en ”version” av den gamla 60-talaren med Michael Caine. Eller rättare sagt en heistrulle ”inspirerad” av originalfilmen. Ny story, ny spelplats. Ett gäng Mini Coopers är väl det enda gemensamma egentligen. Och guld förstås. Det handlar om att sno guldtackor. Och hämnas. Marky Mark Wahlberg leder crewet som ska sätta dit ex-polaren Steve (en som vanligt arrogant Edward Norton) som har lurat alla, mördat Markys mentor (Donald Suthetland) och snott guldtackor. Det blåsta gänget tar sig samman, fifflar på ny plan som sätts i verket. Biljakter, oneliners, lite hederlig lura-skurken-både-hit-och dit. Nyckelordet i dagens klubbare är ”underhållning”. Lättviktig sådan där manus är lagom ytligt. Det bjuds coola puckar och snygga moves som självklart är superduperorealistiska.

Förutom Wahlberg, Norton får vi också stabila insatser av Jason Statham, Seth Green, Mos Def och Charlize Theron. Sämre heist-gäng kan man ha! Fryntligt och mustigt ihopsatt av F. Gary Gray. Sommartrevligt!

Grönt ljus i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

Aug 24 2018

The Meg (2018)

Okejrå, låt oss först slå fast det som alla hojtar om.
The Meg ÄR en DUMDUM rulle. En sommarsilly-skapelse med logiska luckor, överspel, klyschor och förutsägbarheter av guds nåde. Ingen med sina sinnens fulla bruk i funktion kan väl ta detta på allvar. Den är att jämföra med en lagom sladdrig kioskdeckare du läser på stranden en varm sommardag-ish. Med det sagt; detta kan i min bok vara THE Sommarmovie 2018. Filmen jag liksom gått och väntat på. Den rulle som får sammanfatta den fina årstiden detta år som vi icke kan klaga på. Som vanligt ser jag blockbusters med magen och låter hjärnan vila. Vilket också betyder att jag har oerhört lätt att låta snedstegen passera förbi utan att lägga någon större vikt vid dem.

Vi får raffel i Marianergraven. Mitt ute i oceanen. En ubåt från den närliggande undervattensforskningsstationen Mana One hamnar i trubbel när det visar sig att botten på djuphavsgraven inte alls är botten…det finns en botten till! Med tillhörande okänt och oväntat ”djurliv”. Som tex en utdöd Megalodon-haj! 27 meter lång och inte alls så utdöd som man ju trott! In på banan också med dagens hjälte, stenhårde Jason Staham. The Stat! En gammal djuphavsdykare som misstros av alla för att han runt fem år tidigare hävdade att det just kunde finnas typ en monsterhaj i plurret. Guess who´s right now? Med The Stat influgen på plats räknar vi in alla andra stereotyper, som den skumme rike affärsmannen/ägaren till forskningsstationen (Rainn Wilson så skönt sliskig som man vill ha honom), den rättrådiga kinesiska hjältinnan (kinesiska producentpengar remember..?), den svarte gnällige fixaren, den unga stentuffa tjejen, doktorn som till slut måste ge Statham upprättelse…och såklart den lillgamla dottern till hjältinnan! Kids på film! Ett vågspel. Men här funkar det. Faktiskt.

Dagens regissör, Joe Turteltaub (National Treasure-rullarna), vet om att det är en knasdum film han rattar, men skiter i det och öser på med allt vad Hollywoodbucksen tillåter. Benägen hjälp kommer från kinesiska producenter, därav görs också ett stopp vid en kinesisk badstrand då vi får en sorts ostig version av när gamle vithajen attackerade Amity Island i mästerverket Jaws. Knasbollekul för hela slanten här! Den dumflinande kinesen i plastbollen som rullar på vattenytan är bäst! En mumsbit för The Meg!! Hahaha, mycket roligt! Jag hinner också räkna in typ 5 blinkningar till just Hajen under de knappa två timmarna vattenrafflet pågår. Smutt. Rullen har verkligen inget nytt att komma med i kategorin. Men vem hade väntat det? Det är en sommarsnygg B-rulle uppklädd i en A-films allra bästa kostym. Att filmen är lagom nedklippt för att passa PG-13 är lite typiskt, men det får man leva med. Cashen måste in från kidsen i biosalongen. Klart att filmen hade blivit bättre i råare version. Däremot blir den faktiskt inte sämre i  den nuvarande. Till och med lite småspännande då och då. Plus jädrans snygga effekter! Men annat var ju icke att vänta i denna rulle, som möjligen då får stänga sommaren 2018. Sicken tur att det gjordes med en kalasbra glimten-i-ögat-rulle! I min bok alltså.

Kanske bara värd en trea, men feelgooden belönar med

 

Andra bloggkompisar som idag skriver om rafflet är:

Fiffis Filmtajm
Filmitch
Rörliga bilder och tryckta ord

 

I SoF #153 har vi minsann också ett minbattle om rullen där högt och lågt dryftas med stort nöje! Lyssna gärna här!

Nov 15 2017

Eftersläntrare x3: dom snabba, den rädde styvfarsan och den gamle gubbstrutten!

The Fate of the Furious 8 (2017)

Jajamensan, klart att Gud inte hör bön och lät filmserien stanna vid förra installationen. Den som slutade så fint och gött till Paul Walkers minne. Nähärå, här öser vi på igen. Samma stil, samma galna stunts och heeeeelt osannolika grejer. Som att producenterna sätter igång nån sorts intern tävling i att komma på hur mycket galna grejer som skulle kunna tryckas in i storyn. Ett manus som alltmer känns som en blek ursäkt för att få släppa loss actionmakarna i full frihet. MEN..så kommer det där lilla ”men”…samtidigt går det inte att ha tråkigt här. Det smäller och dundrar och tjoas och svärs…och jag flinar lite förnöjt. Kanske är det hemligheten? Att kika på de här filmerna med en sorts distans, och vetskapen om att det är just lökigt och larvigt..kanske lite på flit av upphovsmännen? Idag sköts regipinnen av F. Gary Gray. Rutinerad snubbe med titlar som Straight Outta Compton och The Italian Job under bältet Vad handlar denna del om då? Gamle Dom (Vin Diesel) verkar plötsligt byta sida! Gå emot sin ”familj”!!! WTF??! Är det månne den mystiska Cipher (Charlize Theron) (med eget flygplan!) som har ett finger med i spelet? Och varför verkar Hobbs (Dwayne Johnson) och Deckad (Jason Statham) plötsligt bli lite kompisar?? Jorå, det s k manuset krumbuktar sig värre här. Det enda du kan lita på är att stuntsen och effekterna flyter på i fin stil. Mycket godis för ögonen såklart, men nånstans i bakhuvudet känns det som att det räcker nu. Alltså…Verkligen. Räcker. Nu.

Little Evil (2017)

Stackars Gary (Adam Scott). Här har han mött sin drömkvinna i Samantha (Evangeline Lilly), men får på köpet hennes osnutne son till hushållet. Dessutom är grabben läskig! Så pass att Gary börjar misstänka att kiddot kanske möjligen är en avkomma från Samanthas eventuella möte med…Antikrist!? (hej Rosemarys Baby!). Dessutom ser grabben riktigt evil ut i sin lilla skoluniform med skärmmössa till (hej The Omen!). Jaja, som ni möjligen fattat nu, det här är en sorts spoof/komedi/skojrysligheter på allt vad övernaturlig skräck och satanshålligång heter. Gary kämpar förtvivlat med att bonda med grabben, och mamma Samantha ser självklart ingenting av sonens märkliga beteenden. Uppställt enligt komediformulär 1A. Gary kämpar på, tar stöd av spåniga sidekicks för att lösa problemet. Frågan är ju bara om det är han som inbillar sig det mesta? Kanske är sonen bara en deprimerad liten kille som behöver omsorg? En Netflixare med skojfriskheter som är lite småroliga ibland. Annars en ganska slätstruken standardkomedi med förväntad utgång. Mest rolig i detaljerna, som inte sällan sprutar referenser åt alla gamla klassiker inom ”genren”. En horrorkomedi som självklart slutar i dur! Trots birollsmedverkan av gamle Kurgan aka Clancy Brown! Småkul, men lättglömt.

Hundraettåringen som smet från notan och försvann (2016)

Jo men jag gillade ju originalrullen lite! Trots Robert Gustafsson. Där ser man. Finns det hopp ändå? Kanske. Dock inget som förstärks i den här uppföljaren. ”Som vanligt” finns små partier som är rätt underhållande och lite fräcka i humorn, men överlag en rulle som jobbar stenhårt på att rida på framgången och den visuella märklighet som ettan bjöd på. Där den kändes lite ”tuff och nyskapande” för att vara svenskt…känns det här bara som en ansträng upprepning. Visst, fortfarande rätt läckert iscensatt av bröderna Herngren, som delat på regiuppdraget. Men det lyfter aldrig till samma nivå som originalet. Skämten från förra äventyret återanvänds mest hela tiden. Vi vet ju att gubben Allan Karlsson är en finurlig typ som gillar att vara ful i munnen. Och att han omger sig med mer eller mindre idioter. Jens Hulténs ”Geddan” slarvas till exempel bort rejält, varför var han med överhuvudtaget? Grejen med ”Folksodan” är dock lite småputtrig, det ska erkännas. I övrigt…en rätt onödig rulle. Fångar bara glimtar av förra humornivån.

Jan 10 2017

Mechanic: Resurrection (2016)

mechanic_posterSällan har väl epitetet ”bakfyllefilm”…eller ”dagen-efter-film” passat bättre.
Helt enkelt en rulle som aldrig hade behövts göras, men nu när du ändå ser på den..erbjuder den en stunds löjligt simpel underhållning då och då. Och sen, POFF, har du glömt det hela. Jag lovar.

Den fiffige lönnmördaren Arthur Bishop (Jason Statham) är tillbaka. Mot sin vilja. Från livet som officiellt död tvingas han tillbaka in i branschen av ett badass som tvingar honom att utföra tre (3!) olika attentat runtom i världen. Annars kommer hans nya kärleksintresse Gina (en rådjursögd Jessica Alba), som han för övrigt träffade 20 minuter in i filmen och därav självklart har en betongstark dragning till…hrm.., att döden dö på det hemskaste sätt. Skrev jag att hon jobbade med sjukvård i fattiga områden…?

Ojoj. Snacka om ansträngd story. Vilket hittepå. Nästan så man blir förbannad om man börjar tänka på det faktiskt. men jag orkar inte elda upp mig. Det krävs absolut ingenting för den här rullen och jag tänker att det ändå finns rullar som är värre.

mechanic-resurrection-featured-03-790x526

redo att släppa loss lite Statham-mayhem

Det som räddar denna uppföljarfilm från motorsågen är det faktum att den ändå är rätt snyggt gjord, innehåller ett par fräsiga sekvenser när Bishop visar vad han kan i ”branschen”…och att det är just Jason S i huvudrollen. Jag har samma kärlek till honom som till exempel Nic Cage. De får alltid en ny chans. Oavsett sunkrulle. Att se Statham spöa badass kan man ju ta vilken dag som helst i veckan. Och se på fan, har man inte lyckats knöa in Tommy Lee Jones på en kaffekvart också (men vad Michelle Yeoh gör i den här skapelsen är en gåta).

Finfina vykortsmiljöer. En donna som ska räddas. En bindgalen skurk. En fixare. En motvillig hjälte. Jag tänker fattigmans-James-Bond. Varför filmen har gjorts är dock ännu en gåta. Men det orkar jag heller inte tänka på särskilt länge. Filmen bara…är.

Ansträngt värre med vissa underhållningsinslag.

Jul 10 2015

Spy (2015)

HAHAHAHA!
Ja jäklar!
Har Melissa McCarthy nånsin varit mer underbar!?
Har Paul Feig överträffat sig själv!?
Har Jude Law äntligen fått spela den Bond-snubbe han kanske ändå passar som!?
Har Rose Byrne nånsin varit så roligt bitchig!?
OCH…herregud…har Jason Statham nånsin varit ROLIGARE!?!?

Jag sitter och skrattar högt! Rakt ut bara!
Skämsvarning. Men skit i det! The joy!

Feig, som påstår att han alltid velat göra en Bond-film, styr upp det på sitt eget vis. En spoof (förtexterna)! En underhållande nonsensstund med härliga Melissa Mc i högform! Här finns så jäkla mycket att skratta åt! Inte minst när hon mobbar Björn Gustafsson (!) till att nästan börja tjuta! Hahahaha!

försöker smälta in hos lokalbefolkningen…går sådär.

Susan Cooper (McCarthy) är alltså skrivbordsråttan hos CIA som får rycka in när allt skiter sig. Och som hon gör det! Charmen! Komedin!
Ja, det är klart att den är simpel och förutsägbar!!
Men Feig verkar ha så jäkla roligt bakom kameran att det måste ha smittat av sig på skådisarna. Statham är mästerlig på att driva med sig själv! Vilken höjdare!

MEN…glöm inte bort Miranda Hart som Coopers lojala sidekick!
Herrejävlar vad den kvinnan är rolig!

Här går inte att sura när man skådar denna.
Det går bara inte!

Maj 13 2015

Fast & Furious 7 (2015)

001_FF_posterOch jag som tyckte att 6:an var så jäkla over-the-top man kunde komma på ett charmigt sätt!!

Så kommer den här helt galna smällkaramellen och bara röjer runt som en hysteriskt ilsken tjur i full galopp genom nån trång gränd i Spanien!!
Det var också en jäkla liknelse…men..ja ni fattar ju vad jag menar.

Mangelcirkus från första början! Nye regissören James Wan lämnar rysarfacket för en stund och visar att han har full koll på gaspedaler, kopplingar och Rockford-svängar! (ni som inte vad en sådan är…anbefalles att kolla in tv-serien med samma namn från det glada 70-talet!) Det är kort sagt ETT JÄVLA HÅLLIGÅNG från minut ett!

Och jag bara sitter och dumflinar. Jädrar i min låda.
Hela serien har utvecklats till ett gigantiskt monster på hjul och galna stunts i kombo med återhållsam…nja…. (?) CGI. Frågeställningen verkar vara; ”hur kan vi ta det längre…och mer avancerat!??! Vad kan vi hitta på med en bil…helst i full fart!?!”

Det är ”familjen” i fokus igen, Dom (Vin Diesel), Brian (Paul Walker) och hela det härliga crewet vi vant oss vid. Nu är de dock alla måltavlor hastigt och olustigt. Badasset Shaw (Jason Staham) (han borde alltid spela badass!!)) är ute efter att ta dom alla av daga eftersom gänget gick hårt åt skurkbrorsan i film nummer 6 (remember..?).

Och så vävs detta ihop med någon jönsig story om att hela gänget måste frita en datahacker som är kidnappad av legoknektar! Ja jag vet, ansträngt värre! Men skit i det! Hela filmen är bara konstruerad för att hitta på knasiga sätt att visa action..action..och mer ACTION! Jag skrattar högt åt dårskapen och njuter! Likt dagens alla andra tunga actionrullar flänger hjältarna runt jordbollen och visar upp sina färdigheter både här och där…innan det hela avslutas hemma i good old L.A.
Då kommer biffige snuten Hobbs (The Rock) tillbaks in i handlingen igen med nya krafter (okej han var med i början lite)! Välkommen in i matchen!
Lägg till detta en skönt härjad Kurt Russell som dyker upp i svart kostym och ger lite hjälpande hand, tack för det!

Furious 7

klart man kommer sakna honom där i gänget!

Det bästa med dagens galna actioninslag är att det också blir en fint avsked för salig Paul Walker…med lite hjälp av fusk. Här lyckas manusnissarna verkligen med att sätta moodet!
Heders….och varför inte lite dammigt i rummet..?

Det sämsta med dagens hittepå är att det varslas om både en och två uppföljare.
Illa.Det hade varit både lagom och en snygg gest mot Walker att låta hela Fast-gänget rulla in i solnedgången nu.

Men hur är det nu…money talks…och sätter spelreglerna…..?

En höjdarfilm!
Jag tjusas än av stuntsen när jag tänker på dem.
Bästa och snyggaste rullen i hela serien.

So far…..är väl bäst att tillägga.

Apr 13 2015

Wild Card (2015)

wild_cardNär en ny Jason Statham-rulle flippar upp bara sådär, kan jag förstås inte hålla mig borta.

Här verkar han dock köra lite betald semester framför kameran, i Las Vegas också av alla ställen.
Han är Nick Wild, i ”säkerhetsbranschen” i denna lugubra stad av neon och synd. Vilket bla innebär att han kan vara din personliga livvakt en kväll om du vill slå runt på stans casinon. Fast egentligen vill han åka till Medelhavet och segla båt på ålderns höst.

Fast då behövs pengar. Pengar som man ska spara istället för att spela bort via sitt ohälsosamma spelberoende. Dessutom man INTE ska hamna i onåd hos maffiatyper när man ställer upp och hjälper en kvinnlig kompis som fått den taskiga behandlingen av ett gäng busar.

Japp, det är väl handlingen typ.
Lite lagom slött regisserad av Simon West (Con Air). Statham kör på rutin och filmen kommer egentligen aldrig igång innan den tar slut. Vi får oss några fina Statham-fightscener förstås, men de låter vänta på sig och känns lite för tunna i sammanhanget. Tydligen en nyinspelning på en gammal Burtan Reynolds-rulle…och vi hade nog klarat oss utan denna version.

Wild-Card_2015-26

Stattis drar igång festen i Vegas

En film som ”måste” ta in skådisar som Jason Alexander, Anne Heche och Stanley Tucci i femminutersroller för att fylla ut den okända rollistan…har ändå nåt sorts problem.

Endast för oss trogna ”Stathamare” (jag tittar på dig Filmitch…).
Ni andra missar inget.

Sep 12 2014

2014 x 3

exThe Expendables 3 (2014)

Precis innan jag plitar ned de här raderna sitter jag och studerar sommarens box-office-siffror från ”over there”, och konstaterar att Stallones tredje besök i macholand tydligen inte alls tilltalat den inhemska publiken något nämnvärt. Sent sommarpremiärdatum visst, men det verkar som kostymnissarna hade räknat med mer skrammel i skattkistan.

Och det kan jag förstå. Första rullen sög nåt hemskt, andra var betydligt käckare. Kanske för att Sly lämnat regin till utomstående? Liksom här (till Patrick Hughes). Och banne mig om inte det här är den bästa av dem alla. Man kan liksom inte värjs sig mot alla de gamla rävarna när de snor åt sig lite speltid med väl valda repliker. Och hur snyggt är det inte att casta gamla Wesley Snipes?! Liksom en GAMMAL Harrison Ford! Att Arnie ser härjad ut visste man ju redan. Lägg till det sedan Stallones mumlande och Statham´s muttrande. Ahh, såklart det är mumma för en gammal filmsjäl som en annan. Priset för BÄSTA insats går dock naturligtvis till Melan Gibson som förrädare och totalt samvetslös vapenhandlare! Fy helvete vad svinigt skön han är här! Har han bränt sina broar som good guy med sitt knasiga privatliv? Skit samma, då kan han ju satsa på evil dudes resten av sin nedåtgående (?) karriär.

Det skjuts naturligtvis utav helvete här. Stupalös action utan hjärna. Men vaddå, skit samma. Det är ju därför vi glor på spektakel som det här! Stallone försöker sig också på att väva in lite friskt blod i gänget, och stundtals blir det nästan lite Mission Impossible över det hela. Nåja, det går strax tillbaka till den gamla hederliga mallen igen. JÄKLAR! Glömde ju helt för en sekund att Antonio Banderas kan ha gjort sin BÄSTA roll på år och dag! Haha vilken skojare! Hade han kanske roligast av dem alla på inspelningen? Sedan halkade visst Frasier-Kelsey in på ett hörn också. Hur kan jag inte tycka om det!? Ja, här hade iaf jag kul när jag glodde. Men ok då, det kanske räcker med gubbsen nu…?

The Amazing Spider-Man 2 (2014)

Det roligaste med den nya franschisen är fortfarande att regissören heter Webb i efternamn.
Annars är det förvånansvärt mycket same-same av samma sak här. Inget nytt, inget revolutionerande, inget banbrytande. OsCorp är fortfarande uppenbarligen ett av världens skummaste företag. Spidey ställs nu mot en ny dåre (Jamie Foxx) som naturligtvis från början är en nörd ut i fingerspetsarna.. Innan han blir den elektriske matadoren Electro alltså. Då blir det fart på specialeffekterna kan jag lova.

Annars inte jättemycket att rapportera om egentligen. Jag tillhör ju dom som fortfarande inte riktigt fattar grejen med att boota om filmserien så pass nära inpå Sam Raimi´s filmer.
De här nya tillför absolut inget som inte redan fanns. Den första rullen i rebooten var ändå ganska underhållande på det att den möjligen inte var lika högtravande som kanske en superhjältefilm ”ska” vara. Om ni fattar vad jag menar. Här är det dock dessvärre mer blaha och ganska….saggigt. Andrew Garfield gör förstås vad han kan, Sally Field kan man alltid lita på och Emma Stone är som vanligt asbra i vad hon är dyker upp i.
Slutet är bäst och i alla fall jag kunde inte riktigt se det komma.

 

Noah (2014)

Första dagarna efter att ha skådat verket fick jag gång på gång fråga mig själv om det verkligen var sant.
Att detta var ett verk av Darren Aronofsky, mannen som gav oss den briljanta Black Swan för inte så herrans länge sedan? Har karln tappat det helt!? Fastnat i ny sekt av nåt slag? Jag finner knappt ord.

Och än värre, vem i hela Hollywood gav klartecken för den här filmen!? Sicken dynga säger jag bara! Och vad fan tänkte Russell Crowe på!? Knalla runt i en ödemark så jävla skitnödigt prettodyster så man knappt kan hålla sig för flabb när man ser på filmen. Och sen byggs det skitstor båt medelst hjälp av….levande stenfigurer!? Hahaha. För helvete!

Crowe blir den vresigaste gubben Noak jag någonsin stött på, envis och tjurig och vägrar lyssna på NÅGONTING annat än sin inhamrade uppenbarelse han fått. Jennifer Connelly och Emma Watson undrar förhoppningsvis hur de kunde luras in i det här projektet från första början som motspelare till den koleriske Crowe. Till och med ett badass smygs in på arken, Ray Winstone! Den tjommen måste bibeln ha missat helt! Ha! Nä det här var för jävla dåligt. Skrattretande dåligt faktiskt.
Effektsökeri eller en knepig regissörs sökande efter…vad?

Feb 6 2014

Homefront (2013)

Jaha, nån hittade minsann ett gammalt manus utvecklat från en roman och nedplitat av självaste Sly Stallone. Uppenbarligen legat i någon byrålåda ganska länge…då man kan läsa sig till att Stallone först tänkte göra historien till en del i Rambo-franschisen men skrotade idén längs vägen.

Nytt liv och justering i storyn och in på banan med pålitlige vigören Jason Statham som fd knarkpolisen Broker, vilken nu inget hellre vill än att leva det goda livet med sin dotter i nyinköpta huset.

Synd bara att de bor i värsta redneckgrönskan djupt nere i Louisiana-södern där alla tycks koka knark i garaget och den lokale sheriffen ser åt ett annat håll för att bevara lugnet. En slumpmässig incident leder plötsligt till att grannskapets lokale knarkbaron, Gator Bodin (James Franco) får ögonen på tuffe Broker. Illa, då man inte sportar en bakgrund som undercover-snut i de här trakterna ostraffat.

Precis, det låter som det kommer.
En gammal hederlig oneman-show mot både det lokala buset och inhyrda torpeder i MC-västar. Givetvis ser det oerhört platta manuset till att trycka in en liten koppling till Brokers förflutna också. Hade man väntat något annat? Statham gör en Statham och kör en dag på jobbet, lite lagom oinspirerad sådär…de här rollerna klarar han ju med vänsterhanden utan nån större inlevelse. Inte så det blir uselt dock, att se vår bistre vän kicka skiten ur diviga rednecks kan aldrig vara fel. Ge dem bara.

Däremot behöver man inte bemöda sig om att koppla på någon större hjärnaktivitet, man oroar sig liksom aldrig över hur det ska gå. Inte ens när det är en 10-årig dotter inblandad i storyn. Känns lite som en gammal avsomnad 80-talsrulle med alla ingredienser. Såna som just Stallone, Dolph eller varför inte Patrick Swayze hade som lite adelsmärke. Kanske regissören Gary Fleder( ..och han älskade dem alla) kör lite på nostalgin här…? Däremot fattar jag inte att han låter ett irriterande plothole passera förbi. Struntade man i det i klippningen för att klocka in speltiden på sedvanligt dryga 1.35 som sig bör i lättviktiga rullar?

Franco blir knappast skrämmande som badass, men det får väl gå. Lite lagom (o)roande också att se Winona Ryder som sliten bikerbrutta. Man kan inte direkt påstå att hennes karriär tagit någon vidare fart igen såhär på äldre dar om man bara lyckas landa roller i sådana här dussinfilmer. Gamle sköningen Clancy Brown (Highlander!!!) används på tok för lite och kunde gott fått lite mer att göra som den lokale snuten.

rullens djup analyseras flitigt

Jaja, nu ska jag väl inte sitta här och gnälla. Visste ju vad som väntade. Det är ju trots allt en rulle som inte försöker dölja vad det går ut på. Skulle Stallone själv skulle ha tagit hand om huvudrollen? Äsch, det hade inte spelat någon större roll.

Homefront kör sitt race och sedan är det klart. Enkelt och tunt som ett bakplåtspapper, men det gör liksom inget. Här är det slåss-pang-boom-som gäller. Och sen går man vidare. Här går det inte att djupdyka sig ned i några större analyser. Inte bra. Inte uselt.
Ok i kategorin ”spöa upp ditt lokala badass”. Statham pålitlig. Nästa.

Jun 4 2013

Parker (2013)

Mest anmärkningsvärt idag; regisserandet sköts av gamle Taylor Hackford.
Mannen som en gång i tiden gav oss 80-talets kanske ultimata kärleksfilm för hormonstinna tonåringar: En officer och gentleman 1982.

Jag erkänner, visste inte ens att karln gjorde film längre efter Ray 2004.
Och absolut inte att han har tagit ett kliv in i den här ”hämnd- och vedergällnings”-genren. Men vaddå, det är väl inget fel med udda överraskningar ibland.

Annars är det lite som vanligt, sätt dagens huvudgubbe Jason Statham i vilken rulle som helst och han levererar. Idag är han Parker, en listig och ändå godhjärtad bandit med smarta och effektiva rån som specialitet. Här är det marknaden Ohio State Fair som blir rånad på värsta bytet och allt vore väl frid och fröjd om inte Parkers synnerligen opålitliga och påtvingade rånarkompisar försöker döda honom efter utfört uppdrag.

Lämnad halvdöd i ett dike kunde ju historien om den gode Parker tagit ett abrupt slut här, men självklart överlever han och planerandet för hämnden kan ta sin början. Och kan man också komma över lite byte som bonus så är väl det bara bra tänker Parker slugt.

Hackford spiller ingen tid på onödiga eller irrelevanta sidospår, han låter Statham köra raka puckar och vad han är bra på och egentligen gör han precis samma roll som alltid, vilket aldrig lär leda till något pris för extraordinärt skådespelande. Men vad gör väl det när han istället alltid ser till att värdet på underhållningsvåldet står sig ganska bra.

Figuren Parker hämtas från romanvärlden och författaren Donald E. Westlakes penna och har faktiskt setts förut på film, då hette han dock Porter (märkligt nog) och förkroppsligades av Mel Gibson i Payback. Ni som sett den rätt habila rullen vet då ungefär vad som väntar här.

Ett förförisk och glittrande West Palm Beach i Florida är lekplatsen för större delen av filmens handling med en regissör som har full koll på klyschiga dialoger och actionröjet. Statham är ju sig själv typ och möter bra motstånd i bl.a. Michael Chiklis och Clifton Collins Jr. som dräggiga badass. Att dessutom slänga in gamle vargen Nick Nolte för ett par minutrar på ett hörn kryddar lite extra. Dagens andra förvåning (om Hackford var den första) är att Jennifer Lopez  faktiskt har både talang och karisma i rätt miljö. Som den här.
Trots träbocken Statham anas en rätt trevlig kemi mellan honom och Lopez då hon dyker upp som en sorts märklig sidekick.

utsikten känns mer hänförande än hatten..

Förvänta er ingen djuplodande story med seriösa karaktärer. Här är det mer pang på och ett antal logiska luckor får man liksom bara lämna där man ser dem. Eftersom jag gillar Statham har jag lätt att gilla dagens film, man vet precis vad man får. Dessutom ser filmen snygg ut och normalt sett brukar man ju säga att ytan sannerligen inte är något att luta sig mot i någon större utsträckning…men här vill man inte skrapa för mycket på just den. De som har svårt för Statham och dennes endimensionella skådespelande får dock säkert anledning att muttra lite. Även om han aldrig lär komma in i finrummen i skådisvärlden, vill jag påstå att hans namn och filmer med lätthet spelar in sina förväntade dollars utan att skämmas för sig alltför mycket.

Parker är faktisk bättre än jag kunde tro. En lagom mix av hämnd- och heiststory med tillhörande underhållningsvåld och en litet stänk av komiska situationer. Inget du inte sett förut, men genomarbetad och rätt stabil ända till finalen. Och vem kunde tro att Lopez skulle vara så bra att hon närmade sig Out of Sight-klass igen…?

Jan 21 2013

The Bank Job (2008)

En rejäl Heist-film med en mer eller mindre otrolig story är ju aldrig fel i filmsammanhang. Speciellt inte om den, som i det här fallet, kommer med engelsk touch.

Småbrottslingen Terry (Jason Statham) och hans kumpaner i livet drömmer alla om att göra det stora klippet för att sedan kunna dra sig tillbaka och njuta livets sötma. Det är London och det är början av 70-talet. När fotomodellande gamla flamman Martine (Saffron Burrows) en kväll erbjuder Terry och co att tillsammans med henne dra igång planerna på ett listigt inbrott i en av Londons otaliga banker, där speciellt ett helt rum med lockande bankfack väntar, smyger sig habegäret in hos dem alla. Kuppen verkar dessutom idiotsäker (om man nu undantar risken att åka fast dårå) då innehållet i bankfack ju oftast brukar vara av sådant art att innehavaren inte gärna springer till polisen i första taget…

Föga anar dock Terry att Martine å sin sida har en dold agenda som följs på avstånd av hennes ”uppdragsgivare” och kommer att påverka hela utgången av historien. Dagens alster lyckas såväl med bedriften av vara både småspännande och lite komiskt underhållande på samma gång. Enligt uppgift vävs verkliga händelser i samband med ett bankinbrott i London in här, ett brott som uppenbarligen länge varit omgärdat av rykten om vad som egentligen hände. Här utger sig manusförfattarna för att de sitter inne med den ”verkliga” historien. Håhå jaja…

Regigubben för dagen, Roger Donaldson, är dock så pass rutinerad att han kan styra förbi blindskären som skulle kunna uppstå, och generera en historia som mycket väl skulle kunna vara möjlig. Spänningen och viss intensitet saknas som sagt inte, och dramatiken lever högt på ett färgstarkt birollsgalleri och ett detaljrikt yttre där 70-talsvibbarna ligger lagom behagligt över hela produktionen. Vissa sidospår avhandlas också och vävs faktiskt in i berättelsen på ett finurligt sätt.

skinnpaj, polisonger och planerande

Jason Statham gör en riktig ”Stathamare” vilket innebär att vi kan lita på honom som filmens stora stjärna. Grejen med vår vän Jason är att det känns som att han ofta får personifiera stabiliteten och tryggheten i en rollbesättning. Om man inte blir klok på vissa andra figurer kan man alltid lita på den gode Statham. Han överraskar möjligen sällan, men man vet vad man får. Både på gott och ont.

The Bank Job uppfyller sin beskärda del av begreppet Heist-film, men det är egentligen efterspelet som är det intressanta. Det och det visuella sättet filmen är tillverkad på. Underhållande och lite småspännande, med en intrig som inte alls känns så ansträngd så att den inte skulle kunna ha inträffat i levande livet.

Okt 19 2012

The Expendables 2 (2012)

Jaha, det trodde man väl aldrig i sin vildaste fantasi att man skulle få skriva…men det här var ju riktigt kul och underhållande. Ja du läste rätt! Vart är världen på väg..?

Är det månne för att det är fredag? Eller för att höstdepressionen inte alls kickat in ännu? Eller…för att helt enkelt de gamla dinosaurierna äntligen fattat hur en film som den här ska behandlas? Ni vet ju vid det här laget att jag inte alls var nådig mot den första filmen. Och det med rätta tycker jag fortfarande. En sladdrig, rörig och inte alls tilltalande sak där det färdiga verket inte på långa vägar motsvarade den näst intill galna hajp som uppstod.

När då den obligatoriska uppföljaren drabbar oss är det plötsligt som om Stallone har hört bön. Min bön möjligen..? (vilket är ungefär lika troligt som att helgens inlämnade tipsrader kommer att göra mig till ekonomiskt oberoende resten av livet). Här har han mycket klokt nog lämnat över regisserandet till Simon West, vilken väl iof inte gjort något vettig sedan underhållande Con Air…och möjligen Generalens dotter…vilket betyder att Stallone kan satsa på att bara skådespela (tja hrm…) ihop med de andra gubbsen. Historien är naturligtvis en av de sämsta man skådat på film de senaste åren, men plötsligt gör inte det så mycket. Istället är det sättet den gestaltas på som blir underhållande. Någon ska fritas, någon blir lite manusmässigt behändigt tagen av daga, vilket väcker hämndkänslor hos hemmalaget, ett hemligt paket måste återtas, en lagom evil badass ligger bakom det mesta…och så fyller man ut de tusen logiska luckorna med eldstrider, explosioner och cgi-blod så det står härliga till.

lita på din lokale pajsare i keps

Vad jag gillar med den här filmen, i motsats till den första, att äntligen låter man nostalgin ta plats med sina gamla avdankade element. Och nu vågar man också köra med dem linan ut i lite större cameoroller. Spelar roll att Arnie ser konstig ut, att Chucken Norris också ser konstig ut, att Brucan möjligen ser aningen mindre konstig ut…tillsammans med en behagligt återhållsammare Stallone får de nu under några väl valda ögonblick tillfälle att dra usla vitsar, tråka varandra för vissa berömda filmutryck och framför allt brassa på med lite vapenskrammel igen som i the good old days. Jag gillart. Verkligen.

Backupen i filmens laguppställning heter fortfarande bla Jason Statham, Dolph Lundgren, Terry Crewes och Randy Couture. Och de gör väl precis vad de ska när pensionärerna inte är med i bild. Vi snackar ju liksom inga superduperprestationer här. Till och med usle Van Damme får ju ha lite lattjo lajban. Mycket muntert måste jag tillstå.

The Expendables 2 är ju egentligen, precis som sin föregångare, en riktig B-film. En skräpfilm där man inte ens kommer ihåg handlingen riktigt ordentligt. Men skit i det då, nu släpper man istället fram det gamla gardet en sista (?) gång i sina jönsiga machoroller och plötsligt känner jag den gamla härliga nostalgivinden fladdra runt öronen för en kort stund. För helsike, det här var ju så oväntat kul att man skulle kunna klämma dit en extrastjärna bara för det! Ska man verkligen våga sträcka sig så långt..?
Jag gör det banne mig!

Jul 26 2012

Killer Elite (2011)

Och här en film som egentligen i grund och botten är en riktig dussinfilm.
En sådan där skapelse som man knappt lägger märke till och vips så är den borta från radarn.
Kunde ha hänt mig här också.
Men så plötsligt låg den liksom där i att-se-högen, som att den väntade på att få försöka bevisa motsatsen vad gäller min tes om dussinvara.
Den lyckas väl sådär kan jag tycka.

Det roligaste faktumet med filmen är att den lyckats samla så gott om ändå kända namn i rollistan. Eller, det är ju inget namn som är sensationellt på något vis. Jason Statham har de klarast lysande bokstäverna i eftertexterna och fungerar väl som filmens huvudperson. Och Statham, tja han gör som vanligt just en ”Statham”…dvs knallar runt med coolheten i ögonen, fåordig, slåss och sparkar och är listig sådär bara lite till mans. Robert DeNiro har hoppat in i en liten biroll och fungerar som Stathams vän och mentor…för vi rör oss icke helt förvånande i den smutsiga agentbranschen här. Cliwe Owen kör på i glajjor och musche och blir parets antagonist under filmens speltid.

Som sagt, agentbranschen under tidiga 80-talet. Statham vill (naturligtvis) lägga av, men ödet vill att han rycker in en sista gång och utför ett uppdrag. Ett rentav måstejobb för annars kommer gamle polaren DeNiro att råka illa ut och så kan vi ju inte ha det. Ett uppdrag som kräver att vår antihjälte måste gå ett antal ronder mot gamla skumma SAS-män med ljusskygg verksamhet där alltså Owen står för huvudmotståndet.

Storyn är ganska rakt på sak. Spelplatserna hoppar från England, Paris, Oman och Australien. Det blir aldrig särskilt spännande…men å andra sidan inte jättetråkigt heller. Det är liksom bara rätt slätstruket utan överraskningar. En viss sorts trygghet dock i att både Statham och Owen verkar ha trott på projektet och går in för det tillräckligt mycket. DeNiro cashar in lite kaffepengar på att haspla ur sig ett par rutinmässiga repliker, men han gör det helt okej och passande i sammanhanget. Behållningen i rollistan är annars Clive Owen och Dominic Purcell, den sistnämnde som kollega till Statham med diskutabel moral. Kvinnors list lyser dock med sin frånvaro, och endast en liten roll får plats…och då som Stathams kärleksintresse (och måste då naturligtvis hållas utanför de lömska aktiviteterna).

”han den där Owen…ser han inte lite porrig ut därborta…?”

Rent visuellt en standardthriller där actionbitarna ligger snyggt förpackade enligt det förväntade recpetet. Storyn hålls som sagt enkel och tar sig från A till C via B utan krusiduller. Den kapar också rätt snabbt i logistik och kontinuitet genom att egentligen bara hoppa mellan spelplatserna och putta ned huvudpersonerna där de ska vara. Ingen onödig tid att spilla på tidssänkande sidospår här inte, vilket dock kanske är den rätta vägen i just dagens alster då den får ett ganska behagligt tempo. Litet plus delas också ut för rätt detaljrika och tidstypiska miljöer fångade av regissören Gary McKendry

Killer Elite är tillverkad helt enligt läroboken om ”lagom osannolik thriller med färgstarka actioninslag”. Inga överraskningar whatsoever, men å andra sidan känns den tryggt pålitlig när man letar efter något som ska underhålla för stunden och man inte orkar/har lust att fördjupa sig något nämnvärt i det man tittar på.

Nov 8 2011

Cellular (2004)

2004 var mobiltelefonerna ännu inte utvecklade till egna små datorverk med tillhörande onödiga användningsområden, och måhända hade aldrig en story som denna sett dagens ljus om tekniksituationen varit en annan.

Byggd på den simplaste ramhandling man kan tänka sig är detta storyn om den fagra mamman Jessica (Kim Basinger) som av till synes okänd anledning kidnappas i fina hemmet precis när hon vinkat av sonen till skolan. I spetsen för de lurkiga typerna syns ingen mindre än den som-vanligt-buttre Jason Statham, och man undrar vad han kan vilja stackars Basinger.

Utan större åthävor forslas hon bryskt till skurksens hideout där en låsbar vind blir ensamma mammans tillfälliga vistelseort. Uppenbarligen är Staham och co på jakt efter Jessicas man och tänker använda henne i utpressningssyfte. Basinger sitter mest och tycker synd om sig själv tills hon plötsligt hittar en telefon (helt ologiskt) och lyckas, efter att busarna till synes smashat den, också koppla ihop delarna till en fungerande lur!

Ute i verkligheten är det ytlige surfarsnubben Ryan (Chris Evans) som på sin mobilnalle av en slump tar emot Jessicas försök till kontakt med omvärlden, och hennes envisa svammel/snyftningar om den fara både hon och hennes familj svävar i. Svårflörtade Ryan faller förstås till slut för hennes tokiga historia och blir den ofrivillige räddaren i nöden, den som tvingas flänga hit och dit och försöka rädda dagen för alla och ligga ett steg före de illvilliga förövarna och deras luriga plan. Som extra krydda är ju förutsättningen också att han absolut inte får tappa kontakten med Jessica via telefonen då hon uppenbarligen inte kan ringa på sin ihopmeckade skapelse mer än en gång.

"Skulle jag ha Kim Basinger i andra änden av linjen.....lägg av!!!"

Regissören David R. Ellis har efter alster som Final Destination 2 (och 3) och galna Snakes on a Plane rätt bra koll på drivet och hur man bäst gömmer en tämligen tunn historia i lagom snygg förpackning och acceptabelt avancerad action. Chris Evans är rätt charmig utan att vara speciellt bra i rollen som Ryan och det är tack vare honom, och alltid sevärde William H. Macyi en av birollerna, som historien känns rätt lättsmält och inte bara som en tom förpackning. Jason Statham har väl den tråkigaste rollen av dem alla och blir närmast som en pastisch på sin egen person, samma minspel och personlighet som alltid. Den som hotar att sänka hela filmen till träsknivå är annars Kim Basinger. Länge sedan man såg någon så etablerad skådis spela så uselt som Basinger gör här, och man undrar i sitt stilla sinne hur förfallet har kunnat ske så? Visserligen har det väl alltid varit mest yta och lite talang på Basinger, men bättre än så här har hon garanterat presterat förut.

Cellular är typisk dussinfilm som klarar sig tack vare ett par hyggliga insatser från Evans och Macy, lite standardaction, friskt tempo och ett visst mått av småkul humor. Historien är rätt banal och nästan idiotisk ologisk emellanåt, men lite får man kanske svälja å andra sidan och att fantasin ändå hålls på gott humör får väl anses som lite positivt. Snabbkonsumerat.