The Meg (2018)

Okejrå, låt oss först slå fast det som alla hojtar om.
The Meg ÄR en DUMDUM rulle. En sommarsilly-skapelse med logiska luckor, överspel, klyschor och förutsägbarheter av guds nåde. Ingen med sina sinnens fulla bruk i funktion kan väl ta detta på allvar. Den är att jämföra med en lagom sladdrig kioskdeckare du läser på stranden en varm sommardag-ish. Med det sagt; detta kan i min bok vara THE Sommarmovie 2018. Filmen jag liksom gått och väntat på. Den rulle som får sammanfatta den fina årstiden detta år som vi icke kan klaga på. Som vanligt ser jag blockbusters med magen och låter hjärnan vila. Vilket också betyder att jag har oerhört lätt att låta snedstegen passera förbi utan att lägga någon större vikt vid dem.

Vi får raffel i Marianergraven. Mitt ute i oceanen. En ubåt från den närliggande undervattensforskningsstationen Mana One hamnar i trubbel när det visar sig att botten på djuphavsgraven inte alls är botten…det finns en botten till! Med tillhörande okänt och oväntat ”djurliv”. Som tex en utdöd Megalodon-haj! 27 meter lång och inte alls så utdöd som man ju trott! In på banan också med dagens hjälte, stenhårde Jason Staham. The Stat! En gammal djuphavsdykare som misstros av alla för att han runt fem år tidigare hävdade att det just kunde finnas typ en monsterhaj i plurret. Guess who´s right now? Med The Stat influgen på plats räknar vi in alla andra stereotyper, som den skumme rike affärsmannen/ägaren till forskningsstationen (Rainn Wilson så skönt sliskig som man vill ha honom), den rättrådiga kinesiska hjältinnan (kinesiska producentpengar remember..?), den svarte gnällige fixaren, den unga stentuffa tjejen, doktorn som till slut måste ge Statham upprättelse…och såklart den lillgamla dottern till hjältinnan! Kids på film! Ett vågspel. Men här funkar det. Faktiskt.

Dagens regissör, Joe Turteltaub (National Treasure-rullarna), vet om att det är en knasdum film han rattar, men skiter i det och öser på med allt vad Hollywoodbucksen tillåter. Benägen hjälp kommer från kinesiska producenter, därav görs också ett stopp vid en kinesisk badstrand då vi får en sorts ostig version av när gamle vithajen attackerade Amity Island i mästerverket Jaws. Knasbollekul för hela slanten här! Den dumflinande kinesen i plastbollen som rullar på vattenytan är bäst! En mumsbit för The Meg!! Hahaha, mycket roligt! Jag hinner också räkna in typ 5 blinkningar till just Hajen under de knappa två timmarna vattenrafflet pågår. Smutt. Rullen har verkligen inget nytt att komma med i kategorin. Men vem hade väntat det? Det är en sommarsnygg B-rulle uppklädd i en A-films allra bästa kostym. Att filmen är lagom nedklippt för att passa PG-13 är lite typiskt, men det får man leva med. Cashen måste in från kidsen i biosalongen. Klart att filmen hade blivit bättre i råare version. Däremot blir den faktiskt inte sämre i  den nuvarande. Till och med lite småspännande då och då. Plus jädrans snygga effekter! Men annat var ju icke att vänta i denna rulle, som möjligen då får stänga sommaren 2018. Sicken tur att det gjordes med en kalasbra glimten-i-ögat-rulle! I min bok alltså.

Kanske bara värd en trea, men feelgooden belönar med

 

Andra bloggkompisar som idag skriver om rafflet är:

Fiffis Filmtajm
Filmitch
Rörliga bilder och tryckta ord

 

I SoF #153 har vi minsann också ett minbattle om rullen där högt och lågt dryftas med stort nöje! Lyssna gärna här!

Trollkarlens lärling (2010)

Filmen med den lätt nördiga svenska titeln och en Nicolas Cage i värsta hårdrocksfrillan. Med ett hyggligt lustmord på myten om Merlin och med en handling flyttad till dagens New York. Herregud, kan det om möjligt bli något att ens försöka hitta ljusglimter i? Ja faktiskt. För nu är det ju också så att det är Jerry Bruckheimer som håller i producerandet och då vet ju vi filmlovers att det inte sparas på pengar och gager och allehanda ögongodis. In också med regissören Jon Turteltaub som redan jobbat ihop med både Bruckheimer och Cage i National Treasure-filmerna. Herrarna torde alltså vara ganska bekväma med varandra vid det här laget.

Eftersom det är Disney som ligger bakom så ska det förstås vara ganska salongsanpassat i story och utförande så att åldersgränsen kan hållas mot de lägre åldrarna. Mindre blod, mer äventyr och töntig humor. Skulle vilja säga att filmen lyckas pricka alla sina måsten med råge. Den oerhört konstruerade historien om ondskefulla trollkrafter som måste hållas i schack av hjälten Balthazar Blake (Cage) i väntan på att Merlins rätte avkomma dyker upp (och han har fått vänta länge!), visar naturligtvis inte upp några som helst djupsinnigheter. Tvärtom är det galet mycket yta och färger och hisnande cgi så det räcker och blir över. In också på banan med en vanlig grabb (helst med lite kärleksbekymmer) som naturligtvis besitter oanade krafter inom sig, och är den värdige arvtagaren till Merlins alla tricks. Vägen dit blir dock aningens besvärlig med Balthazars gamle ärkefiende Horvath (Alfred Molina) ständigt i hasorna, på jakt efter de mörka krafterna.

Även om filmen är äckligt tonårsanpassad så finner faktiskt jag den skamlöst underhållande i vissa partier. Det finns en skön ironi mellan de två dödsfienderna Horvath (Molina gör kanske filmens bästa och roligaste roll) och Balthazar. Effekterna är som vanligt helt klanderfria när Bruckheimer halar upp de ekonomiska musklerna och låter specialeffekterna dölja bristen på ett manus så gott det går. Vissa av trolltrixen som utförs är vansinnigt roliga och snygga. Eftersom det är Disney har man också lite roligt vävt in en liten homage till den gamla klassiska Fantasia  (förutom titeln) och scenen när Musse sätter fart på ett gäng kvastar för att fixa städningen. Självklart går det åt skogen även i denna version.

Nick Cage kör sin patenterade stil, inget fel i det tycker jag då som har ett gott öga till den överspelande Coppola-släktingen. Molina är redan nämnd, Monica Bellucci verkar ha fasansfullt svårt att få huvudroller numera och dyker allt som oftast upp i små intentsägande biroller, som här. Skönt elaka Alice Krige får gästspela alldeles för kort tid som Merlins superfiende Morgana, men man kan inte få allt.

Trollkarlens lärling är sommarpopcorn när den är som ytligast. Trots det finns det gott om underhållande scener och en stunds flamsig humor/äventyrs-anda som inte helt går att värja sig emot. Rumsren och väl anpassad efter Disneys mått, men kan man bara koppla bort logik, förnuft och närmare granskande av vad man egetligen tittar på så är det rätt ok tramsunderhållning för stunden.