Etikettarkiv: Jerry Bruckheimer

Aug 21 2017

#sommarklubben: Con Air (1997)

20 år på nacken! Just denna sommar 2017!
Det firas förstås med en plats i Sommarklubben och en trivsam återtitt!

Popcornsproducenten Jerry Bruckheimers första soloprojekt efter samarbetet med Don Simpson. Och som han bjussar! Allvarligt; detta KAN kanske vara skägget Bruckheimers BÄSTA rulle i poppcornsfacket ever! I shit you not! Visa mig den bildruta som innehåller ett stillsamt moment! Det smäller, bangar, blåser och skjuts mest hela tiden! Hela tiden! Resten av de sekunder som möjligen kan hittas mellan kaos och mayhem….fylls med lökiga repliker och ostig humor. I love it! En perfekt sommarfilm dessutom!

I centrum av allt ex-fången Cameron Poe (en sävligt sovande Nicolas Cage med värsta hockeyfrillan!) som passar på att lifta ”hem” till fru och dotter med fångtransportplanet ”Jailbird”. Synd bara att planet tas över att de ruffigaste gangsters man skådat i en actionrulle! Wohoo! Och värst av dem alla; Cyrus the Virus (John Malkovich)! Det går som det alltid går. En antihjälte, lex ”John McClane” i Cages figur som får ta fighten i luften. På marken försöker den stissige US Marshalen Larkin (John Cusack i bruna farfarssandaler) assistera så gott han kan.
Ahh, detta är synnerligen underhållande! Finns det någon av er därute som inte sett den här?!? Knappast va!
Håller garanterat för somrig (och likväl höstlig/vintrig/vårlig) omtitt!

Då får man dessutom åter stifta bekantskap med kanske popcornsrullarnas Replik Numero Uno!
Vilken det är??!
Kom igen, det vet du ju vid det här laget!

Höjdproblem i sommarnatten!

 

 

summer-movie-fun-logo

Aug 13 2013

The Lone Ranger (2013)

Förutom jobbfria dagar och allmänt softande, kan också semester innebära att man gör saker som inte förekommer i de normala förehavandena.
Som att gå på bio mitt på dagen till exempel.

Möjligen passar det sig också sådär särskilt bra att då välja en rulle ur den mer…lättsamma avdelningen.
Så sommarhjärnan inte behöver tänka alltför mycket där i det svala biomörkret. Inför dagens val var det naturligtvis också extra svårt att inte vara till viss del färgad av alla skriverier och recensioner som flödat förbi sedan premiären. Och det har ju verkligen delats ut ordentliga dagsedlar från höger och vänster i det här fallet. En sorts mild hatkampanj verkar ha bedrivits på allt från twitter via gammelpress till filmbloggar världen över, och rösterna har icke varit nådiga på något sätt.

Därför känner jag mig möjligen lite extra, förvånat, upprymd dryga två timmar senare när jag kliver ut i eftermiddagssolen och känner att här har det levererats precis vad jag ville ha!! Det som utmålats som en själlös mjölkko på sommardollars är istället en lättsam, lite dumrolig, stundtals skämmig, men FRISK skojaction! Faktum är att jag gör en pudel och plötsligt ställer mig helt oförstående till vad gnälleriet har handlat om. Vad finns det att hacka på här liksom? Egentligen.

Ok Jerry Bruckheimer återanvänder det gamla beprövade manuskonceptet med ”roliga” figurer och snygg tyngre action utan något större djup. Gore Verbinski vet ju sedan Pirates-tiden hur hantverket ska smällas upp och ihop, med lite ny färg och nya omständigheter. Det är western/äventyr och slapstick på en gång och jag kan banne mig inte känna att det skulle vara tråkigt på något sätt.

Med ett ursprung i en gammal radioföljetong som senare blev tv-serie var det kanske bara en tidsfråga innan ett sådant producentess som Bruckheimer skulle få för sig att blåsa liv i karaktärerna igen (när jag var liten i mitten på 70-talet fanns dessutom figurerna att köpa som actiondockor på leksaksaffären..jag hade skurken Butch och brorsan hade The Lone Ranger och hans häst!)

Mycket av hacket på Johnny Depp tycks ha handlat om att han här gjort en ny vända med Kapten Jack-figuren, men jag menar att så är det inte alls. Hans Tonto må möjligen rent fysiskt och i vissa minspel ha lite Sparrow-varning över sig, men överlag är han här mer återhållsam än vad man skulle kunna tro och det är mer de små gesterna som gäller. Flamsigheten och hurtigheten står då istället Armie Hammer för i rollen som hjälten John Reid. Utan att på något sätt störa dock. Det känns lite som att det är ju trots allt ”så det ska vara här”. Och med den vetskapen blir det ett absolut större nöje att skåda detta äventyrsspektakel. Depp är helt okej, Hammer är fartig, Tom Wilkinson gör en tvättäkta Wilkinson-gubbe på film och det hela toppas av att man slängt in William Fichtner som badass med tillhörande överjävligt utseende. Festligt säger jag.

kan tala med hästar – the western style

Ska man nu ta på sig lite av anmärkningshatten så får det bli i form av att filmen är lite för lång och hade tjänat ännu mer på lite tajtare manus, att genus-o-metern inte har speciellt många utslag (Ruth Wilson´s tappra försök i finalen möjligen blidkar liite) och den stundtals är förvånansvärt mörk (för att vara Disney-familjeunderhållning) i sitt berättande om konflikten mellan den amerikanska ursprungsbefolkningen och den förestående utvecklingen som leddes av framför allt slipade affärsfigurer med noll intresse av att bevara kulturen.

Nähä minsann, i övrigt slår jag här och nu ett slag för att dagens objekt fått oförtjänt med skäll. Det bästa har såklart Verbinski sparat till sist och bjuder på en final som verkligen går i mål med flaggan i topp. Och när hörde man senast overturen till Wilhelm Tell användas så finurligt på film?!

The Lone Ranger bjuder på pangpang, fartiga och snygga actiongrejer, dumroliga repliker, lustiga hästar, sköna westernmiljöer, rättrådiga hjältar och murriga badass på alla möjliga håll. Det känns liksom precis som att man får vad man räknat med från början. En riktig popcornsrulle med tillhörande bombastiskhet.
Orättvist utskälld.
Tycker jag.

full starfull starfull star

Sep 11 2012

King Arthur (2004)

Återkommande besökare på den här bloggen känner troligtvis vid det här laget till att jag är en riktig sucker på framför allt två stora områden; Westerns och filmer om Rymden. Nu är det också dags att avslöja en annan kategori jag är lite svag för…berättelser om riddarmyter och dess legender. Och kanske den mest kända av dem alla är just den om Kung Arthur.

Klart man läste om den i skolan, klart man fördjupade sig i den under sena tonåren, klart man suttit på nätet och surfslukat det mesta man kan hitta om Arthursagan och alla dess händelser. På film har naturligtvis historien mer än en gång visualiserats, och då kanske en av de bästa filmerna är John Boorman´s Excalibur från det tidiga 80-talet. Då lite provokativt våldsam, flummig, lagom erotisk och framför allt gåtfull. Precis som hela myten.

Dagens alster är en produkt av att Hollywoods praktproducent numero uno, Jerry Bruckheimer, tagit sig an historien och öppnat dollarplånkan på sedvanligt manér. Därför blir man ju inte så väldigt förvånad över att hitta bombastisk musik, snygga motljusbilder, överdådiga actionscener från slagfältet och en rejält sirlad touch på anrättningen. Det är med andra ord helt i linje med standardproducerad popcornsaction från firma Jerry.

Men det som sticker ut lite i dagens anrättning är faktiskt att man valt att närma sig myten på ett annorlunda sätt. Här spinner man vidare på att Arthur egentligen var romare och hans riddare kring det runda bordet var högst kompetenta beridna krigare från östra europa som en gång i tiden tvångsrekryterats in i den romerska krigsmaskinen. Utvald manustomte har här fått frihet att gå igång ordentligt i fantasin och på drygt två timmar hinner han därför också väva in både deltagande av Merlin och Guinevere (Keira Knightley), låt vara i en rätt annorlunda tappning.

Arthur (Clive Owen) och hans muntra män, där bla Mads Mikkelsen, Ioan Gruffudd och Ray Winstone utmärker sig lite extra, är stationerade vid den omtalade Hadrianus Mur i det väldigt forntida England. Romarriket är på väg att tappa sitt grepp om den kända världen, och kejsaren har givit order om att den brittiska ön ska lämnas. Ett sista uppdrag återstår för Arthur och gänget, vilket är att bege sig in bakom muren, upp mot norr och eskortera en viktig romarfamilj tillbaka till säkerheten. Problem väntar också runt hörnet då Saxarna (under ledning av en halvinspirerad Stellan Skarsgård) slår sig fram genom landet på invasionstråt.

Mannen, Myten, Medborgaren

Och ja, det är Bruckheimer och Hollywood med rent ytligt uppsåt i tankarna. Lite lagom tvångskonstruerat drama som till syvende och sista ska leda fram till maffiga actionscener från ett slagfält som fylls med svärdssvingande galningar, eldkastande katapulter och beridna riddare i full mundering. Laguppställningen med Owen i täten gör precis vad som förväntas, manuset hittar inte på några nya vägar vad gäller berättartekniken. Man har skådat det  förr skulle man kunna säga.

Bakom kameran basar Antoine Fuqua och han gör det faktiskt så bra och stabilt att jag lite förvånande har utbyte av filmen även denna andra gång jag ser den.

King Arthur är hittepågodis i snyggt utförande. Dramatiskt, ytligt och bombastiskt som det anstår ett verk från Bruckheimers verkstad. Regissör Fuqua har uppenbarligen lyssnat ordentligt på chefens order. Och jag som då gillar riddare och hela köret tycker det är rejält skoj med denna udda tvist på den gamla Arthursagan. Inte världsbra, men…bra…och enkelt underhållande till sista rutan.

Mar 9 2012

Eddie Murphy x3: Snuten i Hollywood 1984-1994

Finfredag igen och varför inte ta några rullar från förr…med gemensam nämnare!

Snuten i Hollywood (1984)

Originalet och den bästa av dem allihop. Den freestylande snuten Foley dyker upp i Beverly Hills när en gammal vän mördas i hemstaden Detroit och spåren leder till västkusten. Han kör sin svada så det ryker alltmedan han nystar upp en skumraskaffär av bara farten,  och historien är i grunden rätt simpel men regissören Martin Brest satsar på en perfekt kombo av humor och lite tyngre action. En av 80-talets bättre filmer faktiskt och kanske lite stilbildande för sin tid? Inte minst med musiken!

Murphy i högform och flankeras snyggt av Judge Reinhold och John Ashton som har fullt upp med att hålla koll på Murphy, medan filmens badass Steven Berkoff egentligen är rätt intetsägande, liksom Lisa Eilbacher…som dock är otroligt 80-talspiffad! Liksom hela filmen!

Roligast av allt med filmen hittar man bakom kulisserna i ett utsökt extramaterial på dvd:n, då en sprallig Jerry Bruckheimer berättar att filmens manus från början skrevs direkt åt Sylvester Stallone, som dock valde att göra Cobra istället. Så här i efterhand är vi nog tacksamma för det. Eller? En finfin thriller i det lättare facket är det allt.

Snuten i Hollywood II (1987)

Naturligtvis var det krattat för en uppföljare. Men hur nu få tillbaka Axel Foley till Beverly Hills? Jo, manuset låter naturligtvis den numera gode vännen polischefen Bogomil i Los Angeles råka illa ut när han undersöker en serie tunga rån som drabbar staden. Murphy dyker upp igen och drar med sig radarparet Rosewood och Taggart av bara farten och snart är de rånarligan på spåren.

Regipinnen nu överlämnad till Tony Scott, som inte irrar iväg i någon traditionell klippfest visuellt, men höjer ribban en aning vad gäller stilen på den action som förevisas. Samma humor, men det kanske börjar det kännas lite klyschigt ju längre filmen rullar på…?

Tyngre laguppställning här med Jürgen Prochnow, Dean Stockwell och amazonen Brigitte Nielsen som livsfarligt hot mot gamängen Murphy och co. Men old school vinner ju alltid trots allt.

Filmen som helhet mer over the top, mer tempo, mer färger och snygg action men också tunnare och ihåligare.

Snuten i Hollywood III (1994)

Nä, den tredje gången gick det helt åt fanders. En som tydligen insåg detta var Bruckheimer som redan innan steg av som producent, liksom John Ashton som tog sin Taggart ur skolan för gott. Murphy behövde väl stålar efter sina övriga filmiska floppar och Judge Reinholds figur skrevs in lite pliktskyldigt i det styltiga manuset, antagligen bara för att man trodde att publiken ville ha honom där ihop med Murphy.

Hämndtema igen när Foleys chef i Detriot blir skjuten och spåren leder återigen till Los Angeles och en falskmyntarliga som håller till i en nöjespark modell Disneyland! Joråsåatt.

Murphy gör vad han kan med det direkt svaga manuset som egentligen bara staplar scener av varierande grad på svagheterna. Det hjälper dessvärre inte alls att man här kallat in Flmr-favvisen John Landis till regissörsstolen, och då också på köpet får med den speciella humorn från denne man. Det vill sig liksom inte alls.

 Och skurksen? Ja de har jag redan glömt bort vilka det var. Igen. Del tre blev antagligen dödsstöten för franchisen om Axel Foley, och Murphy visar inte alls upp samma entusiasm och väloljade käft. Ytterligare ett bevis på att för många uppföljare i en filmserie kan vara förödande.

roliga grabbar från förr!

  

Feb 29 2012

Rött hav (1995)

Vi tar ännu en Scottare. Backar några år och se här har vi en tät historia om misstänksamhet, revirpinkande och gammalt gott hyfs. Spelplatsen är återigen den blippbloppande kommandobryggan på en av de klassiska boytoysen; en atomubåt.

Eftersom Tony Scott uppenbarligen gillar att jobba med Denzel Washington hittar man naturligtvis honom även här, som rättrådigt ubåtsbefäl och killen man vill luta sig mot när det skitits i det blå skåpet. Utmanaren här kommer dock i form av en ordentlig skopa Gene Hackman, och när detta veteraness tar i ordentligt vet vi ju alla att han ofta är fullkomligt lysande. Som här.

Denzel mönstrar på som ny sekond till kapten Gene när ubåten Alabama ska ut på hemligt uppdrag till havs. Kanske, kanske inte kommer det till ett läge då missiler måste avfyras mot rebeller som skapar oreda i Ryssland och därmed också stör världsordningen. Redan i de första scenerna märks spänningen mellan Hackman och Washington, artigt men kallt och synnerligen revirmarkerande. En känsla som följer paret genom hela filmen och därmed också blir den ständiga lågan som håller historien på topp ända in i mål.

Just historier om galna sjöbefäl som håller på regler intill dumdristighet finns det ju ett par av, kanske klassikern Myteriet på Caine från 1954 med en skogstokig Bogart i en effektfull huvudroll är det bästa exemplet på det. Kopplingen i dagens moderna historia är inte långt borta och Hackman utmanar fint om titeln som kaptenen från helvetet.

"nej säger jag...kepsen kommer du aldrig att få...!"

Sin vana trogen kör Scott på med bombastiska, intensiva, bilder. Filmklipparna har fått jobba för högtryck och historien utvecklas sakta men säkert till ett klimax där Den Väldigt Stora Konfrontationen är ett faktum. Då visar det sig också vilka i den övriga besättningen som valt vilken sida.

Uppbackad av Jerry Bruckheimers (låt vara att han här hade sin knarkande partner Don Simpson som medproducent) produktionsapparat kan Scott låta filmen rulla i förväntad trygg riktning. Det blir tätt och intensivt, småspännande och irriterande när jag som åskådare bara kan se på hur Hackman kör sitt galna befälsutövande. Hackman´s storhet just här är annars att han lyckas ge kapten Ramsey en god sida mitt i allt revirpinkande, och det är svårt att helt förkasta honom som karaktär. Washington drar av en perfekt roll som sekonden Hunter enligt beprövad Denzel-modell; lugn, trygg och handlingskraftig när det gäller.

Rött Hav är ett snyggt kammarspel med två stora skådisar i centrum. Den minimala storyn lyckas brodera ut sig till två timmars spänning med tillhörande effektiv musik, visuell stil och ett yttre som anstår en produkt från Bruckheimer. Trots ett digert birollsgalleri är det Washington och Hackman som äger hela tillställningen. Frågan är om inte Hackman vinner på poäng.

Jan 26 2012

tema Bay: The Island (2005)

Jaha, här huserade Bay första gången utan Jerry Bruckheimer som producent i kulisserna, men i ärlighetens namn märks inte det speciellt mycket. Och man kan ju undra, med tanke på resultatet, varför Bay prompt skulle ratta denna story utan sin moneyman Bruckheimer…? Om han nu ville byta lite stil menar jag och komma bort från Bruckheimers varumärke. Fortfarande hittar man här samma läckra motljusbilder, samma varma och intensiva färgskala, samma bombastiska musik och samma galna tunga action som vid för stor dos möjligen blir aningen steril och intetsägande.
Möjligen kan skillnaden hittas i att storyn den här gången känns lite mer lowscale och ”enklare”.

Lincoln Six Echo (Ewan McGregor) lever under jord i ett gigantiskt komplex i tron att han är en av alla överlevande efter en stor katastrof i framtiden. De tusentals ”invånarna” hålls i schack av diverse övervakare och säkerhetspersonal. Alla verkar leva för det populära ”lotteriet” som varje gång väljer ut en invånare som får flytta till ”Ön”, enligt uppgift det sista paradiset på jorden.

Lincoln känner dock på sig att allt inte är som det ser ut och tillsammans med Jordan Two Delta (Scarlett Johansson) kommer han att bli varse att det handlar om helt andra saker, att han och resten av de naiva invånarna i själva verket är reservdelsmänniskor, kloner, framavlade för att förse sina original med nya friska kroppsdelar. Lincoln och Jordan flyr fältet och hamnar plötsligt i en värld som de alls inte känner sig speciellt hemma i, givetvis med inkopplade säkerhetsstyrkor i hasorna.

maskiner och fart...it must be a Bay!

Inblandade den här gången i filmens manus blev ett par herrar vid namn Roberto Orci och Alex Kurtzman, parhästar som på senare tid bidragit med manus till bla Mission Impossible 3, Transformers och Star Trek. Kollade killarna in möjligen gamla sci-fi-manus och livsåskådningar för detta äventyr? Första delen i den här rullen påminner nämligen mer än väl om de historier som populärt berättades på 70-talet. De mera filosofiska sci-fi-filmerna som rönte viss framgång (Den Tysta Flykten, Flykten Från Framtiden) med sina existensiella frågeställningar. Här bakas en lockande och lovande backstory in i teknik, färger och vass scenografi. Eftersom Bay ändå är Bay och ett namn som väger tungt på producentkontoren skakades naturligtvis cash fram även till denna rulle och budgeten sattes till rätt maffiga 126 miljoner dollar.

Lite halvdjupt existensfilosofiskt, och kanske i Bay´s värld aningens udda, manus alltså men det märks också att pangregissören får hålla igen lite i början, man kan riktigt känna hur det kliar i hans fingrar att få börja förstöra något. I samma ögonblick den switchen slås om i manuset byter också filmen helt inriktning och blir en galen uppvisning i saker som kraschar, saker som faller, saker som flyger, allt med den överdåniga musiken som bakgrundskuliss. Med ens hamnar djupet i historien i baksätet och Bay ger sig fan på att det ska vara total rampage resten av filmen.

"tänker regissörsjäveln utsätta oss för det där??!"

Framgång då eller?
Tja, Bays fans svalde säkert den nya rullen utan problem. Den kvalar lätt in på listan över det årets större filmer sett till status och produktionskostnad. Intäkterna var dock inte lika klirrande som Bay upplevt hos Bruckheimer. Med premiär mitt i sommaren i USA den 24 juli hade filmen i början av september samma år ”bara” dragit in knappt 36 miljoner dollar, för att till slut landa på en totalinkomst på 163 miljoner dollar till dags dato om man kikar på hela världen. Filmens producenter skyllde delvis den då magra framgången på bleka huvudrollsinnehavare, men i min bok så sköter sig McGregor och Johansson helt ok, dessutom uppbackade av insatser från bla Steve Buscemi, Djimon Hounso, Michael Clarke Duncan och Sean Bean som den obligatoriske badassboven i dramat (även om han känns oerhört blek och tråkintetsägande). I filmer av den här typen blir ju alltid skådespelarna bifigurer på effekternas bekostnad, men å andra sidan köper man det också bara utförandet är gott nog. Och visst rullar det på här utan större problem.

De actiontörstande Bay-anhängarna får sitt lystmäte när en särdeles snyggt filmad biljakt på en motorväg rullas upp i sedvanlig Bay-stil med snabba klipp och högt tempo i scenväxlingarna. Gott om flashiga detaljer i scenografin och produktplaceringen känns som vanligt på topp i dessa hypermoderna filmer där bildspråket i vissa lägen uppenbart känns viktigare än den skrivna dialogen.

The Island är till syvende och sist en traditionell produkt från Michael Bay med ett manus som i grunden ändå inte känns helt hopplöst. Hade man nu valt en mer dialogdriven approach på storyn hade det kunnat bli rejält mycket intressantare. Nu blir det återigen mer ytligt underhållande och kraschaction enligt lex Bay, vilket ju kan vara nog så gott ibland. Snyggt gjord hur som helst. Lite som det brukar vara alltså med denne regissör.

 Ni som ev tycker er känna igen delar av texen ovan har naturligtvis rätt, då jag snott friskt från mig själv från originalrecensionen som publicerats tidigare här på bloggen. Recycling people, recycling!

Jan 25 2012

tema Bay: Pearl Harbor (2001)

Efter galenskaperna i Armageddon 1998 (nej den filmen får stå tillbaka i det här minitemat, men är annars en av mina guilty pleasures kan jag avslöja..) kunde man väl tänka sig att firma Bay och Bruckheimer nu fått ut det mesta av popcornsvälling på film.

Men icke.
Nu vändes blickarna mot att göra något som faktiskt kunde ha avstamp i verkligheten, något som framför allt skulle fånga de där riktiga känslorna hos filmtittare. Helst amerikanska sådana då. Och det här med andra världskriget alltså. Är ju alltid gångbart, om man bara hittar rätt ingång på en historia. Japanernas lömska och galet överraskande attack på hela den amerikanska Stilla Havs-flottan i december 1941 känns väl sannerligen som en vattentät (kunde inte låta bli..) ingång på en historia. Känsligt i många amerikaners ögon, och troligen en händelse som väldigt många i övriga världen hört talas om vid åtminstone något tillfälle.

romancing the war...typ

In på banan med manusnissen Randall Wallace som 1995 knåpade ihop Braveheart till en rätt stor succé om man säger så. Wallace måste ju vara mannen att kunna baka in tårdrypande dramatik, romantik och mänskliga öden mot en bakgrund av livs levande historia kanske Jerry Bruckheimer tänkte lite förnöjt. Detta ihop med Michael Bay´s tränade öga för vad som smäller bäst och högst och ser  bra ut på film borde väl räcka för en kassaskåpssäker framgång….igen? Naturligtvis måste allt backas upp av en ansenlig hög med miljoner, men i Bruckheimers skattkista fanns det naturligtvis gott om pluringar, och vid produktionsstarten var faktiskt budgeten på 140 miljoner dollar den då högsta någonsin i Hollywood.

Nu består ju en film inte enbart av dyra effekter och smäktande stråkmusik (eller?), visst agerande hör till och uppdraget att gestalta manusskrivare Wallace´s historia gick till bla Ben Affleck, Josh Hartnett, Kate Beckinsale, Cuba G. Jr. (ja han!), Alec Baldwin i de ledande rollerna med viss uppbackning av namn som Jennifer Garner, Jon Voight och självaste Dan Aykroyd. Speciellt roligt att också Tom Sizemore, privat en riktig problemsnubbe med skulder och missbruk och fan vet allt men på film alltid en klippa, fick en framträdande roll som trygg militärsnubbe med fighting spirit.

en Bay-film kräva dessa explosioner

Eftersom det inte sparades på något, vare sig kostnadsmässigt, personalmässigt (det totala antalet i filmcrewet uppgick som mest till 3000 personer bakom kameran i någon form) eller effektmässigt är det naturligtvis en mastodontfilm man ser här framför sig, inte minst i manus som tar hela 180 minuter på sig för att nå eftertexterna och då har vi fått uppleva rena gott och blandat-påsen;  romantik, livsfilosofi, humor, krigsscener, hämnd, sorg, hopp och en hel krigsflotta som gått till botten med nästan allt manskap. Det är likt en galen mixer som bara spottar ur sig allt, kanske i vissa lägen mer kvantitet istället för kvalitet.

Det går dock inte att blunda för att det återigen är en otroligt snygg vara från firma Bay/Bruckheimer. Från att vara en slowstarter med tonvikten på romantiken, kärleken och den taffliga humorn, växlar filmen upp rejält i både tempo och stil när det drar ihop sig till krig. För när det väl smäller till i filmen görs det med besked! Själva anfallet mot Pearl Harbor vräker på med intensitet och ett galet flippande och klippande mellan alla olika scenkonstruktioner, och mitt i allt flänger filmens leading boys Affleck och Hartnett runt och stilar på sedvanligt, men ganska underhållande, manér.

Bay har full koll på actionbitar och drivet, men lägger sig också vinn om detaljerna. Miljön känns sådär romantisk trevligt 40-tal. Musiken , frisyrer, kläder och scenografin. Det mesta känns genuint och det blir som ett enormt smörgåsbord av effekter, färg och lite klassisk dramaturgi. För mitt i allt detta finns ju också det här lite besvärliga triangeldramat mellan Affleck, Bekinsale och Harnett, och hur man nu lyckas få in dessa snurriga turer i manuset och få dem att samsas med svindyra actionsekvenser, militärstrategi av bistra män i uniform runt konferensbord, historiska små detaljer och lite lusig humor vete i hundan. Men det funkar och det tar sig hela vägen i mål också. På köpet får man de numera obligatoriska sekvenserna med motljus, slowmotion, drypande stråkar och en enorm filmisk domedagskänsla att hela världens framtid ligger i vad huvudpersonerna i manuset tar sig för härnäst.

Mycket raffinerat och mycket proffsigt gjort av alla inblandade. Bay med full koll, effektmakare som kanske jobbat övertid kan njuta av sina namn i eftertexter och känna att de gjort ett satans bra jobb. Skådisarna drunknar faktiskt aldrig bland effekter och snygga bilder, utan får komma till tals och spelar över lagom mycket. På intäktssidan ler nog vår skäggige vän Bruckheimer fortfarande åt 449 miljoner inspelade snygga dollars sedan premiären för snart 12 år sedan. Och någonstans kan jag inte låta bli att underhållas av filmen. Inte höja den till några skyar, men gilla den för vad den är och gör. Och heller inte skämmas för att erkänna att när Faith Hill´s dunderhit There you´ll be smäktar loss i slutet är det något blött i den annars stenhårde (yeah right) Flmr´s ögonvrår..

Pearl Harbor är ytterligare ett bevis på att nedplöjda resurser på ett manglande sätt kan leverera ihop med en osviklig magkänsla för vad som fungerar på den genomsnittlige filmtittaren när det vankas popcornunderhållning från glittriga sidan av Drömfabriken. En löjlig saga visst, med förbannat mycket yta, ett spektakel fullpumpad med effekter och billiga tricks för att spela på våra känslor och nog känns det som en stor köppizza med extra allt på. Känslan efteråt är också liknande, mätt för stunden men inte mycket att komma ihåg av värde.
I enlighet med att det är en mastodontfilm som avhandlats känns det också som att denna text svällt ut till just detta…mastodont. Följaktligen slutar därför dagens skriverier här och nu.

Jan 24 2012

tema Bay: The Rock (1996)

Men, är det inte dags för ett litet mini-Michael Bay-tema nu?
jodå, nu kör vi:

Bay´s andra samarbete med Jerry Bruckheimer, men inte det sista (Don Simpson gick dock bort under inspelningen av den här filmen) och redan här syns de tunga signum som blivit standard för dessa herrars lek tillsammans genom åren.

Och frågan är om inte det här är en av de vassaste i knivlådan hos vår pangpang-regissör.
Han har fått självaste Sean Connery i the lead, flankerad av ”mr over-the-top”-Nicolas Cage och alltid sevärde Ed Harris som filmisk motståndare, en historia som i sedvanlig stil rappas upp och förses med lagom många MTV-klipp, tillräckligt många skjutvapen för att hålla igång en modern hemmabioanläggning och en svulstighet värd namnet. Lägg därtill ett synnerligen otrevligt hemligt vapen i händerna på illojala skurkamrisar…och tja.. underhållningen till popcornen i soffan är näst intill fulländad.

helan och halvan actionstyle!

Badass (ja jag gillar det ordet)-militärer med en lömsk plan tar hela Alcatraz som gisslan och hotar att skicka domedagsvapen på San Francisco om inte vissa krav uppfylls. FBI förhandlar lite skenbart, drar i lönndom fram gamle Alcatraz-fången Mason (Connery) som tillsammans med  en nervös galenpanna till  agent; Stanley Goodspeed (Cage) bryter sig in i det gamla fängelset för att ge skurksen en match.

Upplägget är ju helt lysande, och med vildhjärnan Bay vid rodret blir det ju naturligtvis en fest utan dess like. Du får snygga motljusbilder över San Franscisco-bukten, bistra Hollywoodskämt och oneliners i pressade lägen, blytunga stråkar i soundtracket, snitsigt koreograferat filmvåld av bästa märke och ingen som gillar tung action från årtiondet strax före millenniumskiftet kan väl vara missnöjd.

Förutom Connery och Cage och Harris avnjuts insatser av ständiga birollsinnehavarna Michael Biehn, William Forsythe, David Morse, John Spencer och självaste ”Dr Cox” John C McGinley.

Bay med filmfotograf har superkoll på sin vision och bjuder på rak och tung action uppbackade av Bruckheimers miljoner. Skit i att manus är tillrättalagt och fetgalet overkligt. Skit i att Connery är kaxig på gränsen till olidligt självgod, skit i att Cage gapar och skriker och har sig…han kan trots allt skjuta och leverera det Bay vill ha.

filmposer att älska

Filmen kostade runt 75 mille i dollars att göra, drog in 25 vid premiärhelgen i USA i juni -96 och vid november samma år hade rullen dragit in i runda slängar 134 miljoner dollar och alltså gått med superdupervinst på bara fem månader.

Till dags dato har äventyret på fängelseklippan klirrat in hela 335 miljoner dollar i kassan. Inget fel på den återbäringen och framgången var så att säga solid as a rock. (sorry..)

Alla var nöjda, Bruckis fick valuta för sin investering och Michael Bay fick sätta sin tunga stil på Hollywoodkartan och fick utlopp för sitt begär att skjuta sönder alternativt spränga saker. Och mer av den varan skulle det ju som bekant bli under de kommande åren.

The Rock är en actionklassiker som ska ha sin beskärda plats bland andra tunga titlar. När det görs så lent snyggt och färgsprakande med finfin plastyta av killar som vet hur miljoner ska dras in, det är då man hatar att man älskar Hollywoods slampiga sidor.
En film att se om vilken dag som helst på året.

Sep 5 2011

Pirates of the Caribbean: I främmande farvatten (2011)

Ok. Det är ny regissör. Och möjligen något nedskruvat från den största svulstigheten.

Men konceptet är detsamma och i mångt och mycket är det som att lägga ett karbonpapper över föregångarna, Jerry Bruckheimer-dollarna investeras i sort sett i samma fåra och kassaskåpssäkra stil. Några som helst utsvävningar eller nytänkande premieras inte här. Och det var väl heller inte att vänta.

Johnny Depp tar återigen plats som Jack Sparrow, dessvärre med tydliga tecken på autopilot vilket gör att det som kändes uppfriskande värre en gång i tiden nu tenderar att bli en  kliande upprepning. Som för att verkligen markera att konceptet glasklart sätter hela sin tillit till Depp har manuset kastat ut både Keira Knightley och träbocken Orlando Bloom till förmån för Penélope Cruz och Ian McShane i laguppställningen, som dock tacksamt nog låter Geoffrey Rush’ Barbossa hänga med även på denna (irr)färd. Låt vara i en helt överflödig roll, men vem kan undgå att älska denne skådis Rush som stjäl varenda scen han är med i..!

Ämnet för filmen är racet mot den legendariska Ungdomens källa, och naturligtvis handlar det om att alla lurar på alla i sann matinéanda. Lurigast av de alla är förstås Jack Sparrow som trixar och fixar sig genom det förutsägbara manuset i bästa slapstickstil. Föga upphetsande på något sätt, men å andra sidan går det inte att reta upp sig på det som sker. Pirates-filmerna är ju alla stöpta i en viss form som gör dem så överdrivna och serietidningsaktiga att ytan betyder allt och ingen göre sig besvär med att söka något annat här. Ev. historiska korrektheter existerar knappast, och det är säkerligen inte syftet heller. En sak som Bruckheimer verkar ha klurat på är att less-is-more, och således är det mer av ett persondrivet äventyr den här gången än toksvulstiga uppvisningar i effekter.  

Depp är som han är som Sparrow, Cruz blir ett ok substitut för Kneightly och McShane’s kapten Svartskägg raljerar på efter bästa förmåga men kan inte matcha  Bill Nighy’s Davy Jones på långa vägar. Rush är som sagt den fenomenale i sällskapet och kan göra en medioker film till riktigt underhållande när han är i bild. Som vanligt snygga miljöer, och möjligen en något annorlunda inledning på filmen, som även tillhandahåller en något annorlunda version av sjöjungfrulegenden…

Pirates of the Caribbean: I främmande farvatten är tekniskt ett klanderfritt hantverk av nye regissören Rob Marshall, historien är något nedbantad, det vida persongalleriet har strippats ned till en handfull karaktärer av intresse. Filmen bjuder exakt vad som väntas, men i ärlighetens namn ligger upprepningens trista tråkförbannelse och lurar runt hörnet vilket gör det till en förvisso rätt trivsam stund men också kanske uttjatad som upplevelse. Dock betydligt bättre än sin närmaste, irriterande splittrade, föregångare.

 “You seem somewhat familiar. Have I threatened you before?”

Jan 20 2011

Trollkarlens lärling (2010)

Filmen med den lätt nördiga svenska titeln och en Nicolas Cage i värsta hårdrocksfrillan. Med ett hyggligt lustmord på myten om Merlin och med en handling flyttad till dagens New York. Herregud, kan det om möjligt bli något att ens försöka hitta ljusglimter i? Ja faktiskt. För nu är det ju också så att det är Jerry Bruckheimer som håller i producerandet och då vet ju vi filmlovers att det inte sparas på pengar och gager och allehanda ögongodis. In också med regissören Jon Turteltaub som redan jobbat ihop med både Bruckheimer och Cage i National Treasure-filmerna. Herrarna torde alltså vara ganska bekväma med varandra vid det här laget.

Eftersom det är Disney som ligger bakom så ska det förstås vara ganska salongsanpassat i story och utförande så att åldersgränsen kan hållas mot de lägre åldrarna. Mindre blod, mer äventyr och töntig humor. Skulle vilja säga att filmen lyckas pricka alla sina måsten med råge. Den oerhört konstruerade historien om ondskefulla trollkrafter som måste hållas i schack av hjälten Balthazar Blake (Cage) i väntan på att Merlins rätte avkomma dyker upp (och han har fått vänta länge!), visar naturligtvis inte upp några som helst djupsinnigheter. Tvärtom är det galet mycket yta och färger och hisnande cgi så det räcker och blir över. In också på banan med en vanlig grabb (helst med lite kärleksbekymmer) som naturligtvis besitter oanade krafter inom sig, och är den värdige arvtagaren till Merlins alla tricks. Vägen dit blir dock aningens besvärlig med Balthazars gamle ärkefiende Horvath (Alfred Molina) ständigt i hasorna, på jakt efter de mörka krafterna.

Även om filmen är äckligt tonårsanpassad så finner faktiskt jag den skamlöst underhållande i vissa partier. Det finns en skön ironi mellan de två dödsfienderna Horvath (Molina gör kanske filmens bästa och roligaste roll) och Balthazar. Effekterna är som vanligt helt klanderfria när Bruckheimer halar upp de ekonomiska musklerna och låter specialeffekterna dölja bristen på ett manus så gott det går. Vissa av trolltrixen som utförs är vansinnigt roliga och snygga. Eftersom det är Disney har man också lite roligt vävt in en liten homage till den gamla klassiska Fantasia  (förutom titeln) och scenen när Musse sätter fart på ett gäng kvastar för att fixa städningen. Självklart går det åt skogen även i denna version.

Nick Cage kör sin patenterade stil, inget fel i det tycker jag då som har ett gott öga till den överspelande Coppola-släktingen. Molina är redan nämnd, Monica Bellucci verkar ha fasansfullt svårt att få huvudroller numera och dyker allt som oftast upp i små intentsägande biroller, som här. Skönt elaka Alice Krige får gästspela alldeles för kort tid som Merlins superfiende Morgana, men man kan inte få allt.

Trollkarlens lärling är sommarpopcorn när den är som ytligast. Trots det finns det gott om underhållande scener och en stunds flamsig humor/äventyrs-anda som inte helt går att värja sig emot. Rumsren och väl anpassad efter Disneys mått, men kan man bara koppla bort logik, förnuft och närmare granskande av vad man egetligen tittar på så är det rätt ok tramsunderhållning för stunden.