Etikettarkiv: John Spencer

Jun 27 2016

Sommarklubben: Cop Land (1997)

cop_landMörkt och murrigt snutdrama. Perfekt.
Som det begav sig i slutet på 90-talet.

Korrumperade snutar med obehaglige Harvey Keitel i spetsen.
Manhattan-poliser som tvättar sin byk i den lilla hålan Garrison, New Jersey där de också bor i sina flådiga villor. Den lokala ordningsmakten i form av den slöe, lätt hörselskadade och godmodige polisen Freddy Heflin (Sylvester Stallone) låter sig hunsas mest hela tiden av Keitel och hans entourage. Tills en dag då Freddy får nog av allt skit han ser. Men hur tar man sig an ett gäng stenhårda Manhattan-snutar som styr och ställer bäst de vill..?
Kan internutredaren Tilden (Robert De Niro) hjälpa honom?

Finfint thrillerdrama detta. Korruptionen står som spön i backen och alla tittar åt andra hållet i den lilla staden som ligger bara bara ett stenkast över floden från glittret på Manhattan. Regissören James Mangold (Wolverine) tycks ha ett särskilt öga för att skildra hopplösheten och det murriga falskspelet som försiggår. Stallone gör en av sina absolut bästa insatser på film som den nedtonade och rätt apatiske Freddy. OCH..vilken rollista vi har; förutom essen Keitel, Sly och De Niro dyker även namn som Ray Liotta, Peter Berg (japp, regissören), Robert Patrick, Janeane Garolfo, Michael Rapaport, Cathy Moriarty, och John Spencer…upp! Puh!

Otroligt märkligt nog INTE den succé som alla inblandade hade hoppats på!
Kanske ville man inte se Stallone som hunsad och lufsig lokalpolis…? Höga betyg bland kritikerkåren dock, och i det här fallet kan man bara hålla med. Ett nattsvart drama med låt vara ibland klyschiga inslag…men en förbannat bra historia är det som berättas i drygt 100 minuter. Mycket bra rulle detta.

Moral i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

Jan 24 2012

tema Bay: The Rock (1996)

Men, är det inte dags för ett litet mini-Michael Bay-tema nu?
jodå, nu kör vi:

Bay´s andra samarbete med Jerry Bruckheimer, men inte det sista (Don Simpson gick dock bort under inspelningen av den här filmen) och redan här syns de tunga signum som blivit standard för dessa herrars lek tillsammans genom åren.

Och frågan är om inte det här är en av de vassaste i knivlådan hos vår pangpang-regissör.
Han har fått självaste Sean Connery i the lead, flankerad av ”mr over-the-top”-Nicolas Cage och alltid sevärde Ed Harris som filmisk motståndare, en historia som i sedvanlig stil rappas upp och förses med lagom många MTV-klipp, tillräckligt många skjutvapen för att hålla igång en modern hemmabioanläggning och en svulstighet värd namnet. Lägg därtill ett synnerligen otrevligt hemligt vapen i händerna på illojala skurkamrisar…och tja.. underhållningen till popcornen i soffan är näst intill fulländad.

helan och halvan actionstyle!

Badass (ja jag gillar det ordet)-militärer med en lömsk plan tar hela Alcatraz som gisslan och hotar att skicka domedagsvapen på San Francisco om inte vissa krav uppfylls. FBI förhandlar lite skenbart, drar i lönndom fram gamle Alcatraz-fången Mason (Connery) som tillsammans med  en nervös galenpanna till  agent; Stanley Goodspeed (Cage) bryter sig in i det gamla fängelset för att ge skurksen en match.

Upplägget är ju helt lysande, och med vildhjärnan Bay vid rodret blir det ju naturligtvis en fest utan dess like. Du får snygga motljusbilder över San Franscisco-bukten, bistra Hollywoodskämt och oneliners i pressade lägen, blytunga stråkar i soundtracket, snitsigt koreograferat filmvåld av bästa märke och ingen som gillar tung action från årtiondet strax före millenniumskiftet kan väl vara missnöjd.

Förutom Connery och Cage och Harris avnjuts insatser av ständiga birollsinnehavarna Michael Biehn, William Forsythe, David Morse, John Spencer och självaste ”Dr Cox” John C McGinley.

Bay med filmfotograf har superkoll på sin vision och bjuder på rak och tung action uppbackade av Bruckheimers miljoner. Skit i att manus är tillrättalagt och fetgalet overkligt. Skit i att Connery är kaxig på gränsen till olidligt självgod, skit i att Cage gapar och skriker och har sig…han kan trots allt skjuta och leverera det Bay vill ha.

filmposer att älska

Filmen kostade runt 75 mille i dollars att göra, drog in 25 vid premiärhelgen i USA i juni -96 och vid november samma år hade rullen dragit in i runda slängar 134 miljoner dollar och alltså gått med superdupervinst på bara fem månader.

Till dags dato har äventyret på fängelseklippan klirrat in hela 335 miljoner dollar i kassan. Inget fel på den återbäringen och framgången var så att säga solid as a rock. (sorry..)

Alla var nöjda, Bruckis fick valuta för sin investering och Michael Bay fick sätta sin tunga stil på Hollywoodkartan och fick utlopp för sitt begär att skjuta sönder alternativt spränga saker. Och mer av den varan skulle det ju som bekant bli under de kommande åren.

The Rock är en actionklassiker som ska ha sin beskärda plats bland andra tunga titlar. När det görs så lent snyggt och färgsprakande med finfin plastyta av killar som vet hur miljoner ska dras in, det är då man hatar att man älskar Hollywoods slampiga sidor.
En film att se om vilken dag som helst på året.

Aug 9 2011

Ytterligare 3 snabba från sommaren!

Stake Land (2010)

I ett framtida USA har det mesta gått snett. Civilisationen har gått under och förvandlats till något som mest ser ut att höra hemma i den überdystra Vägen. Som om detta inte vore nog härjar något som bäst beskrivs som en blandning av vampyrer och zombies. Mycket obehagliga typer som man gör bäst i att undvika. Unge grabben Martin tas omhand av den karge och fåordige ”vampyrdräparen” Mister och historien följer de två på vägen mot det som en gång var Kanada, och nu kallas Nya Eden, där enligt uppgifter lugn och rå råder.

Likheterna med Vägen är slående, men här öses det på med betydligt mer action och våldsamheter. De två huvudpersonerna får inte bara fullt upp med att hålla sig undan vampyrzombies, utan måste också hantera galna religiösa sekter som vuxit upp i det laglösa samhället. Den yttre ramen för filmen är framtidsaction, men efterhand lyckas också historien faktiskt innehålla lite djup i form av samspelet mellan Martin (Connor Paolo) och den kärve men godhjärtade Mister (Nick Damici).

Det är grått och dystert med ett foto som mer än väl fångar känslostämningen i filmen. Intressant manus som gör filmen bättre än vad man kan tro från början. Bakom alla klyschor och standardiserade actionsekvenser döljer sig godkänd underhållning i all sin enkelhet. Möjligen litet snopet och rumphugget slut. Betydligt bättre och mer underhållande än tex Priest.
Och Kelly McGillis såg man ju inte igår precis!

Grown Ups (2010)

Allmänt utskälld nästan överallt i olika medier, men banne mig om den inte fångade mitt hjärta lite!

Det är tramsigt, prutthumor och enkla genvägar när Adam Sandler samlar sina komedipolare runt sig i denna lättviktiga komedi om att familjen ändå är det viktigaste när det kommer till kritan. Det gamla gänget, nu vuxna män med egna familjer, samlas under en sommarweekend för att hylla sin gamle basketcoach från skolan som gått bort. I ett stort hus samsas de alla och det är naturligtvis upplagt för olika komiska konfrontationer av allehanda slag.  

Här vill det till att man på något sätt gillar Sandler, Chris Rock, Kevin James, David Spade och Rob Schneider. Den sistnämnde har jag personligen rätt svårt för, men i det här sammanhanget har han på något lustigt sätt sin naturliga plats. Det är gnabb med fruar och barn, billiga visuella skämt som dock går hem i denna banala historia. Sandler, som hjälpt till med manus, och regissören Dennis Dugan får mig faktiskt att trivas med vad jag ser och eftersmaken är rätt god. Familjemysfaktorn är hög och det märks på att många under-bältet-skämt är rätt hårt åtstramade. Oerhört lättviktig  men också skönt hjärnbefriad sommarunderhållning. Ta den för vad det är så blir det bra så.

Förhandlaren (1998)

Håller för omtitt även fast åren rullat på. Gisslanförhandlaren Danny Roman (Samuel L. Jackson) anklagas för ett mord han inte begått och försöker lösa situationen på det enda sätt han kan, genom att själv ta gisslan i självaste polishuset! In på banan med Chicagos andre framgångsrike gisslanförhandlare Chris Sabian ( Kevin Spacey) som får lite att bita i när Roman tar till alla knep han kan i det intensiva katt- och råttaspelet.

Trots möjligen viss enkelspårig uppbyggnad av historien i vissa lägen är det spännade och välgjort. Regissören F. Gary Gray vet hur man handskas med tunga thrillerhistorier som har Hollywoodmiljoner i ryggen, och han serverar en rejält underhållande historia. Manuset är lagom slingrigt och lyckas hålla på sig in i det längsta innan the bad guy avslöjas. Gott om små villospår som effektivt broderas ut på det namnrika birollsgalleriet vilket omfattar namn som David Morse (som vanligt lysande), John Spencer, J.T. Walsh, Siobhan Fallon och Paul Giamatti. Visuellt snyggt gjord med Chicagos downtown som lekplats. En typisk Hollywoodthriller. I det här fallet positivt menat.