Luftslottet som sprängdes (2009)

Millenniumtrilogin går i mål även i filmvärlden. Denna sista delen tar vid omedelbart där föregångaren slutade, och under drygt två timmar handlar det om Lisbeth Salanders återupprättelse och avslöjandet av en synnerligen ljusskygg och hemlig organisation i Sverige som överlevt både regeringsbyten och andra yttre omständigheter.
Där Lisbeth var den drivande kraften i del 2 och den som stod för motorkraften i manuset, är hon istället väldigt tillbakadragen här, främst pga de skador hon har när filmen börjar, men även senare. Den här gången är hon mest en pjäs som flyttas mellan olika spelplatser alltmedan de övriga spelarna lägger upp strategierna. Mikael Blomkvist får återigen ta på sig rollen som mästerdetektiv på jakt efter lösningen och sanningen, precis som han gjorde i den första delen av trilogin. Mer fokus på Blomkvist således, samtidigt som historien om de ljusskygga männen i grå kostymer nystas upp allteftersom.

Rejält bättre än sin omedelbara föregångare som verkligen kändes som en transportsträcka mot finalen, men inte lika bra som den första filmen. Samma känsla hade jag för övrigt efter att ha läst böckerna. Mindre action här, mer dialog, vilket dock inte behöver betyda att det är sämre. Tvärtom, filmen höjer sig rejält under den sista halvtimmen då allt ska avhandlas under rättegångsscenerna och intensiteten och känslan i filmberättandet går upp till en spänstig nivå.
Framför allt höjer sig Annika Hallin i rollen som Lisbeths advokat ett par snäpp och tillsammans med Anders Ahlboms gestaltning av den olustige Dr Teleborian, utgör hon faktiskt en av den här delens mest framträndande och intressanta figurer.

Som vanligt snabba klipp över Stockholm, och fortfarande väldigt mycket fikande och prat över kaféborden. Känslan av styltig dialog finns här också, även om den inte är lika påträngande som i förra delen. Jag  hävdar fortfarande att man med lätthet kan se skillnaden på danskt hantverk (Män som hatar kvinnor) och de två efterföljarna. Daniel Alfredson som regissör må ha rutinen och vet säkerkligen hur man tar en sådan här historia i hamn, men den halvtaskiga Beck-känslan gör sig ändock påmind under vissa perioder även i denna film. Det har märkts att del 2 och 3 har varit tv-anpassade med mycket material bortklippt, som antagligen har gått att avnjuta i tv-versionerna.
Micke Nyqvist tar för sig mer i denna sista del och når nästan upp till insatsen från första delen. Noomi Rapace finns egentligen bara, gör inte så mycket men spelar bra med sin trulighet i de scener hon har. Trots allt har hon varit en bra gestaltare av Sveriges coolaste hacker under dessa filmer. Lena Endre finner dock fortfarande ingen nåd i mina ögon, och jag hävdar att hon är den mest misslyckade rollen i den här historien med onaturliga repliker och en stelhet som bara känns irriterande.

Luftslottet som sprängdes sätter punkt för trilogin med godkänt i betyg. Hade man inte varit så försvenskad i sättet att göra del 2 och denna del hade det kunnat bli ännu bättre. Dock underhållningsvärde även för den som mot förmodan inte har läst böckerna. 

Betyget: 2/5

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.