What Happened to Monday (2017)

Noomi igen! Vad tusan, har hon börjat förfölja mig in till tv-soffan?? Nå, förra träffen gav ju mersmak, så det kan väl aldrig skada att ge det ett nytt försök. Och den här gången kommer hon i sju (7!) upplagor! Hu!

Här kör vi framtidsstory om ett samhälle, en jordboll, där befolkningen växt katastrofalt snabbt. Det går helt enkelt inte att föda alla på planeten. I den stora lydstaten (USA?) bestäms att man ska köra en ”kines”, dvs varje familj får bara ha ett barn. Alla överflödiga kids tas omhand på ett speciellt ”institut” och försätts i kryosömn, i väntan på bättre tider när alla ska kunna leva i harmoni. Halleluja. Bakom ”konceptet” finns en listig och driftig kvinna, Dr Cayman (Glenn Close), som dessutom hoppas på att plocka politiska pluspoäng i framtida val.

Illa då att Terrence (inhyrde Willem Dafoe i 10-minutersroll) just fått sju(!) identiska flickebarnbarn levererade på BB. Han har dock inga tankar på att ge upp sex av sina barnbarn till The Man, och kommer istället på en liten bluff som ska hålla alla kidsen samlade. Officiellt skapas EN identitet, ”Karen”, och varje kiddo (som är döpt efter en veckodag) får gå ut på ”sin” dag. Ett instängt liv, fast ändå inte. Ok, nu sväljer vi DEN storyn med lite ansträngd fantasi och hoppar 30 år fram i tiden. De sju ”Karen” är vuxna men fortsätter att leva som en person. De sju har utvecklat olika personligheter i hemmet, men ute på stan gäller det att hålla synken samlad. Och framförallt hela tiden berätta för varandra vad som händer. Och när plötsligt ”Monday” inte kommer tillbaka efter jobbet en eftermiddag…då börjar det bli dags att oroa sig. Ett mysterium som kommer att påverka alla systrarna.

Full fart för vår Noomi Rapace således! Och som hon gör det! Jag tjusas i parti och minut över hur lätt hon hoppar in i varje systers personlighet. Och dessutom har rejäla dollars plöjts ned i effekterna för att låta Noomi spela mot sig själv i scenerna. Apsnyggt gjort, och det går banne mig inte att se flawsen i effekterna. Bra jobbat Noomi. Och bra jobbat Tommy ”Död Snö” Wirkola som sköter regipinnen. Inte en A-rulle i ordets bemärkelse, mer en jäkligt lyckad B-film som försetts med snygga effekter och detaljer. Om miljöerna i vissa lägen ser glåmigt öststatsaktiga ut….beror det på att rullen är fotad i Rumänien, och sedan försetts med ett lager snygg CGI-bakgrund som fångar framtida skyskrapor ihop med de gamla kåkarna.
Oerhört lätt rulle att engagera sig i. Och jag ger all cred för det till Noomi! Annars är actiondelarna traditionella och linjära, men aldrig tråkiga. Såklart går det att lura ut hur huvuddelen av storyn kommer att avlöpa, men det finns faktiskt en liten twist att ändå gotta sig åt.

En överraskande snygg rulle! Med en solid story. Om du, som jag, köper alla logiska luckor i manuset förstås.

 

Jag och poddpartner Fiffi öser ännu lite mer beröm över Noomi och rullen i #126 av SoF-Podden!

Unlocked (2017)

Det är ju sen gammalt här på bloggen att Noomi Rapace och Flmr inte är de bästa kompisar. Styltigare svensk skådis i internationella rullar har väl sällan skådats. Och engelskan ska vi inte ens nämna. Fast nu gjorde jag ju det iaf. Damn.

Nåväl, förvånande nog rullar nu här en thrilleraktig skapelse in från höger, innehållandes just Noomi! I huvudrollen också gubevars! Så vad har vi här då? Spelplatsen är London och Noomi är Alice, född i Europa (förklaringen till accenten fixad) men uppvuxen i Amerikat, och därifrån värvad rakt in i CIA för att bli utbildad till den vassaste förhörsledare man skådat i leden. Typ. Men GIVETVIS bär hon också på tung backstory, vilken i sin tur gjort att hon hoppat av sitt kall för att istället köra skrivbordstjänst i ett community för invandrare i London…givetvis under CIA´s beskydd då tanken är att hon ska tjalla ifall skumma individer passerar hennes skrivbord. Ödet gör dock att hon snart kastas in i sitt förra gebit, och plötsligt är det som vanligt…vem kan man lita på och vem drar valser så näsan växer…?

Jamen detta var ju för tusan rätt underhållande! och vem, VEM, kunde tro att Noomi skulle steppa upp och dominera som hon gör?!? Hon kör helt enkelt en Jason Bourne…sort of…och kommer undan med det! Har hon hittat sin nya formel? Stenhård bister badasshjältinna? (och nej, jag räknar inte in Prometheus där….)
I övrigt då? Jo, en story som twistar sådär lagom i sitt raka, linjära, berättande. Det är ändå något visst med underrättelsefolk i kostym som väser ”the London section has been breached…!!” Bra krut i actionsekvenserna, herr regissör Michael Apted (ja, den gamle veteranen!) vet hur man sysselsätter stuntfolk så det ser verkligt ut. Vi får också gedigna insatser av Toni Collette, John Malkovich, Michael Douglas och tusan om inte Orlando Bloom hoppar in och tar ett par minuter också! Var har han varit?? Överlag en ganska ”ordinär” thriller om terrorhot och dubbelspel, försedd med ett klassiskt jaga-mot-klockan-slut.  Men jag har aldrig tråkigt här. Och hittar till och med nöje i Noomis insats. Det är kanske det mest oväntade!

Stabil rulle i all sin klyschighet.

Child 44 (2015)

C44_posterFilmen som är rena julafton för oss Svedalabor som vill se ”våra” skådisar i den internationella ligan.
Och inte nog med det, bakom spakarna: Daniel Espinosa!

Så, kan detta faktiskt vara nåt? Både ja och nej. Filmen har liksom två ansikten, varav jag lätt hade sett att man utförde lite klinisk ansiktslyftning på den ena. Hela den mustiga storyn bygger på en uppenbarligen JÄTTEMYCKET såld roman av en viss Tom Rob Smith. Lite svårt att se varför när denna visuella version skådas. Men hur är det man säger; böcker utklassar ju nästan alltid den filmiska efterlagan. Såklart! (kolla bara alla Stephen King-romaner som oftast fått katastrofala filmversioner..)

Anyway!
Sovjet under efterkrigstiden. Ett paradis för den rättrogne kommunisten. Här ska byggas vidare på det starka moderlandet. Gamle krigshjälten Leo (en gravallvarlig Tom Hardy) gör karriär inom militärpolisen och har som främsta uppgift att spåra upp oliktänkande till Stalins vision om hur allt ska vara. Knepigt jobb. Och Leo verkar inte heller vara killen som strålar som solen på arbetsplatsen direkt. Av en händelse snubblar han så över något som skulle kunna vara en seriemördares verk…men eftersom det ju inte finns några mördare i detta framtidslands policy, så är det bara för Leo att släppa den bollen. Vilket han såklart inte kan. Kärvare tider väntar dock då hustrun Raisa (en mumlande Noomi Rapace) får ögonen på sig som möjlig oliktänkande. Aj, besvärande för Leo och för militärpolisen.

Jaha ja. Vad ska man tycka här? Egentligen?
Första timmen av rullen ger mig inte ett dyft. Leo åker runt med sina svenska skådiskompisar Fares Fares och en svinig Joel Kinnaman och haffar stackare på landet. Hans fru verkar ha drabbats av tusen olyckor och slutar le så fort hon träffar Leo på kvällarna. Det mesta är glåmigt och eländigt. Jag undrar lite tyst när Espinosa egentligen har tänkt sätta fart på storyn?

När han så till slut gör det, är det nästan så att han tappat mig. Rullen är på tok för lång, och att tvingas sitta igenom en halv rulle innan det börjar hända intressanta grejer…mmmja..det kan man alltid diskutera. Leo får snart anpassa sig till nya förutsättningar och träffar bl.a. på veteranen Gary Oldman..och sådant är ju aldrig fel på film förstås. Plötsligt blir det också lite fart på självaste Noomi minsann! Jo jag tackar.

Hardy körde igång en stare-down-contest mot de övriga skådisarna mellan tagningarna

Frågan är om Daniel Espinosa tvingats till formatet och filmens upplägg, eller om han verkligen brann för att berätta den i det här utförandet? Enligt rapporterna har filmen mer eller mindre floppat i the US of A, inga lugubra ”konstfilmer” här inte. Jänkarna vill ha fart och action från början. Själv har jag inget emot lite ”seriösare” approach på ämnet….men 137 minuter, varav hälften är lite sövande, är kanske ändå att ta i?

Det går naturligtvis inte heller att blunda för att det nästan blir skämtvarning på rullen när skådisarna ska till att prata engelska med rysk brytning! Och värst är vår man Hardy! Han väser fram repliker med plojbrytning och jag får då och då för mig att han är med i en sketch på Saturday Night Live eller nåt. Lite störigt, om du frågar mig. Men kanske tur för Noomi, då hon kan köra sin usla engelska utan att det stör i sammanhanget. Se där i alla fall, det fanns ju nåt bra med språkdebaclet! Hoppsan.

Oldman är stabil, Hardy gör sig ändå som stoisk tvivlare, Fares är pålitligt trovärdig, Rapace är dyster och Kinnaman är bara för jävlig hela rullen igenom. Men ok, han gör det helhjärtat och fullt ut. Släng dessutom in namn som Jason Clarke, Paddy Considine och Vincent Cassel i rollistan….och vår man Espinosa har ändå haft ett stall med namnkunniga skådisar att jobba med.

Kanske kunde det ha blivit bättre med lite trimmande i storyn. Det är inte skämsdåligt på något sätt, men det finns alldeles för många störande detaljer för att jag ska dra till med den stabila betygstrean. Ok för stunden, och filmens sista tredjedel räddar ändå lite av intrycket.

Får Espinosa någon mer chans till tunga jobb i Hollywood?

Passion (2012)

Alltså jag tycker det är lite sorgligt på något sätt.
Att en sådan tjomme som ändå gjort verk som den täta och påfrestande Scarface, den spännande De Omutbara, eller varför inte den lätt obehagliga 70-talaren Carrie…har chanserat så till den grad att han nu pysslar med..tja..jag vet inte vad.

Vad är det som gått fel? 90- och 00-talen har inte varit goda mot den gamle Brian De Palma. Antingen har det tappats förtroende för honom, eller också har hans omdöme kraftigt reducerats under åren. Varför är de filmer han nuförtiden klämmer fram så inihelvete krystade och känns framför allt så amatörmässigt och B-aktigt gjorda?!

Här verkar han dessutom förpassad till Tyskland och ett koppel europeiska finansiärer (det har jag alltid sagt; ju mer producenter som ska stå med i förtexter…ju sämre är filmen). Historien då, hafsigt omskriven från en fransk thrillerhistoria för att passa den amerikanska (?) publiken. På Reklambyrån jobbar Isabelle (Noomi Rapace) hårt för att komma på bra idéer…som rätt snart snos av den manipulativa och förrädiska chefen Christine (Rachel McAdams). En sorts envig börjar där Isabelle sätter igång ett tyst krig mot Christine för att ge igen med samma mynt. Och så tar historien naturligtvis en annan vändning och obehagligheter börjar hända…

Arga Leken…alltid gångbart när manusluckor ska tätas

Kunde ha blivit något. Kunde.
De Palma tycks plötsligt återvända till nybörjarstadiet och börjar stapla taffliga och ansträngda scener på varandra. Var är flytet? Var är handlaget med skådisarna? Rachel McAdams kan ofta sina saker, men här känns det som hon spelar lite halvt valiumpåverkad och inte verkar gå in för det alls. Och så Rapace! Vad i herrans namn!? Hörni, kanske ni inte håller med mig alls, men fan vad hon är kackig!! Ett mysterium hur hon kan få roller internationellt. Var är hennes tajming, hennes talang? Avigt beteende och noll känsla i agerandet. Tycker jag.
Säg gärna emot om jag har fel.

Ett slags känslodrama ska uppenbarligen samsas med thrillerinslag och lite soft erotik.. och som vanligt försöker sig De Palma också på att härma Hitch-andan. Gick rätt bra förr får man ju ändå säga (Dressed to kill, Blow Out), men här havererar det helt uppåt väggarna. Är det också kanske för att regissören är på europeisk mark….för plötsligt ska han köra lite Giallo-still också!
Funkar icke! Taffligt!

Passion lider av just nämnda vara. Felet med filmen är kackigt manus och en regissör på väg ned i källaren som inte verkat kunna styra undan onaturligt agerande och märkliga turer. Var är hans öga för stilen!? Pensionsdags? Ställt mot regissörens alster från förr blir dagens övningar ännu mer beklämmande.
Och så två skådisar som har noll koll på känsla och flytet. Hu!

full star

Babycall (2011)

Återkommande läsare här på bloggen vet ju att jag gärna drar en lans för filmalster från vårt västra grannland när tillfälle och anledning ges. Både vad gäller påhittighet och framställande av det visuella. En sorts friskhet och out-of-the box-tänkande som genomsyrat de flesta produktioner…därmed inte sagt att allt som kommer därifrån är topnotch…och som alltid är en kedja inte starkare än sin svagaste länk.

Och här brister banne mig den länken irriterande lätt, oväntat snabbt och förvandlar dagens objekt till en smörja som man surt bara vill hiva i dyngpåsen en sekund efter att eftertexterna börjat rulla. Olikt den annars norska smuttheten blir det här både segt, fantasilöst och ett ständigt upprepande. Been there, done that…så det blir larvigt liksom.

Svenska Anna (Noomi Rapace) med 8-åriga sonen Anders omlokaliseras till nytt skyddat boende, bort från misshandlande make. In med dem i hyresbetongkomplex i någon Oslo-förort, lagom deprimerande omgivning som sig bör således, och övervakade av synnerligen tjuriga representanter från de sociala myndigheterna. Anna är sådär löjligt vettskrämd av allt och alla och vill helst inte släppa grabben en sekund utanför ytterdörren. Klart hon måste, och klart han måste gå i skolan. Införskaffandet av en elektronisk babycall för att Anna ska kunna höra grabbens andetag på nätterna blir också en källa till skräckblandad oro då plötsligt något helt annat dyker upp ljudmässigt i denna tingest mitt i natten.
Läge kanske ändå där för lite murriga mystiska incidenter…? Eller..?

Jaha ja, det tar kanske fem minuter…sedan har jag fattat en otroligt stor irritation mot Anna. Mänskan är som ett vandrande mähä och ser mest rusigt förvirrad ut med sina stora rådjursögon. Nu fattar väl jag också att människor som i verkligheten hamnar i liknande situationer mycket väl kan reagera på liknande sätt. Dessvärre gör Rapace det här så otroligt demonstrativt övertydligt att det bara blir stenlöjligt och mer irriterande än medkännande.

Ett mönster som för övrigt går igenom i hela filmen. Allt som görs eller antyds kommer med tre mils förvarning om ni förstår vad jag menar. Regissören Pål Sletaune verkar inte tordas lämna något över till mig som tittar utan slänger sig på den pedagogiska knappen i tid och otid, vilket resulterar i att inga smulor lämnas kvar orörda för egen tolkning som åskådare.

Samma ansiktsuttryck filmen igenom…typ..

Kanske är jag en av få just nu i filmsfären, men jag har fasen så svårt att se vad som egentligen gör Noomi Rapace till en skådis att höja till skyarna. Speciellt i dagens objekt. Hon kör sin Anna femton varv med samma ansiktsuttryck och det händer liksom ingenting i hennes karaktär. Om hon möjligen är ute efter att skapa medkännande eller gåtfullhet lyckas inget av detta om ni frågar mig. Samma mentala läge framkallar endast en gnällig irritation från mig som tittare. Möjligen lider Rapace av att hon tvingas dra omkring på vad som mycket väl kan vara Norges sämsta barnskådis alla kategorier vad gäller sonen Anders. Här kan man inte prata om någon fingertoppskänsla eller talang i någon grad, borde inte regissör Sletaune ha märkt detta i ett tidigt skede? Kan man tycka! Den enda som förtjänar ett par gram av beröm är skådisen Kristoffer Joner vilken gör en Svensson-blek figur vid namn Helge till en person lättare att tycka om än någon annan i den här synnerligen konstruerade snedseglingen.

Sletaune har plitat på sitt eget manus, och någon borde ha nog slagit honom på fingrarna både en och två gånger. Främst för att han uppenbarligen vill vara en tidig M. Night Shyamalan  i lusekofta, men se det konststycket gör man liksom inte bara sådär i en handvändning. Nu hävdar inte jag att jag sett all världens film och manustricks…men är man  det minsta bevandrad i filmens konst och har ett antal års rutin som filmgluttare tar det inte direkt några eoner av tid innan man fattat intrigen och vartåt det hela barkar.

Babycall såg möjligen bra ut på papperet. Hade man dock gett fan i att vara så övertydliga i manuset och skaffat en bättre skådis i huvudrollen (ja jag tycker det!) hade det kanske kunnat ta sig upp på godkänt-nivå i alla fall.
Nu blir det norsk-svensk, segtuggad, pannkaka med på tok för lång utdragen speltid där klyschorna kommer  som på parad i tomtens verkstad på julafton. En norsk dikeskörning man inte hade väntat sig riktigt. Besvikelse.

Prometheus (2012)

Jaha såhär känns det i min bok; han kan väl sitta där och fortsätta hävda sitt, den gamle surgubben Ridley Scott. Men att påstå att den här filmen inte alls skulle vara en sorts prequel till det gamla mästerverket från 70-talet är naturligtvis bara löjligt. Måhända är det en egen film i samma universum, men visst dealar den här historien med samma omständigheter, samma upplägg och en sorts fluffad pre-förklaring till vad som egentligen det där olycksaliga skeppet Nostromo i en framtid fjärran denna historias.

Och inte mig emot alls. Tvärtom känns det väl som ”äntligen” kanske man kan få lite svar på alla dessa frågor och funderingar och tankar man haft under åren på dessa synnerligen otrevliga skapelser som huserat i världsrymden och ställt till så mycket besvär och hemskheter. Hajpen har frodats och förväntningarna stegrats kan man nog lugnt säga.

Här är jag som synes lite sist på bollen i stora delar av bloggvärlden, då denna film var en av sommarens stora emotsedda blockbusters 2012 och oerhört många tankar och synpunkter redan har redogjorts för i diverse olika forum. I sann upptäckaranda har jag försökt att under sommaren inte tagit del av alltför mycket av dessa skriverier. Det är ju alltid som roligast att vara lite nollställd inför upplevelsen. I alla fall nästan. Naturligtvis är det omöjligt att inte snappa upp ett och annat.

Och det börjar  rätt lovande. Forskarparet Charlie (Logan Marshall-Green)) och Elisabeth (Noomi Rapace med lite flöjtig engelsk accent) hittar i framtiden runt sisådär 2089 mystiska tecken i grottor…och kan det rent av vara svaret på den ständiga frågan om människans ursprung, kanske en karta till och med…? Alla spår leder till en specifik planet ute i mörka delarna av världsrymden, och tjipp tjopp så har manuset tagit ett par kliv fram i åren och det bastanta forskningsrymdskeppet Prometheus går in i en bana runt en planet av det slag vi alla dessvärre känner alltför bra till. Här ska gåtan lösas. Det känns ju dock liksom att det bara är en tidsfråga innan the shitstorm ska drabba dem alla..och kom igen…det är ju därför vi glor och filmen existerar.

Regisserande Scott har hittills bra koll på läget, rutinerad som han är, och känslan är att det bästa från Alien och Aliens vad gäller det vardagliga livet ombord, de sarkastiska tråkningarna och mifflandet med diverse elektroniska mojänger, har återanvänts och fräschats upp till dagens technostyle. Till och med en filur till robot finns naturligtvis på plats i form av den timide David (Michael Fassbender) som i sann artificiell anda håller koll på allt och alla. Kanske lite för bra koll, och vad är det för diffus agenda han själv verkar ha..? Som tittare vet man ju vid det här laget att det inte är läge att lita alltför mycket på androider  under rymdexpeditioner…

svenska på vift i världsrymden

Charlie och Elisabeth finns naturligtvis med på resan, liksom ett gäng rymdskeppslirare enligt standardmall med kapten Janek (Idris Elba) i spetsen, och icke att förglömma representanten för det stenrika bolag som bekostat utflykten, Meredith (Charlize Theron),  som tycks helt sakna mänskliga känslor och empati. Efter dramatisk landning upptäcks mystiska konstruktioner i närheten och vips är det dags för lite upptäckarfärd igen, och sedan…tja sedan dröjer det naturligtvis inte länge innan hela helvetet brakar löst enligt helt förväntad modell. Och visst görs det snyggt och filmiskt effektivt, men samtidigt försvinner plötsligt lite av den är fräscha och gåtfulla känslan som genomsyrat filmen fram till detta ögonblick. Nu handlar det mer om en renodlad rymdhrillerskräckis med top notch-effekter. Och så mycket svar på alltings dunkla förehavanden får man egentligen inte. Visst, lite detaljer matas vi med men överlag fortsätter det vara mest mystiskt och lite förvirrande. Desto mer fart på dramatiska händelseutvecklingar, David uppför sig skumt värre, svensk-Noomi råkar illa ut men fixar biffen på egen hand (men visst är hon liite överskattad som skådis…?), Meredith känns mer grinig för varje filmruta och helt plötsligt dyker en groteskt sminkad Guy Pearce upp också och stjäl lite scentid!

Nja, min känsla är att det liksom överlag saknas…något.
Att den gode Scott plötsligt börjar regissera lite med vänsterhanden på lagom rutinerat och avmätt sätt. Han vet precis hur höja tempot och mixa med snygga visuella händelseförlopp men bakom all grannlåt döljer sig egentligen en alldeles vanlig standardhistoria i rymdformat.

Jag kan heller inte låta bli att störa mig på att det här och var i handlingen saknas viss logik och kontinuitet. Och att plötsligt vet inte riktigt den ena personen vad den andra pysslar med. Allra minst regissören verkar det som. Lite förvånande att en sådan räv som Scott låtit det passera så uppenbart. Eller är kanske filmen helt enkelt nedklippt…? Och i så fall på ett jäkligt irriterande sätt.

Prometheus blir nu ändock ganska rafflande och småspännande och är absolut ingen dålig film. Detta trots en historia som inte bjuder på speciellt mycket matnyttigt att införliva i kulturen runt dessa satans planeter där ute i världsrymden. Slutet öppnar vissa nya dörrar men känns också samtidigt lite tramsigt framvärkt. Trots att jag kämpade ned de största förväntningarna under sommaren, blev jag nog till slut aningens besviken på helheten. Men som film och underhållning helt klart stabil, och en snygg popcornsprodukt från Hollywood är det ju förvisso.

Sherlock Holmes: A Game of Shadows (2011)

Se där ja, ett nytt fall för den mästerlige detektiven med det ofelbara självförtroendet och de prövade vännerna i nöd.
Spetsat med lite lagom torr humor och slutligen försedd med en glassigt modern visuell yta.

När Guy Ritchie återigen tar sig an Holmes och Watson sker det med samma karusellaktiga kaos MTV-style som presenterades förra gången. Och, ska man nu vara riktigt ärlig är det faktiskt mest som förra gången. Både på gott och ont.

På plussidan räknar jag in att både Robert Downey Jr. och Jude Law känns hemmastadda och lite skönt behagliga i sina roller, det tjafsas och vitsas till höger och vänster och flytet i historien känns rätt friskt.

På den ansträngda sidan noterar den gnällige att det är en anmärkningsvärt rörig story som rullas upp, bara mest pang på i stort sett. Den här gången utmanas så äntligen (kan man nog tycka) Holmes sinne av den skönt självgode ärkeskurken Moriarty (Jared Harris) som mest tycks vilja starta krig och helst dra in hela världen i det…detta nådens år 1891. Läge för Holmes och Watson att anstränga sig lite extra alltså. Vilket de gör, och historien flänger runt Europa likt ett Bond-filmsupplägg, med sedvanliga tillhörande snitsigt koreograferade actionscener.

Men som sagt, rörigt och möjligen lite oengagerande som story. Dessutom vore det ju inte alls så väldigt hemskt av regissör Ritchie om han lade undan sina patenterade slowmo-actionsekvenser där bild och ljud ska frysas i tid och otid. Been there, done that liksom. Eller som min medåskådare för kvällen, mitt hjärtas dam, snyggt uttryckte det; ”det där såg vi väl i Matrix va….?

snygg kombo: vals och stakeout på samma gång!

Noomi Rapace då frågar du kanske? Tja, jo..hon finns där i en roll spelandes tredjefiolen och kan väl liksom inte misslyckas med det hon gör. Inget extravagant och ingen prestation som standalone skulle vara grunden till några nya tunga roller. Svårt att misslyckas i en popcornfilm liksom där effekterna och det visuella utklassar skådespeleriandet 8 gånger av 10.

Nåväl, trots dessa knorranden om viss rörighet och ett slut som känns lite antiklimax, är det ganska trivsamt hela vägen de dryga två timmarna. Som uppföljare helt okej och rätt kul att vila ögonen på. Ritchie fick till sitt recept förra gången och levererar ännu en dos här. Downey Jr. gör det mesta rätt med sina filmgubbar nu tycks det, och efter det här återstår väl att se om den gode Holmes dyker upp en tredje gång…(som om det skulle vara ett påstående med höga odds…)

Sherlock Holmes: A Game of Shadows vilar tryggt på återanvänd snygg stil och rappt tempo plus skådisar som rutinerat lyckas dölja en ganska blek, rörig och tunn historia. Ett trevligt och underhållande  tidsfördriv dock med fartiga sekvenser och småkul humor…men man kanske ska hålla här? Trots allt. Den tredje stjärnan svajar lite.

The Girl with the Dragon Tattoo (2011)

Känslan rent spontant efter att ha sett den här:
hade jag inte sett originalet så hade det här varit jäkligt spännande film!
Den har egentligen allt som gör en riktigt bra film; ett möjligt mordfallsmysterium, en skyldig som förmodas finnas i den närmaste kretsen, en rätt isolerad spelplats, en snokande hjälte som tar hjälp av en ännu bättre snokande medhjälpare, och….en sidohistoria som både engagerar och skapar känslor.

Men så var det ju det här med att den liksom inte är först dårå. Som det blir nu kommer jag på mig med att sitta och jämföra versionerna med varandra, hur David Fincher valt att brodera ut historien om familjen Vanger. Vilka scenlösningar han valt mot originalfilmen. Detta betyder också att jag möjligen släpper koncentration och fokus på historien, men å andra sidan gör väl inte det så mycket. För i ärlighetens namn känns det som om man mest vill ha reda på hur versionerna skiljer sig. Och om de gör det.

Fincher sätter väl någon slags personlig prägel med aningens fartigare tempo, men håller sig annars ordentligt trogen mot förlagan. Om inte mitt filmiska minne sviker alltför mycket känns det som han bla gjort ett par små förändringar när det gäller att skildra Blomkvists och Salanders upplägg för att nysta upp Vanger mörka hemligheter. Resultatet blir dock detsamma och visst är det en tung produktion.

Dock kan jag med bästa vilja inte riktigt bli klok på varför man nu gör en nyinspelning så kort efter den svenska filmen? Och låter den utspelas på samma ställe. Sverige fast på engelska liksom. Det går dock inte att klaga på detaljerna, och Finchers gäng har verkligen lagt ned möda på att skapa svenskstämning. Men, jag hade heller inte protesterat om de ”amerikaniserat” omgivningen och istället låtit det utspelas i någon liten amerikansk kusthåla.

- det är inte klokt...till och med kaffet smakar svenskt!

Rooney Mara dominerar förstås hela filmen och det finns ingen risk att man saknar Noomi Rapace här. De känns likvärdiga i sina prestationer och Mara kör på som om hon studerat original-Salander in absurdum. Däremot kan jag nog sakna den svenska versionen av Blomkvist. Daniel Craig gör på inga sätt en taskig insats, men känslan är att det är lite Bond-varning över honom även i den historien. Craig känns aningen för snitsig och smidig, för världsvan och för glassig för att vara en rebellisk journalist. Här klarade Micke Nyqvist det hela liite trovärdigare med sin lite mer klumpiga stil. I övrigt är det ju givetvis välspelat ut i fingerspetsarna av birollsgalleriet, och Stellan-Pellan-Skarsgård är ju naturligtvis klockren med sin insats.

The Girl with the Dragon Tattoo är ett proffshantverk med bra driv, snyggt utseende (och märkliga förtexter som återigen för tankarna till Bond!) och säkert skådespelande vilket gör det till en bra film med en i grunden redan bra story. Däremot har jag nog lite svårt att se nyttan med denna Hollywoodversion.

Luftslottet som sprängdes (2009)

Millenniumtrilogin går i mål även i filmvärlden. Denna sista delen tar vid omedelbart där föregångaren slutade, och under drygt två timmar handlar det om Lisbeth Salanders återupprättelse och avslöjandet av en synnerligen ljusskygg och hemlig organisation i Sverige som överlevt både regeringsbyten och andra yttre omständigheter.
Där Lisbeth var den drivande kraften i del 2 och den som stod för motorkraften i manuset, är hon istället väldigt tillbakadragen här, främst pga de skador hon har när filmen börjar, men även senare. Den här gången är hon mest en pjäs som flyttas mellan olika spelplatser alltmedan de övriga spelarna lägger upp strategierna. Mikael Blomkvist får återigen ta på sig rollen som mästerdetektiv på jakt efter lösningen och sanningen, precis som han gjorde i den första delen av trilogin. Mer fokus på Blomkvist således, samtidigt som historien om de ljusskygga männen i grå kostymer nystas upp allteftersom.

Rejält bättre än sin omedelbara föregångare som verkligen kändes som en transportsträcka mot finalen, men inte lika bra som den första filmen. Samma känsla hade jag för övrigt efter att ha läst böckerna. Mindre action här, mer dialog, vilket dock inte behöver betyda att det är sämre. Tvärtom, filmen höjer sig rejält under den sista halvtimmen då allt ska avhandlas under rättegångsscenerna och intensiteten och känslan i filmberättandet går upp till en spänstig nivå.
Framför allt höjer sig Annika Hallin i rollen som Lisbeths advokat ett par snäpp och tillsammans med Anders Ahlboms gestaltning av den olustige Dr Teleborian, utgör hon faktiskt en av den här delens mest framträndande och intressanta figurer.

Som vanligt snabba klipp över Stockholm, och fortfarande väldigt mycket fikande och prat över kaféborden. Känslan av styltig dialog finns här också, även om den inte är lika påträngande som i förra delen. Jag  hävdar fortfarande att man med lätthet kan se skillnaden på danskt hantverk (Män som hatar kvinnor) och de två efterföljarna. Daniel Alfredson som regissör må ha rutinen och vet säkerkligen hur man tar en sådan här historia i hamn, men den halvtaskiga Beck-känslan gör sig ändock påmind under vissa perioder även i denna film. Det har märkts att del 2 och 3 har varit tv-anpassade med mycket material bortklippt, som antagligen har gått att avnjuta i tv-versionerna.
Micke Nyqvist tar för sig mer i denna sista del och når nästan upp till insatsen från första delen. Noomi Rapace finns egentligen bara, gör inte så mycket men spelar bra med sin trulighet i de scener hon har. Trots allt har hon varit en bra gestaltare av Sveriges coolaste hacker under dessa filmer. Lena Endre finner dock fortfarande ingen nåd i mina ögon, och jag hävdar att hon är den mest misslyckade rollen i den här historien med onaturliga repliker och en stelhet som bara känns irriterande.

Luftslottet som sprängdes sätter punkt för trilogin med godkänt i betyg. Hade man inte varit så försvenskad i sättet att göra del 2 och denna del hade det kunnat bli ännu bättre. Dock underhållningsvärde även för den som mot förmodan inte har läst böckerna. 

Betyget: 2/5

Flickan som lekte med elden (2009)

Uppföljaren till första delen i Millenium-trilogin tar vid nästan där den förra slutade, och Lisbet Salander som hållit sig undan och levt gott på sina tillgångar beslutar sig för att återvända till Sverige igen. Där dröjer det dock inte länge förrän hon 1) blir misstänkt för trippelmord och 2) beslutar sig för att göra upp med sitt förflutna. Och självklart korsas hennes vägar återigen med journalisten/privatspanaren Mikael Blomkvist.

Alla läsare av Milleniumsviten känner igen sig i historien som är rejält trogen sin romanförlaga, med vissa tempohopp här och där av naturliga skäl, och nytillkomna bör heller inte ha några problem att ta till sig det hela. Regipinnen har nu lämnats över till vår svenske Daniel Alfredson, och banne mig om det inte märks.
Män som hatar kvinnor var regisserad av dansken Nils Arden Oplev och kändes rejält osvensk i sitt utförande. Där den första filmen hade en sorts friskhet och rejäl thrillerkänsla med påtaglig dramatik, känns denna uppföljare mer som en tv-deckare vad gäller fart och manusuppbyggnad och engagerar egentligen aldrig.
Filmen driver på och tar huvudpersonerna dit de ska, men det sker helt utan överraskningar på vägen. Det märks också att budgeten antagligen varit stramare här och att historien är mer anpassad för en tv-publik. Måhända lider den också av att det verkligen känns som en mellanfilm, där historien läggs tillrätta inför den avslutande delen då allt ska ställas på sin spets och säckar ska knytas ihop.

Noomi Rapace går dock från klarhet till klarhet och är perfekt castad som den truliga hackern Lisbet. Här får hon chansen att ”äga” nästan hela filmen och blir verkligen ett med sin roll. Michael Nyqvist som Blomkvist är den som får spela andrafiolen i den här uppföljaren. Han finns med och driver på historien med sedvanliga små upptäckter och tankebanor som  till och med får leda de stereotypa poliserna i rätt riktning då och då.
Fortfarande fattar jag dock inte varför Lena Endre får fortsätta hållas som Blomkvists chef  och sängkamrat. Endre visar i Milleniumfilmerna upp ett ofattbart kackigt skådespel och har absolut noll känsla för sin rollfigur.

Flickan som lekte med elden gör sitt jobb men inte mer. Filmen riskerar då och då att falla ned i Beck-träsket (tack TV4…), men lyckas med nöd och näppe att hålla sig därifrån. Återigen ett bevis för att uppföljare kan ha otroligt svårt att leverera i vissa fall. Resultatet blir hyggligt, men inte i klass med sin föregångare.

Betyget: 2/5