Etikettarkiv: Jason Clarke

Maj 17 2019

Serenity (2019)

Senast jag såg Matthew McConagHEEJ i sommarkläder ombord på en båt var i den rätt underhållande (ändå) Fool´s Gold från 2008. Ett hejsanhoppsan-äventyr utan så allvarlig ambition. I dagens alster möter vi upp den gode Matt igen i samma miljö. Men ack så dyster han verkar här. På obestämbar karibisk ö (?) bedriver han chartertrafik med sin båt som hyrs ut till hugade djuphavsfiskar-turister. Men varför bär Baker (som han heter här) på så mycket mörker och sorg? Svaret kommer strax när gamla flamman Anne Hathaway dyker upp på ön med ett erbjudande han borde ha tackat nej till. Har det något att göra med hennes nuvarande svinige man (Jason Clarke)?

Börjar bra detta. Som det anstår en gammal hederlig noir-rulle. Bra vibbar. Som sen byts ut till ett enda stort ”meeeehh” från yours truly. En vändning i storyn som känns så galet over the top att det skär sig ordentligt. Dagens regiman, Steven Knight (Locke), har även plitat manus, och det är ingen överdrift att säga att han måste ha drabbats av nån sorts hybris. Typ ”nu jävlar ska de få se!” Matt Mc och Anne H gör vad de kan med det här knasknäppa manuset och Clarke är härlig svinpäls. Miljöerna är snygga, vattnet blått och produktionen överlag proffsigt gjord. Vad hjälper dock det när filmen typ ramlar överbord efter drygt halva speltiden.
Inte rackigt, men inte bra. Kom igen Matty! Onwards and upwards!

Jun 18 2018

Winchester (2018)

Rysligheter gör sig väl alltid på film. Samtidigt är det kanske något av det svåraste att sporta upp. Så mycket måste gå rätt för att den där rejäla ruggighetskänslan ska infinna sig. Många är de filmer som försökt, och skjutit sig själva i foten. Ett par har lyckats riktigt bra. Var hamnar dagens försök? Lite i det salongsvänliga facket vill jag påstå. Regisserat av The Spierig Brothers (Daybreakers, Predestination), med Helen Mirren och Jason Clarke i ledande roller.

En lagom twistad story om den i verkligheten existerande Sarah Winchester, arvtagerska till vapenimperiet Winchester (”vilda västern-geväret” numero uno!). Efter makens död flyttade hon till San José i Kalifornien där hon lät bygga ett märkligt hus med otaliga rum och vindlande korridorer som aldrig tog slut, och trappor som inte ledde någonstans. Rena labyrinten. Bygget på detta hus fortgick så länge Sarah var i livet, hon slutade aldrig att snickra på kåken….och legenden säger att tanten hade tappat det ganska rejält.

Utifrån detta levnadsöde har nu ett manus byggts ut till att Sarah (Mirren) i själva verket fruktar de osaliga andar efter alla offer för de effektiva Winchester-gevären, och att det enda sättet att bli fri är att bygga rum som ska fånga de övernaturliga plågorna. Styrelsen för vapenföretaget är oroliga för att tanten har gått crazy-bananas och en kväll 1906 skickar man dit lagom labile psykdoktorn Eric Price (Clarke) för att göra en utvärdering om den mentala hälsan. Kan ju gå lite hur som helst då Price själv har lagom många skelett i garderoben. Upplagt för mysrys förstås då det inte dröjer länge förrän märkligheterna tilltar. För den hardcore-törstande skräckfantasten är detta kattskit såklart. Rullen satsar mer på att bygga stämning med skuggor, murriga vrår och dramatisk musik. Rätt förutsägbar också förstås, med effekter som möjligen signaleras i god tid innan. Trots det döljer sig faktiskt en story här som är lätt att ta till sig, och ju längre det trallar på med rysligheterna…desto mer intressant blir hela tillställningen. Och kom igen, när gjorde Helen Mirren en dålig roll??! Bland skuggor och märkliga rum går det faktiskt att ta på obehagligheterna som tycks inträffa mest hela tiden. Även om det inte blir så väldans skrämmande.

Tillrättalagt salongsrys som ändå gör jobbet trots att den är skapad i formulär 1A. Dessutom en kul teori om den gamla damen Winchester, som alltså bodde i det som idag kallas för ”Nordamerikas mest hemsökta hus”. Hur kan man motstå det??

Jan 17 2017

Everest (2015)

everest-2015-movie-posterLångledigheten över jul/nyår 2016/17 innebar en rejäl djupdykning i tv-soffan där osedda alster klarades av. Som typ detta.

Kontrasten: en skön sittning i favorithörnet av soffan med gött kaffe inom räckhåll. Annat för gänget på plats drygt 8000 meter uppe på Mount Everest. Kyla och vind som ställer till det. Oberäkneligt väder som drar fram mellan de olika bergstopparna. Helt enkelt ett ställe en lagom sansad människa kanske inte vill vara på. Förutom de här stollarna då.

Regi-islänningen Baltasar Kormákur slår på trumman och bjuder på drama på hög (!) nivå. Dessutom en BOATS minsann. Att klättra i berg tycks ju ha lockat människan sedan urminnes tider, och att bestiga det mäktiga Everest känns som något av en helig graal för klättrare. Här är det 1996 och den rutinerade Rob Hall (Jason Clarke) försörjer sig på att guida klättrargrupper upp till toppen. Nu står ett nytt äventyr för dörren och en diger samling finns i baslägret. Att bestiga världens högsta berg ser också ut att ha blivit en nöjesindustri då Robs grupp sannerligen inte är den enda på plats. Här finns också en våghalsig amerikan, Scott Fischer (Jake Gyllenhaal), som leder en liknande grupp. Plus tyskar, sydafrikaner, kanske kineser och lite annat folk och fä. Snart kommer de flesta av dem dock dras in i rejäla prövningar då katastrofen slår till.

Många känner nu säkert till historien om Rob Halls öde, men trots det blir det faktiskt lite småspännande på sina ställen. Kormákur berättar effektivt och håller bra tempo på scenerna. Det känns dessutom jäkligt realistiskt. Snygga effekter med andra ord. Det känns ibland som att man är med där runt toppen av Everest. Kan tänka mig att den här rullen ändå gjorde sig smutt i 3D.

En rejäl rollista trängs på berget; Förutom Clarke och Gyllenhaal finns där Josh Brolin, Emily Watson, Sam Worthington, John Hawkes, Michael Kelly och Thomas M. Wright. Dessutom de obligatoriska ”hustruinsatserna-via-telefon” av Keira Knightley och Robin Wright.

everest_pic

2 cm till målet. sen är det lika långt tillbaka

Storyn håller ihop det ända till slutet. Inget överdrivet superslisk. Inget överspel. Kanske har man siktat på att försöka göra hela historien så pass mycket rättvisa det bara går, utan att krydda den. För det behövdes sannerligen inte om man läser på lite i bakomverket om vad som utspelades i verkligheten i maj -96. Nu är ju denna katastrof på långa vägar icke den enda som inträffat på berget, men kanske den som fått mest spridning runtom jordbollen. Extra stark effekt under eftertexterna då bilder på de verkliga personerna visas. Ett lurigt tilltag det där. Som alltid går hem.

Konstigt nog spännande, trots sitt tragiska innehåll.

Aug 18 2015

Child 44 (2015)

C44_posterFilmen som är rena julafton för oss Svedalabor som vill se ”våra” skådisar i den internationella ligan.
Och inte nog med det, bakom spakarna: Daniel Espinosa!

Så, kan detta faktiskt vara nåt? Både ja och nej. Filmen har liksom två ansikten, varav jag lätt hade sett att man utförde lite klinisk ansiktslyftning på den ena. Hela den mustiga storyn bygger på en uppenbarligen JÄTTEMYCKET såld roman av en viss Tom Rob Smith. Lite svårt att se varför när denna visuella version skådas. Men hur är det man säger; böcker utklassar ju nästan alltid den filmiska efterlagan. Såklart! (kolla bara alla Stephen King-romaner som oftast fått katastrofala filmversioner..)

Anyway!
Sovjet under efterkrigstiden. Ett paradis för den rättrogne kommunisten. Här ska byggas vidare på det starka moderlandet. Gamle krigshjälten Leo (en gravallvarlig Tom Hardy) gör karriär inom militärpolisen och har som främsta uppgift att spåra upp oliktänkande till Stalins vision om hur allt ska vara. Knepigt jobb. Och Leo verkar inte heller vara killen som strålar som solen på arbetsplatsen direkt. Av en händelse snubblar han så över något som skulle kunna vara en seriemördares verk…men eftersom det ju inte finns några mördare i detta framtidslands policy, så är det bara för Leo att släppa den bollen. Vilket han såklart inte kan. Kärvare tider väntar dock då hustrun Raisa (en mumlande Noomi Rapace) får ögonen på sig som möjlig oliktänkande. Aj, besvärande för Leo och för militärpolisen.

Jaha ja. Vad ska man tycka här? Egentligen?
Första timmen av rullen ger mig inte ett dyft. Leo åker runt med sina svenska skådiskompisar Fares Fares och en svinig Joel Kinnaman och haffar stackare på landet. Hans fru verkar ha drabbats av tusen olyckor och slutar le så fort hon träffar Leo på kvällarna. Det mesta är glåmigt och eländigt. Jag undrar lite tyst när Espinosa egentligen har tänkt sätta fart på storyn?

När han så till slut gör det, är det nästan så att han tappat mig. Rullen är på tok för lång, och att tvingas sitta igenom en halv rulle innan det börjar hända intressanta grejer…mmmja..det kan man alltid diskutera. Leo får snart anpassa sig till nya förutsättningar och träffar bl.a. på veteranen Gary Oldman..och sådant är ju aldrig fel på film förstås. Plötsligt blir det också lite fart på självaste Noomi minsann! Jo jag tackar.

Hardy körde igång en stare-down-contest mot de övriga skådisarna mellan tagningarna

Frågan är om Daniel Espinosa tvingats till formatet och filmens upplägg, eller om han verkligen brann för att berätta den i det här utförandet? Enligt rapporterna har filmen mer eller mindre floppat i the US of A, inga lugubra ”konstfilmer” här inte. Jänkarna vill ha fart och action från början. Själv har jag inget emot lite ”seriösare” approach på ämnet….men 137 minuter, varav hälften är lite sövande, är kanske ändå att ta i?

Det går naturligtvis inte heller att blunda för att det nästan blir skämtvarning på rullen när skådisarna ska till att prata engelska med rysk brytning! Och värst är vår man Hardy! Han väser fram repliker med plojbrytning och jag får då och då för mig att han är med i en sketch på Saturday Night Live eller nåt. Lite störigt, om du frågar mig. Men kanske tur för Noomi, då hon kan köra sin usla engelska utan att det stör i sammanhanget. Se där i alla fall, det fanns ju nåt bra med språkdebaclet! Hoppsan.

Oldman är stabil, Hardy gör sig ändå som stoisk tvivlare, Fares är pålitligt trovärdig, Rapace är dyster och Kinnaman är bara för jävlig hela rullen igenom. Men ok, han gör det helhjärtat och fullt ut. Släng dessutom in namn som Jason Clarke, Paddy Considine och Vincent Cassel i rollistan….och vår man Espinosa har ändå haft ett stall med namnkunniga skådisar att jobba med.

Kanske kunde det ha blivit bättre med lite trimmande i storyn. Det är inte skämsdåligt på något sätt, men det finns alldeles för många störande detaljer för att jag ska dra till med den stabila betygstrean. Ok för stunden, och filmens sista tredjedel räddar ändå lite av intrycket.

Får Espinosa någon mer chans till tunga jobb i Hollywood?

Jul 16 2015

Terminator: Genisys (2015)

Någonstans var det väl ändå oundvikligt att det skulle komma en ny installation i den berömda sagan till slut. Och varför inte? Nu när gamlingen Arnie Schwarzenegger inte behöver bry sig om politiken längre, har fuckat upp sitt äktenskap och kan leva gott på pensionsstålar.
Klart han kan ställa sig framför kameran som robot igen!

Det första jag och brorsan säger till varandra när det tänds upp i biosalongen är; ”fan, det var ju bättre än man kunde tro.”
För precis så är det. Jag kan ärligt säga att det var mer oro än pepp innan filmens premiär. Känslan av att det skulle bli nån sorts stentrist, halvhjärtad version av en sedan länge svunnen era.
Och trailern lovade ju inte gott direkt heller.

Just därför, gott folk, blir det istället en rackarns trevlig stund i biomörkret ihop med karaktärer jag känner sen förut,om än i annorlunda form! För så är det ju! Allting ställs på ända här, och hela sagan as we know it tar en HELT ny vändning!
Upplägget är annars detsamma, vi återvänder till och med till gammal beprövad mark; John Connor (nu i Jason Clarke´s skepnad) skickar tillbaka Kyle Reese till 1984 för att skydda Sarah Connor…men det är tusan ett HELT annorlunda -84 som den hjältemodige Reese hamnar i! Och annorlunda för oss som tittar! Saker är ju inte alls som de brukade! Sarah är varken hjälplös eller ovetande om vad som väntar henne! Damn, hennes bästa vän är ju till och med en….Terminator!! WTF!?!

Jaja, det är förvirrande men ändå inte. Folket bakom kameran, med regissör Alan Taylor i främsta ledet, har fattat grejen. Det går inte att uppfinna hjulet mer än en gång. Här handlar det istället om att förfina och flörta med tider som varit,och jag vill påstå att det lyckas på ett både charmigt (blinkningarna till de andra filmerna) och det lekfulla sättet att ta sig an den alernativa framtiden. Och när till och med James Cameron själv ger filmen sin ”välsignelse”…ja då fattar man ju att denna femte rulle i serien ändå måste ha ”nåt”.

skiter numera i politiken, bistrare än nånsin

Å andra sidan gäller det också att man släpper all sitt logiska tänkande och inte börjar fundera för mycket på HUR vissa saker kan hända…och vad som händer om det just inte händer…som händer på i scenerna. Ojoj..nu blev det nästan för mycket.

Det bästa med filmen, den återskapar klassiska scener från framför allt första rullen på ett skönt sätt. Fast med lite ny touch.
När rullen tar sig in i outforskad framtid blir det mer standardaction som setts förut. Vilket dock inte behöver vara sååå jäkla illa. Man är förstås lite blasé efter alla år som filmspanare vad gäller effekter.

Arnie då? Han sköter sig förstås. Har till och med en roll som är lite lowkey i sammanhanget? Man kan lita på gubben. Emilia Clarke gör en ny form av Sarah Connor, den tuffare Connor vi mötte första gången i T2 kanske. Drakmamman Clarke har dessutom en viss tuff charm i blicken som är till hennes fördel. Däremot måste man fråga sig hur stolpskottet Jai Courtney ännu en gång lyckats nästla sig i en stor produktion. Senast förstörde han ju Die Hard i Moskva…och här lallar han liksom bara på. Han känns…färglös. Liksom Jason Clarke ofta gör. Okej, han var väl ok i senaste Apornas Planet-rullen (hej igen San Franscisco!)…men här som John Connor…njaee. Han gör jobbet, det är allt.

Var lägger sig då denna del av sagan i ledet? Tja, det får bli på en stabil tredjeplats. Inget kan förstås någonsin hota de två första rullarna om Terminatorn, men av de ”nyare” försöken känns denna som den bättre. Och givetvis krattas manegen för kommande besök i detta märkliga (och flexibla) universum.

Stabil underhållning….om man inte tänker för mycket (eller inte alls) på vad det är som händer när allt händer.

p.s. men fy fan vad HAT man känner mot 3D!!! Ett satans påfund är  vad det är!

Aug 5 2014

Apornas planet: Uppgörelsen (2014)

Apfilm nr 2 i ”rebooten”. Jomen jag satt ju där med de där hatiska 3D-glajorna på skallen dårå. Detta till en film som inte hade ett skvatt att tillföra i DEN tekniken. Man undrar bara: VARFÖR envisas med att prångla ut nya popcornsrullar i det här formatet?!

Nåväl, skit samma. Det var ju filmen vi skulle foka på. Jag gillade första rullen för ett par år sedan. Den med James Franco. Det var ett snyggt komponerat drama som mer än väl lade grunden till hur hela storyn kommer att utvecklas. Inte minst slutade den jäkligt snyggt. Det kändes verkligen som DEN rullen tog sin tid för att grunda hela konceptet.

Nu möter vi upp utanför San Francisco igen. En jäkla lång tid har uppenbarligen förflutit sedan det ödesdigra viruset slog ut nästan hela jordens befolkning. Apkolonin under den buttre men stolte Caesar frodas och lever ganska välmående. Människor har man inte sett röken av på typ 10 år. Naturligtvis går det bara ett par minuter innan DET ändras. Konfrontation och allmän osäkerhet plus darriga avtryckarfingrar på de rätt spaka människorna som kanske inte hade räknat med att springa på apekatter så pass nära lämningarna av det gamla stolta SF (inte biografen då alltså!).

Nu vill de ”hårlösa aporna” bara mecka lite med en kraftstation i närheten för att få igång elförsörjningen ned till ruinstaden. En sorts bräcklig ”vapenvila” (eller vad man nu ska kalla det) mellan apor och mankind kommer till stånd. Caesar är ingen hjälteapa som litar på mänskorna direkt..men ok då. De kan väl få sin el kanske. HAHAHA..jaja…om allt vore frid och fröjd skulle ju såklart filmen plötsligt vara slut! Nej, här behövs lite katalysatorer för att göra allas tillvaro orolig och instabil! Och orosmomenten hittas på båda sidor i leden. Hos aporna hos den rälige, ärrade och maktkåte apan Koba (den opålitlige apekatten från förra rullen ni minns…!), och hos människorna i den enfaldige och icke långsiktigt tänkande tjommen Dreyfus (Gary Oldman…visst serru!). Mänskohjälten Malcolm (Jason Clarke) förespråkar vett och sans..och kanske till och med lite allians med apkulturen…men får knappast gehör för sina funderingar. Och allt som kan gå på tok gör naturligtvis det! Caesars trötta insikt om att det inte går att lita på människor överlag stämmer rätt bra, men han får också lära sig att apor minsann kan vara rejäla ögontjänare de med!

dags för lite monkey business?

Dagens rulle känns betydligt mer som ett nedslag en stund i en tillvaro som stapplande försöker överleva i efterdyningarna av den Stora Katastrofen. Storyn är ganska rak och enkel. Oheliga allianser ingås, bryts och fördomar och rädsla får utlopp. Det är såklart den gamla hederliga berättelsen om andras kulturer och okunnighet inför dessa som sitter i förarsätet. Är den här delen mer som en sorts gedigen transportsträcka in mot ännu en del i berättelsen om ett par år? Känns som det va?

Men det är snyggt. Vansinnigt snyggt. Regissören Matt Reeves (Cloverfield) har lekt ihop en galet sömlös rulle med snitsiga effekter. Aporna KÄNNS verkliga, AGERAR så snorverkligt att man tror att producenterna kanske i själva verket har ägnat 20 år att dressera fram ett gäng schimpanser just för medverkan i den här rullen. Naturligtvis är det Förste Apskådespelaren Andy Serkis (undrar om han kan få nåt annat sorts jobb i framtiden) som står för grannlåten..och sedan har det liksom bara varit för CGI-folket att klona Serkis framför färgskärmarna. Jason Clarke har ingen Franco-utstrålning men det behöver å andra sidan inte vara någon större nackdel. Mer fokus på storyn då. Det som känns liiite tröttsamt hos San Franscisco-gänget är att Gary Oldman ÅTERIGEN får göra en snubbe som bara är sådär envist enfaldig och vägrar lyssna på vett, etikett och ganska normal logik. Oldman är ju rutinerad såklart, men man undrar om han inte blir trött på att nästan alltid bli inkastad i samma typ av roller…? Eller vaddå…tillräckligt mycket stålars så skiter man väl i det….kanske. Jaha ja, och sen var visst Keri Russell med också. Kul för henne, men sådär jättemycket intryck hinner hon inte göra med sin roll. Tycker jag.

Apornas planet: Uppgörelsen handlar egentligen bara om just en…uppgörelse…för stunden.
Men det räcker å andra sidan ganska långt när det visualiseras så snyggt som det gör här. Förra rullen var mer ”matigare” kan jag nog tycka…därmed inte sagt att den här rullen inte på något sätt är en stabilt bra uppföljare.
Jag hänger med på det fortsatta (?) tåget med omtaget på den klassiska envigen mellan människa och apa.

 

 

Feb 1 2013

Lawless (2012)

Jobb-Kick-Off, markservice och andra åtaganden har hållit mig borta från filmbloggandets ädla konst nästan hela veckan känns det som. Nu får jag iaf avsluta arbetsveckan med betyget på ett skådat alster..så i viss mån någon ordning har återställts.

John Hillcoat som regissör igen, och återigen teamar han upp sig med  Nick Cave som står för både musik och manus här. Ska Cave hitta en ny karriär?
Efter australisk outbackwestern och postapokalyptiska svårigheter vänder sig nu Hillcoat mot förbudstiden i USA.  I Franklin County i Virginia håller de tre bröderna Bondurant på med lönande affärer. Hembränt är drycken på modet och dollars rasar in till de tre, där äldste Forrest (Tom Hardy) är den som håller koll på både ekonomi och strategi.

Bistrare tider runt hörnet dock när totaldåren Charlie Rakes (Guy Pearce) lämpligt nog utrustad med en polisbricka dyker upp från Chicago för att rensa i de olagliga spritträsken på landsbygden, och inte heller drar sig för att tjäna en hacka på det hela. Snart är det Bondurants familjeaffärer mott Rakes våldsamheter som är den stora snackisen i countyt. Under tiden har också yngsta broder Bondurant, Jack (Shia LaBeouf) freestylat lite och på eget bevåg ingått ett sorts partnerskap med den ökände gangstern Floyd Banner (Gary Oldman) i grannstaden om spritleveranser av större mått. Allt för att växa i storebror Forrest ögon.

Jaha, lägg till detta en sval kvinna med tycke för Forrest tysta stil, servitrisen Maggie (Jessica Chastain), detaljrik scenografi, skön Nick Cave-musik och svinsnygga bilder över ett Virginias landskap fångat under depressionstiden..och vi har oss en stabil film som håller stilen rätt snyggt hela vägen. Jag kan också köpa Fiffi´s Tom Hardy-crush då denne faktiskt går från klarhet till klarhet i sitt yrkesutövande. Här är han ytterst välcastad. LaBeouf som lillebrodern är möjligen den största motorn i filmen, som ser till att handlingen förs framåt…med icke helt positiva resultat alla gånger. Tyvärr sitter man dock mest och irriterar sig på hans karaktär som plötsligt inte verkar veta vad smartness i det här tuffa gamet betyder. Den tredje brodern, Howard (Jason Clarke) är den som gör minst intryck när man ser filmen. Som kanske också har den otacksammaste rollen av bröderna, fyllbulten och musklerna. En sorts utfyllnadsfigur.

Hardy i finfin hemmakofta styr upp problem

Våldet i filmen kommer stötvis och ibland oväntat. Men ofta tungt och rejält grafiskt. Som om Hillcoat bemödat sig om att ha koreograferat varenda liten våldsdetalj till det yttersta. Guy Pearce´s galenpanna Rakes blir också en sorts obehaglig symbol för detta, och i vissa lägen faktiskt något av en karikatyr på sig själv. Gary Oldman då? Tja, han gör ett så kallat gästinhopp på ett par (säkerligen välbetalda) minutrar och kör en….Gary Oldman.

Lawless känns som en stabil och stilsäker film ända ut till utformningen av den minsta detalj på de gamla bilarna som används. Dialogen och storyn känns något kärv och återhållen, men det kan också vara helt medvetet av Hillcoat för stämningens skull. Däremot sitter inte alls karaktärernas öden kvar i mitt minne lika länge som de gjorde i regissörens förra film Vägen. Sevärd dock för mixen av detaljer, musik och foto i kombo med stabila skådisar.
En bra filmstund helt enkelt.