Etikettarkiv: Arnold Schwarzenegger

Okt 11 2016

#rewatch: Red Sonja (1985)

red_sonja_posterAj. Vilken jäkla smäll.
Besöket på loppis i somras lovade gott. 10 spänn. Obruten förpackning. Och, flera herrans år sen jag såg rullen sist. Vilken sommarkväll detta kunde bli.
Vilket misstag.

Långbenta amazonen Brigitte Nielsen begår alltså sin högtidliga filmdebut med lite svärd- och sandal-action. En försmådd kvinna ute efter hämnd. Ett kackigt ökenlandskap med påtagligt eko i den stora filmstudion i Italien. Nielsen är så usel så det det är plågsamt. Lika usel är den den så kallade storyn. Ett gäng scener i stort sett staplade på varandra. Ojojoj.

Men nostalgivärdet då Steffo?? Det roliga i att skåda ett alster från 80-talets mer lugubra sida, när lite naket, lite teaterblod och konstiga namn på folk och platser kunde dra publik.
Nej, men nej. Det går liksom inte. Jag vrider mig svårt i soffan och vet inte om jag ska skratta eller skämmas. I vissa lägen ska vi hylla vårt 80-tal. I andra ska vi bara hålla käften om det.

Men vänta, där dyker ju Arnold S upp också! Stackarn. Som vanligt hittar man de roligaste detaljerna när man läser bakomverket om filmerna. Här ger det oss att Arnie, gamängen. lovade den ökände producenten Dino De Laurentiis ett litet inhopp på några minuter, som en sorts cameoroll. Den listige Laurentiis höll dock muskelmannen kvar på inspelningen extra länge, filmade lite mer med honom…och via luddig klippning hade vi oss vips plötsligt en manlig karaktär som nästan var en huvudroll! Som dessutom egentligen ju var självaste Conan (man hade dock inga rättigheter till namnet så vips blev han ”Kalidor”)
Och javisst ja, Arnie och Nielsen hade dessutom en liten fling ihop privat de där muntra veckorna i Rom.

reds4

”här är det jag som bestämmer!”

Svårt åldrad rulle, som var rätt mycket dynga redan när den kom.
Enbart för tittare med självplågartendenser. Eller den som hade crush på den danska amazonen anno 80-talet. Själv tycker jag man kunde gått på originalidén att casta Sandahl Bergman som Sonja (hon tog badassrollen här istället som ”Queen Gedren”)

Ouuchhh.

(den som vill fördjupa sig lite mer i skvallret om dagens rulle…kan med fördel läsa Arnies biografi ”Total Recall” där han släpper små snaskiga detaljer…)

Jul 16 2015

Terminator: Genisys (2015)

Någonstans var det väl ändå oundvikligt att det skulle komma en ny installation i den berömda sagan till slut. Och varför inte? Nu när gamlingen Arnie Schwarzenegger inte behöver bry sig om politiken längre, har fuckat upp sitt äktenskap och kan leva gott på pensionsstålar.
Klart han kan ställa sig framför kameran som robot igen!

Det första jag och brorsan säger till varandra när det tänds upp i biosalongen är; ”fan, det var ju bättre än man kunde tro.”
För precis så är det. Jag kan ärligt säga att det var mer oro än pepp innan filmens premiär. Känslan av att det skulle bli nån sorts stentrist, halvhjärtad version av en sedan länge svunnen era.
Och trailern lovade ju inte gott direkt heller.

Just därför, gott folk, blir det istället en rackarns trevlig stund i biomörkret ihop med karaktärer jag känner sen förut,om än i annorlunda form! För så är det ju! Allting ställs på ända här, och hela sagan as we know it tar en HELT ny vändning!
Upplägget är annars detsamma, vi återvänder till och med till gammal beprövad mark; John Connor (nu i Jason Clarke´s skepnad) skickar tillbaka Kyle Reese till 1984 för att skydda Sarah Connor…men det är tusan ett HELT annorlunda -84 som den hjältemodige Reese hamnar i! Och annorlunda för oss som tittar! Saker är ju inte alls som de brukade! Sarah är varken hjälplös eller ovetande om vad som väntar henne! Damn, hennes bästa vän är ju till och med en….Terminator!! WTF!?!

Jaja, det är förvirrande men ändå inte. Folket bakom kameran, med regissör Alan Taylor i främsta ledet, har fattat grejen. Det går inte att uppfinna hjulet mer än en gång. Här handlar det istället om att förfina och flörta med tider som varit,och jag vill påstå att det lyckas på ett både charmigt (blinkningarna till de andra filmerna) och det lekfulla sättet att ta sig an den alernativa framtiden. Och när till och med James Cameron själv ger filmen sin ”välsignelse”…ja då fattar man ju att denna femte rulle i serien ändå måste ha ”nåt”.

skiter numera i politiken, bistrare än nånsin

Å andra sidan gäller det också att man släpper all sitt logiska tänkande och inte börjar fundera för mycket på HUR vissa saker kan hända…och vad som händer om det just inte händer…som händer på i scenerna. Ojoj..nu blev det nästan för mycket.

Det bästa med filmen, den återskapar klassiska scener från framför allt första rullen på ett skönt sätt. Fast med lite ny touch.
När rullen tar sig in i outforskad framtid blir det mer standardaction som setts förut. Vilket dock inte behöver vara sååå jäkla illa. Man är förstås lite blasé efter alla år som filmspanare vad gäller effekter.

Arnie då? Han sköter sig förstås. Har till och med en roll som är lite lowkey i sammanhanget? Man kan lita på gubben. Emilia Clarke gör en ny form av Sarah Connor, den tuffare Connor vi mötte första gången i T2 kanske. Drakmamman Clarke har dessutom en viss tuff charm i blicken som är till hennes fördel. Däremot måste man fråga sig hur stolpskottet Jai Courtney ännu en gång lyckats nästla sig i en stor produktion. Senast förstörde han ju Die Hard i Moskva…och här lallar han liksom bara på. Han känns…färglös. Liksom Jason Clarke ofta gör. Okej, han var väl ok i senaste Apornas Planet-rullen (hej igen San Franscisco!)…men här som John Connor…njaee. Han gör jobbet, det är allt.

Var lägger sig då denna del av sagan i ledet? Tja, det får bli på en stabil tredjeplats. Inget kan förstås någonsin hota de två första rullarna om Terminatorn, men av de ”nyare” försöken känns denna som den bättre. Och givetvis krattas manegen för kommande besök i detta märkliga (och flexibla) universum.

Stabil underhållning….om man inte tänker för mycket (eller inte alls) på vad det är som händer när allt händer.

p.s. men fy fan vad HAT man känner mot 3D!!! Ett satans påfund är  vad det är!

Maj 21 2015

Maggie (2015)

Var och en får naturligtvis tycka vad den vill och ha vilka känslor om en film man vill.
Det är liksom självklart, och hör till grundstenarna i den oskrivna mallen för hur man förhåller sig till det skrivna ordet om filmer man ser och vill berätta om.

Men likväl, tycker JAG, att man gör läsarna en björntjänst (DÄR har vi ett lustigt uttryck om något…som har sin förklaring här!) om man avfärdar dagens rulle med att Arnie blivit soft, det är för lite actionröj eller att en zombierulle ska banne mig innehålla mer gore och zombieös än vad som hittas här.

Då ser man inte riktigt bortom dagens ramstory…och man hittar kanske inte det som jag tycker filmen är alldeles fenomenal på att förmedla. Nämligen känslan av att vara hjälplös inför den/de du älskar. Att inte kunna göra ett jota för att rädda situationen, fast hela ditt sinne och ditt plågade hjärta skriker efter hjälp.
För det är precis det som händer här.

Vi befinner oss (antagligen) en liten bit in i framtiden. Ett par år? En farsot drar över världen och smittar ned folk med en sjukdom som ju bäst påminner om den gamla hederliga zombiesjukan. Efter en tids inkubationstid råkar de drabbade ut för det som döpts till ”the turning” i folkmun, dvs de stackars offren förvandlas till de klassiska dreglande zombieliknande varelserna som bara vill ha ditt kött.

Ute på landsbygden undrar farmaren Wade (Schwarzenegger) var hans dotter Maggie (Abigail Breslin) tagit vägen. När filmen börjar hittar han henne inne i den förfallna staden, på en läkarstation. Hans dotter har blivit biten i armen och är med största sannolikhet smittad. Personalen försöker övertala Wade att lämna sin dotter där…det finns ju bara en utväg så småningom. Wade vägrar. Förstås. Det är ju hans dotter! Han vill ta hem henne till landet, till huset. Till (den osäkra) tryggheten. Till miljön där inget ont ska hända ens barn.

Regissören Henry Hobson filmdebuterar med en sorts indierulle som har fått etiketterna drama, horror, thriller. Skala bort de två sista på skalan och du har det mer rättvisa epitetet på denna mörka och smärtsamma historia. För vad det handlar om är ju att vårda en svårt sjuk i hemmet. Att göra den sista tiden tillsammans så behaglig som möjlig. Eller vill inte Wade riktigt inse vad som är på väg att hända? Han har redan förlorat sin första fru, ska han nu behöva förlora sin dotter? Nya frun Caroline (en återhållsam Joely Richardson) försöker vara stoisk men också förklara för Wade som väntar.

smärtsamt. på alla vis.

Men hur skulle Wade kunna göra annorlunda? Det är hans barn. Hans enda dotter. Hobson och manuset använder just zombiesjukan som dagens ämne, men det skulle naturligtvis kunnat ha handlat om vilken hemsk sjukdom, varifrån det inte finns någon återvändo, som helst. Här fångas just hopplösheten och det sönderfallande samhället runt våra huvudpersoner på ett riktigt bra och plågsamt sätt.

Stort beröm ska idag också gå till Arnold som på ålderns höst ”vågar” ta en lowkey-roll, långt bortom muskelaction och vitsiga oneliners. Här är han bara en sorgtung pappa till sin älskade dotter. Och till Breslin, som troligen gör sin bästa roll någonsin och är en lysande Maggie…vilken långsamt börjar inse vad som väntar. Den som bara måste ha zombieaction i storyn får hålla till godo med ett par få scener. Men återigen, det är inte det som är det viktiga här. I en tid då genren är ordentligt urvattnad känns den här annorlunda nedtonade vinkeln, trots dysterheten, som en fräsch injektion.

Filmens sista kvart är brutalt bra. Den rör om i magen och i hjärtat.
Överraskande och oväntad upplevelse!

Idag har också Fiffi kollat in den stackars Wades vedermödor, vad tyckte hon om situationen…?

Sep 12 2014

2014 x 3

exThe Expendables 3 (2014)

Precis innan jag plitar ned de här raderna sitter jag och studerar sommarens box-office-siffror från ”over there”, och konstaterar att Stallones tredje besök i macholand tydligen inte alls tilltalat den inhemska publiken något nämnvärt. Sent sommarpremiärdatum visst, men det verkar som kostymnissarna hade räknat med mer skrammel i skattkistan.

Och det kan jag förstå. Första rullen sög nåt hemskt, andra var betydligt käckare. Kanske för att Sly lämnat regin till utomstående? Liksom här (till Patrick Hughes). Och banne mig om inte det här är den bästa av dem alla. Man kan liksom inte värjs sig mot alla de gamla rävarna när de snor åt sig lite speltid med väl valda repliker. Och hur snyggt är det inte att casta gamla Wesley Snipes?! Liksom en GAMMAL Harrison Ford! Att Arnie ser härjad ut visste man ju redan. Lägg till det sedan Stallones mumlande och Statham´s muttrande. Ahh, såklart det är mumma för en gammal filmsjäl som en annan. Priset för BÄSTA insats går dock naturligtvis till Melan Gibson som förrädare och totalt samvetslös vapenhandlare! Fy helvete vad svinigt skön han är här! Har han bränt sina broar som good guy med sitt knasiga privatliv? Skit samma, då kan han ju satsa på evil dudes resten av sin nedåtgående (?) karriär.

Det skjuts naturligtvis utav helvete här. Stupalös action utan hjärna. Men vaddå, skit samma. Det är ju därför vi glor på spektakel som det här! Stallone försöker sig också på att väva in lite friskt blod i gänget, och stundtals blir det nästan lite Mission Impossible över det hela. Nåja, det går strax tillbaka till den gamla hederliga mallen igen. JÄKLAR! Glömde ju helt för en sekund att Antonio Banderas kan ha gjort sin BÄSTA roll på år och dag! Haha vilken skojare! Hade han kanske roligast av dem alla på inspelningen? Sedan halkade visst Frasier-Kelsey in på ett hörn också. Hur kan jag inte tycka om det!? Ja, här hade iaf jag kul när jag glodde. Men ok då, det kanske räcker med gubbsen nu…?

The Amazing Spider-Man 2 (2014)

Det roligaste med den nya franschisen är fortfarande att regissören heter Webb i efternamn.
Annars är det förvånansvärt mycket same-same av samma sak här. Inget nytt, inget revolutionerande, inget banbrytande. OsCorp är fortfarande uppenbarligen ett av världens skummaste företag. Spidey ställs nu mot en ny dåre (Jamie Foxx) som naturligtvis från början är en nörd ut i fingerspetsarna.. Innan han blir den elektriske matadoren Electro alltså. Då blir det fart på specialeffekterna kan jag lova.

Annars inte jättemycket att rapportera om egentligen. Jag tillhör ju dom som fortfarande inte riktigt fattar grejen med att boota om filmserien så pass nära inpå Sam Raimi´s filmer.
De här nya tillför absolut inget som inte redan fanns. Den första rullen i rebooten var ändå ganska underhållande på det att den möjligen inte var lika högtravande som kanske en superhjältefilm ”ska” vara. Om ni fattar vad jag menar. Här är det dock dessvärre mer blaha och ganska….saggigt. Andrew Garfield gör förstås vad han kan, Sally Field kan man alltid lita på och Emma Stone är som vanligt asbra i vad hon är dyker upp i.
Slutet är bäst och i alla fall jag kunde inte riktigt se det komma.

 

Noah (2014)

Första dagarna efter att ha skådat verket fick jag gång på gång fråga mig själv om det verkligen var sant.
Att detta var ett verk av Darren Aronofsky, mannen som gav oss den briljanta Black Swan för inte så herrans länge sedan? Har karln tappat det helt!? Fastnat i ny sekt av nåt slag? Jag finner knappt ord.

Och än värre, vem i hela Hollywood gav klartecken för den här filmen!? Sicken dynga säger jag bara! Och vad fan tänkte Russell Crowe på!? Knalla runt i en ödemark så jävla skitnödigt prettodyster så man knappt kan hålla sig för flabb när man ser på filmen. Och sen byggs det skitstor båt medelst hjälp av….levande stenfigurer!? Hahaha. För helvete!

Crowe blir den vresigaste gubben Noak jag någonsin stött på, envis och tjurig och vägrar lyssna på NÅGONTING annat än sin inhamrade uppenbarelse han fått. Jennifer Connelly och Emma Watson undrar förhoppningsvis hur de kunde luras in i det här projektet från första början som motspelare till den koleriske Crowe. Till och med ett badass smygs in på arken, Ray Winstone! Den tjommen måste bibeln ha missat helt! Ha! Nä det här var för jävla dåligt. Skrattretande dåligt faktiskt.
Effektsökeri eller en knepig regissörs sökande efter…vad?

Sep 11 2014

Eftersläntrare och snabba åsikter

Flmr stapplar igång höstsäsongen.
Lite trevande och framför allt lite eftersläntrande. Frånvaron i filmbloggvärlden har dock inte per automatik inneburit att det inte ”knarkats” film (och tv-serier!) i alla möjliga doser, och mer än någonsin har detta media fått göra skäl för epitet verklighetsflykt. Med en sådan diger backlog i bagaget återstår inte annat än att för en stund hänge sig åt lite snabbt, vilda-västern-skjutande från höften. Små korta salvor. The genuine capsule review om du så vill. Allt för att beta av alstren innan löven lämnat träden för gott den här hösten.

Vi kör igång helt enkelt och åsikterna läggs ut lite allteftersom….typ.

saboSabotage (2014)

Lite noterbart ändå att det är samme David Ayer som regisserade utmärkta End of Watch samt skrev den mörka men täta Training Day som ligger bakom den här rullen. Är det här Ayers mest ”skräpiga” rulle? Full fart från början. Ett gäng knasbollar till DEA-agenter i centrum. Top of the class såklart, fixar alltid resultat…men verkar å andra sidan helt sakna vett och etikett och den där fundamentala vetskapen om hur att föra sig som både människa och här då som polis. Hur ska veteranen Arnold Schwarzenegger som gruppens ledare kunna hålla koll på de här dårarna?
Samma grupp blir misstänkta för att ha roffat åt sig blodspengar, utredning visar inget och snart är de tillbaka i leken igen. Dessvärre börjar också någon att systematisk plocka gruppens medlemmar en efter en, vilket ändå tyder på att det kanske inte helt rent mjöl i påsen hos de inblandade? Arnie ser härjad och svår ut, känns kanske inte riktigt trovärdig som stenhård snut med tillhörande jargong och tatueringar…men det gör inte så mycket. Arnie är ändå Arnie. Dessvärre SVÅRT överspel på annars så duktiga Mireille Enos som gapig och störig medlem i polisgänget. Man tröttnar helt enkelt på henne efter 10 minuter i filmen. Blä.

Annars levererar Ayer en ganska gritty och lagom våldsam produkt. Inget du skriver långa uppsatser om, men som en stunds underhållande thriller duger den bättre än jag trodde. Dessutom lyckas intrigen hålla tillräckligt länge på sig för att intresset ska räcka hela vägen ut. Den tunga stilen och den digra rollistan gör att den lurar på sig ett bra-betyg här.

transTranscendence (2014)

Christopher Nolans husfotograf Wally Pfister gör debut som regissör. För ändamålet rings en halvsömnig Johnny Depp in som tycks leverera sin insats lagom mosigt framför en webbkamera. Det handlar återigen om det klassiska: kan ett mänskligt psyke överföras till en konstgjord datavärld? Vad tror ni?
Depp´s forskarfigur Will råkar ut för ett attentat, ser döden i vitögat och kommer på en genialisk plan ihop med frugan Evelyn (en tapper Rebecca Hall). Wills forskarpolare Max (Paul Bettany) är skeptisk. Som man bör vara i sådana här storys.

Wills medvetande verkar plötsligt vara typ online över hela världen, och det fattar man ju…att ha en Johnny Depp där i samma ögonblick du slår på din dator…och som dessutom kan styra allt lite hur som helst…ja hur kul är det? Egentligen? Märkligt nog engagerar inte filmen speciellt mycket, trots det på papperet ganska intressanta manuset. Här skådas både Wills framtidsvison, och riskerna med projektet, ganska ingående. Gott om sensmoral finns intutat i storyn, liksom sedvanligt snygga effekter. Depp verkar loj, Bettany lagom butter som vanligt, och nämnde jag att Morgan Freeman tar lite kaffepengar också? Nu har jag gjort det. Hall är bäst som den prövade hustrun.
Pfister gör ingen sunkrulle. Bara lite…tråkig.

capCaptain America: The Winter Soldier (2014)

Så nära glamlyckan i The Avengers man kan komma!
Lätt det absolut BÄSTA substitutet i väntan på nästa äventyr med alla Marvel-hjältarna samlade igen. Här får man den alltid lika läckra Black Widow, den gapige men sköne Nick Fury och nye bekantingen Falcon. Alla beredda att ställa upp bakom vår hjälte the Cap själv.

Här utsetts hela SHIELD för ett bakslag, Fury anklagas för fuffens och the Cap vet inte riktigt vem han kan lita på. Dessutom är det ju fortfarande ett smärre äventyr att lära sig leva i dagens moderna USA! Intriger, falskspel och galet snygga actionsekvenser höjer betyget minut för minut när man glor på den här rullen. Jag är svårt imponerad av att ALLA manusnissar inblandade i rullarna om Marvel-hjältarna, verkar ha full koll på varandras historier och tycks med lätthet knyta ihop säckar och brodera ut händelser som mycket väl kan återkomma i andra rullar. Chris Evans fyller sin dräkt hur bra som helst, Scarlett Johanssons Black Widow missar inte en replik, Sam Jacksons Fury får lite mer speltid och till och med Cobie Smulders får komma tillbaka som pålitliga agenten Hill. Petar man dessutom in en tjommig Robert Redford och nygamle bekantingen Sebastian Stan som en gubben-i-lådan från the Caps förflutna…ja då är det en synnerligen komplett laguppställning till en kanonrulle!
Här går det inte att bli besviken. Mycket pang för pengarna!

Maj 6 2014

Flmr vs ALIM – del 3

Och åren rullade på!

90-talet bara liksom drällde in över oss. För egen del betydde det plötsligt familj, barn som såg dagens ljus -92 och -95. Den UNDERBARA VM-sommaren -94! Såg Jerry Seinfeld live i Stockholm, vilket var helt awesome då jag var BESATT av tv-serien under detta årtionde! Mycket mäktigt. Musikstilen förändrades, samhället förändrades också lite, kändes som att yuppie-stilen (vet folk idag vad det betyder!??!) bara försvann.

Hur var läget på filmfronten då? Vad hade vi för nya påfund där? Hollywood´s Blockbusters verkade bli större och dyrare och mer pangiga. Dramerna blev möjligen lite djupare och mörkare. Och komedierna…tja de var väl som de alltid varit i största allmänhet.
Så här väljer jag mitt 90-tal:

1990 – Dansar med Vargar

Kevins MASTODONTPIECE. Storslam i Oscarsracet och jag älskar varje sekund av rullen. Costner fångar känslan på vidderna, ensamheten, upplevelsen. Sävlig story kanske enligt många, men hos mig finfina timmar. Och då menar jag båda versionerna.
Bubblare: Maffiabröder, Ensam Hemma

 

 

1991 – Terminator 2 – Domedagen

Spektakel med hjärna i storyn! Har Arnie nånsin varit bättre castad!? Vilken ride! Snyggoeffekter och en story som faktiskt hade nåt att berätta mellan alla explosioner och taskiga oneliners. James Cameron flexade berättarmusklerna igen. Och Linda Hamilton såg hårdare än hårdast ut!
Bubblare: När lammen tystnar, Cape Fear

 

 

1992 – Unforgiven

Clint slöt westerncirkeln med det här dramat om gamla synder och förlåtelse. Otroligt snyggt filmad utan konstgjort ljus. Clint sträv och tjurig, pålitlige Gene Hackman precis så svinig som man vill ha honom. En mäktig avslutning för Eastwood i genren.
Bubblare: På heder och samvete, De Hänsynslösa

 

 

1993 – Jurassic Park

Ingen ville gå med mig på bio när det var dags för premiären. Så jag satt där själv och bara GAPADE av fascination! Spielberg trollade igen och öste på med känsla, spänning och faktiskt lite nyttig dinosauriehistoria. Scenen med bilarna och T-Rexen är fortfarande en kallsvettig upplevelse att beskåda! Maffigt! Underbar musik av John Williams.
Bubblare: Falling Down, Pianot

 

 

1994 – Nyckeln till frihet

Firma Frank Darabont och Stephen King. Vilken duo! Vilken film! Tim Robbins bästa stund i strålkastarljuset? Och Morgan Freeman har aldrig känts spänstigare! Älskar rullen. Underbart maffigt drama om att ALDRIG ge upp sina drömmar, vilket skitställe man än befinner sig på. I det här fallet ett murrigt fängelse där både det ena och andra tycks inträffa…
Bubblare: Forrest Gump, Pulp Fiction (Detta var OCKSÅ ett kanonår!!)

 

 

1995 – Apollo 13

Pålitlige Ron Howard rattade en rulle om rymdfärden som gick åt skogen. Och stoppade in Tompa Hanks, Kevin Bacon och Bill Paxton i ledande roller. Dessutom en (stabil) BOATS. Vad kunde gå fel liksom..(förutom själva rymdfärden dårå)? Inget såklart och filmen är galet patriotisk men också lysande filmdramaspänning! Trots att man vet hur det går!
Bubblare: Seven, Heat (Även detta var ett BRA år!)

 

 

1996 – Independence Day

Skämsvarning på presidenten Bill Pullman´s fetpatriotiska tal till styrkorna precis innan finalen, men i övrigt är det en kanonskön ride som regissören Roland Emmerich bjussar på! Snärtiga effekter, lite lagom popcornshumor, en myspyslig Jeff Goldblum och en rävigt fartig Will Smith med talets gåva. Skämmigt ytlig film som gör underhållningsjobbet med stil!
Bubblare: Fargo, The Rock

 

 

1997 – Titanic

Jag var lite lagom återhållsam innan biobesöket. Och så var det ju den där tunne Leonardo i huvudrollen. Hur skulle det här gå? Men det var ju i alla fall Cameron igen bakom spakarna. Tre timmar senare var jag rejält tagen av det jag nyss sett. Snillet Cameron visste exakt vilka strängar han skulle spela på. Lagom mycket verklighetsbakgrund, romantik och…spänning mitt i all tragik!
Bubblare: Det 5:e elementet, L.A. konfidentiellt

 

 

1998 – Armageddon

Det var mitt i sommaren och det var mitt ute i spenaten på Öland som filmaffischen satt! Inbjudande och lockande. Det första jag gjorde när jag kommit hem efter semestern var att rusa på bio. Jag är så svag för den här sortsens äckligt amerikansk patriotism, och dåren Michael Bay visste precis hur man smörar på ordentligt. Troligen lika utskälld genom åren som älskad. Inte många rullar klår den här rollistan heller. Inte ens idag. Willis i toppform. Bombastiskt!
Bubblare: Rädda menige Ryan, The big Lebowski

 

 

1999 – The Straight Story

Ni vet ju redan mitt argument  här (från -99-listan): ”Att en film om en gubbe som korsar den amerikanska landsbygden på en åkgräsklippare kan generera sådana varma känslor och feelgood till den som tittar kan ju tyckas lite märkligt. Men det är precis vad den gör!!”
Bubblare: Sjätte sinnet, Den gröna milen

 

 

****

The roaring nineties således.
Hissa och Dissa gärna i kommentarerna. Summa summarun, om man glor på bubblarna också,…tycks det ha varit ett ganska gott årtionde. Många av de rullar vi idag håller för näst intill klassisker och kanske lite tidlösa….kom under detta årtionde. Kunde filmfabriken toppa detta? Hur skulle de kommande åren se ut för yours truly och filmer att fastna för..?

mot 2000-talet…!

Feb 12 2014

Escape Plan (2013)

Man undrar ändå om det inte bubblade lite i kroppen på Mikael ”Strandvaskaren” Håfström när det stod klart att han skulle regissera ikonerna Stallone och Arnold i dagens påhitt.
Nog för att Håfström faktiskt etablerat sig under de sista åren som en god berättare…men han kanske ändå är pålitligare som regiman när det gäller att visualisera producenters önskan, hålla budgetar och ro projekt i hamn inom utsatt tid. En sån där vattenbärare, gör sitt jobb utan att glänsa direkt. Och här alltså dessutom fått chansen att jobba med ett par legendarer i genren.

Kanske var det just så man tänkte när Håfström plockades in för det här jobbet. För naturligtvis ligger ALLT fokus på Sly och Arnie. Och kom igen, backa ett par år…visst hade det här varit en smärre sensation en gång i tiden?! Dessa 80-talsgiganter i samma rulle! Vi var nog många som umgicks med de häpnadsväckande tankarna en gång i tiden. Åren går dock och våra gamla hjältar blir inte yngre. Filmklimatet förändras också, och nu är det minsann ingen big deal att se forna storheter dela screentime, och till och med se ut att gilla det!

Stallone har kanske varvat formen lite sista tiden, men här ser han i alla fall inte ut som ett botoxnylle-gone-bad. Mer som den gamla tidens Sly. Arnie har äntligen kastat politiken åt sidan och tycks ha bestämt sig för att bjuda sin trogna (?) publik på ett par sista år i branschen. Gamla, goa och ändå rejält kraftfulla snubbar. Vad passar väl bättre då än en rulle som den här?
I fängelsemiljö dessutom!

Ray Breslin (Stallone) har värsta fantomjobbet, att testa fängelser genom att låta sig låsas in och sedan försöka bryta sig ut från dem! Lyckas han har den aktuella fängelsedirektören ett litet jobb framför sig att täta säkerhetsbristerna. Och dessutom betala Breslins sköna saftiga faktura. Bra jobb där således. Hittills har det inte funnits en enda finka som inte vigören Ray har kunnat knäcka. Klart då man inte kan motstå utmaningen från en företrädare för en obskyr instans som vill att han ger sig på ett sprillans nytt superhemligt högteknologiskt ställe som ingen, INGEN, kan rymma ifrån. Mot saftig betalning givetvis.
Ha-ha skrattar Breslin….och he-he skrattar jag, då jag vet att här vankas det besvärligheter för vår huvudperson.

Tuffa tag direkt. Strax inlåst på värsta stället. På okänd ort. Breslins kompanjoner tappar kontakten med honom, uppdraget tycks som bortblåst och Ray inser att han har blivit lurad. Här gäller det att överleva. In kliver grymmaste fängelsedirektören sedan Donald Sutherland förpestade Stallones närvaro i Lock Up, Hobbes (Jim Caviezel i en sån där typisk badassroll som han verkar köra på autopilot numera), som banne mig tänker knäcka Ray så det står härliga till. Men varför vill han det? Och vem tar han order ifrån?

Många frågor. Svaren får Ray själv skaffa fram medelst lite hederlig 80-talsbonka-action. Tur då att det snart finns en allierad på insidan i form av esset Rottmayer (namnet!), Arnie i klädsamt skägg och brett leende. De två ikonerna börjar snart sitt hemliga samarbete och sedan går det som …tja…det brukar gå. Såklart. Och så ett par små överraskningar på slutet. Check.

hur kan man inte älska de här gamla rävarna!?

Håfström spiller ingen onödig tid på massa bakgrundstjafs. Ordern är att se till att gubbarna via sedvanliga våldsamheter närmar sig både hemligheten och upplösningen utan större krusiduller. På vägen trycks gamla lirare som Sam Neill, Vinnie Jones och Vincent D´Onofrio i birollslistan. Miljöerna är klassiska stålkorridorer och slutna rum upphottade med lite teknik. Filmen förmedlar faktiskt en känsla av precis 80-talets scenografi i actionrullar. Medvetet?

Escape Plan är nog lite som roliga timmen för Sylvester Stallone och Arnold Schwarzenegger. Håfström har smartness nog att inte lägga sig i stjärnornas förehavanden alltför mycket utan håller mer ihop det med en säker vänsterhand. Typ. Ett gediget beställningsjobb av svensken. Man vet precis vad man får. Bäst i början, lite tradig mot slutet. Men då är det ju ändå slut.
Och…Terminatorn och RockyRambo i samma film på allvar…det räcker för att en glad liiiten extrastjärna ska sälla sig till de två som redan finns!
Nostalgin som skiner igenom hos en annan..?

Maj 20 2013

The Last Stand (2013)

Arnie Schwarzenegger i sin första huvudroll på tio år. Jo man tackar. Nygamla trevligheter. Faktiskt.
Om man tar allt med en nypa salt förstås.

Arnie ser för hemskt ut i nyllet men sportar i övrigt ett piggt humör, dräpande oneliners och en lagom trimmad kroppshydda. Borta från politik, kostymer och mindre trevliga skandaler kan han här nu istället bli filmstjärna igen och förvandlas till den ärrade polischefen Ray i en liten sömning håla på gränsen till Mexico.

Samtidigt lyckas en listig infångad mexikansk knarkbaron lura FBI, kidnappa en agent och medelst en supersnabb sportbil närmar han sig nu gränsen, och just den lilla stad där Ray huserar, för vidare flykt söderut in i Mexiko. The G-Men med gamle Forest Whitaker i spetsen är i hasorna, men vi fattar ju alla att det är hos Arnie finalfesten kommer att hållas. Naturligtvis har badasset´s skurkliga också tagit sig till samma lilla stad för att möta upp sin chef på flykt.
Ray måste förutom sin egen muskelstyrka och dåliga vitsar nu lita på sina rätt oprövade vicesheriffer och en knäppgök vid namn Lewis (Johnny Knoxville) som backup.

Visst, ni hör ju själva. En tuggummistory utan några större ambitioner än att underhålla för stunden. Kunde också lika gärna ha varit en westernfilm.
Uplägget kopierar dussintals av historier från denna genre och pimpas bara med lite nyare vapen och starkare hästkrafter. Schwarzenegger är såklart säkerheten själv i huvudrollen, hur många gånger har han inte spelat den här typen av hård snubbe..?
Forest W jabbar på rutinerat för semesterchecken i rollen som kostymnissen och ledaren för ”uppbådet”. Naturligtvis tror inte han på att Arnold klarar biffen.
Ha-ha, vilken dumskalle.

80-talsvibbarna ligger och dallrar mest hela tiden, och jag kan inte påstå att jag lider jättemycket av denna lätt märkliga nostalgitripp i upplägget. Det skjuts, fajtas och smäller enligt fin modell under 100 minuter. Noterbart är annars att det är sydkoreanen Jee-woon Kim som regisserat dagens kioskäventyr, och låter han bekant så är ju det för att det var han som låg bakom den lätt obehagliga A Tale of Two Sisters 2003.
Hoppsan.

nygammal pose som sitter i.

Visst ja, Peter Stormare dyker (naturligtvis) upp som skurkhantlangare och kör sin patenterade…eh…Stormare-stil.
Rätt underhållande det också på sitt sätt. Easy money för Bergmans gamle dramaten-adept.

The Last Stand har ett upplägg som är så enkelt att det inte behövs ordas så mycket mer om det. Man får precis vad man förväntar sig. Garanterat precis. Och det behöver ju sannerligen inte vara kattskit det heller alla gånger. Trivsamt action-jönseri.
Välkommen tillbaka gamle man.

Okt 19 2012

The Expendables 2 (2012)

Jaha, det trodde man väl aldrig i sin vildaste fantasi att man skulle få skriva…men det här var ju riktigt kul och underhållande. Ja du läste rätt! Vart är världen på väg..?

Är det månne för att det är fredag? Eller för att höstdepressionen inte alls kickat in ännu? Eller…för att helt enkelt de gamla dinosaurierna äntligen fattat hur en film som den här ska behandlas? Ni vet ju vid det här laget att jag inte alls var nådig mot den första filmen. Och det med rätta tycker jag fortfarande. En sladdrig, rörig och inte alls tilltalande sak där det färdiga verket inte på långa vägar motsvarade den näst intill galna hajp som uppstod.

När då den obligatoriska uppföljaren drabbar oss är det plötsligt som om Stallone har hört bön. Min bön möjligen..? (vilket är ungefär lika troligt som att helgens inlämnade tipsrader kommer att göra mig till ekonomiskt oberoende resten av livet). Här har han mycket klokt nog lämnat över regisserandet till Simon West, vilken väl iof inte gjort något vettig sedan underhållande Con Air…och möjligen Generalens dotter…vilket betyder att Stallone kan satsa på att bara skådespela (tja hrm…) ihop med de andra gubbsen. Historien är naturligtvis en av de sämsta man skådat på film de senaste åren, men plötsligt gör inte det så mycket. Istället är det sättet den gestaltas på som blir underhållande. Någon ska fritas, någon blir lite manusmässigt behändigt tagen av daga, vilket väcker hämndkänslor hos hemmalaget, ett hemligt paket måste återtas, en lagom evil badass ligger bakom det mesta…och så fyller man ut de tusen logiska luckorna med eldstrider, explosioner och cgi-blod så det står härliga till.

lita på din lokale pajsare i keps

Vad jag gillar med den här filmen, i motsats till den första, att äntligen låter man nostalgin ta plats med sina gamla avdankade element. Och nu vågar man också köra med dem linan ut i lite större cameoroller. Spelar roll att Arnie ser konstig ut, att Chucken Norris också ser konstig ut, att Brucan möjligen ser aningen mindre konstig ut…tillsammans med en behagligt återhållsammare Stallone får de nu under några väl valda ögonblick tillfälle att dra usla vitsar, tråka varandra för vissa berömda filmutryck och framför allt brassa på med lite vapenskrammel igen som i the good old days. Jag gillart. Verkligen.

Backupen i filmens laguppställning heter fortfarande bla Jason Statham, Dolph Lundgren, Terry Crewes och Randy Couture. Och de gör väl precis vad de ska när pensionärerna inte är med i bild. Vi snackar ju liksom inga superduperprestationer här. Till och med usle Van Damme får ju ha lite lattjo lajban. Mycket muntert måste jag tillstå.

The Expendables 2 är ju egentligen, precis som sin föregångare, en riktig B-film. En skräpfilm där man inte ens kommer ihåg handlingen riktigt ordentligt. Men skit i det då, nu släpper man istället fram det gamla gardet en sista (?) gång i sina jönsiga machoroller och plötsligt känner jag den gamla härliga nostalgivinden fladdra runt öronen för en kort stund. För helsike, det här var ju så oväntat kul att man skulle kunna klämma dit en extrastjärna bara för det! Ska man verkligen våga sträcka sig så långt..?
Jag gör det banne mig!

Aug 17 2012

Collateral Damage (2002)

Regissören Andrew Davis får väl ändå sägas ha haft sina största stunder i solskenet under 90-talet, då han ju tex var mannen bakom de snyggt underhållande Jagad och Ett Perfekt Mord. Förvisso tillverkade han ju också Under Belägring, men den känns egentligen bara som en blek ripoff på Die Hard-temat.

Under senare år verkar han dock ha legat lågt (The Guardian 2006 inräknad). I början på 2000-talet hade han dock laddat kamerorna ordentligt  med dagens alster. Ett film som fick problem direkt då verkliga terrorister förmörkade vår verklighetsuppfattning för alltid. Själva filmen låg klar för stor premiär 2001 just när 9-11 inträffade, drogs smart nog tillbaka och fick en lågmäld premiär i februari året efter och lyckades inte på långa vägar spela tillbaka sina inpumpade dollars. Kanske var det inte bara för att ämnet fortfarande var liite för känsligt, nej ett rätt blekt och sviktande manus hade nog sin inverkan också. Men visst, en och annan underhållningsminut går väl att hitta här om man ändå försöker.

Helyllebrandmannen Gordy Brewer´s (Arnold Schwarzenegger) fru och son är bland offren då en colombiansk terrorist, El Lobo, slår till med en bomb mot det Colombianska konsulatet i Los Angeles. Brewer´s nära och kära råkar bara vara på platsen av en slump och chocken är naturligtvis total för den stackars brandmannen. Myndigheterna kopplas in men har givetvis noll framgång i att skaka fram det endaste lilla spår. Och i bakgrunden lurar såklart CIA med sin chefsagent i ärendet (Elias Koteas) och driver sin numera uttjatade hemliga agenda där man cyniskt menar att en och annan oskyldig förlust får man ta i kampen mot terrorn.

Säg det till Brewer som snart tappar tålamodet med att inget görs för att hitta terroristerna, och i sann Hollywoodhämnar-anda tar saken i egna händer för att en manussida senare befinna sig på plats i Colombia för lite egen undersökning om var just El Lobo håller hus.

Ok, det mest störande med filmen är dess brist på ett intressant manus (här vill jag bara påpeka att en historia om att förlora sin familj naturligtvis är en HEMSK händelse), men dessvärre engagerar inte Arnolds enmanskorståg speciellt mycket. Och då är det ändå en berättelse som visar upp en rejält nedtonad Schwarzenegger, han avfyrar faktiskt inte ett vapen i hela filmen. Nej, regissör Davis största problem tycks istället vara om han ska förvandla berättelsen till en renodlad actionhistoria eller ett politiskt inlägg i debatten om terrordåd, varför de utförs och varför CIA alltid tycks finnas med och dra i trådarna.

Panamahatt i Colombia!!??

Första timmen av filmen genererar inte direkt ett ok betyg i Flmrs bok trots att jag alltid har ett gott öga till övers för den gamle klippan från Österrike. Via lite splittrade scenarion (varför är tex John Turturro och John Leguizamo med i ynka fem minuter och underutnyttjas ?!) och styltade händelser i den Colombianska djungeln, tar sig dock Davis samman mot slutet och får ihop det någorlunda så att bottenbetyget ändock kan undvikas. Den tunga actiondelen spelar upp till finalen, manuset försöker sig på en patenterad liten snygg twist, inte helt utan framgång och sista raksträckan in mot målet blir aningens lite spännande.

Collateral Damage är en dussinfilm vars nedplöjda miljoner givit den en proffsig yta. Med ett manus som känns tunt blekt och oengagerande. På förlåtandesidan måste dock en förhållandevis återhållsam Schwarzenegger nämnas tillsammans med regissören Davis som i slutändan vet hur man syr ihop en produktion som denna. Inte uselt men oerhört snabbglömt.

Dec 16 2009

Klappjakten (1996)

Strax innan den gode Arnold Schwarzenegger kastade sig in i politiken och bröt ny mark, så tyckte han kanske att det skulle vara smutt att dyka upp i en typisk amerikansk julfilm.

Valet för på Jingle all the way, eller Klappjakten som det svenska namnet så fyndigt fick bli. Här möter vi således Arnie i rollen som Howard Langston, lyckligt gift med vacker fru i förorten och dessutom framgångsrik företagare. Julen står för dörren och unge sonen Jamie har bara en önskan; att det under granen ska ligga ett paket med actiondockan Turbo Man i.

Naturligtvis får Howard problem med att uppfylla sin sons önskan. Inte nog med att dockan är julens mest attraktiva pryl, dessutom hamnar han i tidsnöd och måste flänga runt hela stan i sin alltmer desperata kamp för att hitta julklappen alla barn drömmer om just denna jul.Ett klassiskt upplägg för en julfilm således. Och naturligtvis ganska sliskigt som det kan bli på jänkarvis. Dock finns det en och annan riktigt rolig scen när Arnold tvingas ut på stan i sitt kanske besvärligaste  uppdrag hittills. Lite fniss, lite skämmigt och ganska oförgargligt.

en kommande politiker smilar in sig…

Naturligtvis går det hela ut på att lycka och trygghet inte kan köpas för pengar, eller mätas i en fånig leksak, och till slut får både Howard och hans son lära sig julens budskap och vad det hela handlar om. I bästa sentimentala stil med andra ord. Dock är det rätt trivsamt på vägen till det lyckliga slutet (vad annars!?) och julkänslan är rätt påtaglig längs Howards olika vedermödor i den stora staden.

Arnold är lika fyrkantig i sitt skådespel som vanligt, men det är vi ju vana vid nu och det ger dessutom en viss charm åt hela historien.
Rita Wilson (Tom Hanks äkta hälft) gör den hårt prövade hustrun Liz  som undrar var hennes make håller hus när julen börjar krypa närmare. Håll också utkik efter den sliskige grannen Ted (Phil Hartman) som gör allt för att ställa sig in hos kvarterets fruar. Komikern Sinbad gör postmannen Myron, som liksom Howard är ute på självmordsuppdraget att skaffa en Turbo Man bara timmarna innan julens ankomst. De stöter ihop mer än en gång under resans lopp och blir en sorts rivaler om att först lyckas med bedriften att lägga vantarna på dockan med stort D.

Klappjakten är ett simpelt och tramsigt upplägg klädd i trivsam kostym med en också rätt trivsam Arnie i spetsen. Som sig bör i de flesta av Schwarzeneggers filmer de sista åren så verkade han kunna anta en viss sorts självdistans till sina figurer och sig själv som person. Ta lite julmust, en extra tugga på lussekatten och skratta gott åt den pressade familjefadern som på sedvanligt sätt ändå lyckas ro hela julen i hamn trots allt. På det hela taget juligt och myskul i väntan på tomten.

Julfaktor: Mycket Hög! Själva handlingen i filmen är ju om julklappar. Dessutom bjuds vi på tomtar i plural, julbak i juliga kök, sliskiga jullåtar, hysteriska julshoppare, en livs levande ren och en rejäl julparad! Vad mer kan man begära?