Escape Plan (2013)

Man undrar ändå om det inte bubblade lite i kroppen på Mikael ”Strandvaskaren” Håfström när det stod klart att han skulle regissera ikonerna Stallone och Arnold i dagens påhitt.
Nog för att Håfström faktiskt etablerat sig under de sista åren som en god berättare…men han kanske ändå är pålitligare som regiman när det gäller att visualisera producenters önskan, hålla budgetar och ro projekt i hamn inom utsatt tid. En sån där vattenbärare, gör sitt jobb utan att glänsa direkt. Och här alltså dessutom fått chansen att jobba med ett par legendarer i genren.

Kanske var det just så man tänkte när Håfström plockades in för det här jobbet. För naturligtvis ligger ALLT fokus på Sly och Arnie. Och kom igen, backa ett par år…visst hade det här varit en smärre sensation en gång i tiden?! Dessa 80-talsgiganter i samma rulle! Vi var nog många som umgicks med de häpnadsväckande tankarna en gång i tiden. Åren går dock och våra gamla hjältar blir inte yngre. Filmklimatet förändras också, och nu är det minsann ingen big deal att se forna storheter dela screentime, och till och med se ut att gilla det!

Stallone har kanske varvat formen lite sista tiden, men här ser han i alla fall inte ut som ett botoxnylle-gone-bad. Mer som den gamla tidens Sly. Arnie har äntligen kastat politiken åt sidan och tycks ha bestämt sig för att bjuda sin trogna (?) publik på ett par sista år i branschen. Gamla, goa och ändå rejält kraftfulla snubbar. Vad passar väl bättre då än en rulle som den här?
I fängelsemiljö dessutom!

Ray Breslin (Stallone) har värsta fantomjobbet, att testa fängelser genom att låta sig låsas in och sedan försöka bryta sig ut från dem! Lyckas han har den aktuella fängelsedirektören ett litet jobb framför sig att täta säkerhetsbristerna. Och dessutom betala Breslins sköna saftiga faktura. Bra jobb där således. Hittills har det inte funnits en enda finka som inte vigören Ray har kunnat knäcka. Klart då man inte kan motstå utmaningen från en företrädare för en obskyr instans som vill att han ger sig på ett sprillans nytt superhemligt högteknologiskt ställe som ingen, INGEN, kan rymma ifrån. Mot saftig betalning givetvis.
Ha-ha skrattar Breslin….och he-he skrattar jag, då jag vet att här vankas det besvärligheter för vår huvudperson.

Tuffa tag direkt. Strax inlåst på värsta stället. På okänd ort. Breslins kompanjoner tappar kontakten med honom, uppdraget tycks som bortblåst och Ray inser att han har blivit lurad. Här gäller det att överleva. In kliver grymmaste fängelsedirektören sedan Donald Sutherland förpestade Stallones närvaro i Lock Up, Hobbes (Jim Caviezel i en sån där typisk badassroll som han verkar köra på autopilot numera), som banne mig tänker knäcka Ray så det står härliga till. Men varför vill han det? Och vem tar han order ifrån?

Många frågor. Svaren får Ray själv skaffa fram medelst lite hederlig 80-talsbonka-action. Tur då att det snart finns en allierad på insidan i form av esset Rottmayer (namnet!), Arnie i klädsamt skägg och brett leende. De två ikonerna börjar snart sitt hemliga samarbete och sedan går det som …tja…det brukar gå. Såklart. Och så ett par små överraskningar på slutet. Check.

hur kan man inte älska de här gamla rävarna!?

Håfström spiller ingen onödig tid på massa bakgrundstjafs. Ordern är att se till att gubbarna via sedvanliga våldsamheter närmar sig både hemligheten och upplösningen utan större krusiduller. På vägen trycks gamla lirare som Sam Neill, Vinnie Jones och Vincent D´Onofrio i birollslistan. Miljöerna är klassiska stålkorridorer och slutna rum upphottade med lite teknik. Filmen förmedlar faktiskt en känsla av precis 80-talets scenografi i actionrullar. Medvetet?

Escape Plan är nog lite som roliga timmen för Sylvester Stallone och Arnold Schwarzenegger. Håfström har smartness nog att inte lägga sig i stjärnornas förehavanden alltför mycket utan håller mer ihop det med en säker vänsterhand. Typ. Ett gediget beställningsjobb av svensken. Man vet precis vad man får. Bäst i början, lite tradig mot slutet. Men då är det ju ändå slut.
Och…Terminatorn och RockyRambo i samma film på allvar…det räcker för att en glad liiiten extrastjärna ska sälla sig till de två som redan finns!
Nostalgin som skiner igenom hos en annan..?

Shanghai (2010)

De görs inte som förr.
De gamla dramahistorierna Casablanca-style vars ingredienser ska vara mystik, svåråtkomlig kärlek, gärna politiska minfält för huvudpersonen att ta sig igenom, regnvåta gator, långa skuggor i kombo med dubbelspel samt framför allt…trenchcoaten!

Vår svenskregissör i Hollywood, Mikael Håfström, är den som sätter allt på ett kort med en utmanare. Via en något krånglig produktionsväg presenteras en historia som faktiskt kan räkna in allt ovanstående i sin speltid. Bara veckorna före japanernas anfall på Pearl Harbor 1941 är staden Shanghai en riktig smältdegel av allehanda folk och fä. Kineser i konflikt med japaner, tyskar som allierar sig med japanerna, britter som observerar och smider ränker och så amerikanare (än så länge neutrala) som kan röra sig lite hur som helst i staden som annars är uppdelad i olika sektorer. Perfekt för ett spiondrama.

Perfekt också för Paul Soames (John Cusack), underrättelseagent som via sin täckmantel som nazivänlig journalist har tillträde till de flesta metropolerna i staden. Nu är han på plats för att undersöka varför bästa vännen och agentpolaren Conner gått en våldsam död till mötes, vem som gjorde det och vad Conner möjligen har fått reda på som är så känsligt att det kostade honom livet. Soames är naturligtvis den perfekte killen i sammanhanget, lika välklädd som en James Bond, lika skönt cynisk som en Bogart, ständigt i närheten av en drink och med vaksamma örnögon rör han sig genom staden och drar sig inte för att smila för stadens gangsterboss, kurtisera dennes svala fru samt flirta med nazistfruar.

Cusack kopplar på charmen

Håfström har egentligen alla rätt i sitt upplägg. Stilfulla miljöer, snyggt foto och en bred skådistrupp som gör precis vad de ska och kanske lite till. Problemet är (som vanligt) att historien inte engagerar lika mycket som den möjligen borde förtjäna. Soames hamnar naturligtvis i bryderier och måste hantera flera bollar i luften samtidigt, kanske för många. Vilket också innebär att jag tappar lite känsla för vår agentkille. Som att jag egentligen inte bryr mig speciellt mycket om hur det går. Filmens yta och snygga inramning får ta över och släta över sprickorna så gott det går. Trots denna tomhetskänsla kan jag dock inte påstå att filmen är dålig på något vis. Bara lite…anonym.

Manuset är dialogdrivet och visst, känslan av noir infinner sig till och från och där manuset haltar får skådisarna väga upp så gott de kan. John Cusack är som klippt och skuren som Soames och visar att han med pålitlig lätthet kan hoppa mellan olika filmstilar. I övrigt räknar jag in Chow Yun-Fat, Ken Watanabe och Gong Li i startuppställningen, fint värre vad gäller representationen från asien alltså. David Morse och Franka Potente gör vad de kan med sina miniroller som underrättelseofficer respektive tysk överklass.

Shanghai är en snygg visuell produkt med luriga intriger, dubbelspel, olycklig kärlek, drama och konsekvenser från en orolig stad som verkligen osar av politiska spänningar. Håfström håller hårt i taktpinnen och ser ut att veta vart han vill komma med detta kombinerade mordmysterium/storpolitiska drama. Mitt enda problem egentligen är att det inte engagerar lika mycket som jag skulle vilja.
Men…trenchcoatarna finns med!