Hell Ride (2008)

Nånstans längs vägen försöker jag ställa mig frågan om kanske dagens upphovsman, Larry Bishop (manus/regi), tillverkat rullen med en sorts glimt i ögat. En tanke han haft att skoja till det, sketcha till det, som typ en spoof på genrens allehanda filmer. Men smärtsamt nog konstaterar jag att så nog icke är fallet. Rullen VILL verkligen vara cool, hård och ökendammigt stentuff. Och det bara faller, faller, FALLER och krossas likt ett rått ägg mot asfalt. VEM greenlightade detta dravel?!? VEM tyckte att det var en himla bra idé att låta denne Bishop få hållas med ett manus som stinker så illa att det blir jobbigt att titta. Och VAD har denne Bishop på Quentin Tarantino som gör att HAN lånar ut sitt namn till producentledet för denna stinkbomb??!

Staplade scener utan mening, en rörig soppa om några motorcykelgäng i luven på varandra, en rackig syn på alla kvinnoroller, värsta lågbudgeten jag sett på länge (är rullen inspelad bland några skjul i ett grustag??!). Lägg därtill, förutom knasbollen Bishop själv i huvudrollen, trötta föredettingar som Michel Madsen, Dennis Hopper, Vinnie Jones och David Carradine (i 40-sekundersroll). Nämen hallå, vad ÄR det här för skit!!!?? Det finns inga, jag upprepar INGA, förmildrande omständigheter som gör att man vill kalla det här en film. Skit ska skit ha! Pestflagg hissad!

(japp, nu kommer den asförbannade kaninen med puffran fram igen!)

The Midnight Meat Train (2008)

Bradley Cooper i sin första stora (?) huvudroll.
I en rulle som börjar lovande och gradvis övergår till your-average-standard-slasher/gruesome-upplevelse.

Leon (Cooper) vill bli bästa fotografen ever i New Yorks konstnärliga kulturvärld. Att ränna runt nattetid och fota vanliga svennar på stan, inte alltid i de bästa situationer, MÅSTE ju bara vara vägen till framgång!! Socialrealism deluxe liksom! Fotogalleriägarinnan Brooke Shields är dock tveksam…”mer svärta, mer passion, mer realism”..” är hennes order. Leons flickvän Maya (Leslie Bibb) hejar på med något tveksam blick.

När Leon fotar järnet i tunnelbanan råkar han få span på den mystiske Mahogany, en snubbe man icke vill dela tunnelbanevagn med. Låt oss säga att de som olyckligtvis gör det…inte direkt stiger av vid nästa station.
Ett och ett blir ju oftast två, och när Leon så läser om mystiska försvinnanden i tunnelbanan tar det inte lång tid förrän han beslutar sig för att leka Kalle Blomkvist och på egen hand spåra upp den galne Mahogany. Joråsåatt.

Märklig rulle detta. Börjar lovande, trycker på ett visst obehag i berättandet. Utvecklas snart till en gorefest utan dess like, och självklart (!) är rullen regisserad av en asiat med förkärlek för det bisarra; Ryuhei Kitamura. Och nej, jag har inte sett något av hans tidigare alster, men man säger mig att det här är en av hans ”mildare” filmer. Tjenare.

Coop tjuvåker längs Röda linjen!

Storyn bygger på en novell av ingen mindre än flummaren Clive Barker, och Kitamura tycks ha gett sig den på att förvalta författarens förkärlek för det mörka och ganska otrevligt bisarra. Vår vän Cooper agerar som om domedagen närmar sig, nästan besatt av att hitta galningen Mahogany. Denne svartklädde stenhårde typ, som med bravur görs av den gamle räven Vinnie Jones! Jajamensan! Jones är förstås perfekt här, tyst som en mus större delen av rullen. Istället låter han det STENHÅRDA ansiktet tala! Hu!

När allt är uppdukat och föreberett är det dags för finalen som kommer med en lagom snygg liten vändning i manuset. Inte helt oävet, men då gäller som sagt att man står ut med ett par liter filmblod av bästa färg längs vägen.
A-rulle ambitioner byts vartefter ut mot B-rulle-känsla ju längre denna våldsamma ryslighet håller på. Perfekt förstås för de med förkärlek för närbilder på avhuggna och utslitna kroppsdelar.
För oss andra ett udda och märkligt besök i New York-nattens baksida.

Inte bra, men den har…….nåt.

Escape Plan (2013)

Man undrar ändå om det inte bubblade lite i kroppen på Mikael ”Strandvaskaren” Håfström när det stod klart att han skulle regissera ikonerna Stallone och Arnold i dagens påhitt.
Nog för att Håfström faktiskt etablerat sig under de sista åren som en god berättare…men han kanske ändå är pålitligare som regiman när det gäller att visualisera producenters önskan, hålla budgetar och ro projekt i hamn inom utsatt tid. En sån där vattenbärare, gör sitt jobb utan att glänsa direkt. Och här alltså dessutom fått chansen att jobba med ett par legendarer i genren.

Kanske var det just så man tänkte när Håfström plockades in för det här jobbet. För naturligtvis ligger ALLT fokus på Sly och Arnie. Och kom igen, backa ett par år…visst hade det här varit en smärre sensation en gång i tiden?! Dessa 80-talsgiganter i samma rulle! Vi var nog många som umgicks med de häpnadsväckande tankarna en gång i tiden. Åren går dock och våra gamla hjältar blir inte yngre. Filmklimatet förändras också, och nu är det minsann ingen big deal att se forna storheter dela screentime, och till och med se ut att gilla det!

Stallone har kanske varvat formen lite sista tiden, men här ser han i alla fall inte ut som ett botoxnylle-gone-bad. Mer som den gamla tidens Sly. Arnie har äntligen kastat politiken åt sidan och tycks ha bestämt sig för att bjuda sin trogna (?) publik på ett par sista år i branschen. Gamla, goa och ändå rejält kraftfulla snubbar. Vad passar väl bättre då än en rulle som den här?
I fängelsemiljö dessutom!

Ray Breslin (Stallone) har värsta fantomjobbet, att testa fängelser genom att låta sig låsas in och sedan försöka bryta sig ut från dem! Lyckas han har den aktuella fängelsedirektören ett litet jobb framför sig att täta säkerhetsbristerna. Och dessutom betala Breslins sköna saftiga faktura. Bra jobb där således. Hittills har det inte funnits en enda finka som inte vigören Ray har kunnat knäcka. Klart då man inte kan motstå utmaningen från en företrädare för en obskyr instans som vill att han ger sig på ett sprillans nytt superhemligt högteknologiskt ställe som ingen, INGEN, kan rymma ifrån. Mot saftig betalning givetvis.
Ha-ha skrattar Breslin….och he-he skrattar jag, då jag vet att här vankas det besvärligheter för vår huvudperson.

Tuffa tag direkt. Strax inlåst på värsta stället. På okänd ort. Breslins kompanjoner tappar kontakten med honom, uppdraget tycks som bortblåst och Ray inser att han har blivit lurad. Här gäller det att överleva. In kliver grymmaste fängelsedirektören sedan Donald Sutherland förpestade Stallones närvaro i Lock Up, Hobbes (Jim Caviezel i en sån där typisk badassroll som han verkar köra på autopilot numera), som banne mig tänker knäcka Ray så det står härliga till. Men varför vill han det? Och vem tar han order ifrån?

Många frågor. Svaren får Ray själv skaffa fram medelst lite hederlig 80-talsbonka-action. Tur då att det snart finns en allierad på insidan i form av esset Rottmayer (namnet!), Arnie i klädsamt skägg och brett leende. De två ikonerna börjar snart sitt hemliga samarbete och sedan går det som …tja…det brukar gå. Såklart. Och så ett par små överraskningar på slutet. Check.

hur kan man inte älska de här gamla rävarna!?

Håfström spiller ingen onödig tid på massa bakgrundstjafs. Ordern är att se till att gubbarna via sedvanliga våldsamheter närmar sig både hemligheten och upplösningen utan större krusiduller. På vägen trycks gamla lirare som Sam Neill, Vinnie Jones och Vincent D´Onofrio i birollslistan. Miljöerna är klassiska stålkorridorer och slutna rum upphottade med lite teknik. Filmen förmedlar faktiskt en känsla av precis 80-talets scenografi i actionrullar. Medvetet?

Escape Plan är nog lite som roliga timmen för Sylvester Stallone och Arnold Schwarzenegger. Håfström har smartness nog att inte lägga sig i stjärnornas förehavanden alltför mycket utan håller mer ihop det med en säker vänsterhand. Typ. Ett gediget beställningsjobb av svensken. Man vet precis vad man får. Bäst i början, lite tradig mot slutet. Men då är det ju ändå slut.
Och…Terminatorn och RockyRambo i samma film på allvar…det räcker för att en glad liiiten extrastjärna ska sälla sig till de två som redan finns!
Nostalgin som skiner igenom hos en annan..?

Swordfish (2001)

Swordfish (2001)Vid vissa återtittsfilmer blir man ändå lite förvånad.
Sådär så man hajar till lite. Alltså, man vet ju på ett ungefär hur känslan kommer att vara, man har ju sett dem förut. Men ändå, ibland kan både minnet och sinnet spela små spratt. Kanske tidens tand också. Och på något sätt är det alltid intressant när man kommer på sig själv med att göra de här iakttagelserna.

Dagens historia är i grunden en rätt blek och omständig skapelse. Med ett manus som broderas ut till den tunnaste deg man kan tänka sig. Allt för att klocka in på en acceptabel speltid. Anrättningen är sedan fylld med klyschor, hittepåaction och en ganska förväntad tvist. I kombo med lite snygga stars och fräsig scenografi.

Till filmens pluskonto vill jag, såhär ett par år senare, ändå lägga John Travolta´s oerhört förnumstiga överspel som faktiskt både en och två gånger får mig att skratta högt i tv-soffan. Naturligtvis är karl helt galen och helt overklig. En sorts storbov med hela tiden glimten i ögat som kan vara både sadist och humorist i samma andetag. Som är så galet patriotisk att det slagit slint i skallen. Här behöver han en ung Hugh Jackman, en världens bästa datasnillen, för att bryta sig in och sno en jäkla massa pengar från dolda konton i cybervärlden. Pengar som Travoltas figur, Gabriel, vill använda i kampen mot terrorism. Allt för att skydda den amerikanska livsstilen. Och för att nå dit tvekar han inte att knäppa folk till höger och vänster.

Som man ser filmen idag, skulle det kanske kunna vara en av alla installationer i tex Die Hard-svängen. Det är samma over-the-top-tempo, samma ytligt sammansatta actionscener och samma löpande band av allehanda figurer i större och mindre roller. Halle Berry här tex, spelar så klyschigt så man nästan tar sig för pannan, men visst…i jämförelse med Travolta här så går väl det mesta an. Mannen bakom kameran, Dominic Sena, har uppenbarligen valt att lägga krutet på det visuella och lämnar skådisinsatserna lite vind för våg. Men ok, det stör inte nämnvärt. Vissa av filmens mer fartiga sekvenser är läckra att glo på, och Travoltas raljerande inledande monolog i filmen är faktiskt en liten godbit att minnas bara sådär.

JT flashar puffra och Vinne J blänger surt

Om du inte har något att berätta, fyll verket med snyggt ljussatta scener och lagom mängd pyroteknik. För visst är det så, att den svagaste punkten här är filmens manus och story. Både rätt ointressant och omständigt, för att inte säga långdragen. Och logiken vill jag helst inte gå in på eftersom den säkerligen diffar på både en och två punkter. Men, kan man ändå ha kul som åskådare trots detta? Svaret är tjaa…jag led inte om jag säger så, Istället väljer jag att underhållas av den jäkligt snygga inledningen, Travoltas övertro på sig själv, Vinnie Jones klyschiga väsande, den självklara tvisten som man ser flera mil i förväg och Hugh Jackmans stabila good-guy-look.

Swordfish är en rätt liten firre i det stora actionhavet. Inte bra och inte dålig. Den bara existerar. Historien blir som en liten skål med ostbågar, helt okej under tiden de finns, men man saknar dem knappast när de är uppätna. Med ett par års distans till rullen och den första känslan av besvikelse, kändes den nu ganska…uppfriskande. Utan att vara sådär speciellt bra.
Vilket märkligt intresse man har ändå…