Etikettarkiv: Leslie Bibb

Aug 13 2018

Tag (2018)

Biosommarn rullar vidare!
Liksom besöken i träsket där de oförargliga och tunna komedierna samsas. Dagens alster är kanske som en blaskig Corona en varm sensommardag?
Baserad på en tidningsartikel (!) om ett gäng nu medelåldersmän som ända sedan de var barn lekt den där leken vi alla (?) kanske lekte på skolgården, Kull. Eller som vi sa här i Peking…Datten!
En månad varje år ägnar alltså de här snubbarna åt att förfölja varandra, lurpassa på varandra, och skämma ut sig lite allmänt sådär. Låter sunt tycker jag. Klart att suitsen i Hollywood fångade upp iden, och tjipp har vi oss en rulle!

Ed Helms, Jon Hamm, Jake Johnson och Jeremy Renner låter ju som en blytung laguppställning. Sockrat med Isla Fisher och Leslie Bibb. Men hur bra låter inte detta då?? Jeremy Renners Jerry är den ende i gänget som ALDRIG blivit ”det”. Inte på över 25 år! Snacka om att de andra drömmer om att sätta dit honom på bästa sätt! Nu ska Jerry dessutom till att gifta sig, vore inte det ett perfekt tillfälle att klämma dit Jerry så säg??
Oerhört lättsmält och lättglömt. Nånstans här döljer sig också en liten drapa om bibehållen vänskap mellan barndomskamrater fast man blivit vuxen. Lite ojämt är det dock mellan varven. Kanske hade man problem med att väva ihop 100 minuter film på en tidningsartikel. Inte så att jag har direkt tråkigt iof. Vissa scener är pinsamt roliga, my kind…ni vet, andra är kanske bara lite skrikiga. Bäst i gänget är Isla Fisher som Ed Helms tävlingsgalna fru. Inget mellanläge där inte. Säkert oerhört irriterande hos många, själv tycker jag det är smutt värre. Som i de flesta komedier lider den av den Stora Saggigheten…som brukar inträda efter runt timmen. Inget undantag här. När tempot går ned visar sig också manuset vara av en sån sort där det gäller att spinna ordentligt på varje knas-scen som erbjuds när övriga storyn inte riktigt räcker till. Men, missa för all del inte den oväntade homagen till gamla Rovdjuret från -87! Finlir!

Är det en sån rulle där trailern är roligare än själva filmen? Jepp, kanske.
Bitvis underhållande med knasiga slapstick, i andra lägen ganska hackig i sitt utförande.

Sep 10 2015

The Midnight Meat Train (2008)

Bradley Cooper i sin första stora (?) huvudroll.
I en rulle som börjar lovande och gradvis övergår till your-average-standard-slasher/gruesome-upplevelse.

Leon (Cooper) vill bli bästa fotografen ever i New Yorks konstnärliga kulturvärld. Att ränna runt nattetid och fota vanliga svennar på stan, inte alltid i de bästa situationer, MÅSTE ju bara vara vägen till framgång!! Socialrealism deluxe liksom! Fotogalleriägarinnan Brooke Shields är dock tveksam…”mer svärta, mer passion, mer realism”..” är hennes order. Leons flickvän Maya (Leslie Bibb) hejar på med något tveksam blick.

När Leon fotar järnet i tunnelbanan råkar han få span på den mystiske Mahogany, en snubbe man icke vill dela tunnelbanevagn med. Låt oss säga att de som olyckligtvis gör det…inte direkt stiger av vid nästa station.
Ett och ett blir ju oftast två, och när Leon så läser om mystiska försvinnanden i tunnelbanan tar det inte lång tid förrän han beslutar sig för att leka Kalle Blomkvist och på egen hand spåra upp den galne Mahogany. Joråsåatt.

Märklig rulle detta. Börjar lovande, trycker på ett visst obehag i berättandet. Utvecklas snart till en gorefest utan dess like, och självklart (!) är rullen regisserad av en asiat med förkärlek för det bisarra; Ryuhei Kitamura. Och nej, jag har inte sett något av hans tidigare alster, men man säger mig att det här är en av hans ”mildare” filmer. Tjenare.

Coop tjuvåker längs Röda linjen!

Storyn bygger på en novell av ingen mindre än flummaren Clive Barker, och Kitamura tycks ha gett sig den på att förvalta författarens förkärlek för det mörka och ganska otrevligt bisarra. Vår vän Cooper agerar som om domedagen närmar sig, nästan besatt av att hitta galningen Mahogany. Denne svartklädde stenhårde typ, som med bravur görs av den gamle räven Vinnie Jones! Jajamensan! Jones är förstås perfekt här, tyst som en mus större delen av rullen. Istället låter han det STENHÅRDA ansiktet tala! Hu!

När allt är uppdukat och föreberett är det dags för finalen som kommer med en lagom snygg liten vändning i manuset. Inte helt oävet, men då gäller som sagt att man står ut med ett par liter filmblod av bästa färg längs vägen.
A-rulle ambitioner byts vartefter ut mot B-rulle-känsla ju längre denna våldsamma ryslighet håller på. Perfekt förstås för de med förkärlek för närbilder på avhuggna och utslitna kroppsdelar.
För oss andra ett udda och märkligt besök i New York-nattens baksida.

Inte bra, men den har…….nåt.

Maj 11 2015

No Good Deed (2014)

001_NGD_posterColin är en karismatisk typ.
Samtidigt en dömd fånge…möjligen en återanpassad fånge?
Men hans eventuella framtidsplaner slås snabbt i kras när hans yrkande på frigivning i förtid röstas ned.
Colin tappar det helt och några våldsamma minuter senare är han fånge på flykt.

Idris Elba som den instabile Colin torde ju borga för bra underhållning här. Men ack vad man bedrar sig. Inte ens en superrutinerad Elba kan dra runt ett lass själv, inte minst som han dessutom får jobba med ett tröttsamt klyschigt manus HELT utan överraskningar. Om vi för en sekund ändå skulle få möjligheten att fundera på om Colin är en  good guy eller ett badass…..så trasas denna möjlighet direkt sönder när han visar sig vara värsta svinet. Bara sådär. Han söker strax upp en gammal flickvän som i hans ögon svikit…ajaj…för att sedan fortsätta och till slut hamna hos den olyckliga hemmafrun Terry (Taraji P. Henson) och hennes två barn i värsta vräkvillan där han kör lite hederlig homeinvasion.

  • Regnet vräker ned…check.
  • Colin charmar som bara ett psyko kan….check.
  • Terry har en otrevlig make som åker iväg på möte….check.
  • Terry har en granne (Leslie Bibb) som självklart ska ha tjejkväll med Terry just den här kvällen….check.
  • Colin och Terry kommer leka katt- och råtta i det stora huset…check.

Inget nytt här.

no_pic

stå inte där och smyg…kniva den gapige fan istället!

Och då menar jag verkligen det.
Ett makalöst tunt och ihåligt manus enligt formulär 1A i genren.
Man undrar vad som fick Elba att ta den här rollen? Han borde väl kunna välja mellan godsakerna?

Tröttsam och ointressant rulle. Som en vattnig TV-deckare.
Inte bra.
Hör ni det Elba-lovers…inte bra.
Den här kan ni hoppa över.

Sep 24 2014

Ruggigheter i luften och på landet

7500 (2014)

The Grudge-japanen Takashi Shimizu dyker upp igen.
Den här gången har regissören lockats av USA-filmdollars och ger sig i kast med en ensemble bestående av en hoper B-skådisar som alla måste samsas på Flight 7500 från Los Angeles till Tokyo.

Det dröjer inte många filmminuter innan det börjar hända rysliga saker ombord på jumbojeten (såklart). Vi bjuds på en skara folks med digra hemligheter och bakgrunder. Främst i linjen hittas tex Ryan Kwanten från True Blood och Amy Smart (var har hon hållit hus?) som problemfyllt par. Och så de stackars flygvärdinnorna Laura (Leslie Bibb) och Suzy (Jamie Chung) som måste försöka hålla ihop det när märkliga mysterier övergår i mer otrevligheter ju längre storyn och planet färdas.

Okej, inget du springer och gömmer dig för i rädsla direkt. Men historier på begränsade utrymmen är ändå alltid tacksamma. Och Shimizu försöker sin vana trogen hålla den speciella stil på berättandet som hör till den här horror/mystery/thriller-genren. Besättning och passagerare kämpar på så gott de kan med ett i grunden kanske rätt förutsägbart manus. Den obligatoriska twisten finns såklart, och den som inte räknat ut den en stund in i filmen får snällt vänta tills upplösningen då det mesta rätas ut.

Mikrospännande i vissa sekvenser. Men annars inget att jubla över på något sätt.
Godkänt med viss tvekan.

 

Red State (2011)

En rulle jag länge velat se. Nu undrar jag lite varför. Var det kanske för att det var Kevin Smith som gjort en utflykt i en genre som inte direkt är förknippad (i min värld iaf) med den lite udda regissören?

Hormonstinna tonåringar dras till möjligheten att utöva lite sex med mogen kvinna mot betalning. Lite lagom myspys en fredagskväll någonstans i hillbillyland i USA…typ. Ojoj vilken blåsning när det visar sig att ”erbjudandet” bara var en front av en knäppskalle-sekt som ville fånga in ett par ”orena” som behöver tuktas, torteras och avlivas…i Herrens namn förstås.

Ok, så här har vi ytterligare en rulle som beskriver en dårpippiförsamling som inte riktigt har koll på hur det är att leva i verkligheten. Vi har sett det förut, och kommer att få se det igen. Jag ställer mig frågan några minuter efter att eftertexten rullat i mål; varför ville Smith göra den här rullen? Egentligen? Den säger inte ett skvatt man inte redan visste. Någon direkt underhållning är det ju heller inte frågan om då de totalt världsfrånvända galningarna i sekten visar upp grymheter av sällan skådat slag.

Oerhört välspelat är det dock. Speciellt av Melissa Leo som troligen aldrig varit galnare än här. Mycket bra inlevelse också av Michael Parks som sektledaren Cooper. Snubbe med karisma. John Goodman gör ett rutinerat inhopp som FBI-agent…men så mycket mer bjuds man inte på. Ett drama, välspelat förvisso, som egentligen inte gör någon glad i sinnet.
Mer ett…jaha.

 

Sep 12 2012

Talladega Nights: The Ballad of Ricky Bobby (2006)

Hojta Will Ferrell i väl vald folksamling och kanske hälften grymtar något ohörbart och muttar surt, en del kanske ser helt förvirrade ut och kanske en liten liten del spricker upp i en sorts skämsigt men ändå gillande leende.

Själv bekänner jag mig utan en sekunds tvekan till den sista gruppen.
Är Ferrell möjligen för amerikansk humor vad tex Steve Martin, Chevy Chase och en ung rå Eddie Murphy var i brytningen 70- och 80-talet..? Saken ligger nära till djupare fundering efter att ha tittat på dagens objekt. Ännu en rulle i det speciella universum som omger denne komiker. Jag har skrivit det förr, och gör det igen, mannen är en potentiell vattendelare med sin humor, sin rätt burdusa framtoning och sitt sätt att gestalta den sorts humor hans filmer näst intill alltid producerar. Då ska man dock inte för en sekund glömma bort att Ferrells kanske bästa insats kom i den betydligt mer djupare och kanske lite mer tragikomiska Stranger than fiction, en film som faktiskt också visar att mannen kan ägna sig åt lite mer seriös humor än man kanske kan tro när man jämför med hans karriär i övrigt.

Här och nu är det dock den puckade skrattbyxan på!
Ferrell i centrum som nationalhjälten och NASCAR-föraren Ricky Bobby. Inget är för omöjligt eller galet för detta raceress! Det är med andra ord en skön nidbild som Ferrell och hans ”husregissör” Adam McKay målar upp. På 108 minuter drivs det hejdlöst med hjältefenomen och andra filmer där jag åtminstone kan pricka av både Days of Thunder och Rocky-sagan. Kanske är det mer än någonsin ett lustmord på Tompa Cruise´s sirapsdoftande bilåkarepos, men också ett finfint skämsinlägg på temat relation mellan far och son hinns med…  Här samsas dessutom hel- och halvidioter och alla kör på i samma inavlade stil.

Speciellt tokroligt blir det när Sasha Baron Cohen gör entré som den dryge och elegante europeiske fartfantomen Jean Girard, den som blir Ricky´s nemesis och den som helt enligt en god hjältesaga på väl vald plats i manuset ser till att huvudpersonen förlorar allt och måste kämpa sig tillbaka med alla prövningar som det nu innebär, givetvis med den speciella idiothumorn som sällskap. Mycket roligt och rejält skönt skådespel av Cohen, helt i linje med hans egen humor och Ferrell´s. Vem kommer att kunna glömma det synnerligen förolämpande; hakuna matata bitches…!!!

legender föds ur denna intellektuella omgivning..

Humorn som sådan uppehåller sig med berått mod på båda sidor om anständighetens gräns, och kanske är det just det som gör den så inihelvete rolig. Och jag skojar inte nu, men en film som i parti och minut får mig att brista ut i hejdlöst gapflabb förtjänar ett rejält gott betyg. Komiken är naturligtvis icke på något sätt avancerad, men det är något speciellt med Ferrell och hans förmåga att alltid kunna få till det. Att göra det simpla ännu simplare och därmed desto roligare. Snygga detaljer och synnerligen snärtigt manus gör naturligtvis sitt till.

Förutom Cohen och Ferrell är det också rejält tilltaget i birollerna med sköningar som John C. Reilly som Rickys något puckade bäste vän, Gary Cole som Rickys vilda farsa, Michael Clarke Duncan (RIP) som pålitlig stallboss, Leslie Bibb som hillbilly-bimbo och Amy Adams som det romantiska inslaget.

Talladega Nights: The Ballad of Ricky Bobby är en hejdlös drift med allt vad sporten NASCAR handlar om, dess kultur och omgivning. Skämten är låga men också galet roliga och någonstans under all yta, färg och rå humor döljer sig faktiskt en rejält frikostig feelgood-historia. Kanske får jag stå ensam vid mitt skrank men jag tycker detta är en galet rolig film! Perfekt när hjärnan inte behöver vara med i tittandet!