The Midnight Meat Train (2008)

Bradley Cooper i sin första stora (?) huvudroll.
I en rulle som börjar lovande och gradvis övergår till your-average-standard-slasher/gruesome-upplevelse.

Leon (Cooper) vill bli bästa fotografen ever i New Yorks konstnärliga kulturvärld. Att ränna runt nattetid och fota vanliga svennar på stan, inte alltid i de bästa situationer, MÅSTE ju bara vara vägen till framgång!! Socialrealism deluxe liksom! Fotogalleriägarinnan Brooke Shields är dock tveksam…”mer svärta, mer passion, mer realism”..” är hennes order. Leons flickvän Maya (Leslie Bibb) hejar på med något tveksam blick.

När Leon fotar järnet i tunnelbanan råkar han få span på den mystiske Mahogany, en snubbe man icke vill dela tunnelbanevagn med. Låt oss säga att de som olyckligtvis gör det…inte direkt stiger av vid nästa station.
Ett och ett blir ju oftast två, och när Leon så läser om mystiska försvinnanden i tunnelbanan tar det inte lång tid förrän han beslutar sig för att leka Kalle Blomkvist och på egen hand spåra upp den galne Mahogany. Joråsåatt.

Märklig rulle detta. Börjar lovande, trycker på ett visst obehag i berättandet. Utvecklas snart till en gorefest utan dess like, och självklart (!) är rullen regisserad av en asiat med förkärlek för det bisarra; Ryuhei Kitamura. Och nej, jag har inte sett något av hans tidigare alster, men man säger mig att det här är en av hans ”mildare” filmer. Tjenare.

Coop tjuvåker längs Röda linjen!

Storyn bygger på en novell av ingen mindre än flummaren Clive Barker, och Kitamura tycks ha gett sig den på att förvalta författarens förkärlek för det mörka och ganska otrevligt bisarra. Vår vän Cooper agerar som om domedagen närmar sig, nästan besatt av att hitta galningen Mahogany. Denne svartklädde stenhårde typ, som med bravur görs av den gamle räven Vinnie Jones! Jajamensan! Jones är förstås perfekt här, tyst som en mus större delen av rullen. Istället låter han det STENHÅRDA ansiktet tala! Hu!

När allt är uppdukat och föreberett är det dags för finalen som kommer med en lagom snygg liten vändning i manuset. Inte helt oävet, men då gäller som sagt att man står ut med ett par liter filmblod av bästa färg längs vägen.
A-rulle ambitioner byts vartefter ut mot B-rulle-känsla ju längre denna våldsamma ryslighet håller på. Perfekt förstås för de med förkärlek för närbilder på avhuggna och utslitna kroppsdelar.
För oss andra ett udda och märkligt besök i New York-nattens baksida.

Inte bra, men den har…….nåt.

Annonser

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s