Furry Vengeance (2010)

…eller varför inte med den lite mer lusiga svenska titeln Varning för vilda djur!

En icke helt slimmad Brendan Fraser har fått i uppdrag av lömsk chef (Ken Jeong) att skapa ett villaområde i den grönskande naturen.
Följande händer:

  • Fraser får (mest hela tiden) stryk av en listig tvättbjörn
  • Fraser blir nedskiten av fåglar
  • Fraser blir jagad av en björn in på en portabel toa som välter
  • Fraser blir ”skunkad” av en…skunk
  • Fraser uppför sig allmänt puckat och alla tror han tappat det helt. Inte minst frugan (en knäppt felcastad Brooke Shields!)

Alltså, en rulle som på papperet inte har någon, NÅGON, förutsättning att lyckas (enligt skvallret den enda rulle som Fraser ångrat att han ställt upp i).

Så….varför sitter jag då där framför burken och skrattar sådär fredagshjärtligt åt det här!??! Varför känns som att det är veckans höjdpunkt när Fraser får spö av en tvättbjörn??! Är det för att det är just fredag? Ät det för att ölen var extra god denna kväll? Är det kanske rentav för att ibland blir det ju så att en usel rulle blir så over the top att den blir underhållande….???
Klassad som en familjefilm…visst. Men den som letar mellan filmrutorna kan också hitta sköna jokes som banne mig är mer anpassade till en vuxen publik. Ett snilledrag mitt i all dikeskörning?

möter sin överman…eh…djur

Klart att du som vill hittar skit och pannkaka här.
CGI:n är inte speciellt bra. Handlingen får plats på en post-it-lapp. Skådisarna är genrellt kackiga (utom Jeong från underbara Community, vilken är lika härligt dryg och sarkastisk som vanligt). Och missa för fanken inte etertexterna! Hahaha.

Men jävlars vad kul det kan vara att se en vuxen man åka på spö av en tvättbjörn.

The Midnight Meat Train (2008)

Bradley Cooper i sin första stora (?) huvudroll.
I en rulle som börjar lovande och gradvis övergår till your-average-standard-slasher/gruesome-upplevelse.

Leon (Cooper) vill bli bästa fotografen ever i New Yorks konstnärliga kulturvärld. Att ränna runt nattetid och fota vanliga svennar på stan, inte alltid i de bästa situationer, MÅSTE ju bara vara vägen till framgång!! Socialrealism deluxe liksom! Fotogalleriägarinnan Brooke Shields är dock tveksam…”mer svärta, mer passion, mer realism”..” är hennes order. Leons flickvän Maya (Leslie Bibb) hejar på med något tveksam blick.

När Leon fotar järnet i tunnelbanan råkar han få span på den mystiske Mahogany, en snubbe man icke vill dela tunnelbanevagn med. Låt oss säga att de som olyckligtvis gör det…inte direkt stiger av vid nästa station.
Ett och ett blir ju oftast två, och när Leon så läser om mystiska försvinnanden i tunnelbanan tar det inte lång tid förrän han beslutar sig för att leka Kalle Blomkvist och på egen hand spåra upp den galne Mahogany. Joråsåatt.

Märklig rulle detta. Börjar lovande, trycker på ett visst obehag i berättandet. Utvecklas snart till en gorefest utan dess like, och självklart (!) är rullen regisserad av en asiat med förkärlek för det bisarra; Ryuhei Kitamura. Och nej, jag har inte sett något av hans tidigare alster, men man säger mig att det här är en av hans ”mildare” filmer. Tjenare.

Coop tjuvåker längs Röda linjen!

Storyn bygger på en novell av ingen mindre än flummaren Clive Barker, och Kitamura tycks ha gett sig den på att förvalta författarens förkärlek för det mörka och ganska otrevligt bisarra. Vår vän Cooper agerar som om domedagen närmar sig, nästan besatt av att hitta galningen Mahogany. Denne svartklädde stenhårde typ, som med bravur görs av den gamle räven Vinnie Jones! Jajamensan! Jones är förstås perfekt här, tyst som en mus större delen av rullen. Istället låter han det STENHÅRDA ansiktet tala! Hu!

När allt är uppdukat och föreberett är det dags för finalen som kommer med en lagom snygg liten vändning i manuset. Inte helt oävet, men då gäller som sagt att man står ut med ett par liter filmblod av bästa färg längs vägen.
A-rulle ambitioner byts vartefter ut mot B-rulle-känsla ju längre denna våldsamma ryslighet håller på. Perfekt förstås för de med förkärlek för närbilder på avhuggna och utslitna kroppsdelar.
För oss andra ett udda och märkligt besök i New York-nattens baksida.

Inte bra, men den har…….nåt.