Semi-Pro (2008)

Den ärade brodern gjorde mig plötsligt en dag uppmärksam på att jag minsann HEEELT har missat den här rullen i min obskyra beundran av dåren Will Ferrell! Hu! Tur att filmavdelningen på HBO (som för övrigt är rätt risig) kunde tillhandahålla dagens alster! Bara att sänka sig i soffan, sänka en kall kompis på vägen och börja garva. Eller?

Hm, tja..tjorå…rullen börjar sådär friskt härligt med typiskt sjuk humor i god Ferrell-anda. Jag känner dessutom gamla sköna Slapshot-vibbar..och sånt kan väl inte vara fel! Det handlar om det kackiga basketlaget ”Flint Tropics” som harvar i basketligan ABA, en division (sort of) under NBA. Året är 1976 och laget är icke sådär superhot om man säger så. Ägaren, Jackie Moon (Ferrell) är dessutom både coach och spelare OCH sköter pausunderhållningen! Klassiskt upplägg; ett gäng halvdana lirare med sköna namn som Twiggy Munson, Bee Bee Ellis och Scootsie Double Day. Plus en snubbe från Baltikum som inte fattar ett jota engelska. Classy!

Nu hotar dystra tider. Baskethöjdarna har bestämt att ABA ska upplösas på grund av för taskiga publiksiffror och inkomster. Bara de fyra främsta lagen efter säsongen får leva vidare och komma med i NBA. Plötsligt får Moon och grabbarna något att kämpa för. En förstärkning behövs dock, och snart tradas föredettingen Monix (Woody Harrelson) in. Han har ju spelat med Boston Celtics gubevars! Okej, suttit på bänken..men ändå!

hårda tag i ABA!

Ja men visst, detta var ju trivsamt förstås. Kanske inte en av Ferrells bästa i humorfacket. Men glimtvis inslag av den där aviga humorn som jag gillar så mycket med dåren Will. Under-bältet humor såklart. Vilket inte tilltalar alla. När man skådar en Ferrell-rulle är det lite traditionellt självklart att vi också får en hoper andra knasbollar som brukar hänga med Will i hans filmer. Här blir man icke besviken på det och jag räknar in namn som Will Arnett, David Koechner, Rob Corddry, Matt Walsh och Kristen Wiig (hurra) i mindre roller. Missa heller inte Jackie Earle Haley som stoner med noll koll på vad som händer. Hahha, dumkul! Filmen slänger också in Maura Tierny som gammalt kärleksintresse till Monix. Tyvärr slarvas hennes insats bort lite i manuset som  i ärlighetens namn svajar i mittpartiet innan storyn avslutas i god humorstil.

Om ni nu tänker att ABA (American Basketball Association) verkar vara en skum liga..så fanns den faktiskt på riktigt! Det är också därifrån som basketen bla hämtat regeln om 3-poängsskott. Alla lag som förekommer i rullen, förutom Flint Tropics, fanns faktiskt i verkligheten. Hoppsan.

En klassiskt underdogstory detta (kanske dock inte med det mest traditionella slutet) med stundtals mysig dårhumor från Firma Ferrell och co. Lite av farten tappas möjligen i ett inte helt solitt manus…men nog finns här skratt så det räcker. Om du inte hatar Will förstås.

Extraplus till soundtracket som öser ut groovig 70-talssoul!

 

What Happens in Vegas (2008)

Vad nu!?
Har fredagarna plötsligt gått och blivit komedi-fredagar hos Flmr!?
Asch då, så är det väl inte…men det är ju aldrig fel att pytsa ut en komedi denna trevliga veckodag. Eller hur??

Och här då…..Ashton Kutcher och Cameron Diaz! Nu slår du kanske bakut och hojtar och har dig, muttrar och svär.
Jajaja…nu är det inte så hemskt som det låter. En frisk och fartig komedi ÄR alltid en frisk och fartig komedi, hur dumma eller snedseglande skådisarna är. Sort of.
Ni känner ju mig, jag är en sucker på romanistiska komedier. Och dagens alster kan verkligen inte beskyllas för att vara något annat. Sin komedivana trogen sackar  som vanligt tempot i mitten, men sen tar det sig igen. Och öppningen på rullen går faktiskt inte att klaga på. Jo, ni som hatar huvudrollsinnehavarna kommer förstås att göra det.
Men det är min recension, hahaha…..och jag hade trivsamt…nästan hela tiden!

Joy (Diaz) är karriärkvinnan som dumpas av pojkvännen för att hon är för styrig och uptight, Jack (Kutcher) är snubben som aldrig verkar ta livet på allvar, inte minst tillvaron på sin arbetsplats. Klart han får kicken av chefen (som också är hans farsa! Aj!) Båda lika deppiga, och båda drar ovetandes om varandra till Las Vegas med kompis för att försöka glömma vardagen en stund. En superbläcka senare vaknar de upp och upptäcker att de gift sig med varandra på fyllan och villan!!
Ajaj, knasigt då båda är varandras raka motsats. Att bara fixa snabbskilsmässa är dock inte det lättaste, speciellt inte då också en stor Vegas-vinst ska fördelas mellan de två. Båda anser sig ju ha rätt till pluringarna.

Utgången av det hela? Paret måste nu försöka ”provbo” tillsammans i 6 månader och gå på äktenskapsrådgivning! Haha vilka dumheter! De är ju som katt och hund! Och hahaha igen…vilka dumheter av manuset…försöka lura oss att de inte kommer att falla för varandra innan eftertexterna börjar rulla! Amatörer bakom skrivbordet.

”vaddå!??! det är ju fredag!!!! party!!!”

För precis så är det ju. Inget nytt under solen, allt precis enligt Hollywoods trivselmall! 100 procent.
Men vet du, skit i det!
Stämningen är kul, samspelet mellan Kutcher och Diaz är kanon i vissa lägen! Ni som hatar de två kommer aldrig att hålla med mig, så är det ju liksom bara. Jag måste ändå ge Kutcher att han har en komisk tajming som lämpar sig smutt i rullar som den här. Att Diaz kan vara sådär charmig och bara för rent jävla go i vissa lägen visste man ju redan.
Stoppa sedan in ett skönt sidekicks-gäng i form av namn som Rob Corddry, Lake Bell, Jason Sudeikis, och Treat Williams…och det hela blir ganska njutbart som helhet.
Jorå så äre!

En perfa fredagsfilm! Jupp!

The Midnight Meat Train (2008)

Bradley Cooper i sin första stora (?) huvudroll.
I en rulle som börjar lovande och gradvis övergår till your-average-standard-slasher/gruesome-upplevelse.

Leon (Cooper) vill bli bästa fotografen ever i New Yorks konstnärliga kulturvärld. Att ränna runt nattetid och fota vanliga svennar på stan, inte alltid i de bästa situationer, MÅSTE ju bara vara vägen till framgång!! Socialrealism deluxe liksom! Fotogalleriägarinnan Brooke Shields är dock tveksam…”mer svärta, mer passion, mer realism”..” är hennes order. Leons flickvän Maya (Leslie Bibb) hejar på med något tveksam blick.

När Leon fotar järnet i tunnelbanan råkar han få span på den mystiske Mahogany, en snubbe man icke vill dela tunnelbanevagn med. Låt oss säga att de som olyckligtvis gör det…inte direkt stiger av vid nästa station.
Ett och ett blir ju oftast två, och när Leon så läser om mystiska försvinnanden i tunnelbanan tar det inte lång tid förrän han beslutar sig för att leka Kalle Blomkvist och på egen hand spåra upp den galne Mahogany. Joråsåatt.

Märklig rulle detta. Börjar lovande, trycker på ett visst obehag i berättandet. Utvecklas snart till en gorefest utan dess like, och självklart (!) är rullen regisserad av en asiat med förkärlek för det bisarra; Ryuhei Kitamura. Och nej, jag har inte sett något av hans tidigare alster, men man säger mig att det här är en av hans ”mildare” filmer. Tjenare.

Coop tjuvåker längs Röda linjen!

Storyn bygger på en novell av ingen mindre än flummaren Clive Barker, och Kitamura tycks ha gett sig den på att förvalta författarens förkärlek för det mörka och ganska otrevligt bisarra. Vår vän Cooper agerar som om domedagen närmar sig, nästan besatt av att hitta galningen Mahogany. Denne svartklädde stenhårde typ, som med bravur görs av den gamle räven Vinnie Jones! Jajamensan! Jones är förstås perfekt här, tyst som en mus större delen av rullen. Istället låter han det STENHÅRDA ansiktet tala! Hu!

När allt är uppdukat och föreberett är det dags för finalen som kommer med en lagom snygg liten vändning i manuset. Inte helt oävet, men då gäller som sagt att man står ut med ett par liter filmblod av bästa färg längs vägen.
A-rulle ambitioner byts vartefter ut mot B-rulle-känsla ju längre denna våldsamma ryslighet håller på. Perfekt förstås för de med förkärlek för närbilder på avhuggna och utslitna kroppsdelar.
För oss andra ett udda och märkligt besök i New York-nattens baksida.

Inte bra, men den har…….nåt.

Surveillance (2008)

Surveillance_posterÄpplet faller inte långt från trädet, eller hur var det nu?
Det är minsann inte bara kufen David Lynch som kan göra märkliga filmer i familjen. Här kommer dottern Jennifer Lynch igen, efter försöket med den tidiga Boxing Helena 1993.

Något synnerligen otrevligt har hänt längs en öde landsväg i New Mexico. Död, blod, elände..och några som överlevt! Skakiga vittnen som tas till den lokala hillbillypolisstationen. Enter ett par FBI-agenter som utreder ett par grisiga mord i trakten. Kan detta blodbad längs vägen möjligen vara kopplat till dem? Agenterna i svart, Bill Pullman och Julia Ormond börjar snart intervjua de överlevande, som alla tycks ha olika vinklingar på vad som hänt.
Vem pratar egentligen sanning?

Lynch är sin pappas dotter, no doubt about it. Hon berättar med samma mystiska ton, samma märkliga hopp fram och tillbaka i tiden. Låter sina karaktärer göra de mest märkliga ageranden. Vi har en rätt simpel story där regissören istället fläskar på efter devisen ”så udda som möjligt”, hon försöker sitt bästa med att kollra bort mig som tittar…men så pass länge har jag ändå varit med och glott på film…så jag ser tecknen i skyn när de uppenbarar sig.

Nu är dagens alster inte direkt dåligt, men känns lite opersonligt och distanserat. Som om mycket möda lagts på manuset för att det ska bli så twistat och kufiskt som möjligt. Pullman och Ormond funkar stabilt (om än lite varning för överspel på Pullman). Man har slängt in räven Michael Ironside som polischef på stationen och sådana återseenden är ju alltid trevliga. I övrigt en märklig samling mäniskor, där vissa spelar helt efter klysch-konceptet, och andra håller sig lite mer gåtfulla…och visst…sånt är ju aldrig fel förstås.

Survei_pic

som vanligt verkar kidsen ha bästa kollen

Problemet med rullen är att den strävar så mycket efter att utmärka sig som ”konstig” och ”oförutsägbar”….att den istället blir väldigt tydlig mellan raderna. Vilket gör att upplevelsen kanske ändå blir lite tunnare än vad som var meningen?
Men vad vet väl jag?

Våldsamt, blodigt, flashbacks enligt det traditionella konceptet, en smalt hållen ensemble med olika karaktärer.
I vissa lägen avig i sin form, i andra HELT uppställd enligt de klyschiga mallarna.

Ok för stunden, men inget du tänker på när den rullat i mål.

Zack and Miri Make a Porno (2008)

zack_poster Välsmakande god liten karamell av Kevin Smith.
Zack (Seth Rogen) och Miri (Elisabeth Banks) är kompisar och delar en lägenhet ihop. Vardagen är sådär lagom crappig med lågavlönade jobb och räkningar som hopar sig. De är liksom kompisarna från plugget som aldrig tog sig nånstans, blev nånting.

Lösningen på de ekonomiska problemen blir att skriva och spela in en porrfilm!
Lysande tänkt tycker paret. Porr säljer ALLTID och hur svårt kan det vara att göra videoporr!? Om de så måste ligga med varandra framför kameran, men vadå…det är ju bara ett jobb. Vänskapen rubbas väl inte för det? Yeah right…Lite fräckare och lite mer tuffare humor än…säg..Sex Tape.zack_pic

Smith skrev enligt nätskvallret rollen som Zack direkt för Rogen, och hade denne tackat nej så hade Smith skrotat projektet. Nu gjorde trevligt nog inte Rogen det, och därför blir det en stunds skön humor och en godhjärtad romantisk story under alla sexskämt. Banks och Rogen har en mysig kemi mellan sig som går genom rutan. Bland knaskompisarna som vill göra videosex nattetid i coffee-shopen där Zack jobbar hittas bla Craig Robinson och verkliga porrveteranen Traci Lords som den inhyrda ”Bubbles”. Kul cameo av Lords som driver med sig själv och sin gamla genre.

En myspysrulle med gott hjärta. Alla som inte tror att Rogen och Banks får ihop det (lägg av, det är väl ingen spolier!) räcker upp  en hand!
Tänkte väl det.
Förväntad utgång, men kul resa dit.

The Burrowers (2008)

burrowers_posterWestern-Horror.
Det var inte igår. Eller ens i förrgår.
Sist bloggen kikade på denna lite ovanliga genremix var nog i och med Exit Humanity hösten 2013.

Ok, vad har vi här då?
Sent 1800-tal i the northern territories i USA. Ett gäng nybyggare försvinner spårlöst, alla skyller självklart på indianerna och ett searchparty dras ihop. Som tittare vet man ju dock bättre, och det som drabbat de stackars nybyggarna är ett öde värre än att bli skalperade av indianer. Otäcka krafter lurar i präriens undre regioner och plötsligt är det förföljarna som blir jagade och stilfullt utsatta för den makabra terrorn.

Bra början, mystiskt och olycksbådande, för att sedan sagga en aning under mittenpartiet.
Trots detta har regissören J.T. Petty rätt bra blick för miljöerna och att skapa stämning. Svagheten finns istället kanske hos skådisarna som känns lite forcerade i vissa lägen. Och i ett manus som ibland verkar vilja lite för mycket. Här hittas dock räven Clancy Brown, den pålitlige gamle ”Kurgan” från Highlander! Inte många andra bekanta ansikten annars, William Mapother (Lost) är dock ett.

Sitter man tålmodigt kvar genom de mindre engagerande partierna kommer belöningen i form av en rätt frejdig upplösning. Inget fel på effekterna när våra kvarvarande hjältar går i finalclinch med ondskan som hotar.

burrowers_pic

indianer blir snart deras minsta problem

Överlag en intressant touch att förlägga storyn i westernmiljö. Det måste man lyfta på Stetson-hatten för. Dock känns den lite för lång och står och stampar i vissa lägen. Hade helt klart tjänat på att trimmas ned en sväng.
Ok underhållning trots att det inte klickar på alla fronter.

recension: Nothing Like the Holidays (2008)

nothing_posterVi har haft filmer om den vita medelamerikanens julvedermödor. Vi har haft film om den svenska radhusjulen. Vi har haft fantasifulla juläventyr i förorten. Vi har haft julstök hos afro-amerikanska familjer. Vi har haft italienskt på menyn.
Men hur ofta har vi jultider i filmform hos den spansktalande delen av USA?

Här kommer därför en liten dänga om hur det går till när puertoricaner boendes i Chicago ska fira jul. Som vanligt är det stor familjesammankomst på programmet. Husfar Edy (en trivsam Alfred Molina) och frun Anna (Elizabeth Peña) väntar hem vuxna barnen lagom till jul. Plus lite annat löst folk i form av kusiner och vänner. Vi har sonen Jesse (Freddy Rodriguez) som kommer hem från soldatlivet, vi har andra sonen Mauricio (alltid sevärde John Leguizamo) på besök från New York med sin snobbiga fru Sarah (Debra Messing), dottern Roxanna (Vanessa Ferlito) som försöker göra lyckan i Hollywood. Och så finns knaskusinen Johnny (Luis Guzman) förstås, sidekicken med total avsaknad av takt och ton.

Det rustas för middag och familjehäng under ett par dagar, men det kör ihop sig ordentligt när alla har problem i nån form som kommer att luftas under de här dagarna. Och vad är det pappa Edy bär på för mystisk hemlighet? Droppen kommer när plötsligt mamma Anna deklarerar att hon tänker lämna Edy efter helgerna! Stor kalabalik. Lägg till detta allmänt babbel från alla, tjafs om det mesta, ett träd som ska sågas ned, Edy som vill att sonen Jesse ska ta över hans matbutik, Sarah som inte vill ha barn…till Annas stora ilska, Edy´s anställde Ozzy (Jay Hernandez) som plötsligt börjar limma på Roxanne….och dessutom plågas av händelser från förr.

Nothing Like The Holidays

far i huset är en gemytlig typ!

Ja, man får således en jul the spanish style.
I Chicago med snö och blinkande lampor. Det sjungs rasande fräsiga jultunes i upp-poppade former. Lite annorlunda, men ganska trevligt och harmlöst. Vill man vara lite gnällgubbe kan man lugnt påstå att regissören Alfredo De Villa tar i så det knakar när det gäller klyschigheter om latinamerikanska storfamiljer. Inget nytt under solen där. Men det kan man strunta i.

Ett nöjsamt persongalleri, en ganska tunn story som kläs i bästa julskrud och så är det väl bra med det.
En mystrevlig bagatell som inte gör bort sig.
Feliz Navidad!

Recension: Splinter (2008)

splinter_posterVeckans försök till mysrysligheter hämtas från lågbudgetlagret.
Och via ett tips från bloggen film4fucksake.

Vi ska ut i naturen igen. Tjohopp.
Den unge mannen och hans lika unga flickvän. Camping på programmet…men se, det föll inte nån av dem på läppen (cityfolks!). På väg tillbaka till bebyggda trakter och ett motell bär det sig dock inte bättre än att de plockar upp helt fel liftare. Förrymd brottsling (Shea Whigham) och hans stonade käresta.
Ajaj. Och det blir värre.

Ett stopp på den märkligt öde bensinstationen blir rena galenskapen när sällskapet attackeras av nåt som ser ut som….tja…vet i fan vad man kan skriva. Bättre du tittar själv.
Men det är en märklig skapelse med taggar, ihopväxta kroppsdelar och fan och allt. Detta NÅGONTING tänker heller inte släppa de strandsatta stackars jäklarna, som nu barrikaderat sig på macken, ur sikte.

Jahapp, vi får rätt ordinärt storyupplägg, som det brukar när det handlar om rullar med mindre budget; liten spelyta, ett fåtal personer, lätt över- och underspel på folket, lagom ologik och kletig gore.
Men ok, det funkar ganska bra för stunden. Man vill veta hur det ska sluta. Och inte minst vad det är som stalkar dem! Rullen spakad (som så många gånger i sammanhang som dessa) av en snubbe med bakgrunden i visuella-effekter-avdelningen (Toby Wilkins) och det är ju inte helt otippat där största delen av filmens budget hamnat.

splinter_2008_2

”oh deer..körde vi på nåt eller..?!”

Minus dock för hysterisk klippning i sekvenserna när action-goret växlar upp.
Och jag menar verkligen HYSTERISK! Grattis till dig om du hinner med att se allt som sker.
Men det kanske är meningen? För att dölja skavankerna?
Godkänt för stunden blir det dock till slut.

Jiddra inte med Zohan (2008)

Zohan_posterDet behövs ingen raketforskning för att konstatera att man givetvis måste gilla vår crazyman Adam Sandler här för att ha den minsta behållning av filmen.
Ett snabbt överslag i minnet ger att han banne mig är bild nästan hela tiden!
Nästan.

Och som vanligt vet vi nästan direkt vad som väntar i humorväg. Frågan är bara, vilken typ av nivå ligger det på?

Jag håller absolut inte Sandlers verksamhet i komedifacket som ständigt trögflytande sörja. Jag vet att många har problem med hans filmer och nivån de lägger sig på. Själv uppskattar jag rullar som Happy Gilmore, Just Go With It, och Grown Ups 1 och 2. Lite sköna och lagom puttriga. Nånstans känns det ju förstås som Sandler och ständige regikumpanen Dennis Dugan liksom mutat in det här området med pruttlustig humor och over-the-top-skämt. Och det är såklart inte alltid det smakar mumma i munnen….som till exempel en välavvägd pilsner en fredagskväll i soffan gör.

Idag får vi Zohan, Israels absolut bäste terroristbekämpare. Det finns inget den gode Zohan (Sandler) inte klarar. Han är helt enkelt en ikon på stranden hos det ständigt partajande israeliska folket. Vad ingen vet är att Zohan i hemlighet vill flytta till New York och bli frisör!
Vad göra? Jo, fejka sin egen död såklart och dra till staden som aldrig sover.

Ganska snart hanterar Zohan saxarna lika bra som han hanterar damerna han klipper. Givetvis ALLTID med ett Happy Ending i städskrubben. DVD-omslaget skriker ut att det här minsann är the uncut version och det märks kan jag säga. Som att Sandler och Dugan gått all in när det gäller att samla alla sex-kiss-prutt-äckel-skämt på ett och samma ställe. Egentligen handlar inte rullen om nånting annat än hur jäkla bra Zohan är på allt han tar sig för.
Vi får den obligatoriska romansen mellan Zohan och frisörsalongens ägare, vi får dåren Rob Schneider som palestinsk taxichaffis i New York som plötsligt känner igen Zohan! Aj då. Vi får också de obligatoriska fördomsfulla skämten om Israel och Palestina. Vi får John Turturro som den mystiske terroristen Phantom med märklig agenda. Ja, det hela är en sorts mischmasch av lite allt möjligt.

zohan

charmören Zohan sportar paketet

Ibland riktigt roligt i vissa scener, ibland bara gäspningar och risk för att man zonar ut. Det här alltså the uncut version, och jag är sannerligen ingen förespråkare av moral och regler, men i det här fallet hade filmen naturligtvis tjänat på att trimmas ned ordentligt i manuset istället för att utökas. Det blir alldeles för långdraget och transportsträckeaktigt.
Vi VET ju att det kommer att sluta med happy ending (nej inte sådana just då) på slutet.

Ytterst ojämn tramsrulle från skojaren Sandler. Skämten om de olika kulturerna är lite småroliga och varvas nån gång med RIKTIGT skojiga minuter då Sandler är i sitt esse.
Däremellan är det otroligt mycket transportsträcka.
Oerhört lättglömt.

The Strangers (2008)

the strangersParet James och Kristen (Scott Speedman och Liv Tyler) kommer sent en kväll till den avlägsna Stugan.
Helt klart besvärade av något som från början skulle vara desto mysigare och romantiskt än vad som nu verkar bli fallet. Filmens första klyscha rullar direkt igång när James en stund senare deklarerar att han ”behöver ut och köra en sväng för att rensa tankarna”.

Så, häpp, ni fattar ju redan att det rör sig om ännu en av alla dessa homeinvasionthrillers.
De som tycks poppa upp i parti och minut. Regissören och manusmannen Bryan Bertino ska dock ha cred för att han ganska snabbt lyckas skapa lite obehaglig stämning i stugan, utnyttjar dess vinklar och vrår och skuggor på ett bra sätt. Och även dess omgivningar. Liv Tyler är möjligen lite för övertydlig med sin stigande panik, men okej då, hanterar sin roll rätt trovärdigt i början i alla fall. Speedman går från ledsen snubbe till arg snubbe, och däremellan vet man inte riktigt vart man har honom. Vilket ju är ganska bra egentligen.

Bertinos manus blandar vilt med lågbudgetstilens alla ingredienser av ljud, skuggor och det som aldrig ses i bild. En och annan gorig effekt får också utrymme, men känns i sammanhanget rätt malplacerad då den övriga visuella stilen skulle räcka gott. När ”katten väl är ur lådan” blir det naturligtvis mer standard-smy-smyg-betonat och med ens lite tråkigare.

strangers_pic

”WTF!!? ”bara” en tvåa i betyg!?”

Och då tappar tyvärr rullen direkt. Som vanligt i filmer av den här sorten gör huvudpersonerna dessutom helt idiotiska OLOGISKA saker som en vanligt person, om än vettskrämd, aldrig skulle ha gjort. Och börjar filmkaraktärer pyssla med sådana ”stunts” i en rulle, speciellt i en miljö som den här, kan man inte riktigt släppa det (även om det är så det ”ska” vara i sådana här rullar) utan sitter mest och muttrar lite lagom grinigt i väntan på finalen.

Rullen sägs ”vara inspirerad” av verkliga händelser i norra Kalifornien 1981, och som vanligt låter det alltid lite fräsigare att skylta med sådant i förtexten (även om likheterna är pyttesmå).
En okej rulle som framkallar en del obehag men faller i den där jolmiga fällan med klyschor och irriterande ologik…och lyckas därmed inte skrämma upp mig nämnvärt.
För det var väl tanken?

Nothing But the Truth (2008)

Skulle du bete dig annorlunda om du fick reda på att din granne var…säg Säpoagent?
Eller den där trevliga mamman/pappan som brukar komma på föräldramöten i skolan?
Skulle du kunna hålla tyst om det? Har du överhuvudtaget rätt att sprida sån information vidare?

Nu är dock Sverige Sverige och USA just USA..med allt vad DET innebär i skillnader.
I dagens rulle ställs Rachel (Kate Beckinsale) inför det faktum att den där till synes trevliga och rätt anonyma mamman till en av sonens klasskamrater i själva verket är en CIA-agent som varit på ett fact-finding mission inför ett vedergällningsuppdrag som USA´s president precis gjort tummen upp på. Nu är förstås Rachel dessutom journalist minsann, och må tro då att det kliar i fingrarna för att avslöja ett litet nätt scoop! Speciellt eftersom det möjligen  även visar sig finnas oklarheter runt ”bevisen” som låg till grund för il Presidentes beslut.

Murkig politik möter således vardagslivet..typ. Rachel och hennes tidningskollegor slickar sig belåtet om munnarna, här finns saftiga detaljer att avslöja när väl agentens identitet kommer i dagsljus. Den utpekade mamman, Erica (Vera Farmiga), blånekar förstås men Rachels bevis är besvärande i form av icke mindre än TVÅ källor…eller läckor om man så vill. Nu vill dessutom statsmakten med den specielle åklagaren Patton Dubois (Matt Dillon) veta namnet på källorna omedelbums..här står nationens säkerhet på spel. Att tidningen hänvisar till källskydd och liknande verkar inte bita på åklagaren som på köpet tar Rachel i fängsligt förvar tills hon är beredd att avslöja sina källor.

Ett sorts drama om vart gränserna går med information, och medborgarens skydd och skyldigheter, således.
Mannen bakom dagens verk är regissören och manusförfattaren Rod Lurie, och likasinnade som en annan kanske känner igen det namnet som regissören bakom The Contender från 2000, vilken dealade med liknande frågeställningar. Vilket ansvar har Rachel att INTE avslöja agenter i statens tjänst? Vilka skyldigheter har press och media att avslöja precis ALLT som sker i diverse luddiga gråzoner? Extra prekärt här då Rachels avslöjande dessutom kan leda till att landets högste ledare har fattat ett beslut på helt fel grunder. En lagom liten politisk skandal hotar således.

Beckie har något besvärande att berätta för Vera

Kate Beckinsale var det ett tag sedan man skådade i the house of Flmr. Här gör hon en riktigt bra insats som journalisten vilken värnar sina rättigheter kanske i absurdum. Åklagaren i form av en pigg Dillon har fått order om att klämma åt Rachel ordentligt, även om han tycks gilla hennes sätt att hantera problemet. Filmens stora avslöjande är egentligen av underordnad betydelse, då historien främst fokar hur händelserna påverkar Rachel både som journalist men också hennes familj i form av sonen och maken Ray (David Schwimmer). Konsekvenser uppstår på alla plan, och ingen av dem är lätta att hantera. Och fortfarande kvarstår frågan; vem är Rachels hemliga källor som hon så envist fortsätter att skydda?

Bra spelat av alla inblandade, plus gamle räven Alan Alda som kommer in från vänster och gör en försvarsadvokat med uppdrag att rädda Rachel undan otrevliga konsekvenser. Jag erkänner; jag är lite svag för de här täta och dialogdrivna historierna, som inte sällan utspelas i kanterna av den amerikanska politiken. Här också med ett stänk av ljusskygga underrättelsetjänster inblandade. Lurie lyckas i mina ögon med konstycket att blanda både drama, politisk thriller och den ensamma mammans bryderier på ett bra och engagerande sätt.

Nothing But the Truth bjuder på både viss spänning och oväntade turer. Mitt i all diskussion om moral och förpliktelse mot sitt land och sina närmaste..döljer sig också fortfarande frågan VAR Rachel överhuvudtaget fick tillgång till den information som så drastiskt förändrat hennes tillvaro….?
Intressant hela vägen till eftertexterna.

 

återtitten: The Day the Earth Stood Still (2008)

Ambitiöst av Scott Derrickson (Sinister). En nyinspelning av den gamla sci-fi-klassikern från -51. Keanu Reeves sportar nollställt ansikte och mörk agenda för jordens öde. Märkligt nog passar Reeves rätt skaplig i rollen som Kleetu, den märklige besökaren från rymden som anländer under dramatiska former. Pålitliga Jennifer Connelly får bära filmens, och Jordens, samvete när diverse andra myndighetsnissar och stridspittar som vanligt vägrar att fatta grejen.

Mer drama än sci-fi om vårt sätt att misshandla jorden och våra resurser. Känns ovanligt nog mer ”seriös” än sin föregångare, kanske är det kommunistskräcken som lyser igenom i just DEN?
Känns då och då möjligen som ett utdraget avsnitt av gamla Arkiv X här. Fast det är ändå rätt snygg klass på effekterna.

Hade Hollywoodguden varit god hade vi dock sluppit irritationsmomentet Jaden Smith som asjobbig styvson till Connelly.

Enhanced by Zemanta

Hush (2008)

Engelsk lågbudgetthriller som ger sig fan på att pytsa ut typ lite Duellen-vibbar.
Eller försöker i alla fall. Oh yes, we have seen it before.
Å andra sidan behöver det ju inte vara dåligt för det. Fast det blir ju sällan asbra.

Zakes (William Ash) susar fram längs den stora motorvägen M1 i sin högst alldagliga bil. Regnet vräker ned denna ovädersnatt och med sig i bilen har han flickvännen Beth (Christine Bottomley). Zakes åker uppenbarligen runt till diverse bensinstationer längs motorvägen och sätter upp reklamaffischer. Lite oklart varför. Kanske har han bara ett sunkigt deltidsjobb.

Spänt läge mellan paret, harmonin i förhållandet är inte det bästa. Ett möjligt uppbrott på gång då Beth anser Zakes vara en rätt oansvarig och slackig typ som inte har några större planer i sitt liv. Illavarslande.
Av misstag råkar så Zakes missa en avfart, tar en rövare och håller sånär på att krocka med en vit lastbil. Ilskna signalhorn och snart dundrar den stora lastbilen om i någon sorts racervrede och lägger sig precis framför Zakes. Plötsligt far ena lastdörren upp och en blixtsnabb glimt av en bunden och blodig kvinna syns!
Eller var det bara inbillning?

Zakes vet dock vad han tyckt sig se, och snart förvärras det hela av att Beth plötsligt försvinner när paret stannar till vid nästa bensinstation. När Zakes kommer ut från stället är hon puts väck. Borta som i frivilligt avvikande eller kanske under tvång…?
Och varför tycks det som om den mystiska lastbilen plötsligt bara dykt upp?

Här drälls inte med backstorys i onödan. Pang på bara. Snart är Zakes indraget i galenskaper han inte riktigt hade räknat med. Svårigheten blir bara att övertyga andra om att dels han såg något i den mystiska lastbilen, och att hans flickvän försvunnit bara sådär. Och inte var de direkt sams med varandra heller.
Trovärdighetsproblem för vår huvudperson således.

Historien berättas rätt rakt upp och ned. Det är mörkt och murrigt och rätt avskalat. Bra signum hos brittiska thrillers. En och annan liten halv-tvist trycks in under speltiden på runt 90 minuter. Annars är det rätt mycket business as usual i historien som inte bjuder på några sensationella vinklingar direkt. Vi vet naturligtvis, liksom den olycklige Zakes, att det hänt Beth något och att den mystiska lastbilen i allra högsta grad är inblandad. Det blir traditionellt smygsmyg och trixande i manuset för hjälten.

zakes ångrade att han kritiserat snubbens hoodtröja…

Vägen fram till upplösningen är således rätt ordinärt staplad med de sedvanliga oväntade hindren att bestiga. Finalen kommer raskt och blir något av filmens antiklimax kanske. Lite synd på en rätt intressant setup i den engelska landsbygden.

Hush gör väl vad den ska för stunden. Oroar, förvillar och förbryllar. En liten stund. Sen handlar det mest om på vilket sätt huvudpersonen ska lyckas lösa problemet. Ingen story som stannar kvar i minnet om man säger så. Habilt mellanmjölksverk av alla inblandade i en historia som lika gärna kunde varit en tv-deckare på fredagskvällen. Sådana man egentligen kan somna till utan att få dåligt samvete.
Lovande början. Sämre slut.

Tema Rysligheter: Histeria (2008)

Skräckis från Malaysia är man ju inte direkt bortskämd med.
Så pass ovanligt att det kändes liksom ett måste att ta sig an den här rullen.

En asiatisk regissör, en James Lee, som tagit lite local folklore, blandat hejvilt i den berömda mixern med västs alla måste-ingå-detaljer och sedan slängt fram det hela enligt konstens alla klyschor.

På en avlägsen internatskola händer det minst sagt oroväckande grejer. Eller hände.
Filmen börjar nämligen i slutet, och berättas sedan i flashbacks via en ung flickas förvirrade minne då hon vårdas på sjukhus i inledningen. Men någonting hemskt tycks ha hänt på skolan under terminslovet och den unga Murni verkar vara den enda överlevande (?) Polisen är också där och vill hemskt gärna ha reda på vad som hänt.

Lovande start får man ju säga.
Det unga fartiga tjejgänget Pink Ladies (!) gör lite som de vill på skolan. Energi och hormoner verkar inte vara alldeles lätt för personalen att hantera. Att tjejerna dessutom är lite bortskämda och allmänt taskiga gör ju inte saken bättre. När de sedan får för sig att dra ett pratical joke som inte uppskattas är det droppen. Som straff får de tre dagars arrest på skolan och i uppgift att städa den. Märkligt nog tycks brudarna inte speciellt upprörda över detta utan ser tillvaron mest som en sorts semester.

Snart dock ändring på slackerstilen då en objuden gäst intar stället.
I sin iver att genomföra det dåliga skämtet har de nämligen råkat väcka en lokal demon, en jembalang, till liv! Vilken kan beskrivas bäst som en ganska smutsig variant av The Creature from the Black Lagoon,  med tänder som påminner om de galna figurerna i Critters om ni kommer ihåg. Av någon anledning (som inte förklaras speciellt ingående) är dagens demon out for blood.
Speciellt kaxiga studenters.

Regissör Lee sparar absolut inte på dramatiken, har uppenbarligen studerat sin genre i väst och fyller på med klassiska POV-vinklar, lagom många hörn att behöva runda, ovänliga korridorer och övertydliga jump scares. På pluskontot dock att han aldrig slösar med att visa upp demonen i bild alltför mycket. Filmblodet sprutar å andra sidan i galna kaskader då de olika offren tas av daga via väl utvalda filmknep.
Någon större insats av CGI är inte att tala om. Det känns mer hardcore old style.
Lägg ihop allt detta med den speciella överspelande stilen som hittas i produktioner från sydostasien och ni fattar ju att det blir en märklig upplevelse.

det ena ödet värre än det andra anas..

Hemskheter på begränsad yta med en skara personer som sakta men säkert reduceras. Inte utan att man slänger en tanke åt godingar som Predator och Alien. Har möjligen Lee svävat iväg åt samma håll? Filmens manus tycks annars mest rikta in sig på att ta sig till de olika gore-sekvenserna, och kapar lite här och där i logiken och den bakomliggande backstoryn som ändå kanske behövs i alster från den här stilen. Inte alltid helt lätt att bilda sig en uppfattning om var och varför det som händer faktiskt händer. Men den synnerligen mystiske trädgårdsmästaren som finns kvar på skolan beter sig naturligtvis lite lagom skumt och kan rentav ha något med det hela att göra…?

Förvänta er inga djuplodande turer eller slingriga vägar in i Malaysisk fin – och fulkultur. Demonen används mest som en ursäkt för att ösa på med fejkblod och slafsiga effekter. Det kunde lika gärna varit en galen yxman som hotar de tjattriga tjejerna. Någonstans försöker sig också regissören på lite social åskådning under ett par minuter då de olika tjejernas hemförhållanden kommenteras. Det går dock blixtsnabbt över och fokus styrs upp mot det oinbjudna hotet igen. Lee kör på med raka rör och ser naturligtvis till att drämma in en liten lagom twist i slutminuten.

Histeria blir som att se en ordinär teenslasher från 80-talet med alla klyschor intryckta, doppad i en udda kryddblandning där man både kan känna igen vissa smaker samtidigt som man har fullt upp med att svälja den nya. Överspelat, visst. Och kanske lite taffligt i vissa lägen. Men det är banne mig inget fel slabbet.
Mer intressant upplevelse än bra.

Max Payne (2008)

Även detta ett återtittsalster som fått ligga och vila en stund.
För en som spelat datorspelet med samma namn (jorå!) är antihjälten Payne´s vedermödor naturligtvis inget nytt. Snarare handlar det om att man för ett par år sedan var mer nyfiken på just HUR de tänkt sig det hela i filmform.

Problemet med spel-som-blir-film verkar ofta vara att man inte riktigt kan bestämma sig för vilken väg manuset ska ta. Ska vi göra en regelrätt filmadaption av spelet och mer eller mindre kopiera storylinen? Eller ska vi hitta på något alldeles nytt och bara baka in välkända element från spelet? Här känns det som att det velas ordentligt i frågan. Dessvärre.

För förutsättningar finns ju sannerligen. Spelet var en snygg storstadsnoir förpackad på ett udda sätt. Filmen vill vara en sorts motsvarighet och satsar på visuella bilder som verkligen förstärker känslan och rentav för tankarna till att jag tittar på en spelvärld. John Moore (Flight of the Phoenix, Die Hard 5) har blick nog som regissör att fatta grejen rent utseendemässigt, och egentligen kan man inte klaga på hans stil. Någonstans lär han ha sagt att han ville göra filmen så trogen spelets utseende som möjligt för att spelfansen inte skulle bli för besvikna.

Problemet med dagens rulle sitter därför inte i scenografin eller de rätt coola effekterna, utan istället i storylinen och det rejält valhänta manuset. Annars finns faktiskt lite förutsättningar; snuten Max Payne fick för tre år sedan både fru och barn mördade i vad som såg ut att vara ett vanligt inbrott där en av förövarna kom undan. Payne kan såklart inte släppa smärtan och tillbringar all sin lediga tid till att följa upp spår till höger och vänster. Upptäckten att en ny konstgjord och illvillig drog är i omlopp leder honom plötsligt in på ett spår som möjligen skulle kunna ha koppling till det gamla mordet…och även leda till krafter i samhällets övre skikt. Ganska traditionell story med andra ord. Här slarvas det dock ordentligt med både kontinuitet och tempo berättarmässigt. Historien känns för spretig och smetar åt alla håll, sekvenser känns för ansträngda och ska bara fungera som passager till nästa händelse av actionbetonat slag. Egentligen som i spelet alltså.

puffror och svart skinnmode. helt rätt.

Fast det känns som att det inte funkar i spelfilmsformatet här. Personer introduceras, försvinner ur handlingen för att återkomma senare. I bästa fall. Någonstans känns det förvånande att Moore släppt iväg ett sådant slappt och ofokuserat resultat. Borde han inte ha sett det jag ser? Är det möjligen bakbundna händer och order från giriga producenter som fått råda? Snikvägen till cashen från biokidsen.

Mark Wahlberg är tjommen som får axla Max skinnjacka och det bistra sinnet. Han gör naturligtvis det som förväntas av honom, men det märks ändå att han inte är i toppslag här. Jag gillar ju Wahlberg, men som Payne känns han förvånansvärt endimensionell (Hallå, vad förväntar du dig!? Det är ju en spelkaraktär vi snackar om här!) Ja…jo…men…i alla fall. Vad filmen naturligtvis också skulle ha gjort var att helt skippat den kvinnliga karaktären Mona Sax från spelet. Här fyller hon ingen funktion och används nästan löjligt pliktskyldigt i synnerligen ansträngda situationer. Mila Kunis gör väl vad hon kan med den svaga rollen, men det är inte mycket som kommer ut från henne. Men vem vet, kanske producenterna inte vågade lämna hennes figur utanför filmen av rädsla för fansens rage..?

Max Payne målar upp alla de snygga bilderna rent visuellt och Moore har uppenbarligen koll på sina dataspelsvärldar med tillhörande effekter..och hur man avlossar skjutvapen på film. Grejen är bara att det brister något alldeles oerhört i manusväg. Så pass mycket att det faktiskt blir irriterande att titta på och gör att det inte går att ge den här rullen godkänt hur mycket jag än skulle vilja. Inte ens vid en omtitt.
Onödig dikeskörning.