Searching (2018)

Searching är just en sån där rulle som har förmågan att med små medel fixa engagemanget, och spänningen! Det speciella med rullen är ju också dess format, att hela tiden utspelas visa skärmar. Dataskärmar, mobilskärmar, ipad-skärmar…kort sagt, det som enheternas kameror ser…det ser vi. Begreppet har använts förut, så det är ju inget nytt. Lite ovanligt första minuterna kanske men sen vänjer man sig. Vi lever ju trots allt i den elektroniska världen. När änklingen Davids (John Cho) dotter Pam (Sara Sohn) inte kommer hem efter en övernattning hos en kompis..och dessutom inte går att nå…börjar oron gnaga i David. Med all rätt!!!! Okej, nu är jag ju superduperpartisk i målet såsom varande 3-barnsförälder…men det är oerhört lätt att identifiera sig med David. Ångesten i magen, oron i bröstet. Och det där att man ringer och ringer OCH RINGER…och ingen dotter som svarar (hur mycket hatar man inte mobilsvar i sådana här lägen!!!). Hopplöst läge för David och till slut återstår bara att koppla in polisen. Vad göra förutom att vänta? Jo, kanske börja kolla dotterns dator som fortfarande finns kvar hemma. Han tar sig snart i burken, och vips öppnar sig en helt ny värld han inte känner till. David blir plötsligt hemmadeckare, och via Pams dator, facebook-sidor, instagram-konto osv osv……börjar han fatta att han kanske inte känner sin dotter så bra ändå…

Jädrans finurligt ändå det här. Upplagt som ett litet minidrama, vilket så sakteliga övergår i mysteriedeckare. Utan att på något sätt bli tramsigt. Och grundtonen i rullen är hela tiden att hur lite man kanske känner sina barn..om man inte pratar med dem! Så, nu har filmens moraldos tryckts in lite snabbt. Ta dig förbi den och det blir en engagerande stund ihop med desperate David när han försöker få reda på vad som hänt dottern. Vissa logiska luckor måste såklart sväljas (det är ju trots allt en film), men bara man sväljer ordentligt så funkar det. Annan bra roll görs av Debra Messing som kriminalaren som tar sig an Davids fall. Och som sagt, bli kompis med filmens ”format” så bjuds du på en åktur bland de ack så välbekanta skärmarna som ju finns i din vardag hela tiden. Stabil underhållning.

recension: Nothing Like the Holidays (2008)

nothing_posterVi har haft filmer om den vita medelamerikanens julvedermödor. Vi har haft film om den svenska radhusjulen. Vi har haft fantasifulla juläventyr i förorten. Vi har haft julstök hos afro-amerikanska familjer. Vi har haft italienskt på menyn.
Men hur ofta har vi jultider i filmform hos den spansktalande delen av USA?

Här kommer därför en liten dänga om hur det går till när puertoricaner boendes i Chicago ska fira jul. Som vanligt är det stor familjesammankomst på programmet. Husfar Edy (en trivsam Alfred Molina) och frun Anna (Elizabeth Peña) väntar hem vuxna barnen lagom till jul. Plus lite annat löst folk i form av kusiner och vänner. Vi har sonen Jesse (Freddy Rodriguez) som kommer hem från soldatlivet, vi har andra sonen Mauricio (alltid sevärde John Leguizamo) på besök från New York med sin snobbiga fru Sarah (Debra Messing), dottern Roxanna (Vanessa Ferlito) som försöker göra lyckan i Hollywood. Och så finns knaskusinen Johnny (Luis Guzman) förstås, sidekicken med total avsaknad av takt och ton.

Det rustas för middag och familjehäng under ett par dagar, men det kör ihop sig ordentligt när alla har problem i nån form som kommer att luftas under de här dagarna. Och vad är det pappa Edy bär på för mystisk hemlighet? Droppen kommer när plötsligt mamma Anna deklarerar att hon tänker lämna Edy efter helgerna! Stor kalabalik. Lägg till detta allmänt babbel från alla, tjafs om det mesta, ett träd som ska sågas ned, Edy som vill att sonen Jesse ska ta över hans matbutik, Sarah som inte vill ha barn…till Annas stora ilska, Edy´s anställde Ozzy (Jay Hernandez) som plötsligt börjar limma på Roxanne….och dessutom plågas av händelser från förr.

Nothing Like The Holidays

far i huset är en gemytlig typ!

Ja, man får således en jul the spanish style.
I Chicago med snö och blinkande lampor. Det sjungs rasande fräsiga jultunes i upp-poppade former. Lite annorlunda, men ganska trevligt och harmlöst. Vill man vara lite gnällgubbe kan man lugnt påstå att regissören Alfredo De Villa tar i så det knakar när det gäller klyschigheter om latinamerikanska storfamiljer. Inget nytt under solen där. Men det kan man strunta i.

Ett nöjsamt persongalleri, en ganska tunn story som kläs i bästa julskrud och så är det väl bra med det.
En mystrevlig bagatell som inte gör bort sig.
Feliz Navidad!

…och så kom Polly (2004)

Och nu, lite lattjolajban med Ben Stiller.
Lite plockeliplock i återtittsäcken och upp med en film som jag kommer ihåg att jag gillade rätt bra vid premiärtittandet.
Och, känslan var inte helt fel. Snarare i underkant.

Kommer på mig själv med att sitta och gapflabba, ja verkligen flabba, åt vissa scener. Kanske beror det på Stillers trivsamhet, kanske på att Jennifer Aniston är så himla söt och rolig på samma gång, kanske på Philip Seymour Hoffman´s underbara sätt att skrika ”raaaiinmaker..” då han ska sätta bollen när de spelar lite streetbasket (och missar stenhårt varje gång!), kanske på Hank Azaria som stekhet dykinstruktör med twistad fransk-engelska… eller också kanske det beror på att det helt enkelt är en ganska förutsägbar trivsamhet som förvisso inte överraskar på något sätt men som tar ett par finfina svängar förbi solskenskvarteret innan mållinjen och får mig att småvissla förnöjt och liksom smådansa ut i köket för att fylla på kaffekoppen när filmen är slut.

Försiktige Reuben (Stiller) har precis gift sig och blir lämnad på självaste smekmånaden av den ytliga nyblivna mrs Reuben (Debra Messing), ett öde som naturligtvis sänker den bäste och som garanterat skulle kunna vara en helt fel öppning på en komedi i ungefär 8 fall av 10. Väl tillbaka i verkligheten och efter lite självlidande träffar han av en slump på en klasskamrat från förr, Polly (Aniston) som är allt Reuben inte är…spontan, slarvig och virrig. Men naturligtvis alldeles underbart levnadsglad…och hur ska nu en mycket försiktig man kunna få en tjej som har som vana att glömma sina nycklar lite varstans…?

Som sagt, inga revolutionerande överraskningar men Stiller och Aniston bjuder upp till en trivsam dans som innehåller både fniss, lite skämmighet, prutthumor, just dans i ordets bemärkelse och rent gapflabb. Släng också in den jovialiske Seymour Hoffman som Reubens minst sagt burduse och självupptagne bästis Sandy (men givetvis med hjärtat på rätta stället) och ekvationen är löst. Tonen i filmen är mer rumsren än utmanande men det funkar det också.

Stiller gör en obehaglig upptäckt

Jag vet att många retar sig på Stiller och hans förmåga att sällan spela något annat än en loserkaraktär som alltid lyckas med bedriften med att vinna flickans hjärta på slutet, men det är något med Stiller och hans sätt. Något som gör att man känner sig hemma i hans sällskap, som en trevlig kompis man bara vill väl.
Jag gillart, och jag gillar honom.

…och så kom Polly är proffsig feelgood med finfin eftersmak och sötma. Ett par tunna och inte så viktiga sidohistorier ramar in Stillers och Anistons lilla flört och gör det här till en av de absolut bättre i genren. Blir man inte på gott humör här får man ingen glass i sommar.
Just det!