…och så kom Polly (2004)

Och nu, lite lattjolajban med Ben Stiller.
Lite plockeliplock i återtittsäcken och upp med en film som jag kommer ihåg att jag gillade rätt bra vid premiärtittandet.
Och, känslan var inte helt fel. Snarare i underkant.

Kommer på mig själv med att sitta och gapflabba, ja verkligen flabba, åt vissa scener. Kanske beror det på Stillers trivsamhet, kanske på att Jennifer Aniston är så himla söt och rolig på samma gång, kanske på Philip Seymour Hoffman´s underbara sätt att skrika ”raaaiinmaker..” då han ska sätta bollen när de spelar lite streetbasket (och missar stenhårt varje gång!), kanske på Hank Azaria som stekhet dykinstruktör med twistad fransk-engelska… eller också kanske det beror på att det helt enkelt är en ganska förutsägbar trivsamhet som förvisso inte överraskar på något sätt men som tar ett par finfina svängar förbi solskenskvarteret innan mållinjen och får mig att småvissla förnöjt och liksom smådansa ut i köket för att fylla på kaffekoppen när filmen är slut.

Försiktige Reuben (Stiller) har precis gift sig och blir lämnad på självaste smekmånaden av den ytliga nyblivna mrs Reuben (Debra Messing), ett öde som naturligtvis sänker den bäste och som garanterat skulle kunna vara en helt fel öppning på en komedi i ungefär 8 fall av 10. Väl tillbaka i verkligheten och efter lite självlidande träffar han av en slump på en klasskamrat från förr, Polly (Aniston) som är allt Reuben inte är…spontan, slarvig och virrig. Men naturligtvis alldeles underbart levnadsglad…och hur ska nu en mycket försiktig man kunna få en tjej som har som vana att glömma sina nycklar lite varstans…?

Som sagt, inga revolutionerande överraskningar men Stiller och Aniston bjuder upp till en trivsam dans som innehåller både fniss, lite skämmighet, prutthumor, just dans i ordets bemärkelse och rent gapflabb. Släng också in den jovialiske Seymour Hoffman som Reubens minst sagt burduse och självupptagne bästis Sandy (men givetvis med hjärtat på rätta stället) och ekvationen är löst. Tonen i filmen är mer rumsren än utmanande men det funkar det också.

Stiller gör en obehaglig upptäckt

Jag vet att många retar sig på Stiller och hans förmåga att sällan spela något annat än en loserkaraktär som alltid lyckas med bedriften med att vinna flickans hjärta på slutet, men det är något med Stiller och hans sätt. Något som gör att man känner sig hemma i hans sällskap, som en trevlig kompis man bara vill väl.
Jag gillart, och jag gillar honom.

…och så kom Polly är proffsig feelgood med finfin eftersmak och sötma. Ett par tunna och inte så viktiga sidohistorier ramar in Stillers och Anistons lilla flört och gör det här till en av de absolut bättre i genren. Blir man inte på gott humör här får man ingen glass i sommar.
Just det!

En kommentar på “…och så kom Polly (2004)

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.