Etikettarkiv: Philip Seymour Hoffman

Aug 12 2015

Sommarklubben: Mission: Impossible III (2006)

MI3posterSom av en händelse beslöt sig även superagenten Ethan Hunt för att titta in i årets Sommarklubb en sväng också!
Najs!

Även om M:I Rouge Nation firade stora triumfer sommaren 2015…ska vi inte för ett ögonblick glömma bort denna tredje del i franchisen. Då del 2 var mer eller mindre uppenbart svag och bara ett staplande av ett gäng actionscener utan vettigt manus, togs det säkra kortet fram här i form av regissören J.J. Abrams som visste hur man bygger spänning i kombo med maxad action OCH ett flow i storyn!

Är detta den mest personliga rullen om Tom Cruise och hans agent Hunt!? Kanske va. Speciellt när frugan Julie (Michelle Monaghan) dras in i det luriga spelet runt badasset och skurken Davian (Philip Seymour Hoffman). Och kom igen; har serien haft en mer ondskefull skurktyp!? Tillåt mig tvivla. PSH är iskall och nedtonad på ett otäckt och illavarslande sätt. När han väl tappar det då och då blir han fan rent jävla skrämmande! Hu!

Den som törstar efter maxad action behöver icke gnälla.
Det är snygga scener, fräsiga hopp mellan kontineter (som vanligt)…och att bryta sig in i Vatikanen….det är ju bara för skönt. Bäst är annars en jäkligt vass shootout på en bro samt den stressframkallande början på rullen. De första minutrarna är galna och man undrar vad i helvete som pågår!!

Är denna tredje del lite bortglömd nu när Ghost Protocol och Rouge Nation satte ribban ännu högre? Det kan vara så.
Därför slår idag Sommarklubben ett litet extra slag på trumman för en av de mer tätare och rejält mustiga delarna i M:I-serien. Kanske inte lika halsbrytande som just de efterföljande rullarna…men lika intensiv och adrenalinframkallande.

Sekunderna jagas i sommarnatten.

Mar 2 2015

The Hunger Games: Mockingjay – Part 1 (2014)

Mokingjay_posterLider av samma trams som upplösningen på Harry Potter-sagan. Detta infernaliska uppdelande av storyn i två filmer.
När det hade räckt med en maffigt avslutande uppgörelse.

Om jag skrev att den förra rullen var en mellanfilm, ber jag att få revidera det uttrycket och istället banka in det i denna film! Här en enda lång transportsträcka fram till vad jag förmodar ska vara upplösningen. Nej, jag har inte läst böckerna.

Här gås det omkring och pratas mest hela tiden. Till tunga backdrops av ruiner, bombade byggnader eller bunkerliknande hideouts. Helt klart satsar dagens manus på att etablera Katniss Everdeen (Jennifer Lawrence) som den STORA hjältinnan, förebilden och inspirationen för det kommande upproret. Tändvätskan. Som en annan Jean D´Arc med andra ord. Katniss har nu hamnat i District 13 efter förra rullens dramatiska slut. Hygglopresidenten här, Coin (en sval men alltid sevärd Julianne Moore), vill att Katniss ska gjuta mod i trupperna och väcka motståndskraften en gång för alla mot den iskalle President Snow (den skönt sinistre Donald Sutherland i tomteskägg) i The Capitol. Dags att befria Panem en gång för alla.

Katniss dras dock med egna problem och funderingar över allt som hänt, och dramatiska åtgärder krävs för att få in henne på ”den rätta vägen” igen. Precis som bloggar-Fiffi funderade, så tycks Katniss sällan bestämma själv vad hon vill/ska göra, och blir istället en bricka i det politiska spelet.

Som sagt, på tok för lång film där det naturligtvis händer för lite i förhållande till speltiden. Dessutom ljuger titeln stenhårt, det spelas sannerligen inga Hungerspel i den här rullen. Past that, done that. Snacka om att producenterna smetar ut allt vad de kan för att casha in på publiken, som nu alltså ”tvingas” uppleva en del 2 av den redan långdragna storyn. Money talks.

SS_D7-2805.dng

det promeneras, pratas, promeneras..och pratas igen

Trots dessa flaws jag sitter och retar mig på, konstaterar jag också att Hunger Games är den saga jag faktiskt tycker rätt bra om i detta YA-träsk. Allt känns lite vuxnare, lite tuffare, lite råare..och lite mer politiskt. Min spontana känsla i dagens rulle är att romantiken och det naiva sötsliskiga är nedtonat till förmån för det mörka och lite tyngre ämnet om frihet och förtryck. Samma regissör som förra gången, Francis Lawrence, och han sätter scenerna rätt bra. Det är inte hans fel att historien ska dras i långbänk med ännu en film. Jennifer Lawrence fortsätter också att gå hem hos mig som Katniss. Hon har karisma och…”känns”. Annat mot övriga brudar i diverse YA-skit som ska upptäcka sina ”gåvor”. Lawrence utklassar alla! Lätt! I övrigt trycks de andra in med obligatoriska minuter i rullen, Josh Hutcherson, Liam Hemsworth, Philip Seymour Hoffman, Woody Harrelson. Ryckiga roller alla och de känns verkligen inknöade. Förhoppningsvis blir det lite mer flow i sista rullen.

Således, en transportsträcka till film. Som lägger upp allt inför den sista showdownen (?) Trots denna dialogtunga del, varvad med lite habila actionscener, trivs jag rätt bra ihop med Katniss. Det som filmen faktiskt lyckas med är just att spä på nyfikenheten inför del 2, och hur man ska kunna störta den rälige Snow i sitt palats. Att man sedan antagligen inte kommer undan att den rosaskimrande romantiken kommer att flöda igen..är väl nåt man får svälja. Det är ju trots allt YA vi snackar om.

Jag belönar personligheten Katniss med att hålla fast vid en betygstrea.
Även om den fladdrar lite.

Feb 20 2014

The Hunger Games: Catching Fire (2013)

Återbesöket i den märkliga framtidsnationen Panem lämnar en ganska nyfiken och rätt klichéfylld eftersmak. På samma gång.
En mellanfilm som ska lägga upp spelplanen för de kommande delar då allt ska pusslas ihop. Naturligtvis är dock dagens rulle ingen The Empire Strikes Back (DEN mellanfilms-manteln kommer ingen att kunna bära i första taget!), och som vanligt tycker jag att nog hade man kunnat se till att trycka in hela den maffiga romansviten i två filmer genom att kapa lite lagom här och där.

MEN, det är ju Hollywood som bestämmer och så länge chansen till sköna dollars från en slösande målgrupp finns inom räckhåll är det ju bara att rätta in sig i ledet! Nu gillade jag den första filmen ganska bra, och då kanske det möjligen är liiite lättare att bara liksom hoppa in i handlingen här. Katniss och hennes ”vapendragare” Peeta lyckades alltså inte bara överleva första Spelen. De gjorde bra åtlöje av Il Presidente Snow (Donald Sutherland) också. Nu är gubben ute efter räfs och rättarting, varnar Katniss för att indirekt fortsätta uppmuntra befolkningen till möjligt uppror och…demokrati…i nationen.

Vips har han också utnyttjat en ny regel för att förhoppningsvis röja den unga driftiga kvinnan ur vägen! Nytt fräsigt Spel, en sorts Mästarnas Mästare om du så vill. Alla tidigare champions möts i en superduperkamp. Nog borde väl den envisa Katniss bita i gräset då? Ha-ha. Vad tror Du?
Ganska mycket samma upplägg. Det är sedvanliga ”förberedelser”, uppvisningar av en framtidsmiljö och teknologiska hittepågrejer. Alla skådisar från första filmen är tillbaka, vilket är ett stort plus. Och så fylls det på med några nya figurer, varav den nya spelledaren Plutarch Heavansbee i Philip Seymour Hoffman´s gestalt har bullat upp en ny listig och svårforcerad låtsasvärld för de olika deltagarna. Liksom upplägget i den första filmen gillar jag ändå på nåt vis att det pratas uppror, demokrati och en skönt förklädd kritik mot diktaturer och toppstyrning. Tack och lov tar just det bort det mesta av romantiktramset som finns där för att tilltala de hopplöst förlorade Twilight-älskarna. Som vanligt slits ju Katniss mellan boysen, men det tillåts iaf inte sväva ut i hejdlöst barnsliga Mitt Livs Novell-upplevelser.

Mycket SÅKLART tack vare Jennifer Lawrence! Hon har en speciell sorts utstrålning som gör henne nästan lite outstanding i sällskapet. Hon känns ämnat för något mycket bättre än det här. Men ok, på vägen dit skadar det ju inte med en och annan fjäder i hatten även i lättviktiga popcornsrullar.
Jag skriver popcorn, för trots att det skymtas ett sorts inlägg i debatten om frihet och demokrati och människans tro på rättvisa, bakas ju produktionen in i värsta Hollywoodstuket för att passa ALLA medier, plattformar…och en målgrupp där de flesta inte har passerat 20-årsstrecket.

skinnpajen lika cool som sin bärare

Drivet i rullen blir ändå rätt bra, när det sedvanliga jamset har klarats av och den sista hälften går in i ett sorts pre-mode för att sätta upp för historiens fortsättning. Nye regissören på bygget, Francis ”I Legend” Lawrence har bra koll på hela konceptet och hans vision skiljer sig knappt alls från sin föregångares. Bara in och smida liksom. Lätt som en plätt. Producenterna glada.

Om Jennifer L är den klarast lysande stjärnan här, känns det väl ändå stabilt i omdömet om de övriga skådisarna. Josh Hutcherson och Liam Hemsworth är kärleksgrabbarna Bill och Bull, gör vad de förväntas i manuset. Hutcherson känns nästan lite..sympatisk. Woody Harrelsons figur känns möjligen som den mest lössläppte i det skitnödiga framtidssamhället…men också den mest ansträngda, och utan att ha läst historien i bokform kan jag nog undra vad han fyller för funktion egentligen? Kanske de oväntade sista minutrarna i dagens rulle ger en hint..?
Mycket lovord och uppmärksamhet också till Hoffmans inhopp. I ärlighetens namn ÄR det väl inte så mycket att höja på ögonen över. Sätt en annan skådis i rollen och det hade inte blivit så stor skillnad kan jag nog tycka. En roll som Hoffman mer tog för lite sköna cash på kontot väl? Knappast för att utveckla sin talang (märkligt att skriva just det där sista…här i februari 2014).

Ju mer jag tänker på filmen, inser jag att det kanske aldrig är direkt spännande.
Nu behöver ju det inte betyda att filmen är dålig, snarare tillfogar den istället ett litet mått av nyfikenhet inför fortsättningen. Och det är väl bra så dårå.

THG: Catching Fire är en proffsprodukt. En väl hopfogad fortsättning på sin föregångare. Precis som TESB var med Star Wars. Man liksom bara fortsätter att följa med i historien. En stabil mellanfilm för att bygga upp inför finalen. Inte jättespännande eller överdrivet dramatisk. Men helt ok. Bullar dock upp för en intressant avslutning. Känns oerhört mycket mer ”vuxen” som berättelse än Twilight-tjafset.
Jag belönar med svag trea.

Jun 6 2013

The Master (2012)

”Visa mig ditt förflutna och jag ska rädda dig till en bättre framtid…”
Är det möjligen det allt handlar om? Så enkelt?
Eller, jag vet faktiskt inte riktigt vad Paul Thomas Anderson försöker säga mig här.

Att summera intrycken så snart efter att ha sett dagens filmiska alster gått i mål blev plötsligt väldigt mycket svårare än jag trott. Jag antog möjligen jag hade förstått PTA med föregångaren, den synnerligen engagerande There Will Be Blood, men här lurar han fasen skjortan av mig igen.

Vad vill han säga? Vilken ställning ska jag ta? Vilken tar han som filmmakare och manusplitare? Är det en spark i baken på allt vad Scientologer och Vittnen och diverse andra sekter heter? Är människans väg till inre ro att utsätta sig för prövningar av det mer smärtsamma slaget? Är det rätt att lämna allt sitt hopp i händerna på karismatisk ledare? Avsäga sig sitt eget förnuft?
Många frågor som tittare. Synd att Anderson inte direkt tillhandahåller svaren i en annars tungt dramatisk och jäkligt snygg film.

Freddie Quell (Joaquin Phoenix) är en krigsveteran med uppenbara problem att anpassa sig till det kommande 1950-talet. Alkoholiserad på vätskor man inte vill veta vad det är, utmärglad och irrationell i sitt beteende klarar han inte av att behålla de jobb han får. Mer eller mindre på driven kommer han av en slump i kontakt med den karismatiske och jovialiske Lancaster Dodd (Philip Seymour Hoffman), ledare för Saken, en sorts kult som sakta växer fram i efterkrigstidens USA, som menar att orsaken till människans olycka står att finna i tidigare liv man levt…typ.
Dodd tar snabbt den bräcklige Quell under sitt beskydd och Quell blir snart en del av sällskapets märkliga kärntrupp. Dodd är precis sådär bländande magisk i sitt sätt att både prata och agera att han med lätthet lockar fram en sorts beroendeställning hos sina anhängare, och tycks även kunna charma till sig ekonomiska medel för sin verksamhet. I alla fall till en början.

Anderson låter helt rätt sina två huvudroller ta den största platsen i dramats inledning. Dialogerna och scenerna mellan Phoenix och Hoffman är praktexempel på när två enormt begåvade skådisar går in för sina roller till bristningsgränsen. Just Phoenix är hysteriskt bra vill jag hävda, inte bara i sitt sätt att prata utan även hur han agerar och ser ut. Hoffman vet man ju sedan tidigare vad han kan göra med ett matigt manus, och här gör han sannerligen ingen besviken på den punkten.

charlatan…eller bara trivsam gubbe?

Dramats första hälft är rentav lysande och särskilt engagerande, Anderson sätter upp spelpjäserna, drar ned tempot, låter kameran stanna vid detaljer och varje ansiktsuttryck och inre känsla förmedlas ut till mig som tittar. En sorts märklig envig mellan två män avbryts då och då av en stramt effektivt spelande Amy Adams som Dodds fru Peggy. I början mest i bakgrunden, men ju längre filmen rullar en maktfaktor som till och med hyser viss makt över sin make mot slutet.

Men.
Lika lätt som det i början är att bländas av Andersons manus och visuella kringelkrokar, lika lätt växer frustrationen ju längre mot finalen filmen tar sig. Som om det handlar om ballong som sakta pyser ut. Filmen mattas betydligt i sin sista tredjedel, hackar lite på tomgång och slutet kommer både snopet och otillfredsställande. Och vad har egentligen uppnåtts då? Kanske måste jag se om filmen inom en snar framtid för att förstå den? Eller…kanske måste jag inte förstå den..? Den starka början och det intressanta upplägget börjar svaja märkbart när en sorts stiltje inträder i förhållandet mellan Freddie och Lancaster.

I brist på full insikt får jag istället notera plus på det hantverksmässiga sättet Anderson presenterar sin film. Och att han inte räds att proppa in ett och annat provocerande bildspråk i vissa scener.

The Master lämnar inga större svar på de frågor som dyker upp hos mig, vilket kan kännas frustrerande efter drygt två timmars sittning med detta murriga drama. Ska jag tolka filmen som kritik mot persondyrkan och faran med att överlämna sitt eget medvetande och öde i någon annans händer? Eller är historien bara ett nedslag i regissörens märkliga sätt att visualisera sina egna tankar om alltings varande..?
Sevärd trots allt för lysande skådisar, gedigna detaljer och snyggt foto.
En film som både engagerar och irriterar. Andersons mål uppnått?

Tack till Noble Entertainment för recensionsexemplaret.

Jun 5 2013

Filmspanarna: Manlighet

Manlighet.
I filmsammanhang. Sätt in det begreppet i en smidig kontext den som kan.
Eller vaddå, manlighet som begrepp och uttryck borde väl vara bland det lättare att likt en Beckham skruva in i sitt rätta (film)sammanhang.
Kika på filmhistorien, the past and the present.
Filmer spelar ofta, inte alltid, på våra föreställningar om den perfekta tillvaron. En drömvärld, en plats för hjältar. Och hjältinnor. Där både manlighet och kvinnlighet sätts i speciella uttryck och forum.
Idag kikar Filmspanara på Manlighet (kvinnligheten kommer i juli!).

Jaha. Så hur definierar Du manlighet på film..?

Den där supersmarta typen som listigt undviker alla fällor på film?
Den där urstarke kolossen som tycks klara av vilka badass eller vilka betonghinder som helst?
Den där smidige och bedårande snubben som tycks charma sig rakt in i din förtjusning?
Den trulige, bekymrade, överviktige figuren som mest verkar längta bort någon annanstans?

Ojoj, tittar man på filmhistorien och alla de rullar som pumpas ut,
är det liksom bara att take your pick. Det finns en manlighet för alla böjelser så att säga. Och det finns naturligtvis inget rätt och fel i sammanhanget heller. Olika publik dras till olika typer. Det intressanta är ändå att konstatera att manliga hjältar kanske ändå HAR förändrats lite genom årtiondena. Visst, det finns fortfarande publik för en supertrimmad Tom Cruise som hänger utanpå en skyskrapa och flashar en muskulös 50-årings superkropp, en smidig Johnny Depp som osar sexighet och troligen är rätt många kvinnors (och mäns) ”frikort”.

Å andra sidan finns det numera också plats för en pondusmagad Philip Seymour Hoffman eller en lätt sluskig Rolf Lassgård, som med sina personligheter och en sorts tilltalande karaktärer bevisar att manlighet inte bara behöver komma i form av en väloljad kropp, en vighet, förmågan att knäcka varje badass med en rak höger.

”here´s looking at you kid..”

Visst förändras också manligheten genom åren.
Backa lämpligt antal årtionden och plötsligt var Humphrey Bogart så nära den totala manligheten du kunde komma. Eller?
En ruffig drinkare, hård i repliken mot både kvinnor och män. Tog ingen skit från någon. Slog först, frågade sen.
40-talets mediatyp för hur en manlig rolemodel skulle vara?

Fast forward ett antal år…se där knallar Clint Eastwood runt som Dirty Harry. Tar ingen skit han heller och gör gärna uppror mot inkompetenta chefer och kollegor. Gör processen kort med skurksen.

För att inte prata om Sylvester Stallone. Som John Rambo i First Blood! Va! Vilken snubbe! Tystlåten och stenhård på samma gång. Men skilde sig lite från de tidigare stereotyperna då han också visade sig bära på ett sårbart sinne. Ok, han tog inte heller nån skit till slut och visade vart skåpet ska stå! Och Rocky…tja jag behöver väl liksom inte gå in närmare på det..
Schabloner för modellen på manlighet. Fast kanske inte med ensamrätt. En sorts förändring skulle smyga sig på…

Här kommer ett udda exempel: en film som Staying Alive t.ex. (ju regisserad av Sly förresten!) sportar en vig Travolta som dansare med svårigheter att slå sig fram i showbiz. I många läger utskälld som film och som uppföljare till supersuccén Saturday Night Fever. Själv tycker jag det är en rätt underhållande historia, med en Travolta som dansar skiten ur sig gubevars, och plötsligt framträder en lika stor manlighet i den här rullen med en ”hjälte” som till slut har superkoll på de oerhört snygga danssekvenserna!

Vi vänder blickarna mot den underbara filmen Billy Elliot, som ser en liten kille välja balett framför boxning. Naturligtvis inte utan kontroverser, men likväl en annan form av manlighet på film.

Gamle Clintan blev plötsligt ovanligt manlig på äldre dar utan att vifta med puffra eller klippa till skurks i det oerhört romantiska dramat Broarna i Madison County. Visa mig den kvinna (och man) som inte tycker Eastwood utstrålar en sorts vardagslivsmanlighet där…!

Clint tappar helt fokuset på bron…

Ni ser ju själva.
Antagligen skulle jag kunna ägna 1000 tecken till åt att rabbla manlighet i olika former. Kanske kan vi ändå vara överens om att uttrycket manlighet inte på något sätt har ensamrätt på de hårda, tuffa och mäktiga snubbarna. För varje stenhård och osårbar hjälte på film med värsta muskulösa kroppen, finns det också en annan manlighet som ofta kan hittas i de djupare lagren i helt andra filmer.

Dagens filmindustri verkar också på allvar ha tagit till sig detta faktum, och fokar nu ofta på båda inriktningarna. Borta är kanske det klyschiga 80-talstänket där en sann huvudperson med manlighet gjorde bäst i att spöa någon medelst nävar eller vapen i någon form.
Tack och lov verkar tankar och en inre personlighet nu spela minst lika stor roll när det gäller att porträttera en karaktär med manlighet.

Det känns ganska självklart att manlighet på film är sprungen ur ett litterärt arv från länge sedan, om hur hjältar skulle bete sig.
Blev manligheten en sorts skruvad vision av hur gemene man egentligen ville vara? Att trotsa alla faror, smärtor och prövningar för att vinna flickan på slutet? Nu är det möjligt att jag är ute och filosoferar lite för mycket här…men att vara stark, tålig och inte gråta…det är inte länge sedan dessa detaljer var bland de viktigaste egenskaperna i mångas ögon.
Först då var du en man. Någon som räknades. Hollywood har naurligtvis alltid hängt på framkanten och behandlat samhällets stereotyper på synnerligen effektivt sätt.
Byggt en hel (nästan) industri på sina manliga hjältar, sina figurer som gör saker vi andra bara kan drömma om.

Idag är möjligen filmvärlden lite mer anpassad till rådande verklighetsklimat, men visst, vi ser en bekymrad James Bond med nöd och näppe klara skivan.
Låt vara att Bond numera är märkt av sinnliga ärr, bär på mörka minnen och tvivlar både på sig själv och världen. Trots det är han ändå den där slimmade, coola, snubben som gör sig i vilken kostym som helst, rör sig världsvant i diverse metropoler, tål smällar och stryk som en annan Hercules och uppfyller var ochvarannan klyscha när det behövs.

För det är väl till syvende och sist så kanske ändå, att dagens filmvärld behöver karaktärer ur båda kategorierna.
Någonstans förkroppsligar de ju våra hemliga drömmar och synen på The Man.

Hur ska det bli i framtiden då tro?

Tja, i väntan på detta svar kan ni nu med stor energi kasta er över vad mina bloggkollegor i sfären skriver om månadens ämne:

Jun 27 2012

Moneyball (2011)

Att baseball är en för jäkla obegriplig sport, iaf här i Svedala, är väl ingen nyhet.
Och då har man ändå tragglat en del basebollfilmer genom sitt filmtittarliv. Det snackas om innings där, walks här, curveballs hitten och ditten. Och en sjujäkla massa termer och strategi.
Icke tuggtobaken att förglömma!

Men än mer obegripligt är det då att man kan bli så fast i en film om just baseboll, som ändå lyckas hålla sig till största delen från att visa dessa obegripliga matchscener. Istället bjuds det in till ett snyggt och rappt drama om spelet bakom kulisserna, närmare bestämt en sann historia om den unge sportchefen Billy Beane som i början på 2000-talet vågade utmana hela basebollkulturen när det gällde att sätta ihop ett lag.

Beane (Brad Pitt) inser att det behövs nytänkande om dekislaget Oakland A:s ska komma någonvart. Bort med gamla mumlande talangscouter som dillar om hårdhet i slag och huruvida spelare har bra hållning på planen eller en vacker fru. In istället med analytikern och nörden Peter Brand (Jonah Hill) som baserar sina teorier om det perfekta laget på vad siffror säger. Tabeller, kolumner, statistik och antaganden framväkta i ett datorprogram. Hu skriker de konservativa!

Beane får milt sagt kämpa för sina idéer och gör detta i en film som verkligen andas baseboll, fast utan att fastna i de uttjatade sportklyschorna. Det är dialogdrivet värre och karaktärerna matar snabba haranger till höger och vänster. Utan att det blir vare sig tråkigt eller långdraget. Filmen drar sig en bit över tvåtimmarsstrecket, så visst kan den risken finnas annars.

Men som alltid när en av manusplitarna heter Aaron Sorkin sugs man liksom in i dialogerna, sitter som på helspänn inför de verbala konflikterna och vart det hela ska ta vägen. Sorkin och co vilar sannerligen inte på några gamla nostalgiska sportlagrar, ser till att tempot håller snyggt igång mest hela tiden trots namn- och visst basebollterms-droppande till höger och vänster.

smart sportchef med fördjävlig huvudbonad

Brad Pitt visar ännu en gång att han är en fenomenal skådis, och är han inte galet lik Robert Redford i den här historien?! Till och med när manuset drar ned tempot och låter Pitt umgås med sin dotter utstrålar han en aura av trygghet och känslosamhet som inte är så jäkla vanligt i de leden Pitt kommer ifrån. Den som vid det här laget inte tar honom på allvar som skådespelare bör snarast tänka om!

Mera minnesvärt här är naturligtvis också Philip Seymour Hoffman som tränaren som inte har några större planer på att anamma sin sportchefs galna tänkande om laget. Som vanligt äger Hoffman större delen av de scener han dyker upp i, och lyckas dessutom se ordentligt sliten och framför allt åldrad ut. Imponerande.

Moneyball är både spännande, intressant och engagerande. En händelse som uppenbarligen skakade om i den annars så stelbenta och indoktrinerade världen runt denna märkliga sport. Tack vare ett manus som också behandlar känslor och viljan att utmana blir det avgjort en av de absolut bästa sportdramafilmerna i modern tid. Stannar kvar i tanken utan att spela på klyschorna.
Men…det här med baseboll som sport känns fortfarande rätt obegripligt.

Maj 10 2012

…och så kom Polly (2004)

Och nu, lite lattjolajban med Ben Stiller.
Lite plockeliplock i återtittsäcken och upp med en film som jag kommer ihåg att jag gillade rätt bra vid premiärtittandet.
Och, känslan var inte helt fel. Snarare i underkant.

Kommer på mig själv med att sitta och gapflabba, ja verkligen flabba, åt vissa scener. Kanske beror det på Stillers trivsamhet, kanske på att Jennifer Aniston är så himla söt och rolig på samma gång, kanske på Philip Seymour Hoffman´s underbara sätt att skrika ”raaaiinmaker..” då han ska sätta bollen när de spelar lite streetbasket (och missar stenhårt varje gång!), kanske på Hank Azaria som stekhet dykinstruktör med twistad fransk-engelska… eller också kanske det beror på att det helt enkelt är en ganska förutsägbar trivsamhet som förvisso inte överraskar på något sätt men som tar ett par finfina svängar förbi solskenskvarteret innan mållinjen och får mig att småvissla förnöjt och liksom smådansa ut i köket för att fylla på kaffekoppen när filmen är slut.

Försiktige Reuben (Stiller) har precis gift sig och blir lämnad på självaste smekmånaden av den ytliga nyblivna mrs Reuben (Debra Messing), ett öde som naturligtvis sänker den bäste och som garanterat skulle kunna vara en helt fel öppning på en komedi i ungefär 8 fall av 10. Väl tillbaka i verkligheten och efter lite självlidande träffar han av en slump på en klasskamrat från förr, Polly (Aniston) som är allt Reuben inte är…spontan, slarvig och virrig. Men naturligtvis alldeles underbart levnadsglad…och hur ska nu en mycket försiktig man kunna få en tjej som har som vana att glömma sina nycklar lite varstans…?

Som sagt, inga revolutionerande överraskningar men Stiller och Aniston bjuder upp till en trivsam dans som innehåller både fniss, lite skämmighet, prutthumor, just dans i ordets bemärkelse och rent gapflabb. Släng också in den jovialiske Seymour Hoffman som Reubens minst sagt burduse och självupptagne bästis Sandy (men givetvis med hjärtat på rätta stället) och ekvationen är löst. Tonen i filmen är mer rumsren än utmanande men det funkar det också.

Stiller gör en obehaglig upptäckt

Jag vet att många retar sig på Stiller och hans förmåga att sällan spela något annat än en loserkaraktär som alltid lyckas med bedriften med att vinna flickans hjärta på slutet, men det är något med Stiller och hans sätt. Något som gör att man känner sig hemma i hans sällskap, som en trevlig kompis man bara vill väl.
Jag gillart, och jag gillar honom.

…och så kom Polly är proffsig feelgood med finfin eftersmak och sötma. Ett par tunna och inte så viktiga sidohistorier ramar in Stillers och Anistons lilla flört och gör det här till en av de absolut bättre i genren. Blir man inte på gott humör här får man ingen glass i sommar.
Just det!

Aug 17 2011

Mer från sommarsoffan!

State and Main (2000)

För en filmintresserad kan en film om en fiktiv filminspelning vara väldigt mycket meta, och förhoppningsvis lite underhållande. Speciellt om det är en komedi.

David Mamet, ett ess när det gäller manus och ihopknåpande av diverse intriger, tycks här ha fått fritt spelrum att svänga till en liten historia om ett filmteams minst sagt envisa bekymmer i tillverkandet av en komedi. Mamet står dessutom för regin, och har lockat till sig namn som William H. Macy, Alec Baldwin, Julia Stiles och Sarah Jessica Parker i rollistan.

Men det är naturligtvis Philip Seymour Hoffman som sticker ut. Som den tafatte och blyge manusförfattaren Joseph i filmen sprider han skön osäkerhet och mysfaktor. Speciellt som han lyckas kära ned sig i en av invånarna i den lilla stad som invaderats av filmteamet. Macy är hittepå- filmens regissör som får ligga i för att ha någon som helst kontroll på allt som sker till höger och vänster. Lokalbefolkningen krånglar, manuset måste hela tiden skrivas om, Baldwin som den stora stjärnan, med smak för väldigt unga tjejer, måste ständigt hållas efter, den kvinnliga stjärnan Sarah Jessica P vägrar visa brösten i nyckelscener (men kan tänka sig att göra det för lite extra betalt). Kort sagt, det händer lite av varje här. Lägg därtill ett par lokala affärsmän som tänker sig göra en extra hacka rent ekonomiskt för att ha Hollywood runt husknuten.

Som komedi är det rätt trivsamt, om än rejält överdrivet (får man hoppas!). Mamet har uppenbarligen varit med i Hollywood ett tag och får säkert in ett par träffsäkra smällar mot branschen med galenskaperna i den här historien. Rätt rappt tempo i all sin snurrighet, det är många biroller som ska råka ut för både ett och annat. Tonvikten läggs dock på alltid sevärda Macy och Hoffman, där just Hoffman väl är den som i slutet får stå för den sansade och lite vettiga inriktningen i den här filmen.
Kul bagatell som lämnar lite feelgoodkänsla efter sig.

Ironclad (2011)

Behöver världen egentligen ännu en film om engelsk medeltid, ett stort slott, en grym kung och en mystisk, plågad men naturligtvis ädel, främling som fixar alla ur knipan? Troligen inte. Men å andra sidan är det väl egentligen inte så jättemånga filmer utav alla de som produceras årligen som heller behövs, så det kanske inte är något att fundera alltför länge på.

Här en fantasifull utläggning med viss faktisk bakgrund om den impopuläre och rent avskydde Kung John som år 1215 mer eller mindre tvingades till att underteckna det inte helt okända Magna Carta, vilket märkbart reducerade hans makt i riket till förmån för alla fria herremän, baroner och grevar som fick mer kontroll över sina egna ägor.
När filmen börjar har Kung John (Paul Giamatti) bestämt sig för att det ändå får vara nog med tramset, samlar ihop en armé av legoknektar och annat löst folk för att systematiskt och gärna medelst våld ta tillbaka land och borgar längs vägarna i England. Naturligtvis passar han på att göra processen kort med de som sätter sig upp mot honom, vilket absolut inte är ett bra sätt att samla pluspoäng om man redan är allmänt hatad.

Det enda som egentligen återstår innan makten är tillbaka i kungens händer är att lägga beslag på borgarnas borg, Rochester Castle (”den som kontrollerar borgen kontrollerar England!”) Rättrådiga kämpar tänker dock inte ge sig och därför samlas en måhända liten men effektiv skara i borgen som strax blir belägrad av kungens trupper, varvid ett utnötningskrig tar vid. Laguppställningen i borgen innehåller alla typer enligt standardformuläret som är så vanligt i filmer av denna sort. De opålitliga men godhjärtade, de godmodiga, de tvivlande, den vackra (förstås!), de tveksamma och lite förrädiska, och naturligtvis den tyste, dystre, hemlighetsfulle ärrade veteranen från korstågen som är en jäkel på att slåss trots sin gudstro.

Inga som helst överraskningar på manusfronten, men rätt välgjort och detaljrikt även om det väl får klassas som lite fattigmans-Robin Hood i utförandet och budgeten. Dramatiskt och våldsamt värre i vissa scener, möjligen det man kunde ha kortat ned lite utan att historien hade blivit sämre för det. Varning istället för lite för effektsökeri med flygande kroppsdelar till höger och vänster.

James Purefoy (misstänkt lik Thomas Jane!) klarar sig här betydligt bättre i huvudrollen som ärrad korsriddare än vad han gjorde som hattbeklädd kämpe i Solomon Kane. Brian Cox tycks alltid ha en plats i vilken historia han än dyker i, men den som naturligtvis äger varje filmruta han medverkar i är Paul Giamatti som enerverande kungajäkel. Skönt överspel som trimmas ihop perfekt med Giamattis förmåga att med högtravande minspel och dräpande kommentarer krama det bästa ur sin rollfigur.
Stundtals snyggt utfört men i slutänden ändå en typisk mellanfilm.

Okt 28 2010

Charlie Wilson´s War (2007)

Det märkligaste med den här historien är att den är sann. Och någonstans i bakhuvudet flimrar uttrycket ”bara i USA gott folk, bara i USA…” förbi. Låt vara att den i Hollywoodsk version är lite sockrad, saltad och sötad på bra många ställen, men i grund och botten inträffade faktiskt det som förevisas mig under knappt två timmar.
Charlie Wilson (Tom Hanks) är en playboyliknande kongressman från Texas som lever ett ganska ytligt och bekymmersfritt liv i Washington runt 1980 där fester, alkohol, kvinnor och för all del droger finns att tillgå utan större problem. Ett tv-inslag om ryssarnas invasion och stadiga utrensning i Afghanistan får dock upp ögonen på Wilson och han börjar undersöka möjligheterna att via CIA´s mörka vägar öka finansieringen av mer vapen till de afghanska rebellerna. Med sig på den här ovanliga resan får han en välbärgad socitetsdam (”den sjätte mest rika kvinnan i Texas…”) och en sluskig, avdankad, men synnerligen effektiv CIA-agent.

Trots sin något kanske föga upphetsande innehållsdeklaration är detta mer eller mindre en liten pärla till film, och anledningen till det stavas Aaron Sorkin. Denne gigant i mina ögon vad gäller smarta politiska manus med sting  och som kanske mest är känd för att skapat världens bästa politker-serie, The West Wing. Här briljerar han med ett galet bra manus som innehåller några av de mest slagkraftiga dialoger jag sett och hört skådisar framför på mycket länge. Udden i historien och replikerna gör också att filmen blir rolig, knivskarpt vass i ironin och till och med lite spännande. Regissören, den icke helt okände Mike Nichols, vet hur att behandla historien och någonstans finns till och med en godhjärtad ton över det hela även om det vävs in i omoral, ytlighet och ironi.

Tom Hanks är naturligtvis helt perfekt som den munvige kongressmannen som till början är mest känd för sina fester och att han alltid ställer upp och röstar ja om någon ber honom snällt. Under resans gång förändras dock Wilson från den oseriöse politikern till den kännande medmänniskan. Sedan kan man alltid ha åsikter om bakgrunden till Wilsons förvandling och varför just Afghanistan kom i hans blickpunkt, förutom att väldigt många fick en anledning till att lufta sitt kommunisthat och såg chansen till att döda ryssar. Filmen gör månne det lite lätt för sig och väljer till största delen att undvika de hinder och frågor som ändå måste han funnits runt Wilson´s agerande då när det begav sig. Hanks klarar dock sin uppgift med bravur, liksom Philip Seymour Hoffman som blir helt sagolikt bra som den illa omtyckte CIA-agenten Avrakotos. (Scenen där han på ett mycket effektivt sätt skäller ut sin CIA-boss är obetalbar!). Julia Roberts dyker upp som rik socitetsdam, gör sitt jobb, men är kanske den som blir minst engagerande i historien. Hennes pengar och kontakter blir viktiga för Wilson, men Nichols väljer tacksamt nog att inte låta det hela utveckla sig till en dravlig kärlekshistoria dem emellan. Något som enligt extramaterialet inte fanns i verkligheten heller, även om en viss attraktion fanns mellan dem.

Charlie Wilson´s War är underhållande och firar stora triumfer med sin vitala och energiska dialog från Sorkin. Ibland är tempot och humorn så hög att det blir en ren njutning i bästa berg- och dalbane-stil att följa med i historien, vilket naturligtvis gör att mitt fokus behålls hela filmen igenom. Trots sitt yttre skal om hemlig finansiering av ett smutsigt krig är det roligt, värmande och presenterat med en sorts smartness som får mig att uppskatta filmen hela vägen. Så är jag ju också en sucker för snabba och rappa dialoger närhelst det finns tillfälle att ta del av dessa. Trivsamt!