Etikettarkiv: Michelle Monaghan

Okt 10 2017

Sleepless (2017)

Vi tar lite mer Jamie Foxx i oktober.
Här en polis med tvivelaktig (?) moral som ställer till det för sig när han och kollega på Las Vegas-polisen snor kokain från helt fel kingpin. Plötsligt blir privatlivet, och hans son, lidande. Samtidigt börjar den slitna Bryant (Michelle Monaghan) på Interna Utredningar att snoka i Vincents (Foxx) förehavanden, fast besluten att sätta dit honom en gång för alla. Spelplatsen är alltså glitttriga Las Vegas och huvuddelen av rullen utspelas på slemmige glidaren Rubinos (Dermot Mulroney) kasino där både det ena och andra händer.

Thrilleraction, kidnappningshistoria, dubbelspel, knarkaffärer, alla lurar alla…ackompanjerat av Las Vegas-natten ständiga och aldrig sinande glitter.
Rullen är en ny version av den franska stänkaren Nuit blanche från 2011, och den här Hollywoodversion kan NATURLIGTVIS inte mäta sig  med originalet. Därmed inte sagt att detta är apskit. Foxx sköter sig ändå bra, får herrans mycket att stå i. Monaghan har minst lika mycket att jonglera när hon ska kryssa mellan vilka som är good guys och badasses. Möjligen försöker filmen leka lite Tarantino mixat med Guy Ritche…men det är inget felskär som stör direkt. Bakom den här rullen en helt (för mig) okänd schweizare som heter Baran bo Odar (japp, bo ska vara litet).
Han når såklart inga himmelska höjder med detta hopkok, men nog duger det att vila ögonen på för stunden. Standardösig action med lite lagom murriga twister och sedvanligt filmvåld.

Inget nytt under solen, men inget bonkers heller.

 

Maj 2 2017

Patriots Day (2016)

Har regissören Peter Berg hittat sin nisch?
Efter 3 rullar som alla baserar sig på verkliga händelser, och dessutom sätter den amerikanska patriotismen i förarsätet, är det synnerligen nära till hands att malla in honom i detta fack.

Dagens rulle är dessutom kanske den svulstigaste och mest känslospelande av dem alla. I april 2013 inträffar den ökända bombningen av Boston, mitt under det klassiska maratonloppet. En världshändelse såklart, men också en attack på staden Boston. De flesta av oss vet ju såklart hur det gick i jakten på förövarna och att Boston dessutom reste sig efter attacken. Här kommer nu Berg´s version av det hela.
Naturligtvis ÄR det tacksamt filmstoff att berätta ur dramaturgisk synvinkel. Fattas bara annat.

Men, är det intressant för någon annan än möjligen de som var där, eller bor i Boston? Intressant och intressant…jag skriver hellre att Berg tar chansen att visa hur en hel stad faktiskt slöt upp runt sina myndigheter, främst polisen och FBI. Hur en katastrof uppenbarligen kunde hanteras på ett bra sätt. Du som tittar på rullen, eller läser den här texten, kan vara hur spyfärdig som helst på flaggviftande och patriotism the american way…men du skojar inte bort att Berg är synnerligen effektiv som berättare och mixar känslomässiga scener med spännande drama. För, trots att vi på förhand vet utgången på det hele…blir det satans spännande när Bostonpolisen och FBI stänger ned hela Boston i jakten på gärningsmännen. Tusan, Berg slänger till och med in en hederlig gammal shootout! Som påminner om den i Heat! Och som dessutom är alldeles sann och återgiven på ett (enligt uppgift) autentiskt sätt.

dagen börjar i sportens fredliga tecken

Till sin hjälp har Berg (som vanligt) Mark Wahlberg. Tredje gången gillt, och trots att Marky nog aldrig kommer att dra hem en Oscar…har han förmågan att trolla fram sådana där vardagsgubbar som det är lätt att gilla. Här som polismannen Tommy Saunders (enligt uppgift den ende i storyn som faktiskt är påhittad!). Övriga biroller sportar också upp det tunga gardet i form av ess som Kevin Bacon, John Goodman, J.K. Simmons och Michelle Monaghan.

En blytung mix av snygg dramaturgi, bra musik, snygga bilder på Boston (med autentiska klipp från den ödesdigra dagen obehagligt bra inklippta), hängivna skådisar..och framför allt bra berättande av en story som möjligen på förhand skulle kunna ha känts spekulativ och profiterande på den tragedi som utspelades där och då på gatorna…men som istället blir ett uttryck för både ilska, realistisk patriotism och en trovärdig styrka hos alla inblandade. En patriotisk rulle. Javisst. Men en rulle med fog för det..och som lyckas sätta fokus på det som alla kan ta till sig. Är detta bland Bergs bästa rullar? Troligen.

Trots den amerikanska vinkeln en film som i dagens världsklimat kanske berör alla.
På ett eller annat sätt.

Aug 22 2016

Sommarklubben: Kiss Kiss Bang Bang (2005)

kiss_kiss_bang_bang_ver1Manusmannen Shane Black´s regidebut är inget annat än en mumsigt välsmakande karamell!

Det egna manuset virvlar runt i ett glittrigt Los Angeles och öser ut sköna scener i parti och minut. Dessutom låter Black rullens huvudperson, Harry Lockhart (Robert Downey Jr), vara filmens berättare på ett manér som bryter den fjärde väggen helt underbart roligt sätt! Ett lurigt trix som alltid är på gränsen, men här fixas biffen med den äran!

Harry, en simpel inbrottstjyv från New York, får via märkligt missförstånd chansen till att provfilma för en filmroll i Hollywood! Väl där dras han (återigen via märkliga missförstånd) in i en luguber och shady historia bland de rige i Tinseltown. Dessutom springer han på sin barndomsvän, snygga Harmony (Michelle Monaghan), och den buttre privatdeckaren ”Gay” Perry (Val Kilmer). Downey Jr och Kilmer passar galet smutt ihop och kastar vassa repliker mot varandra. Monaghan glider liksom med på köpet med sin energi och envishet. Trivsamt!

Black har en härlig känsla för tempo och snabba repliker. Här få han dessutom chansen att ta ut svängarna kanske lite mer än han gjort med tex Dödligt Vapen-rullarna. Humorn är tuffare, våldet lite råare, känslan lite ”vuxnare”. Regissören har sagt att han läste ett antal Raymond Chandler-deckare för att komma i stämning inför sitt nedplitande av manus för rullen…och det märks. På ett mycket bra sätt! Detta toppat med en del rena humorscener gör den här rullen till en assnygg förövning till Blacks alster The Nice Guys 2016!

Snurriga turer, tuffa typer och lite av en svunnen noir-känsla!
Plus humorn!

Fulspel i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

 

Dec 30 2015

Pixels (2015)

pixels_pacman_0Alla älskar att bara hata Adam Sandler.
Hej oförtjänt tycker jag, då mannen ändå varit med i ett antal rullar med fin mysfaktor. Liksom han gjort ett par rejäla sunkrullar, det ska man icke glömma.

Men att han skulle liknas vid spetälska i filmvärlden känns lite taskigt.
Eller också är det bara jag som gillar snubbens humor. När han får till det.
Idag teamar han upp med regissören Chris Columbus. Kan nåt gå fel då? Columbus, en rutinerad räv som givit oss alster som Ensam Hemma, Harry Potter, Mrs Doubtfire. För att nämna några. Ingen kaninskit där direkt.

Och, det går faktiskt, FAKTISKT, inte fel här heller. Förutsatt att man är lite på ”det” humöret alltså.
Sandler gör en..Sandler-gubbe, vitsig, finurlig och gammal champion i tv-spel på 80-talet. Nu en vanlig svennebanan som jobbar som kabel-tv-installatör. Bäste kompisen Cooper blev USA:s president och ser ut som Kevin James! Hoppsan! Ytterligare en anledning för belackarna att såga filmen. Lägg till detta Peter Dinklage som kaxig…tja…småväxt man, Sean Bean som bister britt och Michelle Monaghan som militärsnyggo.

En laguppställning som ger sig i kast med den kalasknasiga storyn om att jorden invaderas av främmande makt medelst gamla arkad-tv-spelsfigurer…med Donkey Kong och Pac Man som superbadass!!! What!??! Varför?? Det finns såklart en lagom knäpp förklaring till det också….ack det gamla 80-talet kommer tillbaka och biter oss i baken på det mest oväntade sätt…haha!
Låter det knasigt!? Det ÄR knasigt!! Superknasigt!

Pixels-2

förklara detta..den som kan.

Men, Columbus får ordning på kaoset och ur detta spinner en rätt trivsam och småkul historia fram. Med snygga effekter. Mest kul för oss som var unga på 80-talet? Tja, kanske. Alla referenser i skämten. Alla liknelser som får nostalgivibbar att flyga genom luften. Skämten är SÅKLART låga och lättköpta…men kom igen….VAR passar det bättre om inte i en sån här film om…TV-SPELSFIGURER ON RAMPAGE!

Den som letar mening och djup i filmtittande…letar självklart vidare.
Vi andra fnissar lite lagom förtjust åt tönterierna som pågår..och kom igen..Sandler är ändå rätt lugn idag!

Trevlig tramsstund på riktig knasbollestory!
Ibland behövs sånt också.

 

Aug 12 2015

Sommarklubben: Mission: Impossible III (2006)

MI3posterSom av en händelse beslöt sig även superagenten Ethan Hunt för att titta in i årets Sommarklubb en sväng också!
Najs!

Även om M:I Rouge Nation firade stora triumfer sommaren 2015…ska vi inte för ett ögonblick glömma bort denna tredje del i franchisen. Då del 2 var mer eller mindre uppenbart svag och bara ett staplande av ett gäng actionscener utan vettigt manus, togs det säkra kortet fram här i form av regissören J.J. Abrams som visste hur man bygger spänning i kombo med maxad action OCH ett flow i storyn!

Är detta den mest personliga rullen om Tom Cruise och hans agent Hunt!? Kanske va. Speciellt när frugan Julie (Michelle Monaghan) dras in i det luriga spelet runt badasset och skurken Davian (Philip Seymour Hoffman). Och kom igen; har serien haft en mer ondskefull skurktyp!? Tillåt mig tvivla. PSH är iskall och nedtonad på ett otäckt och illavarslande sätt. När han väl tappar det då och då blir han fan rent jävla skrämmande! Hu!

Den som törstar efter maxad action behöver icke gnälla.
Det är snygga scener, fräsiga hopp mellan kontineter (som vanligt)…och att bryta sig in i Vatikanen….det är ju bara för skönt. Bäst är annars en jäkligt vass shootout på en bro samt den stressframkallande början på rullen. De första minutrarna är galna och man undrar vad i helvete som pågår!!

Är denna tredje del lite bortglömd nu när Ghost Protocol och Rouge Nation satte ribban ännu högre? Det kan vara så.
Därför slår idag Sommarklubben ett litet extra slag på trumman för en av de mer tätare och rejält mustiga delarna i M:I-serien. Kanske inte lika halsbrytande som just de efterföljande rullarna…men lika intensiv och adrenalinframkallande.

Sekunderna jagas i sommarnatten.

Maj 13 2014

TV-Landet: True Detective (2014)

Dags för lite NYA GREPP på filmbloggen.
Här kommer en ny sektion som fokar på…TV-SERIER! Tjohoo!

Är serier på dumburken ”The New Black?”
Kan så vara. Har det någonsin flödat så mycket serier genom kanalerna? Har vi HBO att tacka för utvecklingen? Netflix? Boxar och streamade serier ersätter de vanliga tv-tablåerna?
Troligt, och inte mig emot.

Flmr tutar igång i stor stil och nedan följer tankarna efter att ha skådat en av de tyngsta serierna around just nu. Detta omtalade och hajpade snutdrama från den kväljande varma och obehagliga södern i USA. 8 avsnitt, och sedan upplösningen. Kan det vara nåt?
Vi tar reda på det!

Först en generell genomgång och lite funderingar om serien, SEN blir det GROV spoliervarning då jag tänker gå in på vissa saker i detalj och fundera utifrån detta. Du som alltså INTE sett serien ännu, eller sett den färdigt, bör inte läsa vidare när den stora varningen kommer längre ned! Men fram till dess hänger du väl med?!

*******

Jaha ja.
På ytan en av alla dessa snutserier om ett mord som ska lösas. 1995 hittas en ung kvinna mitt ute i ingenstans på en åker i den amerikanska södern. Till synes ritualmördad och lämnad i en obehaglig pose. Det faller på rutinerade snuten Marty Hart (Woody Harrelson) att ta sig an fallet. Som sidekick får han nykomlingen och inåtvände Rust Cohle (Matthew McConaughey), som hellre förlorar sig i anteckningar och märkliga livsfilosoferingar än kör den traditionella snutstilen. Marty är mer pang på. Vaga spår och nästan inga ingångar till fallets lösning.

Samtidigt som denna mystiska mordutredning försöker famla sig fram kastas vi då och då framåt i tiden och möter Cohle och Hart anno 2012 där de tycks sitta, var för sig, i något sorts förhör om svunna tider. Genom tillbakablickar berättas sakta den obehagliga historien, där vi kan konstatera att Marty och Rust inte har mycket gemensamt, att Marty har fru och barn men inte verkar speciellt lyckligare för det, att Rust lider av ett enormt mörker inom sig och verkar bära på oerhört tunga stenar. De båda männens sätt att vara kommer mer än en gång att ställa till det för dem i det gemensamma jobbet i att hitta en mördare vars budskap man heller inte riktigt blir klok på.

Det finns en enorm tyngd över den här serien. Dels att två så pass stora stjärnor plöjer ned så pass mycket tid i huvudrollerna, men dels också att manusförfattaren och upphovsmannen Nic Pizzolatto serverar en story som skalar av så mycket mer än vad som först syns. Mina tankar går omedelbart till Twin Peaks i sin prime, Chiefs (kommer ni ihåg den!?)…eller varför inte Lost när det var som bäst och mest gåtfullt. Som tittare ser du här också vad som  utspelas…men vad betyder det? Vad ligger under och klämmer? Skaver?
Två andra genidrag är i mina ögon att köra med samma regissör, Cary Fukunaga, i alla avsnitten. Stilen blir densamma genom hela serien och känns sammanhållen. Och så det smarta i att hålla sig till ”bara” 8 avsnitt. Vilket i sin tur gör att det känns som en lång långfilm, jag hinner komma ned så pass djupt i mitt engagemang för karaktärerna, men det blir aldrig utdraget eller och konstgjort….eller tomgång.

Stänker Woody och Matt Mc lite extra glans över tillställningen? Visst är det så! Mycket av skriverierna har den här våren handlat om Matt´s förmåga till karaktärsspel, hans hängivna all-in-style för sina roller…vilket ju tex Dallas Buyers Club inte minst bevisade. Frågan är om han inte är bättre här dock!? Rösten! Den raspiga och olycksbådande! Ingen kan som McConaughey sitta rökandes framför en kamera och leverera olycksbådande livsfilosoferingar med sådan lågmäld tyngd och pondus! Som att man som tittare håller andan och väntar på vad tjommen ska säga härnäst. MEN, glöm inte heller Woody. Kanske han kommer bort lite här i boosten runt Matt? Harrelson gör en makalöst bra tolkning av en till synes slabbigt klyschig snut från sydstaterna som har mer eller mindre beklagansvärda egenheter för sig. Eller syn på vardagen. Begåvade Michelle Monaghan har fått jobbet att vara Hart´s hårt prövade fru i åtta avsnitt. Inte ett lätt jobb.

Till seriens stora förtjänster hör att man verkligen satsat på detaljerna. På det visuella i geografin (fotot är makalöst bra!), MUSIKEN, på sättet Marty och Rust åldras genom åren. Hur smart man framställer deras olika personer rent bildmässigt. Det känns verkligen som att man är med de två huvudkaraktärerna genom hela serien. Att man tar dem till sig, vill hänga med dem, försöka förstå Rusty´s mörker, skrika till Marty att han får skärpa till sig när han sätter sig i problem titt som tätt. Just kemin mellan Woody och Matt Mc är MYCKET BRA. Sömlös, i symbios med varandra. Stora och starka ord, javisst. Är de värda alla superlativer? Utan tvekan. Att de båda dessutom kommer från södern i verkliga livet, hjälpte säkert till i tolkningen av de här två poliserna.

Så, vad är det hela då? Ett drama, en thriller? Ockulta obehagligheter? Kanske är det allt.
Mest ändå ett drama som likt en lök innehåller flera lager att skala bort. Det finns ett mordfall, spår som kommer att leda de beprövade poliserna i olika riktningar. Fallet kommer att påverka dem på sätt de kanske inte hade räknat med…och det kommer att få konsekvenser för deras framtida vänskap. Något som manusmannen Pizzolatto VERKLIGEN lyckas få fram i sina hopp fram och tillbaka i tiden.

Verkar det flummigt? Konstigt? Bara en i raden av alla tv-serier som vill sticka ut så mycket som möjligt? Jag  säger NEJ på det. Om du som tittar tillåter dig att följa med in i den här gruvliga storyn, bjuds du på personporträtt som just nu går utanpå det mesta som bjuds i serieväg. True Detective är superduperhajpat…men av en anledning. Det finns belägg för de stora orden…och vartefter belönas man också som tålmodig tittare med förklaringen till den kanske märkliga titeln.
En av tv-världens STORA höjdare just nu!
Rekommenderas varmt.

Tv-Betyget:

 

 

 

 

GALET GROVA SPOILERS NEDAN!!! LÄS INTE VIDARE HÄR OM DU INTE SETT ALLA AVSNITTEN!

****************************************************************************************
****************************************************************************************
****************************************************************************************
****************************************************************************************
****************************************************************************************
****************************************************************************************
****************************************************************************************
****************************************************************************************
****************************************************************************************

KOM IHÅG ATT DU ÄR VARNAD….

 

 

 

 

…så….

 

 

 

 

 

….hur ska man tolka det man sett??
The Yellow King. Carcosa. I det som man trodde skulle bli en storstilat sanslös obehaglig upplösning…dolde sig istället….självinsikt!?
Att Rust ÄNTLIGEN facade sina inre demoner? Att han vågade släppa ut sin sorg och saknad och frustration över minnena av sitt barn? Att han kunde ge Marty sin sorg, och att  denne i sin tur kunde ta emot den på det bästa av sätt en riktig buddy ska kunna göra?

Jag har sett finalen två gånger nu och slås av hur smart Nic Pizzolatto egentligen bara använt ramstoryn, mördarjakten, som en detalj för att beskriva de två männens utveckling. Hur de förvandlats i slutänden till de två gubbar som de kanske längtat efter att vara hela tiden. Notera hur Marty bryter ihop i sjuksängen på slutet. Släpper allt för honom också? Har han äntligen fått en inre frid? Rustys breakdown i finalscenen är lite filmmagi av bästa märke. Lägg märke den svarta natthimlen med stjärnorna ovan dem som får mycket plats i bilden. Ger ett skimmer till det Rusty berättar. Symboliken känns härlig.

När man som tittare också kommer ned på samma nivå som Pizzolatto´s manus fattar man grejen. Att ondskan i världen finns överallt hela tiden, att man aldrig kan rensa ur den helt…men att man man alltid kan bli en bättre människa om man vågar fronta sina svagheter, demoner och dela med sig av sin oro.
Eller?
Vad är det Rusty ser i slutet hos dåren Errol? Inbillar han sig? Visar sig det faktiska mörkret för honom eftersom han är så ”mottaglig”? Är det det samlade mörkret av alltings fasa? Bär vi alla på mörker och viss ondska, men många av oss kontrollerar det…? (”take off your mask..!”)

Sista avsnittet blir mer som en transportsträcka fram till de sista minuterna..eller uppgörelsen i de konstiga tunnlarna. Just där och då, när både Mary och Rust smyger sig fram, är svettigt värre! Vad väntar jag mig ska hoppa fram!? En Hannibal i mask!? En besatt Regan i bästa Exorciststil? Man vet ju liksom inte vad som döljer sig. Spåren och signalerna fram till hit skvallrar ju helt klart om att en monstruös mördarsekt i allians med djävulen väntar med full arsenal bakom nästa otäcka hörn.
Eller nåt liknande. Och kanske gör de det någon annanstans? Att läskige Errol bara var toppen av ett isberg. Finns hemskheterna djupt begravda i det murriga södern…och att kanske kommande säsong ska nysta vidare…?

Nu när det gått ett tag sedan finalen inser jag det genialiska i serien. Att vi som tittare (du också?) i vår iver över att inte missa en sekund i jakten på denna/dessa mördare…kanske missade helt eller delvis att det egentligen handlar om Marty Harts och Rust Cohles egen väg till insikt, förlåtelse och förmåga att hitta meningen med sina liv.
Och att Rust aldrig slutade vara en person, en polis, som drevs att ett sorts patos. Även när han stängdes av, slutade som snut, eller flackade runt alla de där åren.
En True Detective.

Håller du med?
Emot?
Kommentera gärna denna monstertext och vilda funderingar, vill du inte avslöja något för dem som ev. inte sett slutet kan du skicka funderingarna via mailen såklart!

Dec 6 2013

Penthouse North (2013)

Bakisfilm.
Tidsfördriv när hjärnan inte vill jobba alltför mycket.
Lagom klyschig underhållning en vardagskväll när man varken vill eller orkar ge sig in i något direkt avancerat.

Javisst. De här filmerna som inte kräver så mycket av oss som tittare har rätt många namn. Och kommer i många former. Ofta direkt-på-dvd-alster som aldrig skulle haft en chans att locka några besökare till biosalongen. Men vaddå, de behövs väl också. Jag tror på balans i det mesta, och någonstans kan man inte klandra den här marknaden, sfären, träsket, precis under A-ligan där de stora produktionerna slåss om gunsten.

OCH, det roliga är att ibland kliver ju en och annan stjärna ned i den här divisionen och gör ett litet gästspel. Liksom det är en värld fylld av de där starsen som kanske peakade för sisådär runt….15 år sen eller nåt.
Idag bjuds man minsann på en mix av just detta.

Rätt duktiga Michelle Monaghan ikläder sig här rollen som Sara, en krigsfotograf som genom att vara på fel plats vid fel tillfälle blivit blind. Puts väck med den karriären. Tre år senare lever hon ett stillsamt liv med boyfrienden Ryan högst upp i ett flådigt penthouse på Brooklyn, med utsikt mot Manhattan. Våningen tillhör Ryan, vilken man direkt fattar diverse misstankar mot. Och mycket värre blir det ganska raskt när familjeidyllen invaderas av ett badass som omgående ser till att Ryan medelst dödligt våld blir en ex-pojkvän. Snart på platsen ytterligare en otrevlig typ som meddelar den skräckslagna Sara att Ryan i själva verket var en hal vessla som inte bara ljugit för henne utan också stulit både pengar och annan grannlåt från skurksen, och nu är det bara för Sara att avslöja var stöldgodset finns gömt i våningen.

Som ni hör, traditionell homeinvasion-thriller.
Knorren med Saras blindhet utnyttjas förstås enligt konstens alla klyschor, vilket också innebär att kameran även ger sig på att luras med oss som tittar. Men naturligtvis innebär dagens standardmanus också att det hjälplösa offret framåt finalen plötsligt förvandlas till värsta handlingskraftiga och stenhårda hjältinnan. Monaghan spelar ändock på bra med sitt handikapp och matchas ganska smutt av gamle Michael Keaton (yes där har ni den andra ingrediensen i mixen som beskrevs ovan) som den smoothtalkande psykopaten Hollander. Lite äldre, lite tunnhårigare, lite trindare, men samma stundtals pigga ögon. Han gör sig i badassroller, gamle Batman. Den otrevlige och knivälskande Chad (Barry Sloane) utgör den tredje parten i detta…tja..typ av kammarspel.

-”joho, det ÄR sant. jag VAR Batman en gång i tiden…!”

Regissören Joseph Ruben (Sova med fienden) håller det ganska stramt, enkelt och straightforward. Spelplatsen är nästan uteslutande våningens olika rum och den flashiga altanen med utsikten mot Manhattan. Någonstans under filmen kommer jag plötsligt på mig med att sitta och tänka på att det nog vore lite intressant att se den här storyn på en teaterscen! Ok, varför man nu skulle vilja det?! Men det är något med formatet och de begränsade ytorna huvudpersonerna vistas på.

Vänta er nu inga nya grepp eller snygga krumbukter här. Det är såklart en traditionell katt-och-råtta-lek där skurksens övermod och underskattning ställer till det för dem. Vaddå, det var väl ingen spoiler. Kom igen nu.

Penthouse North är standardthriller utan någon som helst överraskning i bakfickan. Dock..faktiskt lite trevligare i smaken än jag trodde den skulle vara. Vilket nog främst beror på Keaton som tycks har rätt roligt här. Inget de inblandade behöver skämmas för alls.
Ok, de behöver ju inte jubla heller.
Lättglömt men inte helt oaptitligt.

Maj 25 2012

The Heartbreak Kid (2007)

Ben Stiller igen.
Som losersnubbe igen.
Nu är han sportbutiksägaren Eddie som också han (surprise) tycks ha otur med det täcka könet. Enligt hans pappa i filmen, lämpligt nog hans riktiga pappa Jerry Stiller, har Eddie fått ligga alldeles för lite i livet och behöver sig ett rejält skjut för att komma på fötter.

Eller kan den söta och spralliga Lila (Malin Åkerman) möjligen vara svaret på livets gåtor? Efter traditionella musiksatta romantiska klipp är det giftermål och smekmånad i Cabo San Lucas som gäller. Varför nu alla par i amerikansk film envisas med att åka dit…?

Väl framme i Cabo har Eddie med visst fog börjat misstänka att Lila har en annan sida också, en som inte är lika charmerande. Uttrycket ”devil in disguise” har väl aldrig passat så bra som här. Och inte blir det bättre av att stackars Eddie mitt i den begynnande ångesten springer på Miranda (Michelle Monaghan) som är sådär äckligt genomtrevlig och enkel och på alla sätt bedårande. Snacka om att Eddie sitter i rävsaxen.

Vi har alltså återigen Ben S i prekärt läge. Kanske hans specialitet i det här facket. Kanske också en sorts förbannelse. Kan karln egentligen spela något annat än stackars Eddie-figurer, lidandes igenom ett filmmanus för att i slutänden ändå vara den som får kyssa den rätta? Dagens golgatavandring har vi sett förut, ett antal gånger, men som av ett ödets ironi funkar det just tack vare att det är Stiller som står för drivet och minspelet. Man får inte lika mycket feeling för honom här som i tex …och så kom Polly, men ingen kan spela Average Joe som han gör och faktiskt komma undan med det.

en man och hans she-devil

Bröderna Peter och Bobby Farrelly tycks ha dragit ned en aning på nivån vad gäller opassande politiskt inkorrekta humorinslag. Mina två favvo-Farrellyalster kommer alltid att vara Den där Mary och Mina jag och Irene, då de tilläts (eller tog sig friheten) att fläska på med diverse plumpheter som emellanåt var hysteriskt roliga.

Kanske bröderna har blivit äldre och lite mer kontemplerande för här ligger trots allt huvudspåret på romantiken och mer traditionell förväxlingshumor. De gånger regibröderna låter fräckheten sväva ut en aning är det tack vare just Malin Åkerman som hinner visa sig upp sig i alla möjliga osedliga positioner. Just Åkermans sätt att bjuda på sig själv även i mindre smickrande sekvenser gör att hon känns perfekt i rollen. Michelle Monaghans uppgift blir den mer traditionella, återhållsamma och svala.

The Heartbreak Kid gör precis vad den ska när huvudpersonen heter Ben Stiller. Manuset bjuder naturligtvis inte på några större överraskningar, även om vägarna tas via ett par mindre twistar och stickspår, och som trevligt tidsfördriv fyller filmen sin uppgift mer än väl. Inte så att jag vrålgarvar dock.

Jul 11 2011

Source Code (2011)

Att ta del av den här historien är som att lite ofrivilligt hamna i Bill Murray´s dilemma i den underhållande Groundhog Day. Minus humorn då.

Colter Stevens(Jake Gyllenhaal), amerikansk pilot på uppdrag i Afghanistan, vaknar upp och befinner sig mot alla odds på ett tåg på väg mot Chicago. Mitt emot honom sitter en vacker kvinna och tilltalar honom med ett helt annat namn. Som om detta inte vore nog upptäcker han också snart att han har ett helt annat utseende. Stor förvirring och jag som tittare fattar att det är något skumt i görningen, precis som det ofta är i filmer av den här sorten.

Dessvärre hinner inte Colter fundera alltför mycket på stundens benägenhet eftersom hela tåget exploderar bara ett par minuter senare och rycker tillbaka Colter till en annans sorts tillvaro där han tycks instängd i en kapsel. En röst förklarar att de tänker ”skicka in” honom igen varpå exakt samma händelse utspelas än en gång. Med samma resultat.

Det här är alltså en actionthriller. Med konstiga inslag.

Och som sådan lyckas den faktiskt rätt bra. Jag som tittare känner mig helt lost i historien, och liksom Colter känns det efter en stund som att en rejäl förklaring borde vara på sin plats. Den kommer, om än i lite sparsam form, men den medkännande kontrollrumsteknikern Goodwin (Vera Farmiga) upplyser Colter om att han deltar i ett synnerligen ovanligt experiment där man lyckas placera en person i en annan persons medvetande under de sista åtta minutrarna i dennes liv.( joråsåatt…) Colters uppgift är att under åtta minuter luska reda på var en bomb, som alltid tycks explodera och utplåna hela tåget, finns. Dessutom måste han försöka få span på om det finns några ytterligare mål för den okände bombaren.

Bakom dagens objekt sitter Duncan Jones och bestämmer. Samme Jones som ligger bakom den lysande Moon, och här har han fått betydligt mer att i bita i rent story- och effektmässigt, med en handling som hoppar som en galen kanin fram och tillbaka i tiden (även om Goodwin påstår att det inte hoppas i tiden utan i medvetandet). Jake Gyllenhaal delar sin speltid mellan att vara instängd i en kapsel med att springa runt på det alltmer bekanta tåget. För varje besök han gör i de sista åtta minutrarna lär han sig mer om personerna och händelserna, blir till slut riktigt vass på att förutse vad som kommer att hända. Detta inte helt utan ofrivillig humor.

Michelle Monaghan har den otacksamma uppgiften att vara romantisk sidekick åt Gyllenhaal och hon gör vad hon ska utan att lämna sin plats som nr 2 i filmen. Vera Farmiga är den motvilliga hjälparen som upplyser Colter om vem han egentligen är och hur just han hamnat i denna situation, inte helt positiv information alla gånger.

Trots visst flum och logiska luckor blir det allt rätt spännande i slutet. Colter visar sig ha egna idéer om hur man kan lösa knivigheter och rädda dagen, och de är inte alltid i linje med de militäriska myndigheternas…som är de som (naturligtvis) ligger bakom det rätt otroliga projektet. Kvasifilosofin tar plats men regissör Jones håller det mesta under kontroll och riktar in sig på den hederliga spänningen, och gör det bra med en handling som hela tiden ”måste” återvända till samma scener. Det ligger ändå en viss konst i att göra det engagerande varje gång.

Source Code är lite konstig som film, men efter ett tag sätter sig spänningen och Jake Gyllenhaal gör ett gott jobb som en sorts 24-light-agent. Det gäller som vanligt att inte tänka för mycket på det man ser utan istället låta sig underhållas. Vilket man faktiskt gör här. Men jag hade inte blivit förvånad om Bill Murray dykt upp på ett hörn. 

”This is not time travel. This is time re-assignment.”

Feb 15 2011

Due Date (2010)

En av mina absoluta favoriter från 80-talet är ”Raka spåret till Chicago” av geniet och den alltför tidigt bortgångne John Hughes, i vilken den oklanderlige affärsmannen Steve Martin hade stora problem med att ta sig hem till familjen lagom till Thanksgiving.

I en sirlig röra av tåg- och bilåkande fick han dras med den kufiske John Candy och det var hela tiden upplagt för konflikter av det komiska slaget. Allt med en liten touch av godhet och självrannsakan och som naturligtvis ledde fram till ett trivsamt slut.

Är nu detta månne 2000-talets svar på denna komedipärla från när det begav sig? Ja kanske. Möjligen lite grann. Aningen.
Peter Highman (Robert Downey Jr.) är affärsmannen på resa som har bråttom hem tvärs över landet till en höggravid fru (Michelle Monaghan) som ska föda när som helst. Peter har tänkt sig en lugn färd ut till flygplatsen och sedan en lika lugn resa hem. Detta sker naturligtvis inte och efter ett antal olyckliga incidenter har han plötsligt hamnat på flygbolagens svarta lista och får icke på några grunder beträda ett flygplan inom den närmaste tiden.

Räddaren i nöden (men tillika den som orsakat Peters prekära situation) heter Ethan (Zack Galifianakis) och är en högst irriterande figur (misstänkt lik John Candy till sätt och utseende), men ändock den som erbjuder sig att ge Peter lift i en hyrbil hem till Kalifornien. I brist på andra lösningar, och en tappad plånbok, accepterar Peter förslaget och finner sig därmed på en sällsamt (o)lustig bilfärd västerut.

Det är en road movie av det lättare slaget. Upplagt för sedvanliga skämt och missförstånd när de två huvudfigurerna naturligtvis är varandras motsatser. Historien rullar på i makligt tempo, hetsig dialog varvas med en del småkul scener, där framför allt Downey Jr. för det mesta råkar illa ut och hans image får sig ett par rejäla törnar. Ethan är en kuf, en sådan där kuf som man egentligen bara ser på film. Och som man dessutom vet har ett gott hjärta och vill väl, fast det till en början mest blir irriterande fel.

Todd Phillips som också gjort den sköna ”Baksmällan” har till synes tagit ett steg bakåt och det känns inte som samma bitska humor som i föregångaren. Även om Galifianakis gör en liknande kuf här blir det inte lika vilt och respektlöst. Mer en komedi av standardmått, låt vara med en del udda inslag. Historien rullar på och lider stundtals av det gamla hederliga syndromet som alla komedier har en tendens att hamna i; fokuset försvinner i takt med att filmerna tappar lite fart. Här är det bäst i början, när storyn känns som fräschast.

Ingen skugga dock över Downey Jr. eller Galifianakis (att jag lyckats skriva detta namn tre gånger utan att snubbla på bokstaveringen är en bedrift) insatser. De gör precis vad de ska och jag har svårt att stå emot de båda herrarnas charm i största allmänhet. Mindre inhopp av Jamie Foxx, Monaghan och Juliette Lewis ger lite krydda åt denna duohistoria, som naturligtvis har ett gott hjärta i  grunden.

Due Date genererar småskratt och skrockande i soffan när jag tar del av dessa herrars äventyr genom USA. Simplare humor varvas med aningens allvarsamma tankar och en och annan galen actionscen som bryter av enligt modellen: den ”normale” Peter råkar ut för situationer som ”knäppgöken” Ethan verkar dras till på löpande band . Ingen att höja på ögonbrynen för, men lite kul för stunden. Att behöva ägna någon tid åt att räkna ut hur det ska sluta är ganska onödigt, det här är ju ändå en historia som håller sig inom den förutbestämda mallen även om den försöker sig på att vara lite rebellisk då och då.
Tja…hygglig och helt ok är väl de rätta orden vad gäller omdömet.

Feb 14 2011

Eagle Eye (2008)

Ur återtittsarkivet (snyggt ord det där) gräver jag fram denna stänkare från 2008. En film som klart klassar in i kategorin ”högljudda, ytliga, adrenalinstinna teknikthrillers där det gäller att som åskådare inte tänka för mycket på vad det är man egentligen tittar på”. Och här osar det high-tech värre.

Jerry (Shia LaBeouf) har plötsligt för mycket pengar på sitt konoutdrag, hemma i hans lägenhet väntar levererade kartonger från okänd adressat innehållandes vapen, förfalskade pass av varierande grad och allmänt skumma saker som en hederlig medborgare inte alls borde vara i besittning av, och det dröjer inte ens en nanonsekund innan dörren slås in och Jerry grips medelst hårda tag. Men vem tillhör rösten som bara sekunder innan varnat just Jerry i telefon om ett förestående gripande…!? FBI-agenten Morgan (Billy Bob Thornton) har lite problem att svälja Jerrys förklaringar, och värre blir det när plötsligt Jerry fritas på spektakulärt sätt via guidning av samma röst i som förut i telefon och som beordrar Jerry att lyda om han inte vill dö…

Samma öde om dödsfall (för hennes son) om inte åtlydnad följs drabbar också Rachel (Michelle Monaghan), som får order av mystiska rösten att undsätta Jerry i hans flykt undan polisen. Paret lyckas krångla sig ur den ena svårigheten efter den andra, och får hela tiden order av den okända telefonrösten att bege sig till nya ställen och utföra nya uppdrag av varierande sort. Varken Jerry eller Rachel fattar speciellt mycket till en början, men inser sakta att de förmodligen är brickor i ett mycket större konspiration som satts i rörelse. Även agenterna Morgan och Perez (Rosario Dawson) börjar gräva djupare i vad som verkar vara en osannolik historia vars källa står att finna inom försvaret och dess hemliga operationer.

Dagens regissör, den uppenbarligen bildspråks-energiske D.J. Caruso , fläskar på med riktigt tempofyllda och fräsiga actionscener, eller rättare sagt, han låter lugna scener hela tiden mynna ut i en rasande tempohöjning som inte direkt låter mig som tittare hämta andan. I sin iver att hela tiden hålla den ganska osannolika historien igång, känns det möjligen vid ett fåtal tillfällen som om Caruso slår knut på sig själv, bla med en synnerligen svårtittad biljakt där klipparna måste ha varit tokhöga på substanser av något slag. Mycket action, mycket detaljer…men alldeles för stirrigt klippt och det hela mynnar ut i att hela biljakten bara bokstavligen snurrar förbi i 110 knyck. Lite störande, om ni frågar mig.

I övrigt är det dock en rask och rätt sprittande thrillerhistoria enligt konceptet ”den vanlige medborgaren som hamnar i trubbel” LaBeouf gör vad han ska även här, och hittills har denne yngling inte gjort mig besviken i någon av de produktioner han förekommit i. Michelle Monagahan kämpar på som heroisk sidekick, men förblir ändå lite blek invid La Beouf. Thornton och Dawson gör sina agenter precis som agenter ska gestaltas i sådana här ytliga technothrillers, envisa och framför allt hederliga.

Eagle Eye är underhållande för stunden och som vanligt gäller att man inte får läsa in för mycket i det man ser. Manuset är synnerligen fantasifullt, utförandet snyggt och bakom en av producentrollerna hittar man självaste Steven Spielberg som uppenbarligen också sett något i den här storyn värt att satsa på. Dessutom, historier som omfattar skumraskheter inom statsförvaltning i allmänhet och det amerikanska försvaret i synnerhet, och som kan få ödesdigra konsekvenser för självaste presidenten…hur kan en sådan story misslyckas om den vävs in i tillräckligt mycket ögongodis…?

Aug 16 2010

Gone Baby Gone (2007)

Bland den värsta av alla mardrömmar inträffar, ett litet barn försvinner i Bostons nedgångna arbetarkvarter. Stort pådrag i massmedia och polisen sätter in alla resurser men står ändå handfallna utan direkta spår. Flickans släkt engagerar de lokala privatdetektiverna Kenzie och Gennaro för att luska lite vid sidan om för att förhoppningsvis få fram någon sorts information i de kvarter polisen inte gärna besöker till vardags.
Man kan ha många olika åsikter om Ben Afflecks talang som skådis i diverse ytliga Hollywoodproduktioner, men här i sin debut som långfilmsregissör överraskar han med en stabil, dramatisk och direkt råspännande historia. Manuset utgår från romanförlagan med samma namn av den inte helt okände Dennis Lehane, och kanske är det en lyckträff att just Boston-uppväxte Affleck får lägga vantarna på en historia av den likaledes Boston-uppväxte Lehane. För är det något som Affleck verkligen lyckas med är det att fånga atmosfären i de slitna kvarteren och misären som råder i den här delen av staden.

Ganska snart upptäcker de att det finns många som har saker att dölja, och ju längre de trasslar in sig i historien desto svårare blir det att få några svar och framför allt veta vem man kan lita på vare sig det gäller bekanta, lokalbefolkningen eller till och med polisen. Som så många gånger annars är det främst skådespelarnas film, tilsammans med det starka manuset. Afflecks yngre bror Casey Affleck axlar rollen som Kenzie med bravur och ger sin unge karaktär en tuff pondus ju längre historien rullar på . Michelle Monaghan är hans partner Angie Gennaro, men där Angie i böckerna är självständig och tuff tycker jag att hon här förpassas lite till att vara Affleck juniors sidekick och bollplank. Monaghan lämnar inga överdrivna intryck i storyn. I övrigt är det stabilt storspel av pålitlige Ed Harris, som tillsammans med just Affleck är filmens stora behållning. Men glöm inte Amy Ryan som spelar det försvunna barnets mamma på sådant ypperligt sätt att man verkligen tror på henne som nedgången och missbrukande ensamförälder. Andra roller görs av John Ashton och gamle Morgan Freeman, som naturligtvis aldrig gör en dålig insats i vilken film han än är med i. På den begränsade tid han har här lyckas han fylla hela scenerna med sin utstrålning och pondus.

Gone Baby Gone är oerhört lyckad som film, och jag lyfter på hatten för Ben Affleck. Miljöerna är realistiska, Boston visas upp i ett sällan skådat ljus och drivet i manuset är mycket bra vilket gör att spänningen sakta stiger trots att man tror sig ha koll på utvecklingen. För alla som inte läst romanförlagan (som undertecknad) utlovas en högtidsstund i en välspelad, välregisserad och oviss historia från samhällets skuggsida. Mycket bra film.

Betyget: 4