Bad Santa 2 (2016)

bad-santa-2-poster-smallMen…nej. Bara nej.

För helvete, hur tänkte du nu Billy Bob T???
Ursvagt manus, skådisar som går på halvfart, trötta, TRÖTTA, kiss-bajs- och andra vätskor-skämt. Kul, askul, i första rullen. Då var det fräckt, rebelliskt, uppkäftigt…OCH godhjärtat.
Nu är det bara plumpt…nej..inte ens det förresten.
Det är bara….tröttsamt.

Billy Bobs trötte och halvtankade tomte är i Chicago. Som om det skulle hjälpa. En ny heist på g. Helt ointressant ärligt talat. Dessutom, full-tomtens galna morsa (Kathy Bates oklädsamt grov i munnen) och hans lilleputt-medhjälpare (en lika ointresserad Tony Cox). Lägg till detta bimboungen Thurman på utflykt (en vuxnare Brett Kelly) och en sexutsvulten Christina Hendricks som slår lovarna om Billy Bob och som gillar the dirty way med julens mysfigur. Arrgh, tröttsam upprepning från förra gången.

Nääää, detta var skit och pannkaka.
Ingen julstämning heller.
Idiotförslag detta att göra en uppföljare. Snömula genast den ansvarige för detta tilltag.

Se istället om originalet, det förtjänar DEN!

”Min” tjej Lauren ”Lorelai” Graham var supersmart som nobbade denna dikeskörning.
Såklart hon var.

 

badsanta2

full utan go

Annonser

Grizzly (2014)

grizzly_postera.k.a. ”Red Machine

Vildmarksaction av det mer banala slaget…MEN…håll i dig…satans UNDERHÅLLANDE! Trots sin något slitna populistiska ripoff-titel. Bear (hahaha!) with me now…det här är inget man kommer att djuploda i historieböckerna efter i framtiden. Det är standardprotocol 1A i Hollywoods manusfabrik. Inget nytt där under den gamla solen således. Absolut inte.

Det är istället i utförandet godsakerna tas hem. Vi får en blandning av..tja..ehh…Hajen och Skjut för att döda! Låter det helknäppt?
Skit i det. Låt istället storyn i all sin spånighet underhålla och förtjusa. Den för mig okände regissören David Hackl (som tydligen ansvarat för ett par Saw-rullar) har bra koll på skogen och personerna som kutar runt däri. Plus en skådespelande grizzlybjörn (eller är det en kodiakbjörn?), med meriter från både Into the Wild och GoT, som går under artistnamnet Bart the Bear. Bara en sån sak!

Okej, vi får svarta fåret Rowan (James Marsden) som återvänder till sin hembygd i Alaska. Han har ett mission, en mystisk tjänst han lovat att utföra. Givetvis finns brorsan Beckett (Thomas Jane) kvar i den lilla staden som polis, och den som alltid klandrat lillebror för sina val i livet. Samtidigt händer gruesome things ute i skogen. Såväl tjuvjägare som skogsavverkningsfolk åker på dyngspö av en jättelik grizzlynalle the nasty way. Blod, inälvor och kroppsdelar som flyger runt. Nallen gillar väl helt enkelt inte hur människan misshandlar den dyrbara naturen! Eller är han bara en skogstokig filmbest? Lägg till detta Beckett´s naturfotograferande fru (Piper Perabo) som dessutom är döv (oh yes..), och polischefen Sully (en sliten Scott Glenn) som mörkar ett och annat. Alla ska de mötas i den täta skogen, där familjerelationer och gamla synder SÅKLART ska gås igenom också! Rowan får till och med chansen till flirt med tjejpolisen Kaley (Michaela McManus) som också hängt på ut i spenaten.

grizzly_pic

en lirare som sannerligen inte sover!

Mitt i all denna klyschiga tillvaro döljer sig dock en fartig och mycket underhållande story! Det är badguys som ska kollas upp, folk som har försvunnit ska hämtas hem. Det är mycket smyg-smyg och det gäller att se upp för Bart the Bear som ljudlöst kan komma flygande som en oljad blixt genom skogen när man minst anar det! Trovärdigt? Äsch, skit i det. När det görs så pass underhållande kan jag lätt se genom fingrarna på alla slitna grepp som används. Filmen är egentligen en enda hopskarvad kopia av årtiondens djurskräck och lökiga substories. Men småspännande mest hela tiden!

Det bästa med filmen; Billy Bob Thornton dyker upp som jägare och superduperexpert på grizzlys-gone-rouge! The go-to-man när det kärvar. Givetvis är han illa omtyckt av de flesta och ses som en konstig kuf (”kapten Quint” någon….?). Billy Bob äger förstås varenda scen han är med i och så är det väl bra med det! Nä, tro inte att du ska få se nåt nytt i genren. Njut istället av hur fräsigt det är gjort. Och spännande! Ända in till slutet! Rullen lyckas med konststycket att hålla liv i hela den ostiga historien utan att skämmas för sig. Friskt agerat av alla inblandade, plus Bart! Det sparsamma användandet av CGI blir också ett plus i kanten då det blir en skön old school-känsla över actionbiten, som trots detta känns fräckt modern.

Perfekt helgunderhållning, själv satt jag nästan och hoppade av spänning, ja…HOPPADE gott folk!
Jag skäms inte för att erkänna det. Kanske var jag lite lagom påverkad efter ett gäng mycket goda lördagspilsner? Nä, det tror jag inte. Filmen har helt enkelt….”det”!
Och ibland räcker det långt. Oohh så långt.

The Judge (2014)

Damn, vad jag gillar Robert Downey Jr.
Han har en karisma, en närvaro, en aura som alltid är intressant och oberäknelig. Att snubben har sina mörka år bakom sig, med drogproblem och annat skit, är väl för väl. Nu är det dags att skörda hem framgångar på en stor talang istället.

Här en bit från den ytligare Stark-figuren hos Marvel.
Hank Palmer (Downey) är en sån där sliskig försvarsdvokat man vänder sig till om man vill ha resultat. Skitsamma om det är moralisk rätt eller inte.
Palmers bästa vänner är framgång och pengar. Priset är ett äktenskap som håller på att gå åt skogen, en dotter han ser för lite av, plus ett förflutet med uppväxt i den lilla lantishålan han gör allt för att förtränga.

Ett oväntat samtal från hemstaden och beskedet att hans mamma gått bort kommer dock att ändra på det mesta i Palmers tillvaro.

Tillbaka i hemstaden blir det till att konfrontera det förflutna. Där finns bröderna Glen (Vincent D´Onofrio) och Dale (Jeremy Strong), de som blev kvar…men framför allt pappan Joseph (Robert Duvall), traktens obestridlige lagman och domare. En auktoritet som man gör bäst i att inte komma ihop sig med. Hank planerar att bara stanna över begravningen och inte gå in clinch med det buttre fadern, men det skiter sig såklart. Att de två har en beef av nåt slag med varandra är uppenbart. Inte blir det bättre av att den gamle domaren plötsligt blir anklagad för mord! Precis när Hank skulle lämna sitt förflutna bakom sig än en gång.
Blod är nu som bekant tjockare än vatten och Hank får snart tillfälle att utöva sitt yrke när det gäller att rentvå fadern. Om han nu är oskyldig…?

den gamle lagvrängaren vs den yngre

Dagens regissör, David Dobkin, har tidigare mest satsat på lättviktigt i komedifacket (Wedding Crashers, Shanghai Knights) men slår här på stortrumman med ansträngda familjerelationer, drama, ånger och botgörelser. Spelet står mest mellan Downey Jr. och Duvall när det gäller son/far-konflikter. Gamla hemligheter luftas och rådbråkas. Varför lämnade Hank sin familj? Vad handlar konflikten med fadern om? Och vad har gamle Joseph för demoner han behöver möta?

Är det en thriller? Nja, mer ett drama, en murrig story om att hantera familjen, minnen, händelser och grejer som man liksom inte bara sopar under mattan sådär. Duvall spelar som vanligt mästerligt och den gamle räven har ett par makalöst bra scener där han lämnar ut sig fullständigt. Downey Jr. matchar honom mycket bra. Han behöver sådana här allvarligare roller då och då för att verkligen få visa vilken jäkla bra skådis han är! Alltid underskattade Vincent D´Onofrio gör också bra ifrån sig som den lite plågade storebrodern. Han som blev kvar i den lilla staden och fick hantera familjen som Hank lämnade. Alltid sevärda (med för lite speltid!) Vera Farmiga gör en gammal flickvän till Hank och Billy Bob Thornton dyker upp som slimmad och ganska profillös åklagare när det drar ihop sig. Men det är väl så det ska vara här. Fokus ligger på Duvall och Downey Jr.

En mycket bra film blir det också.
Om konsten att försonas och förlåta. Storyn växer allteftersom detaljer ur det förflutna dyker upp även för mig som tittar.
Mixen av familjedrama och lite rättegångsthriller gör sig riktigt bra i det här formatet. Engagerande ända in till eftertexterna!

TV-Landet: Fargo – säsong 1 (2014)

Fargo_posterAw jeez, det här är serien ALLA borde kolla in!
Att ge sig på att göra tv-serie på en av de mest ikoniska filmerna under senare delen av 1900-talet är förstås en ganska maffig risk. Vill man, bör man, verkligen återvända till det universum som bröderna Coen för alltid etsat in under avdelningen ”udda och kufiskt”?

Nu är detta dock ingen ren ripoff på filmen. Tack och lov.
Det hade förstås bara känts larvigt. Nej, istället har seriens huvudförfattare och showrunner Noah Hawley tänkt ut ett nytt scenario som endast rör sig i samma kretsar som originalfilmen, detaljer och inslag som gör att vi tar till oss sambandet och mönstret. Och ändå en grundstory som står på egna ben. För att vara riktigt säker på att han var rätt ute tog dessutom Hawley sitt manus till bröderna Coen för att få deras välsignelse. Som Hawley själv säger i extramaterialet; ”Utan Coens godkännande hade jag aldrig gjort serien”. Som ni fattar blev det dock grönt ljus och Hawley kunde släppa loss sin take på detta märkliga landskap och vad det gör med dess invånare.

Den som väntar sig att återigen få träffa polischefen ”Marge” från filmen blir alltså besviken. Men vänta, häng kvar ändå för vad som istället serveras är minst lika underhållande och märkligt fascinerande! Vi möter den hunsade försäkringsförsäljaren Lester Nygaard (Martin Freeman), totalt dominerad i vardagen av både frun hemma, motvilliga kunder på jobbet och inte minst av en gammal mobbartyp från skolan. Han bor i den lilla staden Bemidji, nästan på gränsen till Kanada inte långt från just Fargo. Det är kallt, det är snö och det är sådär udda som det uppenbarligen tycks vara i dessa nordliga stater i USA med skandinaviska rötter. Lester får i början av serien ett smärtsamt möte med sin gamla mobbare, tvingas uppsöka sjukhus och stöter där ihop med främlingen och trubbelmakaren Lorne Malvo (Billy Bob Thornton). De två börjar prata och Malvo har sitt egna förslag på hur besvärliga typer bör tas omhand, han till och med erbjuder sig att utföra jobbet. Lester, mest rädd och orolig, säger varken ja eller nej och innan seriens första avsnitt är slut har Malvo släppt loss sitt mayhem över den lilla staden på de mest våldamma sätt.

Fargo_1 Fargo_3

Härifrån blir det nu en enda spiral av ond bråd död, misstankar, svart humor och rävspel. Den lokala polisen Molly (Allison Tolman) börjar nysta i allt som sker och blir mer och mer övertygad om att den bleke Lester döljer något. Även om serien kommer med en grundram till story räds inte manusmannen Hawley att ta ut svängarna på olika sidospår, som alla såklart hör ihop på ett eller annat sätt. En av fördelarna med att kunna sprida ut en story över ett antal avsnitt istället för att tvingas hålla sig till en begränsad speltid motsvarande en långfilm. Här bjuds man över de tio avsnitten på både flashbacks, aviga hopp i tidslinjen, kontraster och ändå lyckas den märkligt röda tråden ligga där hela tiden som en liten plågsam påminnelse om att en sorts psykopatisk ondska hela tiden är närvarande.

Fargo_2 Fargo_5

Persongalleriet växer långsamt med varje avsnitt, och förutom Lester, Malvo och Molly dyker bla Colin Hanks upp som polis i grannstaden, Adam Goldberg som kufisk torped, veteranen Keith Carradine som kaféägare och pappa till Molly, Oliver Platt som ”the supermarket-king” och Bob Odenkirk som något eljest polischef i Bemidji. Alla tillräckligt udda och utstickande för att de verkligen ska passa in i den här miljön.

Just att Hawley inte duckar för att på ett bra sätt våga referera till originalfilmen (vissa scener och detaljer ÄR ju originalet…på ett underhållande vis!) samtidigt som han hela tar denna nya story vidare i sitt eget universum….är lysande seriehantering! Att serier nu allt oftare kommer som ”eventserier”, dvs. mindre antal avsnitt och en storyarc som kommer med ett avslut, passar mig som handsken. Lätt att man lägger ned till tid på att klämma 10-12 avsnitt under en begränsad tid för att få ut max av upplevelsen som serietittande kan ge!
Här funkar det finfint! Dessutom ÄR hela historien så pass skruvad och twistad att du bara måste sitta kvar till sista avsnittet!

Fargo_7 Fargo_9

Billy Bob Thornton är naturligtvis HELT perfekt castad i rollen som den psykopatiske Malvo. Förutom hans helt oberäkneliga stil är han också sådär riktigt taskig mot personer han möter. Ställer till det och har sig. Mycket roande om man vill se det så. I vissa lägen kan jag inte låta bli att hålla på galningen, för att i nästa sekund förakta honom. Bra spelat Billy Bob! Freeman får ta ett steg bort från Hobbit-larvet, till och med byta ut sin snälle ”Dr Watson”, för att här bli Lester. Vilken typ. Feg och skraj, men inte sen att utnyttja situationer när de uppstår. Freeman är nästan bättre som storyns losertyp än William H. Macy´s motsvarande roll i filmen från -96. Roande att Freeman också utan problem jonglerar med den udda dialekt som pratas i den här delen av landet. Att Freeman är tvättäkta engelsman märker man inte förrän man hör honom i extramaterialet.

Fargo_6 Fargo_4

Seriens aviga sätt att berätta märks inte minst när plötsligt polisen Gus Grimly (Colin Hanks) dyker upp i handlingen, till en början miltals från oredan i Bemidji.
Snart kommer han dock att dras in i intrigerna. Hanks, jäkligt lik sin pappa Tom i vissa lägen, hittar direkt den där udda stilen som alla tycks begåvade med här…och dessutom träffar han också på Molly som i nykomlingen Allison Tolman´s skepnad blir kanske den mest alerta karaktären av dem alla. Molly framställs i början som den lite sävligare och osäkra personen, men visar sig snart besitta en smarthet och envishet som driver hennes betydligt bekvämare chef Bill (Bob Odenkirk) till ständigt muttrande och suckande. Tolman är mycket bra och blir en sorts variant av polisen ”Marge” från originalet. Naturligtvis inte helt utan baktanke från upphovsmannen Hawley.

Vi får således 10 avsnitt med svart humor, illvilligt rävspel, psykopater och knasbollar. Poliser som ropar ”jaaaaa” till varandra, en feg svensson-typ som lockas in på den mörka vägen samt ett antal små stickspår i den luriga storyn. Lägg till detta ett kallt snölandskap, brutalt våld när så krävs och ett jäkligt bra soundtrack över de olika avsnitten, och man förstår ganska snabbt varför serien Fargo drog hem 2 st Golden Globe 2015, för Bästa miniserie och för Bästa skådis i en miniserie (Billy Bob Thornton) Fargo_8

En säsong två finns redan i loopen och kommer att handla om något helt annat, dock i samma märkliga universum.
Precis mina grejer det!

   

 

 

 

Fargo_10

Faster (2010)

The Rock kör en Terminator.
Så kan nog läget bäst sammanfattas när Dwayne Johnson blir hämnarkungen nr 1 i denna ytliga s.k. thriller.

Nyligen utsläppt från finkan är Johnson´s figur, The Driver, fast besluten att hämnas de bastarder som är skyldiga till hans brors död och att han själv förpassades till dödsriket under några minuter bara för att sedan vakna upp till 10 år i fängelse för grovt bankrån.

Vår huvudperson skyr inga som helst medel och i samma sekund han blir en fri man börjar jakten på skurksen. Uttrycket ”öga för öga, tand för tand” har väl sällan passat så bra som här och The Rock sparar in på dialog för att istället gå fram som en sammanbiten ångvält utan samvetskval i sin iver att avliva oönskade element.

I den lilla sidohistorien som löper strax under huvudspåret ser vi självaste Billy Bob Thornton som synnerligen sluskig snut med kort tid kvar till pensionen. Thornton blir tillsammans med kollega (Carla Gugino) inblandad i jakten på Johnson och att försöka stoppa dennes hämnarodysse´. Lägg sedan därtill en synnerligen märklig hitman (Oliver Jackson-Cohen) som plötsligt dyker upp från ingenstans, anlitad av en okänd uppdragsgivare för att av någon anledning stoppa Johnson, så är laguppställningen i det närmaste komplett.

Regissör George Tillman Jr. (Men of Honor) satsar på dammiga ökenvägar, småstadshak, biljakter enligt standardrutinen och givetvis lite shootout-scener enligt patenterad modell. Den synnerligen taskige skådisen Dwayne Johnson agerar precis lika träigt och nollställt som förväntat. Den lurige lönnmördaren har mest bara en massa inre dialog med sig själv (vilket tenderar bli komiskt till och från) och den enda som orkar ge något som helst djup åt sin roll är naturligtvis Billy Bob T. Å andra sidan är väl den mannen en naturbegåvning, sätt honom i vilken slaskrulle som helst men nog tusan gör han en stabil insats. Manuset har sina obligatoriska svängningar med tillhörande twist, men orkar ändå inte upp till en nivå som gör det oförutsägbart och därmed intressant.

Faster bjuder inte på något utöver det förväntade. Hantverket är förvisso rätt habilt, actionsekvenserna väl filmade men historien får mig knappast att höja på ögonbrynen. B-film som ser lite för bra ut för sitt eget bästa.

”I created my own hell.”
”And I am the demon who crawled up out of it.”

Eagle Eye (2008)

Ur återtittsarkivet (snyggt ord det där) gräver jag fram denna stänkare från 2008. En film som klart klassar in i kategorin ”högljudda, ytliga, adrenalinstinna teknikthrillers där det gäller att som åskådare inte tänka för mycket på vad det är man egentligen tittar på”. Och här osar det high-tech värre.

Jerry (Shia LaBeouf) har plötsligt för mycket pengar på sitt konoutdrag, hemma i hans lägenhet väntar levererade kartonger från okänd adressat innehållandes vapen, förfalskade pass av varierande grad och allmänt skumma saker som en hederlig medborgare inte alls borde vara i besittning av, och det dröjer inte ens en nanonsekund innan dörren slås in och Jerry grips medelst hårda tag. Men vem tillhör rösten som bara sekunder innan varnat just Jerry i telefon om ett förestående gripande…!? FBI-agenten Morgan (Billy Bob Thornton) har lite problem att svälja Jerrys förklaringar, och värre blir det när plötsligt Jerry fritas på spektakulärt sätt via guidning av samma röst i som förut i telefon och som beordrar Jerry att lyda om han inte vill dö…

Samma öde om dödsfall (för hennes son) om inte åtlydnad följs drabbar också Rachel (Michelle Monaghan), som får order av mystiska rösten att undsätta Jerry i hans flykt undan polisen. Paret lyckas krångla sig ur den ena svårigheten efter den andra, och får hela tiden order av den okända telefonrösten att bege sig till nya ställen och utföra nya uppdrag av varierande sort. Varken Jerry eller Rachel fattar speciellt mycket till en början, men inser sakta att de förmodligen är brickor i ett mycket större konspiration som satts i rörelse. Även agenterna Morgan och Perez (Rosario Dawson) börjar gräva djupare i vad som verkar vara en osannolik historia vars källa står att finna inom försvaret och dess hemliga operationer.

Dagens regissör, den uppenbarligen bildspråks-energiske D.J. Caruso , fläskar på med riktigt tempofyllda och fräsiga actionscener, eller rättare sagt, han låter lugna scener hela tiden mynna ut i en rasande tempohöjning som inte direkt låter mig som tittare hämta andan. I sin iver att hela tiden hålla den ganska osannolika historien igång, känns det möjligen vid ett fåtal tillfällen som om Caruso slår knut på sig själv, bla med en synnerligen svårtittad biljakt där klipparna måste ha varit tokhöga på substanser av något slag. Mycket action, mycket detaljer…men alldeles för stirrigt klippt och det hela mynnar ut i att hela biljakten bara bokstavligen snurrar förbi i 110 knyck. Lite störande, om ni frågar mig.

I övrigt är det dock en rask och rätt sprittande thrillerhistoria enligt konceptet ”den vanlige medborgaren som hamnar i trubbel” LaBeouf gör vad han ska även här, och hittills har denne yngling inte gjort mig besviken i någon av de produktioner han förekommit i. Michelle Monagahan kämpar på som heroisk sidekick, men förblir ändå lite blek invid La Beouf. Thornton och Dawson gör sina agenter precis som agenter ska gestaltas i sådana här ytliga technothrillers, envisa och framför allt hederliga.

Eagle Eye är underhållande för stunden och som vanligt gäller att man inte får läsa in för mycket i det man ser. Manuset är synnerligen fantasifullt, utförandet snyggt och bakom en av producentrollerna hittar man självaste Steven Spielberg som uppenbarligen också sett något i den här storyn värt att satsa på. Dessutom, historier som omfattar skumraskheter inom statsförvaltning i allmänhet och det amerikanska försvaret i synnerhet, och som kan få ödesdigra konsekvenser för självaste presidenten…hur kan en sådan story misslyckas om den vävs in i tillräckligt mycket ögongodis…?

Bad Santa (2003)

Möt julens vidrigaste tomte med ett hjärta av guld.
Willie (en lysande Billy Bob Thornton) är mannen som sett bättre dagar. Han ”försörjer” sig på att ta anställning som jultomte i varuhusen och ägnar dagarna åt att prata med osnutna barn som gillar att trakassera den stackars tomten. Inte blir det bättre av att Willie konstant är aspackad och inte sällan gör i byxorna på fyllan eller lägger en spya under varuhusgranen.
Bakom idén att vara tomten ligger dock en listig plan som Willie och hans kumpan Marcus klurat ut, att gömma sig i varuhusen efter stängningsdags och i lugn och ro plundra hyllorna på allt de behöver!

tomten och flickan med en önskan…

Man kan fråga sig hur en film som innehåller bla; fylleri, anala påsättningar (!), idel svordomar, girighet, svek och allmän misär kan framkalla en julkänsla som till slut får dig som tittare att sitta med ett stort leende på läpparna.
Svaret stavas humor.

Filmens svarta humor som döljer att vi tittar på personer med rätt sorgliga livsöden, är genial och i slutändan kan inte ens den drängfulle Willie ducka för godheten och viljan att varje person förtjänar det bästa, vilka omständigheter det än må handla om.

Thornton har aldrig varit bättre och runt honom finns en gedigen samling skådisar som ser till att det här är en väldigt rolig, men ändå tänkvärd, film om julens (och den ensamma människans) vedermödor.

Julfaktor: Hög. En huvudperson som nästan hela tiden bär tomtedräkt genererar högt betyg i den här kategorin…