Etikettarkiv: Garrett Hedlund

Apr 3 2019

Triple Frontier (2019)

Vuxna män gör saker tillsammans. Som att råna en knarkkung mitt ute i spenaten, djupt inne i Amazonas djungler. Dock inte utan komplikationer. Såklart!
Lagom bister och pang-på-thrilleraction av pålitlige J.C. Chandor (All is Lost), med Netflixstålars i ryggen. Rollistan går icke av för hackor; Charlie Hunnam, Oscar Isaac, Garrett Hedlund, Pedro Pascal OCH…lagom trinde och gråskäggsprydde Ben Affleck! Jamen det känns funkis. Fem vänner från den militära världen som inte riktigt fått det att funka i den civila tillvaron. När Isaacs ”Pope” kommer med förslaget att sno pengar från knarkboss som icke litar på banker utan har sina tillgångar i en villa mitt ute i brasilianska djungeln, låter det ju plötsligt ganska okej. De snor ju ändå från en skurk! Och vem kan motstå chansen till ett nytt behagligare liv?

Snyggt tillverkad, stabila klyschor i djungeln. Ovissa lägen, oväntade lägen…och till slut kanske en sorts insikt om att gapar man efter mycket….. Känns möjligen lite rumphuggen, lite för lång och lite för…snopet…i slutet. Dock en rulle som lever högt på sin stabila produktion och gedigna skådisinsatser. Och ibland räcker det ju ganska bra.

 

Dec 6 2017

Friday Night Lights (2004)

Sportfilmer. Stabilt.
Och främst i det ledet står oftast rullar om amerikansk fotboll. ”Det gröna fältets schack”. Här i händerna på patriotstabile regissören Peter Berg. Innan Berg hade breakat ”på riktigt”. Easypeasy dock att känna igen Bergs berättartakter. Snabba klipp och tung musik i sportsekvenserna. En sorts avskalade bilder, ger mig ofta känslan av osentimentalt och lite råare approach. Självklart handlar det här också om så mycket mer än bara själva sporten. Den slitna staden Odessa i Texas. Stadens stolthet är skolans fotbollslag; Permian Panthers. En gång i tiden delstatsmästare…och nu är det väl banne mig på tiden att det sker igen! Ett krav som varenda kotte inte missar att trycka in hos laget inför säsongstarten. Kan coachen Gaines (Billy Bob Thornton) hantera pressen, och samtidigt ingjuta lejonets mod i alla sina lirare?

Berg varvar hårda spelsekvenser med tufft drama utanför plan. Att hitta feelgood och myskänsla här känns faktiskt svårt. Allt handlar om pressen, om förväntningarna, om paniken för att misslyckas. På många sätt ändå en rätt ovanlig sportrulle. Nästan lite cynisk. Jag tänker mer på Oliver Stones Any Given Sunday…än på valfritt sportslisk av bästa märke.
Samtidigt känns det som att det är så Berg jobbar. Med hårda kramar och tuffa tag framför kameran, och att han smyger in den där patriotismen som är svår att försvara sig mot som tittare. Klart som tusan att jag rycks med i dramatiken. Bygger på verkliga händelser från 80-talet, och ”som vanligt” hittas de bästa godsakerna i extramaterialet på min skiva. En dokumentär där man följer upp vad som hände med de verkliga karaktärerna när lamporna slocknat och skolgången var över. Inte alla som tar sig till the good old fame and fortune, om man säger så.

Billy Bob kör återhållsamt i sin roll. Funkis. Andra skådisar framför kameran som känns stabila är Lucas Black, Garrett Hedlund, en ung Jay Hernandez, en yngre Amber Heard. Connie Britton får några minuter som coach Gaines fru. Hon följde sedan med när Berg förde över storyn till tv-serieformat 2006-2011.

Effektivt och fartigt. Med ett stänk av olust.
Och som vanligt äger amerikansk fotboll när dramatiska sportsekvenser ska visas upp.

Mar 7 2011

Tron: Legacy (2010)

Den första tanke som slår mig efter att ha sett denna film är; varför en uppföljare på en gammal nördig technofilm som inte ens var bra på sin tid…?
Se där, så sticker man ut hakan lite kaxigt som tittare och jag är säker på att många av er inte alls håller med här. Å andra sidan är det ju den återkommande tjusningen med filmmediet som sådant, det tilltalar oss eller distanserar oss på olika sätt och i olika former. Jag tillhörde de som var måttligt (läs: inte) imponerad av den första Tron som dök upp på 80-talet.

Nu har Disney av någon obegriplig anledning fått för sig att det nog vore rätt kul med en liten uppföljare här trots allt (vem blev full på firmafesten och lanserade den idén!?), och varför inte slänga oss med ordet ”kultfilm” också när vi ändå är igång…! Det sista får alltså stå för filmbolaget.

I 2010-års upphottade historia hittar vi rebelliske Sam som saknar sin pappa programmeraren vilken försvann mystiskt för länge sedan. Alldeles för simpelt utslängda omständigheter för honom till pappans gamla arbetsplats och via lite snokande hittar han rätt knappar att trycka på och vips har han hamnat i pappas egenbyggda cybervärld! Snart visar det sig att allt minsann inte är frid och fröjd här, en digital yngre kopia av pappa Kevin styr och ställer som värsta Caligula och Sams originalpappa sitter naturligtvis och trycker på lämpligt ställe i datavärlden i väntan på rätt tidpunkt då allt ska ställas tillrätta igen. Typ nu då, när Sam ”råkade” hitta in (givetvis är det dock en slug list av den onde ”Kevin”).

Ok, det är snyggt gjort, det är raka linjer, technoböljande till tusen, det är en värld som till det yttre påminner i blickfånget om den i Blade Runner. De bleka effekterna från originalet känns långt borta, det är sömlöst och välintegrerat på effektfronten samtidigt som det är fart och det är ett virrvarr av nedplöjda dollars i form av bildrutor med galet mycket cgi-fix.

Men, det är irriterande tomt på känslor och innehåll i historien. Den berör mig nada. Som om jag skiter i hur det går för våra hjältar. Och sådana känslor är ju aldrig bra när man ska hålla på det goda laget. Jag kan svälja mycket som tittare vad gäller manus och historier ihopkokade på diverse olika lustiga och mindre lustiga sätt, men då ska det banne mig till att man också berörs. På det ena eller andra sättet. Här känner man liksom ingenting. Sterilt värre.

Jeff Bridges, som återvänder från den första filmen, slängde antagligen ihop sin rollprestation på en kafferast, Bridges är ju sällan dålig men här går han mest runt som en yoga-lirare och ser för ett par ögonblick ut som han rymt från The Big Lebowski. Garrett Hedlund kan mycket väl ha framtiden för sig hos Hollywood och gör precis vad han ska. Bruce Boxleitner får göra ett litet återkommande inhopp som sin rollfigur från originalet, men det känns mer som en välgärning för gamle Luke Macahan från producenternas sida.

Tron: Legacy känns full med fräsiga effekter och diger ljusporr, gör sig säkerligen vansinnigt snygg i 3D, men lämnar mig irriterande oberörd när jag tittar på filmen. Stor tunna. Mycket skrammel. Noll känslor.