Tron: Legacy (2010)

Den första tanke som slår mig efter att ha sett denna film är; varför en uppföljare på en gammal nördig technofilm som inte ens var bra på sin tid…?
Se där, så sticker man ut hakan lite kaxigt som tittare och jag är säker på att många av er inte alls håller med här. Å andra sidan är det ju den återkommande tjusningen med filmmediet som sådant, det tilltalar oss eller distanserar oss på olika sätt och i olika former. Jag tillhörde de som var måttligt (läs: inte) imponerad av den första Tron som dök upp på 80-talet.

Nu har Disney av någon obegriplig anledning fått för sig att det nog vore rätt kul med en liten uppföljare här trots allt (vem blev full på firmafesten och lanserade den idén!?), och varför inte slänga oss med ordet ”kultfilm” också när vi ändå är igång…! Det sista får alltså stå för filmbolaget.

I 2010-års upphottade historia hittar vi rebelliske Sam som saknar sin pappa programmeraren vilken försvann mystiskt för länge sedan. Alldeles för simpelt utslängda omständigheter för honom till pappans gamla arbetsplats och via lite snokande hittar han rätt knappar att trycka på och vips har han hamnat i pappas egenbyggda cybervärld! Snart visar det sig att allt minsann inte är frid och fröjd här, en digital yngre kopia av pappa Kevin styr och ställer som värsta Caligula och Sams originalpappa sitter naturligtvis och trycker på lämpligt ställe i datavärlden i väntan på rätt tidpunkt då allt ska ställas tillrätta igen. Typ nu då, när Sam ”råkade” hitta in (givetvis är det dock en slug list av den onde ”Kevin”).

Ok, det är snyggt gjort, det är raka linjer, technoböljande till tusen, det är en värld som till det yttre påminner i blickfånget om den i Blade Runner. De bleka effekterna från originalet känns långt borta, det är sömlöst och välintegrerat på effektfronten samtidigt som det är fart och det är ett virrvarr av nedplöjda dollars i form av bildrutor med galet mycket cgi-fix.

Men, det är irriterande tomt på känslor och innehåll i historien. Den berör mig nada. Som om jag skiter i hur det går för våra hjältar. Och sådana känslor är ju aldrig bra när man ska hålla på det goda laget. Jag kan svälja mycket som tittare vad gäller manus och historier ihopkokade på diverse olika lustiga och mindre lustiga sätt, men då ska det banne mig till att man också berörs. På det ena eller andra sättet. Här känner man liksom ingenting. Sterilt värre.

Jeff Bridges, som återvänder från den första filmen, slängde antagligen ihop sin rollprestation på en kafferast, Bridges är ju sällan dålig men här går han mest runt som en yoga-lirare och ser för ett par ögonblick ut som han rymt från The Big Lebowski. Garrett Hedlund kan mycket väl ha framtiden för sig hos Hollywood och gör precis vad han ska. Bruce Boxleitner får göra ett litet återkommande inhopp som sin rollfigur från originalet, men det känns mer som en välgärning för gamle Luke Macahan från producenternas sida.

Tron: Legacy känns full med fräsiga effekter och diger ljusporr, gör sig säkerligen vansinnigt snygg i 3D, men lämnar mig irriterande oberörd när jag tittar på filmen. Stor tunna. Mycket skrammel. Noll känslor.

6 kommentarer på “Tron: Legacy (2010)

  1. NÄMENNOMENNÄMENNOOOOOOMEEEEEN. Ska jag ge mig in i diskussionen….? Njääää, jag tror inte det. Jag kommer aldrig kunna omvända dig. Antingen blir man dyngkär i Tron Legacy eller så blir man det inte.

    Du blev det inte.
    Jag blev det.

    😉

    Gilla

    • Du ska veta att jag verkligen ville tro på den! Hade läst mycket både här och där…inte minst hos dig! 🙂

      Men tusan alltså…kände inget för den. Snygg måhända…så tom..så utan själ på något sätt.

      Men det kanske är så…antingen gillar man den skarpt eller också blir det bara luft…svårt med mellanlägen ibland… 😉

      Gilla

  2. Ja, du vet ju vad jag tycker. Jag fick ståpäls från första sekund till den sista och Pommacbubbel i hela kroppen och jag har lyssnat på soundtracket i princip dagligen sedan dess. Konstigt att det kan bli så olika ibland men smaken är som baken och ibland ser man rätt film precis rätt dag – eller fel 😉

    Gilla

  3. Återigen måste jag säga att det är något med enkla filmer och bra musik. Tron är inget mästerverk – god no! – men jag tyckte ändå den var så charmig att jag var tvungen att drämma till med fyra plus.

    Men hur kan man inte gilla 80-talets TRON? Jisses! Vilka effekter! Och Bridges! En ren övningsroll inför The Dude, som han för övrigt följer upp mycket bra i Legacy.

    Gilla

    • Ja nä alltså…första TRON föll platt hos mig…

      Bridges är ju alltid bra förstås. Eller…sällan dålig även om nu filmen skulle kännas det….det kan man inte komma ifrån.

      Gilla

  4. Ping: Tron legacy ( 2010 USA ) « Filmitch's Blogg

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.