51 (2011)

Fynda på filmloppisar.
En liten sport i sig. Inte sällan gör man också just små fynd. Och rätt ofta blir det också rena rama dikeskörningen. I bästa fall får man hoppas att den investerade kronan då inte var så hög. Vilket det ju sällan är på loppisar. Men banne mig, i dagens fall känns det som jag saknar min silverfemma.
Maken till usel rulle alltså. Och det värsta av allt; den tar sig på dödligt allvar. Inte ett uns av självironi eller glimt i ögat. Ajaj.

Annars är ju premissen ganska hygglig; amerikanska statsmakten har gått med på att låta ett par journalister ta en tur på ökända Area 51, givetvis med guide och övervakning. Här ska minsann visas upp att basen icke har något att dölja. Och att alla skrönor är just…skrönor. Gott så. Men när plötsligt något går sideways nere på ”Nivå 3” under marken…får man plötsligt problem att förklara för murvlarna varför det bara officiellt bara finns 2 nivåer under basen.
Jamen håll med om att det ändå låter lite småintressant?!

Oj vad jag önskar att den här rullen hade fått en större penningsäck till sin budget. Det hade nog kunnat bli nåt. Som det är nu springer man omkring i typ samma lagerlokal, som uppenbarligen ska föreställa olika delar av basen. De goriga effekterna består i att någon står utanför bild och slänger färg och gummiproteser på huvudpersonerna. De aliens (oh yes) som poppar upp i handlingen blir snarare tokroliga är skrämmande. Som illa tillverkade latexkostymer från en sobbig maskeradfest! Hahaha, skrattar bara jag tänker på det.

Tyngd åt hela galenskapen är det tydligen tänkt att gamle Bruce Boxleitner ska ge. Ojoj, Luke Macahan! Kom tillbaka, allt är förlåtet.

årets scen??

Gör er själva en tjänst, undvik detta skämt film.
Ibland borde man bara stänga av kameraknappen för vissa tomtar som vill göra film. I det här fallet Jason Connery, javisst….gamle Seans grabb! Vad säger 007??!?

Arrgh!

 

Tron: Legacy (2010)

Den första tanke som slår mig efter att ha sett denna film är; varför en uppföljare på en gammal nördig technofilm som inte ens var bra på sin tid…?
Se där, så sticker man ut hakan lite kaxigt som tittare och jag är säker på att många av er inte alls håller med här. Å andra sidan är det ju den återkommande tjusningen med filmmediet som sådant, det tilltalar oss eller distanserar oss på olika sätt och i olika former. Jag tillhörde de som var måttligt (läs: inte) imponerad av den första Tron som dök upp på 80-talet.

Nu har Disney av någon obegriplig anledning fått för sig att det nog vore rätt kul med en liten uppföljare här trots allt (vem blev full på firmafesten och lanserade den idén!?), och varför inte slänga oss med ordet ”kultfilm” också när vi ändå är igång…! Det sista får alltså stå för filmbolaget.

I 2010-års upphottade historia hittar vi rebelliske Sam som saknar sin pappa programmeraren vilken försvann mystiskt för länge sedan. Alldeles för simpelt utslängda omständigheter för honom till pappans gamla arbetsplats och via lite snokande hittar han rätt knappar att trycka på och vips har han hamnat i pappas egenbyggda cybervärld! Snart visar det sig att allt minsann inte är frid och fröjd här, en digital yngre kopia av pappa Kevin styr och ställer som värsta Caligula och Sams originalpappa sitter naturligtvis och trycker på lämpligt ställe i datavärlden i väntan på rätt tidpunkt då allt ska ställas tillrätta igen. Typ nu då, när Sam ”råkade” hitta in (givetvis är det dock en slug list av den onde ”Kevin”).

Ok, det är snyggt gjort, det är raka linjer, technoböljande till tusen, det är en värld som till det yttre påminner i blickfånget om den i Blade Runner. De bleka effekterna från originalet känns långt borta, det är sömlöst och välintegrerat på effektfronten samtidigt som det är fart och det är ett virrvarr av nedplöjda dollars i form av bildrutor med galet mycket cgi-fix.

Men, det är irriterande tomt på känslor och innehåll i historien. Den berör mig nada. Som om jag skiter i hur det går för våra hjältar. Och sådana känslor är ju aldrig bra när man ska hålla på det goda laget. Jag kan svälja mycket som tittare vad gäller manus och historier ihopkokade på diverse olika lustiga och mindre lustiga sätt, men då ska det banne mig till att man också berörs. På det ena eller andra sättet. Här känner man liksom ingenting. Sterilt värre.

Jeff Bridges, som återvänder från den första filmen, slängde antagligen ihop sin rollprestation på en kafferast, Bridges är ju sällan dålig men här går han mest runt som en yoga-lirare och ser för ett par ögonblick ut som han rymt från The Big Lebowski. Garrett Hedlund kan mycket väl ha framtiden för sig hos Hollywood och gör precis vad han ska. Bruce Boxleitner får göra ett litet återkommande inhopp som sin rollfigur från originalet, men det känns mer som en välgärning för gamle Luke Macahan från producenternas sida.

Tron: Legacy känns full med fräsiga effekter och diger ljusporr, gör sig säkerligen vansinnigt snygg i 3D, men lämnar mig irriterande oberörd när jag tittar på filmen. Stor tunna. Mycket skrammel. Noll känslor.